Etiketter
#prataomdet, övergrepp, samvete, säga ja, säga nej, sätta gränser, sex, skam, skuld
När man åtrår. Längtat. Och äntligen ses på tu man hand, kläderna åker av och hångel övergår i svettig sex. När man ingått en ordlös överenskommelse att nu knullar vi skiten ur varandra.
Och så känns det plötsligt fel.
När någon petar in ett finger i fel hål. Gör något som gör ont. Vill att man ska flåsa snuskiga ord i örat fastän man är väldigt obekväm med det. Någon surar över kondomkrav. När magin bryts.
Då är det många som inte vågar prata om det.
Som inte säger ifrån. Som känner skuld, och tänker att man ändå gick med på det från början och att det är för sent att dra sig ur.
Eller så säger man nej men tas inte på allvar. Och biter ihop. Kanske försöker fejka en orgasm för att få det överstökat. Kanske man glömmer dagen efter, kanske känner man sig smutsig, kränkt och skuldtyngd, eftersom ansvaret är ens eget att tala om vad man vill.
Att #prataomdet.
Nu gör vi det. Pratar. På Twitter. Och i den här bloggen. Och på många andra ställen på internet. Du måste inte prata om det i det offentliga. Men du får väldigt gärna göra det. Sprida ordet. Viktigast är att du vågar när du är där. I den obekväma situationen. Att du väljer det kortsiktiga obehaget för att slippa den långsiktiga känslan av att ha blivit utnyttjad. Skammen över att du inte sa ifrån. Gnaget.
Jag hade just fyllt 15 år och skulle på fest hos en klasskompis. Det var några dagar kvar till sommarlovet och han hade sagt att han skulle komma. Han jag tittat på under lugg, han som gjorde mig så blyg och fick det att pirra i hela magen. De där blåa glittrande ögon och det ljusa långa håret. Han var några år äldre och min stora ungdomskärlek trodde jag.
Jag minns festen som den varit igår och jag hade en ny vit kjol, en vit tröja och jag var redan solbränd och kände mig söt och mitt långa mörka hår glänste mot den vita tröjan.
Vi drack Sangria och jag drack för mycket men vad gjorde det? Jag var på fest bland vänner, vi hade roligt och jag var föräskad i honom och i livet så när han frågade om jag ville följa med honom hem en stund så var jag så lycklig att jag fullkomligt studsade fram på gatorna hem till honom. Jag var oerfaren och hade bara kysst en kille en gång, det var allt men det skulle ändra sig snart.
När han låst dörren så vände han på en hand och blev ett monster. Den natten fick jag lära mig allt om sex, våld, maktlöshet och längtan efter att få dö. Han lärde mig hur det känns när varje slag och spark känns som huvudet exploderar i tusen bitar och han lärde mig veta hur det känns att se sitt eget blod spruta på väggarna.
Allt var första gången för mig, så även att be till den Gud jag alltid säger att jag inte tror på. Om han finns vet inte jag men jag tror inte han hörde mig den gången heller. Jag blev våldtagen och sönderslagen den natten på alla sätt ni kan tänka er och han tog mer än min oskuld. Han tog ifrån mig min ungdom, min tillit, mina drömmar och han förstörde mina drömmar om hur jag ville leva som vuxen. Vilken familj jag ville ha.
Varje gång jag ser mig i spegeln så blir jag påmind när jag ser mina ärr i ansiktet. Eller när jag vaknar av mardrömmar och svetten som rinner om mig.
Han förändrade mitt liv för evigt den natten och det skulle ta 18 år innan jag träffade en man som kunde få mig att njuta av sex.
Det svåraste var nog att jag inte hade någon vuxen att prata med. Det fanns ingen jag kunde lita på. Ingen som hade förstått. Jag var uppväxt med att en tjej får skylla sig själv om hon följer med någon hem. Att då ska vi veta vad som väntas av oss. Att är vi så jävla dumma får vi skylla oss själva. Jag hade ”tur” som var ensam hemma när jag kom hem från sjukhuset. Jag hann samla mig och ljuga ihop en historia om enbart en misshandel.
Så ja skammen fanns där i många år. Idag vet jag att det inte var mitt fel. Att det ALDRIG är flickan/kvinnans fel. Vi har alla alltid rätt att säga nej precis när vi vill och till vad vi vill.
Men jag vet också att det går att börja om. Liksom ha sex för första gången igen. Ha sex. Älska, knulla bara för att JAG vill. Helt utan hämningar och njuta fullt ut och det gör jag ofta sedan jag träffade mitt livs stora kärlek.
Vet inte om detta passade in här men det var så otroligt befriande att få skriva av sig och har det hamnat fel så ta bort det bara mymlan/Sofia.
Tack.
Tack. Du gjorde helt rätt. Din mejl lämnar jag inte ut till någon.
Tack och det var jag! Bra, viktigt och lite roligt ämne. Roligt för att jag tror vi många har en del roligt att dela med oss ang ämnet. Så även jag. :-)
Tack för att du delade med dig.
Jag gråter för det som gjordes mot dig, och jag är oändligt glad för att du kunnat släppa skammen och skuldkänslorna.
Tack!
Tack cmajlisa! Inte att du gråter för mig men för ditt tack *ler* Jag ville inte göra någon ledsen. Ja det tog några år men var en befrielse när jag kunde släppa och inse och jag är en lycklig och harmonisk människa idag. Det jag önskar är att det fanns bra skyddsnät för alla som råker ut för liknande det som jag gjorde. Att alla hade någon att prata med för det tror jag är viktigt. Det minns jag att jag saknade. Men det kanske är bättre med den biten på sjukhus idag? *hoppas det*
har tänkt mycket idag på hur mycket skam offer ofta/alltid? känner, när alla vet så väl vem som borde skämmas, men skäms de? De måste förstå vad de gör mot någon annan för att skämmas, förstår de? Ja det gör de ju, det måste ju vara själva poängen – njutning? rädsla? sorg? ilska? behovet av makt? Ångrar de sig? Bara om någon avslöjar dem offentligt? Ångrar de sig inners inne? Många frågor kvarstår efter att många offer ville #prataomdet idag
All värme och allt stöd till dig och alla andra som varit med om liknande övergrepp. Jag hoppas våra barn och barnbarn kommer växa upp till en värld där sånt inte händer.
Tack simon! Jag önskar och drömmer om att du får rätt men jag tror tyvärr inte det. Jag är ingen expert på detta men det verkar inte som världen blir bättre alla dagar. Jag är rädd att detta är vanligare idag än när jag var ung men jag hoppas jag har fel.
Jag tror tyvärr inte heller det, men jag tillåter mig att hoppas. Eller åtminstone önska det. Och leta efter punkter att göra sin lilla skillnad i det stora.
*varm kram*
Du gjorde verkligen helt rätt … och var stark … som skrev detta inlägg och jag blir förtvivlad att läsa hur det kan vara … kan bli … kan utvecklas till … när det KAN vara så fint … så ömsint och försiktigt denna den allra första gången.
Och jag blir glad att se att du nu … även om det har tagit all denna tid … fått en ny upplevelse och kunnat gå vidare …
Kram!
Klokt!
Jag har tre söner och har alltid predikat om flickors rätt att ångra sig. De kan ha klätt av sig och hånglat och vara på väg att göra DET. Flickan har rätt att ångra sig ändå. Eller senare. Eller när som helst.
- Då är det bara att gå på toa och runka, har jag sagt.
Jag hoppas det gått in i dem.
Doris, det är jättebra. Hoppas att du berättar för dem att de själva får ångra sig också.
Oh, Christina, tack att du skrev det. Killar får aldrig lära sig att de får lov att säga nej. De får lära sig att de alltid vill.. Att det är fel på dem om de inte vill.
Att ha sex för första gången är nog ganska läskigt för alla, och att då inte våga/kunna säga ifrån, även om det är långt ifrån så hemskt som det som kvinnan överst i tråden skrev om, är hemskt. Oavsett vad man har för kön.
Hej Egil. Det tror jag också. Att det är rätt läskigt för de flesta första gången och väldigt nervöst. Många har nog stora förväntningar också som aldrig går i uppfyllelse. Tänkte bara tillägga att jag är en mycket lycklig människa och kvinna och har så varit i väldigt många år. Jag älskar livet, njuter av varje dag och är nyfiken på sex. Kanske jag tar igen det där med sex när det äntligen gick att njuta av det? :-) Inte heller känner jag bitterhet eller hat mot han som förstörde så mycket. Kände bara att jag ville tillägga det.
Ja, ibland känns det som om det bara fokuseras på tjejer, allt är inte lätt för killar heller…
Jag är med ovanstående. Jag hoppas pojkarna också får veta att de kan säga nej.
Du verkar också lite speciell….. :P
Doris, du är ett föredöme. Låt oss hoppas att alla föräldrar lär sina barn att det är okej att säga nej och att det alltid måste respekteras.
Det handlar även om en form av brottsförebyggande fostran. Många unga tjejer upplever sig kränkta av att inte fått sitt nej respekterat (men som inte gjort ”tillräckligt” med motstånd för att förhindra sexet) vilket kan resultera i anmälan om övergrepp mot en kanske inte alls ond-utan enbart en naiv/okunnig/kåt kille som aldrig riktigt fått lära sig förstå vad som är okej. Och inte. Grovt förenklad beskrivning.
Sådant händer och tyvärr upplever alltför många unga tjejer att de de facto blivit kränkta av sexet. De måste lära sig hantera sin egen sexualitet och sätta gränser. Det är bara genom att prataomet som man får och sprider kunskap. Där har vuxenvärlden ett enormt ansvar och därför är initiativet ”prata om det” suveränt.
Senast förra helgen fick jag personligen trösta två tjejer som somnat efter en fest hos sin bästa killkompis som i sin tur tog tillfället i akt att försöka ha sex. Med först den ena, blev avvisad, sedan den andra. Det slutade inte där, han fortsatte sina ganska grova ”försök” trots både fysiskt och verbalt motstånd så det blev taxi hem mitt i natten.
Tjejerna har förlorat en god vän men den största förlusten är hans. Efter timmar av prat och bearbetning bestämde sig tjejerna dock för att inte polisanmäla. Rätt eller fel?
Jag vill även lägga till att jag undrar hur många killar som inte begriper att handen innanför trosorna på någon som inte vill ä r ett övergrepp?
Men varför är det tjejernas ansvar att protestera mer eller mindre med våld?
Är det inte upp till killarna också i ditt exempel, att lära sig respektera ett enkelt, om än lågmält nej?
Därför ett Nej kan bli ett Ja efter ett tag. Man backar två steg, försöker med något annat och tjejen kanske ångar sig.
Just därför borde vi lära killar/tjejer att respektera det FÖRSTA nejet. Ingen ska behöva ta till våld för att slippa ha sex.
Fast många ångrar sig faktiskt, blir kåta efter att man hållit på ett tag. Många av mina tillfälliga sexuella kontakter följer det mönstret, och jag har inte upplevt att någon känt sig kränkt. Men visst, ”ett nej är alltid ett nej” är ett bra rättesnöre för moralen.
När jag var i 20-års åldern hade jag mycket sämre självkänsla och när jag hånglade med killar och de var kåta och tafsade så sa jag nej eftersom jag faktiskt inte ville. När de fortsatte kände jag mig på något sätt tvingad att ställa upp. Killar som du utnyttjar att kvinnor gärna vill vara till lags och vill undvika att någon blir arg eller sårad. Varför vill man ha sex med någon som är tveksam? Hon ändrar sig knappast för sin egen skull utan för din skull. Är det verkligen värt det? Både jag och tjejkompisar har känt oss kränkta efteråt men det är inget man vågar säga till killen. Jag har träffat män som tjatat och krävt sex så många gånger att jag trodde att alla killar var så. Killar har ett ansvar att inte pressa tjejer till sex och respektera ett nej även om man hånglar i underkläder. Idag vågar jag säga nej men sex är intimt förknippat med stress och press så jag klarar inte av att ha sex med någon. Jag vet att det delvis är kvinnans ansvar men vad gör man när mannen inte respekterar ett nej och ligger ovanpå dig? Ska jag slå honom för att få honom att sluta?
Nej, Johanna, jag utnyttjar ingen, du vet inget om mig. Sluta lasta över ansvaret på någon annan för att du inte sa nej ”för att vara till lags”. Det håller inte, är du inte myndig att ta hand om dig själv? Vad vill du man ska fråga om varje detalj så att ingen blir sårad? ”Får jag ta dig på brösten?”, ”Är det okej om jag smeker dig såhär?”, ”Det gör inte ont om jag gör såhär va?”. Tyvärr, det funkar inte så.
Jag sa nej flera gånger! Tjejerna du var med sa också nej så varför respekterar du inte det? Jag har ställt upp eftersom jag tänkt att om killen ändå tänker tvinga till sig sex så kanske det gör mindre ont om man inte gör för mkt motstånd. Jag är liten och späd på 55 kg och om man har någon som ligger ovanpå sig som väger 20-30 kg mer som vägrar sluta tafsa trots nej så blir man ju rädd! Det är inte bara tjejens ansvar.
”Många ångrar sig och blir kåta efter ett tag”
Du Tobbe – det är just den attityden som leder till så JävlA mycket skit!!
Kroppen reagerar, den har även hos kvinnor liksom hos män en egen vilja – det betyder inte att man känslomässigt och mentalt är villig att ge sig in i spelet i alla fall!
OM du VERKLIGEN respekterar tjejen – ge henne ditt telefon nummer och om hon VERKLIGEN är intresserad – då kommer hon att ringa upp dig dagen efter när promillenivån är något lägre!!
Jag var åtta år första gången jag blev utsatt för den attityden Tobbe, åtta år!
Jag tycker att det ska räcka med ett nej och om inte ens upprepade nej räcker så tycker jag faktiskt att felet ligger hos mannen. Man ska inte behöva börja skrika, slåss och ringa polisen. Eller tycker du det, Tobbe?
Det som Johanna, Josephine och Tobbe diskuterar är viktigt att prata mer om. Vems ansvar är det. Det är som om det fortfarande finns en tendens att se det som att tjejer och kvinnor får skylla sig själva om de inte förstår att män är slavar under sina egna begär.
Visst måste man få hångla utan att det behöver leda till sex. Och inte skall man behöva ha sex av rädsla.
Kanske det handlar om att unga män tidigt måste lära sig att inte ge efter för sin egen kåthet i alla lägen och sen skylla på att de inte kunde hejda sig. Om jag som kvinna verkligen vill ha sex och min man inte vill ha är det naturligtvis frustrerande. Men att tvinga sig till sex. Vad finns det för värde i det?
Män skyller på sina begär – vi kunde inte hejda oss – jo då, det kunde ni visst, men ni behövde inte, därför att det här synsättet är ingrott i samhället oavsett alla lagar och formuleringar mm.
Bra gjort! Unga killar ska inte bara se på porr där alla kvinnor är underkastade och ställer upp på allt. De behöver andra influenser.
Pingback: Tweets that mention #prataomdet « mymlan. the real. -- Topsy.com
”Gnaget.” Vad menar du med det?
Pingback: opassande » Blog Archive » Vem har rätten att beklaga sig?
jag gillar inte temat. men bara för att jag inte gillar det, känns det som att jag kommer bli anklagad för att det är just därför det blir så här.
Men sanningen är att nej. jag gillar inte att #läsaomdet.
Hej sonja. Jag kommer inte anklaga dig i alla fall :-) Det som jag och många andra gillar, tycker är intressant, kul, givande eller vad det nu må vara behöver inte vara det för andra och jag har full respekt för vad du känner eller inte känner. Själv gillar jag temat av många anledningar.
Det gör inte jag heller, men tror det är bra att prata om det för dem som behöver. Ett sätt att tala om för andra vad som hänt utan att riskera bli stämplad som den som råkat illa ut.
Utmärkt tema, särskilt nu när det snackas om att Assange-affären ”bara” handlar om en sprucken kondom och ingen våldtäkt. Här finns det många kränkta känslor begravda, som handlar om något mycket djupare och svårare än så.
En gång, vet inte hur gammal jag var började jag prata med en tjej på ett internetforum. Vi bytte msn och chattade vidare där. Skickade bilder av varandra till varandra. Hon var väldigt söt och trevlig.
Sen en dag skulle vi träffas. Vi bestämde att vi skulle mötas hos henne, hon bodde i en annan stad så jag var tvungen att sova över (vi hade pratat länge över telefon och nätet vid det här laget och var bekväma med varandra).
Efter flera timmars resa mötte jag henne och fick se vad fotona inte visade. Hon var smällfet överallt utom precis på de ställen där hon fotat sig. Helt magiskt hade hon ett vackert ansikte med extremt feta/breda höfter och ändå smal överkropp?! Jag tyckte synd om henne och höll masken.
Vi hade ändå trevligt och jag tyckte jag gjorde det klart genom kroppsspråk och samtalsämnen att det bara handlade om ”vänner” just nu. Jag trodde det var ömsesidigt ända tills vi skulle sova. Det fanns bara en säng och där låg hon naken och väntade på mig.
Nu blev det riktigt jobbigt. Vad gör man? Är man ”snäll” och gör det som förväntas av alla killar, att alltid vara ”redo”? Eller sover man i badkaret?
Jag tänker inte säga vad som hände efter det här men situationen tål att funderas på. Blir det våldtäkt någonstans i den här situationen? Jag var i en beroendeställning, det var mitt i natten mitt i vintern i en främmande stad och hon förväntade sig sex.
Det är precis lika fel av en tjej att förvänta sig något / tänka sig att utnyttja något på det sättet, som det är av en kille. Tänk dig vilka reaktioner en omvänd situation skulle skapa?
Jag hoppas att du idag kan leva med valet du gjorde, och att hon har växt upp och insett att så gör man inte.
Saken här är väl att båda har ansvar. Man har ansvar för att vara tydlig med vad man själv vill och inte vill, och man har ansvar för att lyssna på och respektera den andre.
Det är ju lite det vi vill med #prataomdet, nämligen avdramatisera prat om sex, även i intima situationer.
Håller med om att det är minst lika fel när tjejer förväntar sig ngt eller utnyttjar..
Jag skrev om one-night-stands för ett par år sedan i min blogg. Ni är välkomna över att läsa. Läsa om den lustfyllda jakten och baksmällan och om hur jag insåg att vad jag verkligen ville ha, det skulle jag inte få genom en natt i sängen med en främmande karl. Vissa lär sig inte av goda råd, bara av livet självt.
http://giraffen197.webblogg.se/2006/march/one-night-stands.html
Pingback: Nu pratas det om det « Jessica Ivarsson
Pingback: Prata om det « Kidneybönans njurblogg
Pingback: Top Posts — WordPress.com
Pingback: Inlägg som berör 17 december 2010 « Nattens bibliotek
Pingback: Prata om det « Osorterade tankar från villaförorten
Pingback: Du är nog den enda – Prata om det | Blanka Sidor
Pingback: Mymlan pratar om det « Prata om det
vilken fantasi en del har..
.. sorry
Jag har ofta funderat på varför offren ofta känner skam. Varför? För att man inte har vågat säga nej? För att man ångrar sig? För att man ångrar sig efteråt och inser att man borde sagt nej?
Det är ju förövaren som ska känna skam, ingen annan, men gör han/hon det?
Men det är inte alltid som ”förövaren” medvetet gjort illa. Hur ska man kunna veta vad den andre vill ha, hur den vill ha det, om personen inget säger?
Nej, det är klart.
Men en del av det som offren råkat utför låter rent ut sagt vidriga, och jag har svårt att tro att förövaren inte anar att han/hon gjort fel.
Men i gråzonerna är det svårare givetvis. Slutar vi kommunicera med varandra så fort det handlar om sex? Jag fattar helt enkelt inte.
Min första reaktion på hela hashtaggen var; jag känner ingen som varit med om detta.
Andra reaktionen: Rättare sagt, jag tror att jag inte känner någon. Jag vet inget för att de inte pratar om det…
Jag kan inte säga att jag har blivit utnyttjad, för jag vet själv inte vart den gränsen går. Jag har inte berättat det här för någon för jag tycker själv att det är mitt eget fel, jag får skylla mig själv. Det var ingen annan som tvingade mig att kyssa honom på krogen, att låta honom följa mig hem, låsa upp min dörr och bjuda med honom in.
Han, jag hade aldrig sett honom förr fast jag bott i samma lilla stad som honom och vi till och med bor grannar, men han hade sett mig. Han visste precis vad jag hette, vart jag bott och vem jag varit tillsammans med. Det var något fint över att någon uppskattade mig så mycket, sa att jag var fin när mitt hjärta var krossat över ett brustet förhållande.
Han var snäll och söt, det räckte för mig den kvällen. Vi gick och la oss, och.. ja, saker började hända. Jag bad honom ta fram en kondom från min låda bredvid sängen. Då tittade han mig i ögonen, sa ”nej!” och tryckte ner mig mot sängen. Då försvann det fina och söta över honom, han var bara ännnu en kille som bara ville ha en sak från mig. Då slöt jag in mig i ett skal, som jag ännu inte tagit mig ur. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det.
Tack.
Pingback: Språkfredag: Smeknamn och #prataomdet | Kunskapsbloggen
Hhmmm, låter mycket som DR.Phil på denna sida just nu.Man skulle kanske kunna se det som en offentlig psykologi stund över folk som har svårt för att släppa mer eller mindre tråkiga ögonblick i livet som de ständigt släpar med sig som extra bagage.Lämna detta bagage nästa gång det dyker upp och kom vidare i livet.
Själv har jag varit med om ett ögonblick i livet för många år sedan där jag under omständigheterna stod framför en naken och helt perfekt tjej anatomiskt sett som tagen ur en Playboy tidning som bara vill en enda sak, att knulla.Mitt dilema var att jag blev rent paralyserad och inget funkade.Det slutade med att jag slickade av henne och förbannade mig själv.Sånt är livet ibland och idag skrattar jag åt eländet de gånger tanken dyker upp för jag har vänt det hela från nederlag till något som absolut inte får hända med lik förbannat inträffade det.Tro mig, för en man är något sådant en ren katastrof mentalt sett för stunden. :)
Som sagt, lämna detta bagage nästa gång det dyker upp och kom vidare i livet.
Här är någon annan som bekänner ett betydligt allvarligare ämne klart lyckat …
http://www.newzglobe.com/sv/kronikorer/katrinzytomierska/i-ar-finns-ingen-julstämning
Kram på dig Mymlan. :)
Tycker jag låter som det absolut värsta alternativet Pelle.
Dåliga erfarenheter måste luftas, diskuteras, avdramatiseras.
Det är lika ”enkelt” som när man hade traumatiska upplevelser som liten och t.ex vurpade hårt med cykeln; det kom man inte över förrän alla fröknar, föräldrar, mormor och nalle fått veta. Förrän man fått plåster på de blödande knäna och suttit och gråtit hulkande i en varm famn och blivit tröstad. När man berättat och gått igenom händelseförloppet om och om igen så man till slut tyckte händelsen var ganska blek.
Alla känslorna var utredda.
Detsamma gäller för livets alla andra hemska situationer också. Sånt försvinner aldrig av sig själv. En våldtäkt tänker jag självklart inte jämföra med en vurpa, men bearbetningen är exakt densamma. Så det är jättesynd att så många har såna här tunga skuldbagage att bära. Och att folk säger åt dem att släppa det spär på problemet ytterligare.
När du minst anar det slår det undermedvetna dig i nacken med dina outredda upplevelser.
Helt rätt! Man ska se till så att man mår bra!
Pingback: Ledarbloggen - www.gp.se
När jag var 16år gammal och gick första året på gymnasiet fanns det en kille (vi kan kalla honom Johan) i naturklassen som jag tyckte var söt… min klasskompis Malin hade en killkompis (Erik) som gick i Johans klass och Malin bad Erik om hjälp för att få Johan att få upp ögonen för mig… dock så utnyttjade Erik situationen och trollband mig med vackra ord och komplimanger, fick mig att känna mig som den enda tjejen i världen, fick mig att känna mig älskad… jag var kär…
Det visade sig ganska tidigt i relationen att det inte var en hälsosam sådan… Erik blev lätt arg för småsaker som sades över telefon eller msn… jag fick tänka mig för både en och två och tre gånger innan jag sa något, hur jag skulle formulera mig utan att han skulle bli arg… jag lärde mig snabbt att säga sånt han ville höra.
När vi hade känt varandra i två veckor så gick vi på bio med varandra och det var jättemysigt… innan vi skiljdes åt på kvällen så fick jag min första kyss någonsin… jag var i extas…
En vecka senare kom han och skulle sova över en natt hemma hos mig… Han hade nog förväntat sig sex, men jag lyckades avvärja det denna gång med att säga att jag hade mens, det värsta han visste… sanningen var den att jag inte var redo… *phu*
Ytterligare en vecka senare så skulle jag sova hos honom… när vi kom dit efter skolan så var vi ensamma och gick och tittade på tv en stund… och han började genast försöka smeka mig men jag sa att jag vill nog inte ifall någon kommer, det var tydligen inte ett tillräckligt bra argument… en stund senare klampade hans storasyster in genom ytterdörren och det hela blev mycket pinsamt… Vi gick upp på hans rum och han ville ha sex, jag sa då rätt ut att jag inte var redo… han blev typ sur… när vi sedan skulle sova den kvällen så frågade han om sex igen… jag sa fortfarande nej… vi lade oss för att sova och rätt vad det var så var den bara där… jag blev av med oskulden genom analsex (utan kondom) och jag var nog antagligen för chockad för att säga ifrån… jag kommer ihåg att jag fejkade att det var skönt fastän jag egentligen inte kände någonting… jag stängde av… när han fått utlösning så vände han på sig och somnade…
Nästa morgon kom hans mamma in och väckte oss, sa att det var frukost… jag kände mig lättad att det var dags att gå upp… men han hade tänkt sig lite morgonsex och jag känner precis som Mymlan skrev att: ”Eftersom vi redan hade haft analsex kände jag att jag hade förverkat rätten att säga ”nej, jag vill inte nu och inte såhär”. Han hade iaf vett att använda kondom, men han hade inte tvättat av sig efter gårdagens äventyr, så jag fick en ordentlig urinvägsinfektion av mitt första samlag…
Fick efter detta veta att hade hade tre tjejer vid sidan av mig som han höll på att uppvakta och säkert hade sex med medans vi var i hop…
Jag var för svag, för nedtryckt för att ta mig ur hela situationen på egenhand… jag kunde ju inte berätta för mina föräldrar, jag hade ingen annan vuxen att prata med… sedan fanns det ju ingen annan kille som någonsin skulle se åt mitt håll, det hade ju Erik låtit mig få veta…
Relationen varade inte mer än två månader, men har ändå satt sina spår för resten av mitt liv… De som hjälpte mig ur den onda cirkeln var min bästa kompis Hanna, min syster Maja och min nuvarande pojkvän Fredrik… utan dem vet jag inte var jag hade varit idag…
OBS… alla namnen är påhittade, vill att hela världen ska veta, men samtidigt inte!!
Pingback: Nikkelin – 2010-12-17 | nikkelin lifestream
Jag vet inte hur många gånger jag haft analsex under åren. Men jag vet exakt hur många gånger jag njutit av det: två.
Första gången någon gång i tonåren, med en kille som tjatat flera månader. Till slut gav jag med mig. Minns bara att jag var rädd och att det gjorde fruktansvärt ont. Ändå sa jag aldrig ifrån, jag bara låg där och kallsvettades av smärtan tills han var klar. De andra gångerna gick det fortare för honom att övertala mig, både han och jag tyckte att om jag väl gjort den en gång var det inte någon stor sak längre. Och jag kom mig aldrig för att säga som det var, att jag inte tyckte om det, att det gjorde ont , att jag inte ville göra det mer och att jag hela tiden var rädd för att han skulle göra mig ännu mer illa genom att röra sig för fort i mig.
Och det upprepades genom åren, i andra relationer, med andra killar som tjatade och lirkade. Som berättade om hur deras oändligt mycket coolare exflickvänner älskat det. Jag sa inte nej då heller. Jag var rädd för att verka tråkig, inte tillräckligt världsvan och sofistikerad. Mest var jag nog rädd för att de skulle sluta tycka om mig och inte vilja ha mig mer.
Det är en väldigt speciell känsla när den varma, glada kåtheten övergår i smärta och kallsvettningar. Och den plötsliga insikten om att han gillar att jag har ont, det är inte meningen att jag ska njuta av det här.
Nu måste han förstå hur mycket jag älskar honom.
Mannen jag lever med nu kräver inget av mig som jag själv inte vill ge. Han tjatar inte. Han vill att jag ska njuta av sex.
Jag önskar att det kunnat vara så enkelt från början, men det är en tröst att jag åtminstone har kunnat sagt ja till något som känns bra – en relation där jag slipper slåss för att känna mig respekterad.
Har surfat Magdalena Ribbing-bloggen idag, ibland kan man skratta rått åt föråldrade seder och regler men för det mesta är det bara väldigt roligt att läsa någon som är så välformulerad och ger så (oftast) kloka råd i alla tänkbara situationer. Kan vi inte skaffa en sex-Ribbing? Alltså verkligen inte så att Ribbing ska ge sexråd…men någon som kan ge kloka tips om hur man kan kommunicera på ett vettigt sätt precis i det där läget som Mymlan beskriver här? Framför allt behöver alla, både killar och tjejer, fatta att sexet inte FÖRSTÖRS bara för att man pausar och pratar. Förmodligen är det den föreställningen som får tjejer (för det mesta) att hålla tyst i stället för att säga nej/vänta.
Eller varför inte sprida BDSM-världens fantastiska gult-rött-begrepp? ”Gult” för ”vänta lite, nu är det nåt som känns konstigt, kan vi prata lite?” och ”rött” för ”tvärnej, du får inte röra mig längre, slut på diskussionen”.
Pingback: Tweets that mention #prataomdet « mymlan. the real. -- Topsy.com
En kväll var jag 13 år och åkte tåg mellan Göteborg och den lilla staden jag bodde i på den tiden. Jag satt på sätet närmast fönstret, en man klev på och frågade om han fick sätta sig på sätet bredvid mig, jag blev stel men sa ändå ja. Han stank sprit och jag var illa berörd för jag visste att jag skulle åka med tåget i 40 minuter och jag var redan på den tiden van vid att alkoholister ropade saker till mig på stan, försökte få kontakt. Jag brukade fundera på om det var för att jag såg snäll ut, som att man inte behövde vara rädd för mig. Eller om det var för att jag var söt. Mannen pratade med mig, frågade om saker, bland annat de obligatoriska frågorna ”är du rädd för mig?” ”tycker du att jag är en äcklig gammal gubbe?” och så vidare. Jag svarade kort men log mot honom, ville inte vara otrevlig, tyckte synd om honom, visste inte hur jag skulle hantera om han blev arg. En konduktör frågade om jag tyckte det var jobbigt att sitta där men jag log, sa att nej, jag klarade mig. (Det var det jag skämdes allra mest över senare.) Efter ett tag la mannen sin hand över min hand som jag hade liggande på benet. Jag flyttade försiktigt undan den, men då hamnade hans hand på mitt lår istället, han rörde den lite fram och tillbaka, smekte benet. Han pratade om hur söt jag var, hur glad han var att få sitta med en söt flicka, hur länge sen det var han sist hade suttit med en söt flicka. Jag trängde mig upp mot fönstret, bort från honom, stirrade ut i mörkret, men när jag sneglade på honom såg jag att han hade stuckit ner handen i sina byxor, att den rörde sig där. Jag sa inget. Vagnen var full av folk, vuxna människor, men alla tittade bort från oss, från min nollställda min, från hans hand som rörde sig fram och tillbaka. Till slut klev jag av en hållplats för tidigt, krånglade mig rodnande över honom, försökte le ett överslätande leende åt en tjej som gick på min skola men hon tittade bort, ville inte möta min blick. Sen gick jag de tre kilometrarna hem i mörkret, livrädd med skuld och skam i magen.
Den situationen uppstod inte ur ett vacuum. Jag känner igen den från andra delar av mitt liv. Dels konkreta situationer, som en liknande händelse på en spårvagn flera år tidigare när en man runkade medan han tittade på mig och min lillasyster och min pappa sa åt mig att inte låtsas om någonting, eftersom det var synd om den där mannen. Men också från mitt vardagsliv, där jag tyckte mig ha ansvaret att hålla husfriden uppe, undvika samtalsämnen, tona ner konflikter, skratta överslätande, vara tyst. För att inte min styvfar skulle bli arg och börja kasta saker omkring sig och skrämma mina småsystrar. För att skydda de jag älskade från honom, för att skydda honom från sig själv. Under hela min uppväxt har det varit så viktigt att ta hand om, skydda, släta över, att jag fortfarande som 23-åring får skuldkänslor om mina kompisar (oftast killar) har tråkigt på en fest. Det var därför jag inte sa emot den där gången. Det är därför jag fortfarande allt som oftast inte säger nej.
Pingback: Mymlan pratar om det | Prata om det
Pingback: #prataomdet « Slem-Olga’s
Jag kan tyvärr inte förstå helt att vissa killar gör dessa hemska saker men jag har ju själv varit sprängkåt när jag var 15-16 år och skulle ha en tjej sovandes över hos mig.. Just där slår det nog slint hos vissa och reptilhjärnan kopplas in. Själv ballade jag ur och vågade varken fråga eller göra något.
Samtidigt som jag föraktar dessa killar som gör vad som helst för att få ligga så skäms jag lite att jag inte är mer sådan själv.
Min första gång sa jag nej. Jag minns det tydligt men det spelade ingen roll för vi skulle ju bara kramas lite. Det blev inte så.
Han var inte våldsam.
Han var inte elak.
Han var bara kåt.
Jag grät tyst tills han var klar och skämdes för att jag var så oerfaren. Jag var 14. Han 21. Hans säng var helt nerblodad efteråt och han frågade om det hade varit så förra gången också…
Sedan den gången vet jag inte hur många gånger jag sagt nej, att jag inte vill, att det inte känns ok men det har inte spelat någon roll då heller. De har inte varit våldsamma. Inte slagit mig. Inte skrikit åt mig. Inte hotat mig men ingen av de har lyssnat.
Det var i slutet på 60-talet. Jag var 17, oskuld, naiv, okunnig. Ledig! Klädde mig fint, gick till Eriksdalsbadet.
En utländsk kille, tysk tror jag, tilltalade mig, la armen runt mig, sa, trodde jag, något gulligt. På något sätt följde jag med honom, låtsades att jag var lite erfaren eller något. Vi åkte T-bana till Bandhagen, där han på något sätt, jag har förträngt hur, fick in mig i ett buskage, jag vaknade liksom upp när han kom med handen innanför trosorna och började dra ner dem.
Då började jag slåss som en besatt ”hast du angst” eller vad det heter på tyska, kommer jag i håg att han sa och såg förvånad ut.
Han släppte mig direkt och försvann snabbt. Hur jag kom därifrån är ett töcken, men jag har inte berättat det här för någon. Alltså, jag upplevde det som skämmigt. Fortfarande faktiskt, fastän det är så länge sedan.
När jag läser om ”gråzonen” tänker jag på när
jag hade en relation med en man som jag var galet kär i. En man som jag blev varm i hela kroppen av att se framför mig, vars skratt gjorde mig så lycklig att bröstkorgen kändes för trång för mitt hjärta. Jag kunde lyssna på honom i timmar för jag tyckte han var så vacker.
När vi hade sex så gjorde han allt för att tillfredställa mig. Och han tillfredställde mig. Jag har aldrig knullat med någon så lyhörd för vad jag tycker om, jag brukade komma 3, 4, 5 gånger per natt med honom. Men när jag rörde vi honom så blev han stum, det hände inget med honom eller så vred han sig omärkligt undan mina händer. Jag frågade honom vad han tyckte om, hur han ville ha det men han svarade hela tiden att han var nöjd som vi hade det.
Jag var inte nöjd för jag fick inte ge honom något. Jag blev osäker, tappade mitt självförtroende och jag vågade till slut inte röra vid honom alls, när vi knullade så började jag anpassa mig till honom, elt och hållet. Då kom han ibland, jag kom nästan alltid men min osäkerhet växte och växte för varje gång vi knullade. Egentligen ville jag inte knulla mer med honom för att han inte visade mig sin njutning. Jag kände mig mer och mer självisk men jag fortsatte ändå ha sex med honom.
Jag ville laga mitt skadade självförtroende när det kom till att få en honom att njuta.
Då började han få svårt att få stånd. Vi började bråka mycket. Och här kom det sjukaste från min sida. När vi började bråka så ville han inte knulla längre men då började jag tjata på honom för att vi skulle knulla mer fastän jag igentligen inte ville mer. Jag var så djävla förbannad över att han kunde ge mig otaliga orgasmer skönare än jag kunde smeka mig till själv och samtidigt inte visade mig hur jag skulle kunna ge honom detsamma. Jag ville tvinga mig till denna kunskap så jag tjatade och tjatade för att vi skulle knulla.
Vet inte hur många nätter jag stog och skrek åt honom att jag ville bli knullad av honom. Så vi knullade efter jag tjatat och konstigt nog blev själva knullandet bättre han njöt mer men bara lite mer. Han släppte aldrig taget och njöt helt och fullt. Så den där känslan av att jag fick för mycket bestod.
Sedan separerades vi och jag rannsakade mig och kände bottenlös skam och skuld över dessa nätter som jag tjatat mig till sex med honom. Och för att jag kört över mitt eget behov av att dela njutning. Varför slutade jag inte bara knulla med honom när han inte ville dela med sig av sin egen njutning? Varför var jag så självisk att det var värt priset av känslan av tomhet och ensamhet trotts att jag fattade att jag skadade både honom och mig själv?
Jag sökte upp honom för att be om ursäkt och prata om vad jag gjort mot honom. Det var fruktansvärt svårt att prata om. Jag var så rädd att jag blev stum och inte kunde prata alls på flera timmar. Och när jag väl pratade om detta så visste jag inte om det var ok att prata om detta alls. Men jag gjorde det.
Han var helt tyst. Han sa ingenting. Han var bara tyst, så tyst, så jag vet fortfarande inte om han tog emot min ursäkt eller vad han tänker och känner och det vet jag knappt om ngt av detta. Men natten efter jag bett honom om ursäkt så sov vi tillsammans och då var han plötsligt kåt hela natten. Och jag var ochså kåt på honom så vi knullade men jag var inte alls trygg med honom för vad jag gjort mot honom. Var inte trygg med att vi kunde vara omtänksamma och snälla mot varann men ändå var vi uppenbarligen kåta på varandra.
Detta är en sådan relation som jag inte pratat med någon om för att jag känner skam och skuld för hur jag betett mig och helt sinnesjukt förvirrad inför att både han och jag ändå blev kåta på varandra.
Sofie
Jag kan inte räkna de gånger jag gått med på saker i sexsammanhang som jag inte velat, tjatsex, olycklig kärlek-sex, festivaltältssex, sova-över-sex, trapped-in-a-car-sex, våldtäkts-sex, vi-blir-ihop-om-vi-har-sex-sex, för-full-för-att-säga-nej-sex, äktenskapsfridssex… you name it. Jag vet också att det är så för många av mina vänner. För mig verkar det nästan osannolikt att de tillfällen som det berättas om här är det enda tillfället när de gått mot sin egen vilja när det gäller sex, jag tror inte att det är det – fördjävligt vad alla och envar har blivit utsattta för.
Hursomhelst är det ju bra att prata om det. För hur ska vi annars komma fram till nån typ av överenskommelse som är mer praktiskt tillämpbar (vardagsnära) än en lagtext? Att båda (alla) har exakt lika mycket lust vid varje tillfälle händer sällan. Att ingen står i någon form av beroendeställning till den andre (de andra) är en utopi… Vem kan skydda varje enskild individ från att utsättas? Är det inte bara individen själv, och är det inte därför vi känner sån skam? Vi borde ha skyddat vår individ och vår integritet bättre… eller?
Hur ska vi bete oss utan att det uppfattas som en signal om ”JA – jag vill” när vi ibland gillar att signalera JA för att vi, tja… ”kanske vill”, eller ”jag vill vilja men jag vet inte än..” Det där sista vore det bra att hitta på nåt bra tecken för… eller åtminstone uppbåda en sorts allmän förståelse för, att det inte är 0 eller 1. Jag kan ha lust att ha lust och det stegras gradvis och kan plötsligt slockna, oavsett var på skalan man är.
Att säga nåt är bra, vara tydlig… för om du inte sagt och det händer så har du inget att komma med, men om du sagt och det ändå händer – ja då finns det plötsligt. Det blir ett faktum. Ett faktum som går att förhålla sig till för dig och för hela eller delar av omvärlden, så många man orkar blanda in. Men vad använder vi för språk då? Hur talar vi om det? Har vi ett sånt språk? Utan att såra, utan att bli sårade, ensamma, ställda på backen, utan att bli slagna gula och blå, utan att avmystifiera en del av livet som ibland är så härligt mystisk att man aldrig vill sluta?
Okej, nu har jag resonerat lite och kommit fram till samma klokskap som de som startade detta redan gjort… jag behövde bara sortera lite… behövde uppenbarligen prata om det!
Pingback: #talkaboutit | Prata om det
Jag fick besök av en kille som jag träffat ett par gånger på arbetet i Norge. Vi hade tidigare sovit tillsammans några nätter och hånglat men inte gjort något sexuellt. Han hade vid upprepade tillfällen ”tjatat” om sex och det var väldigt tydligt vad han ville. Han var i alla fall på besök hos mig och vi låg nakna i min säng och hånglade, han ovanpå mig. Han frågade upprepade gånger om jag ville ha sex och jag sa nej gång efter gång, varför jag var naken vet jag inte men det kan antas att han tog det som en signal att jag ville ha sex. Slutligen blev jag både så trött på hans tjat och uppenbarligen uppkåtad av hånglandet att jag svarade kanske följande gång han frågade. Plötsligt tränger han in i mig och jag blir nog mest överraskad. Jag vet inte alls vad jag tänkte men antagligen var det något i stil med ”jaha, då är det väl lika bra att köra på”. Jag hade inte haft sex på elva månader och tyckte någonstans att det var dags. Kan lugnt säga att det är det sämsta sexet jag haft, det varade i någon minut och är rubricerat som mitt misstag. Efteråt kände jag mig utnyttjad och sa upp all kontakt med vederbörande.
Jag sa j a med handlingar och k a n s k e med ord. Vad jag lärt mig av denna upplevelse är att helt enkelt inte ta av mig trosorna om jag inte är helt säker på att jag vill ha sex.
Jag var 19 år när jag och en kompis var ute en kväll. Vi träffade två äldre killar som vi drack drinkar med och blev jättefulla. En av killarna köpte mig en drink som jag än idag undrar om det var en drog i.
Vi bodde på samma vandrarhem och gick hem ihop. Jag och killen hamnade i mitt vandrarhemsrum. Vi började med att ha oralsex. Sedan blev jag illamående och ville inte mer. Det kränkande är att jag minns att jag vaknade av att han låg med mig bakifrån och att han sen försökte skuffa runt mig så jag skulle ligga på rygg. ”Nej” sa jag. ”Jo” sa han. och fortsatte. Det nästa jag minns är att han kom på min mage.
Det har talats lite i kommentarerna om att förövaren kanske inte är medveten och om att kommunicera i gråzonen. Jag förstår inte, man känner/märker ju på kroppsspråket om någon vill eller inte. Ögon talar också. Precis om detta talar Inti Chavez Perez och Zanyar Adami i sin bok Pittstim. I berättelsen av Inti Chavez Perez själv (sid. 85) talar han om ”nej-signaler” och ”ja-signaler”. Rekommenderas!
Jag läst många av kommentarerna här, dock har jag hoppat över vissa längre inlägg som jag får känslan av kommert få mig att må dåligt. Jag tycker att det är så fruktansvärt med våldtäkter. Det går inte att få ogjort och förändrar nog ofta en människa för alltid. Jag mår alltid dåligt av att läsa tidningsnotiser om våldtäkter. Kanske mest för att det inte verkar ske förändringar i skolan och samhället vad gäller information och attitydförändringsarbete. Jag blir så frustrerad och känner mig så maktlös. Våldtäkter skildras om om det vore rån eller en fysisk misshandel, men det är något mycket, mycket värre.
Jag var med om en grej själv, som jag tack och lov inte minns känslan av. Glad för det även om det är kanske ett konstigt sätt att se på det…
Visst finns kommunikation i gråzonen, men en bra utgångspunkt är ändå att alltid utgå ifrån att ingen kan läsa ens tankar. Själv är jag väldigt beroende av ord, eftersom jag ofta feltolkar andras signaler och kroppsspråk.
Hej!
Jag tycker det är ledsamt att läsa alla kommentarer!! Det är alltför många som har varit med om saker i gråzonen!! JAg och flera av mina vänner har varit om saker man har försökt skratta bort, men de har inte varit mer ok för det.
Det som slår mig är det faktum att varken tjejer eller killar verkar tycka att tjejen har ensamrätt till sin egen kropp. Att hon tycker att det är nånstans ursäktligt att killen bara stoppar in sin penis när hon sover!?!? Sen vaknar hon och han bara fortsätter.
Att killar verkar tycka det är ok, att tillgången till kvinnors kroppar är så vedertagen att den aldrig ifrågasätts. Ligger tjejen bredvid och killen är kåt är det bara att stoppa in den eller? Jag fattar inte! Och kvinnor är så vana att det liksom hamnar i gråzon vi alla ursäktar med ”DÅLIG KOMMUNIKATION”. Det är inte dålig kommunikation, det är män som har lärt sig att en kvinnas kropp är ständigt tillgänglig.
Pingback: #prataomdet Jag är inte en snäll kille som inte våldtar tjejer | trollhare
Jag pratar alltid om våldtäkter som något hemskt som tack och lov inte har hänt mig. Som något man måste prata om och fördöma.
Ändå fick ditt inlägg mig att börja störtlipa. När sista ordet var läst gick det inte att hålla emot längre. Men jag gråter inte av empati för andra. För att det är ju mig du pratar om. DET ÄR JU PRECIS JAG.
Och jag skulle aldrig erkänna det för någon. Jag är ju den starka, modiga som är andras de svaga förtrycktas röst, som vågar säga vad jag tycker och vad de känner. Jag är ju den som aldrig gråter, som säger Nej, som inte är en fucking fjolla. Jag är den som vågar säga Ja. Jag är ju den som vägrar bli kränkt.
Tack som fan Mymlan, tack! Jag är så glad att jag hittade din blogg och så glad att jag läste det här, trots att det är pissjobbigt, men jag är övertygad om att det är jättebra också.
<3<3<3<3<3
Jag har fastnat för det här med kommunikation och gråzon.
Jag tycker att det är synd att det kallas gråzon. Om någon har sagt nej en eller flera gånger, gjort fysiskt motstånd, stannar upp eller backar fysiskt då är det en tydlig signal. Det är väl tydlig kommunikation och inte gråzon? Sex skiljer sig väl inte från andra samarbeten människor emellan, där ingen ifrågasätter att det är viktigt att komma överens?
Och bara för att man hånglar betyder det inte att man vill att det leder vidare till sex – ju, såklart. Man får väl bestämma sig på vägen eller ändra sig, som med andra aktiviteter i livet? Om motparten därefter fortsätter blir man rädd, vilket man ska bli för människor som inte är lyhörda. Man vet inte längre vad man har att vänta.
Det blir inte heller mindre våldtäkt bara för att man känner personen eller själv ville hångla från början. Varför är det gråzon? Och att vakna av att någon man känner har ”sex” med en (det har jag vaknat av) – hur kan det vara gråzon? Var finns det gemensamma beslutet där?Det är lika mycket våldtäkt som om man inte kände personen och blev överfallen.
Gråzonen är kanske den där man INTE säger nej, fast man inte vill? Till exempel.
Sedan är det väl så att vi gör fel. Alla.
Inte minst i nära relationer.
Vi gör varandra illa.
Varje handling som på ett eller annat sätt sårar en annan kan inte kriminaliseras. Därför måste vi lära oss att prata om det. Med varandra.
Men det handlar inte bara om att respektera ett nej, och våga säga nej, det handlar minst lika mycket om att våga säga JA när vi verkligen vill. När ett ja är ett ja och ett nej är ett nej har vi nått någonstans. Vikbinnor lär oss att vara ”fina flickor” och som sådana ska man minsann säga nej innan man säger ja. När det gäller allt. Inte undra på att det blir förvirring, hur många har inte varit på middag, blivit erbjuden mer av efterrätten och sagt ”nej” när vi egentligen menar ja för att sedan vänta oss att bli övertalade. Det ligger nedärvt ivårt sociala arv. Jag har slutat med det och säger alltid ja när jag menar ja – i alla situationer – men det var inte lätt att komma över. Men kommentarer får jag fortfarande. Vi måste helt enkelt lära oss att säga vad vi menar, inte vad vi tror förväntas av oss. Vi måste våga säga ja för att också våra nej ska tas på allvar. Oavsett kön, men det är mer tydligt med kvinnor.
Bra skrivet. Jag haller helt med att den har tvartom-kulturen forstor kommunikationen mellan oss manniskor.
Om det Tobbe skrev om langre upp: Han kanske tolkar det som att de andrar sig, for att de lart sig saga nej nar de menar Ja – men de kanske menar Nej och inte vagar saga det igen?
Ironiskt nog forsoker jag lara mig att bli battre pa sociala koder, som att t.ex. saga Nej nar jag menar Ja. For att andra tycker jag ar korkad och pinsam nar jag ar ”for uppriktig/arlig”. Men jag ser samma problem som du. Jag en dalig student och kanner ett inre motstand ibland, nar man kommer till sanahar saker, sant som bara forstor.
Tvartomreglerna skapar mer problem an de loser!
Pingback: #Prataomdet « Truthandfiction
Nu har jag ägnat mer än en arbetsdag att läsa och tänka och mer än en natt på att tänka än mer.
Jag är man, drygt 40, har alltid dragits med dålig självkänsla och uppvuxen i ett sammanhang där sex var något fult, skamligt och något som tillhörde äktenskapet. Självklart gifte jag mig tidigt för att få ligga. I min långa process att skapa mitt eget tankeliv, moraliska värderingar och börja se mig själv som en sexuell person var jag upprepat otrogen, så fort jag fick chansen, vilket visserligen inte var speciellt ofta.
I alla sammanhang när jag legat bredvid en kvinna i en säng har jag tagit initiativ till att tafsa och ibland mer. I några av dessa har det funnits möjligheter att ligga då jag har backat även om hon har velat – i alla dessa har hon varit oskuld och mycket yngre än mig.
I efterhand har jag förstått att det har sårat dem – de har nog faktiskt tyckt om mig på riktigt även om jag inte förstått det då, sett mig själv som för gammal och ful och att första gången borde vara med någon i deras egen ålder som de tyckt om på riktigt. Eftersom jag haft så dålig självkänsla att jag inte förrän nu, tio år senare insett att de faktiskt kanske tyckte om mig brydde jag mig inte om att kommunicera om varför vi inte gick vidare, för mig var det självklart att sådana känslor inte kunde finnas för en tio, tolv år äldre ful gubbe. I det sista av de fallen blev hon så kränkt att hon berättade för alla att jag våldtagit henne. Hon hade ljugit för mig och berättat att hon var erfaren och gillade sex till det skulle till och hon berättade att det var första gången för henne och då jag backade, satte på oss underkläderna och bestämde mig för att det fick bli ligga sked istället. Om jag ville ligga? Så innihelvete, men i någon slags missriktad omsorg blev jag våldtäktsman, fick lämna byn utan att berätta för någon om hur det egentligen var.
En annan gång inledde jag ett förhållande med en mycket yngre tjej som varade under lång tid och som fick mig att inse att jag inte skulle vara gift, det där indikerade att något var väldigt fel med mig och i min relation med min före detta fru. I min relation till den yngre kvinnan som varade i flera år och där hon förmodligen sagt nej någon gång minst varannan gång vi haft sex. Vi pratade många gånger om hennes nej som faktiskt bara med ett undantag förblivit ett nej.
Jag hade allsköns kreativa förslag på att hon skulle använda ett annat ord för nej – gult, kanske eller för den delen skrivbordsstol.
Hon menade att det kom mer eller mindre automatiskt och att det inte var så konstigt eftersom jag var gift och hon var mycket nära min före detta fru. Även det var ganska länge sedan och det är inte förrän efter jag läst spaltkilometer(?) med berättelser att det nog inte var hela sanningen. Hon ville nog inte bara bli övertalad. Hon ville nog inte att jag skulle låta bli heller, det var en för komplex situation för både mig och henne för att hon ens efteråt kunde veta om hon ville eller inte. Jag var dessutom för kåt på henne för att fixa att bara gå efter ett nej för att få henne att ta ett beslut om hon faktiskt ville eller inte. Istället övertygade jag henne varje gång.
Det känns förjävligt att det skall ta 40 år för att bli tillräckligt stor för att våga ta ansvar för min egen sexuella lust och för den andres välbefinnande, att vara tillräckligt trygg för att förstå att det är möjligt att tycka om mig och bli kåt på mig och att ha tillräcklig självkänsla för att inte ta ett nej som ännu ett bekräftande på att jag inte duger.
Det känns ännu värre att det förmodligen är så här i stort att både som man och kvinna, förstår att respekt mot andra hänger ihop med respekt för sig själv. Och vid det laget är det ju nästan för sent, då får man knappast möjlighet att visa hur det skall gå till mot de som verkligen behöver det – de som är unga, osäkra och oerfarna.
Det kanske är det som är det riktigt stora med #prataomdet – att alla kanske inte behöver bli 40 för att fatta.
Tack Kent.
Pingback: Jeroens läsvärda från Greader – Sat 18 Dec 2010 | Jeroen Wolfers