Etiketter
#prataomdet, dåligt sex, Johan Lundberg, prata, problem, relationer, sex
Johan Lundberg skriver om frågar vad det är vi måste prata om. Han ifrågasätter problematiseringen av dåligt sex och menar att inga relationer är perfekta, och så vidare.
Han har självklart en poäng. Men problematisering handlar ju om förändring. Först när man kan identifiera och sätta ord på ett problem går det att förändra. Det är därför vi måste prata om det. I nära relationer gör man varandra illa, sårar och gör då och då fel. Det är mänskligt. Men menar Johan Lundberg att vi aldrig ska kommunicera våra problem, att vi aldrig ska tala om för vår partner om vi blir sårade, aldrig ge varandra chansen att utveckla våra relationer?
Jag vet inte hur Johan tänker, men om jag har en partner som om och om igen gör eller säger saker som på sikt riskerar att trasa sönder något viktigt i vår relation så försöker jag uppmärksamma honom på det. Kommunicera. Hitta en kompromiss. Jag tror att de flesta gör det, men jag tror att många har extra svårt att göra detta just när det gäller sex. Men tabun är sällan till gagn för någon.
Att prata om det och lyssna på varandra och försöka respektera varandras gränser behöver inte betyda att det aldrig någonsin mer blir fel, däremot behöver felen inte sätta spår som på sikt skapar bitterhet, eller bygger murar. Framförallt tror jag att det gagnar båda parter och på sikt fördjupar relationen på många plan, också det sexuella.
Jag tycker att Johan Lundberg ska läsa det här inlägget av Eva och jag undrar om det är det samtalsklimat hon beskriver han tycker ska råda år 2010?
Dessutom är det så att det pratas om långt mycket mer än bara dåligt sex. Det pratas om allvarliga övergrepp och våldtäkter, och jag hoppas att Johan Lundberg inte ifrågasätter varför det skulle vara bra för de utsatta att kunna prata om det bli trodda och därmed få hjälp att gå vidare och leva livet fullt ut.
Var i texten läste du att Johan inte tyckte man skulle kommunicera med sin partner?
Prataomdet = kommunicera. Han ifrågasätter hela det konceptet.
Då läser du texten helt annorlunda än vad jag gör, hans poäng var väl snarare att det var viktigt att just ha en dialog med sin partner och att han var tveksam till om att blogga och twittra verkligen får det resultatet i praktiken
Problemet verkar ju snarare vara att alla som behöver #prataomdet INTE kommunicerar på ett tydligt sätt med sin(a) sexpartner(s)!
Hela upplägget kring #prataomdet ger dessutom väldigt könsrollskonservativa vibationer. Det verkar som att syftet bakom denna feministiska aktion är att ytterligare förstärka könsrollerna kring sex och relationer. Det räcker tydligen inte med alla de krav och förväntningar som redan idag finns på män via den manliga könsrollen, att det är han som förväntas vara självsäker och erfaren, att det är han som förväntas uppvakta och att det är han som förväntas ta initiativ.
Nu ska tydligen även män ta ansvar för kvinnornas passivitet. Män ska vara tankeläsare som inte bara ska förstå hur kvinnan känner och upplever situationen. Han ska även förväntas kunna förutspå hur hon kommer att känna och uppleva det hela i efterhand.
På kvinnan ska dock inget ansvar läggas. Tvärtom! Hon har rätt att förvänta sig att mannen ska ta fullt ansvar för hennes känsloliv och upplevelser. Hon har rätt att inte behöva vara tydlig i sin kommunikation med mannen. Hon har rätt till sina könsrollskonservativa romantiska drömmar om den perfekta mannen.
Och om inte mannen lyckas uppfylla kvinnans fantasier och drömmar om det perfekta sexet så ska han kunna ställas inför allmän domstol och dömas till minst 2 års fängelse för våldtäkt.
Tänk så härligt jämställt det är i det feministiska Sverige!
Medborgare X – Jag antar att du helt missat alla män som berättar om egna upplevelser av att ha ignorerats och utnyttjats, både i relationer med kvinnor och män?
Medborgare X: Jag tycker #prataomdet är just det motställda – att ställa normer och roller i belysning! Just för att det är normen att TigA om det måste vi ju prata om det! Själv är jag 197cm och är tillsammans sedan flera år med en man på 165cm. Om jag går på stan tillsammans med honom och han lägger armen runt min midja och jag armen runt hans axlar – då skulle du vara där med en videokamera! Vi ställer allt vad “norm” heter upp och ner bara genom att visa oss utanför huset!
Pingback: It takes two | SKATANS TANKAR
Jag tror att både Lundberg och kanske X här ovan har sprungit in i mendetärjuprivat-väggen. På flera ställen har jag hittat kommentarer om att det rör sig om Enskilda Händelser, och att det får fel propotioner när allt “buntas ihop”, vilket tyder på att kommenterarna missat något fundamentalt i hela grejen. Det ÄR ju inte privata problem, det är helt mönster, ett skrämmande mönster dessutom, i hur människor ser på och agerar mot varandra. Och är det ett mönster måste vi prata om det offentligt, för då kan det inte lösas enbart i den privata sfären.
T-Anna!
Det tydligaste mönstret verkar vara att det framför allt är kvinnor som verkar ha stora problem att både förstå sin sexualitet och sina förväntningar på sex samt att tydligt kommunicera detta med sin(a) partners(s). Problemet kanske ligger i den kvinnliga könsrollen? Det kanske är dags problematisera den?
Men det är väl att problematisera den kvinnliga könsrollen, med allt vad det innebär, som vi ägnat de senaste hundra åren åt? Generellt tror jag kvinnor (och män) FÖRSTÅR sin sexualitet mycket väl, men de känner inte att de har utrymme att uttrycka den, att de inte FÅR säga nej utan negativa konsekvenser (som inte måste vara våld, eller slutet på förhållandet, eller ens ett gräl, utan kanske bara att ens partner blir tjurig). Och som vi sett på prataomdet gäller det BÅDE kvinnor och män. Det jag har fått ut av projektet är att alla måste lära sig att de äger sin egen kropp och sexualitet och att de INTE äger någon annans.
T-Anna!
Om det nu är så att kvinnor upplever att de inte får uttrycka sin sexualitet och att de inte får säga nej så är det ju oerhört viktigt att detta problem med den kvinnliga könsrollen belyses och att kvinnor slutar vara passiva och slutar vara otydliga i sin kommunikation med sin(a) sexpartner(s).
Se även mitt svar nedan till Grodan (och Hemulen).
Vi behöver prata både med vår partner och delta i ett större samtal. Det är precis som T-Anna skriver – i den offentliga sfären vi får syn på mönster. Kommunicera kommer ju från communi care, att vårda det gemensamma. Genom att prata om det sätter vi ord och får syn på det osynliga. Och genom att bli medvetna om mönster, destruktiva mönster, kan vi förändra dem – dvs vårda och utveckla våra relationer.
Men jag förstår inte, Medoborgare X. Har du läst alla kommentarer???? Det är inte dålig kommunikation två partners emellan när kvinnan vaknar av att mannen är inne i henne! Det är våldtäkt! Den mannen (De männen) kan inte på något sätt ha försökt vara lyhörda för sin partner! De har sett sin chans och som samhället hela tiden lär oss- att kvinnans kropp är tillgänglig- och stoppar i sin penis i närmsta hål!
Det är våldtäkt, inte dålig kommunikation.
Sen är det absolut inlägg som handlar mer om att varken mannen eller kvinnan i situationen var förmögen att sätta gränser, men påstå inte att det bara handlar om dålig kommunikation för då kan du inte ha läst alla inläggen.
Visst finns det gott om sådana inlägg med men det är ju också många andra exempel där det är väldigt tydligt att de har kommunicerat dåligt och där kvinnorna erkänner det själva och att det är just därför som de kan känna att de även själva inte velat se det som övergrepp förrän långt efteråt.
Att bli mer öppen och kunna kommunicera med sin partner och andra är väl just ett av huvudsyftena med #prataomdet som jag har förstått det så jag förstår inte varför du blir så upprörd?
Jag tycker själv kanske att medborgare X lägger kanske lite väl stor tonvikt på kvinnans sexualitet, men det har ju publicerats tusentals inlägg här i samma stil som skrivit exakt samma inlägg om män som ingen har upprörts över, och det är väl det lite som jag kan se som problemet med hela det här projektet.
När jag tänker efter undrar jag om inte till och med Medborgare X har tagit ett citat från någon annan känd person och bara bytt ut en del ord. Ser det här bekant ut:
Det tydligaste mönstret verkar vara att det framför allt är män som verkar ha stora problem att både förstå sin sexualitet och sina förväntningar på sex samt att tydligt kommunicera detta med sin(a) partners(s). Problemet kanske ligger i den manliga könsrollen? Det kanske är dags problematisera den?
Hur som helst, hoppas något gott kommer ur det här, men jag är rädd för att det ungefär kommer att få samma resultat som “vi gillar olika” kampanjen eller vilken som helst facebokgrupp för att stoppa rasism eller pedofili.
Grodan (och Hemulen)!
Det finns en hel (grå)skala av olika berättelser i #prataomdet. Allt från dålig sex till rena våldtäkter. Något som det nästan aldrig talas om i fall som dessa är den kvinnliga könsrollen. Att det är den som många gånger är orsaken till att framför allt kvinnor hamnar i situationer som de upplever som “kränkande” eller som “övergrepp”.
Eftersom det ingår i den kvinnliga könsrollen att vara den som passivt förväntas sig att bli uppvaktad och trugad så överlåter de åt männen att vara den som ta initiativ och leder det sexuella samspelet. Då ökar också risken att för kvinnan att mannen agerar utanför de drömmar/fantasier/tankar/förväntningar om sexet som kvinnan hade när de gick till sängs. Speciellt om kvinnan inte har varit rak och tydlig i sin kommunikation till mannen innan de började ha sex.
Om kvinnor i högre grad försökte vara den som uppvaktar, tar initiativ och styr sexet så minskar också risken för att sexet inte går som hon tänkt sig.
Den passivitet och otydliga kommunikation som följer med den kvinnliga könsrollen är ett av grundproblemen i framför allt “gråzonen”.
Håller med dig i din beskrivning av kvinnans “passiva” könsroll med att det skulle vara ett av “grundproblemen” tycker jag blir lite missvisande. Grundproblemet är väl snarare att både män och kvinnor spelar dessa roller i symbios.
“Håller med dig i din beskrivning av kvinnans ”passiva” könsroll med att det skulle vara ett av ”grundproblemen” tycker jag blir lite missvisande.”
Jag håller med Dig om det – därför att: ”With this I´m going to control your LIFE !”
God Jul :!:
#prataomdet handlar tyvärr om en väloljad kampanj, driven av grupprinom den mediala eliten, för att rycka till sig ett stadigt tolkningsföreträde i frågor om män, kvionnor och sexualbrott/sexuell integritet. Syfte är lika solklart rättspolitiskt som det var med Miaböckerna (och är på samma sätt dolt under “vittnandet”). Det kan jag inte känn någon större respekt för.
Det handlar inte om att någon vill försvara våldtäkter eller vill ha grottmän som går in och trar; kampanjen syftar till att ett gäng kring Bang och så ska äga frågan och kunna jobba vidare för en foträt behandling av sexbroitt i rättssalen anliogt deras normer, kanske också till en ändrad lagstiftning som skulle definiera våldtäkt rätt och slätt som sex utan uttryckli, uttalat samtycke. Bara så (det är inte en tillräcklig definition eftersom så mycket är outtalat och halvuttalat i fråga om sex). Sorry, den här kampanjen luktar illa.
Du har fel. Prataomdet handlar inte om politik eller juridik.
Det kändes inte så på Debatt igår….
Jodå, hela tanken med kampanjen är att hjälpa till att spika fast en tomteluva på den svenska opinionen i frågor om sexbrott och attityder till sex, samlevnad, dejtande, juridik och kroppsspråk. Upplägget är lika enögt, och lika självrättfärdigt, som när sossarna ville förbjuda parabolantenner för att skydda oss mot osaklig och skadlig utländsk tv.
Jag påstår inte att våldtäkter alltid skulle vara bluff, de finns givetvis och de är ett allvarligt problem och ett trauma. Men er opinion söker en bekvämt bred och stabbig definition som i själva verket inte fungerar. men som skulle tjäna de politiska syftena att få fler män fällda och att göra det till en allmänt omfattad tanke att “kvinnor ljuger aldrig inför rätta om sexbrott och deras berättelser får inte ifrågasättas, för det är kränkande”. Ifrågasätandet (granskningen) ses som en maskulin och patriarkal fortsättning på det ursprungliga brottet. Och det är uppenbart att många kvinnliga bloggare och tyckare ser det som ett övergrepp när folk inte köper deras *tolkning*, deras känsla, deras story rakt av.
Inte för att någon äger frågan, jag kan bara tala för oss som drog igång det hela. Och nej – syftet har aldrig varit att bilda politisk opinion eller påverka lagstiftning.
Just det, ingen äger frågan. Men så lät det inte först. Gudrun tar t.ex. tillfället i akt och väver effektivt in politik och juridik i #prataomdet: http://svtdebatt.se/2010/12/i-ar-tog-vi-forsta-steget-mot-battre-sex/
Its good to get logic out there.
Something is very wrong when sex without oral or written “contracts” begin to get termed “rape”,
while ACTUAL rape victims suffer for this horrible transgressions because their cry of “no” was never acknowledged.
And you not mentioning the absurdity of the movement is disturbing as well..
Jag vet inte riktigt vad jag skall säga!
Förr var det självklart att det var kvinnan som bestämde, även om det naturligtvis skedde övergrepp. Den kvinnliga frigörelse på 60-talet gagnade främst männen, då de kunde välja och vraka på ett helt annat sätt än tidigare, då det inte var någon mening med att gå till någon annan. Mig hände det många gånger att när jag sa nej, försvann killen. Och det var väl lika bra det, kan man tycka så här långt efteråt. Men då, blev det hjärtesorg och en känsla av ständiga avvisande. Om man är kär eller tror sig vara det i en kille eller en man kanske det är svårt att säga nej på grund av att man vet att han kan försvinna.
Ett mönster som jag kan se är att det förekommer mycket tjat. Hon kan ju ändra sig, låter det från vissa håll. Och så tjatas det och så går hon med på det. Jag hatar tjat, om jag säger nej är det ett nej och ju mer någon tjatar om att få sex desto mer avtänd blir jag. Hör fanskapet inte vad jag säger?
Visst finns det en passivitet i en del berättelse, men man kan fråga sig av vilket skäl det har blivit så. Varför verkar det som om kvinnan rent generellt har förlorat kontrollen över sin egen sexualitet, trots den kvinnliga frigörelsen. Är det så att det är så att alla skall ha sex numera. Att detta blivit normen – om någon inte har ett sexliv är personen misslyckad? Ungefär som att alla måste ha barn.
Vad gäller brist på kommunikativ förmåga, tog det många år innan jag träffade en man som det gick att kommunicera med om sådana saker.
Vet inte vad jag skall säga, trots att jag sagt en hel del. Det är så beklämmande att så lite har förändrats i grunden.
Bra bemötande av Johan Lundberg. Bloggade lite om hur jag annars tycker att folk som kritiserar ofta inte bemöts med annat än att bli kallade idiot eller antifeminist:
http://sakerjaggjort.wordpress.com/2010/12/22/om-svarigheten-att-prata-om-prataomdet/
Två saker gör mig förundrad.
1. Det går uppenbarligen omkring en massa skitstövlar som tar för sig utan att bry sig om att få samtycke bekräftat.
2. Dessutom går det uppenbarligen omkring en massa kvinnor som antingen är otydliga i förspelet till sexuella aktiviteter, eller av någon anledning är oförmögna att säga ifrån. Själv har jag aldrig varit i närheten av någon sexuell aktivitet som inte båda har uppmuntrat och haft glädje av.
det känns lite farligt att skriva “jag tänker ungefär samma”, för trots att jag varit i situationer jag idag kan se som gränsfall så beror det i alla de fallen på att jag själv inte varit tillräckligt tydlig i mitt nej. men. i sitt eget glashus sitter man ju bäst…
önskar ett Gott Nytt År till alla som är värda det!
Prata om det har alltid varit mer eller mindre lätt för många.Men att bokstavligen förändra är som vanligt mycket svårare oavsett hur mycket det ibland pratas (om det).
Kram på dig Mymlan. :)