fråga #9

Eftersom mitt bloggande det senaste året varit väldigt sporadiskt och inte särskilt lovande tänkte jag testa en helt ny grej för att hålla farten någotsånär i varje fall.

Hemma hos mig finns av någon anledning en liten röd bok som heter ”Den stora frågan”. Den innehåller 253 frågor som man kan använda för att ”överraska grannen”, få till djupa diskussioner eller bara lära känna sina vänner lite bättre. Typ. Jag har då aldrig tagit fram den när jag haft besök, eller ”överraskat grannen” med den, men här i bloggen kan det funka för dagar då jag inte har någon inspiration. Jag bad mina followers på Twitter att ge mig ett nummer mellan 1 och 253 och första förslaget (från @sstjern) var 9, varför jag slår upp fråga 9 i boken:

Du är marknadschef på ett litet oljebolag. En av företagets oljetankers springer läck utanför Ölands kust. Myndigheterna upptäcker inte vilket fartyg som läckt oljan. Vd och ägarna vill mörklägga incidenten då bolaget riskerar konkurs om det ställs ansvarigt. 1000 sjöfåglar dör och stränder måste saneras för flera miljoner kronor. Hur lojal är du mot ditt företag?

Inte så himla lätt. Min första spontana tanke är att jag inte är lojal alls i den situationen. För att jag måste vara mer lojal med mig själv och mina värderingar än med ett företag.
Andra tanken är att i så fall skulle jag inte kunna jobba åt nån, efter mina värderingar i grunden handlar om ärlighet och öppenhet. Och alla företag/uppdragsgivare har hemlisar som även jag måste rätta mig efter i vissa lägen.
Tredje tanken är att det beror helt på mina möjligheter att få nytt jobb. Även jag måste ju sätta mat på bordet.
Fjärde tanken är att jag förr eller senare skulle skvallra ändå, den typen av hemlighet skulle jag kanske inte kunna bära hur länge som helst.
Femte tanken blir då att det är lika bra att säga som det är på en gång, och möta stormen som då skulle komma.
Sjätte tanken är att jag skulle kunna berätta i smyg, för en journalist. Och klara mig själv. Men det känns så urbota fegt och punkt fyra säger emot att den planen skulle lyckas i längden.

Slutsatsen är: Jag har fan ingen aning om hur jag skulle göra i det läget. Det lutar åt att jag på ett eller annat sätt skulle berätta.
Det slår mig också att jag nog har höga krav på det företag jag ska jobba för. Tanken på att ha en chefsposition i ett företag som på allvar skulle försöka mörka en sådan sak känns mig så främmande, jag skulle troligen inte trivas bra och det smusslandet skulle dessutom få mig att känna mig smutsig och dubbel i hela rollen som just marknadschef för företaget.
Kanske skulle jag hålla käft, men ändå säga upp mig för att stå ut med mig själv?

Hur skulle du göra?

About these ads

21 thoughts on “fråga #9

  1. Jag skulle inte säga något eftersom jag som chef har ett ansvar gentemot mina anställda och deras framtid. Samma sak mot mina medarbetare.

    Däremot skulle jag säga upp mig och anmält mig som frivilligarbetare för att försöka rädda dom drabbade djuren och sanera dom skador som uppstått.

    • På nåt sätt tror jag att det ansvaret bäst tas genom att vara ärlig. Sanningen kommer alltid i kapp förr eller senare… Tänker jag.
      (men är ambivalent, som du ser i mitt eget svar ovan)

  2. Klurigt! Om du skulle sluta utan att säga något skulle företaget kanske inte lära sig något och göra likadant nästa gång. Och komma undan med det. Och skulle det göra skillnad om du slutade?

    Jag vet inte hur det brukar gå för whistleblowers, men jag skulle gissa att de riskerar att få det tufft. Och där kommer hela maten på bordet-grejen in i spel. Jag skulle nog läcka till en journalist i det tysta och hoppas på att jag lyckas hålla tyst i övrigt. Har företaget så dålig ekonomi att de slarvar med säkerheten ska de nog inte fortsätta med sin verksamhet.

    Bra bokidé förresten.

    • Ja men det där med att berätta för en journalist i det tysta och ändå jobba kvar? Även om det handlar om maten på bordet är jag osäker på om jag skulle kunna leva med det… Är man marknadschef på oljebolag så kanske man är tillräckligt kompetent att lyckas få ett annat jobb, trots allt.

  3. Påminns om reglen 1A när det gäller krishantering; ”Du skall bara berätta sanningen hela sanningen och inget annat.” Det är en lärdom som kommer från amerikanska flygbolag. Det har ALLTID visar sig att sanningen för eller senare kommer fram. Något många av dem har fått lära sig den hårda vägen. Det bästa som ansvarigt företag kan göra är således är att alltid berätta vad man vet.

    • Håller helt med dig om detta, men frågan gäller ju en enskild anställd i företaget, och ett företag som redan bestämt sig för att inte säga sanningen…

  4. Håller med Mats här ovan … Sanningen hela sanningen och inget annat än sanningen … och sen stå där med ”rumpan bar” , avskedad … utan bröd på bordet men ändå nöjd med mig själv.
    Titta på alla politiker som försöker slingra sig, alla företagsledare som gör likadant. Sanningen kommer alltid i kapp dem och då blir domen desto hårdare.

    Kram!

  5. Det första jag tänker är att det är ren stöld att inte berätta. För ngn måste stå för notan att sanera och det blir svenska staten och därmed skattebetalarna som får stå för kalaset om inte den skyldige träder fram. (Dessutom så finner jag det som konstigt om förtaget inte har ngn försäkring emot den typen av olyckor)

    Rent juridiskt så har du en lojalitets-klasul som du skrivit på när du blev anställd, så du får på ngt sätt arbeta dig runt den för att kunna berätta utan att sätta dig själv i personlig konkurs.

  6. Håller med om att sanningen alltid kommer fram. Och då står du där med rumpan bar om du mörkat. Vem anställer dig då?

  7. Jag skulle nog starta med att tala med VDn och de övriga ägarna om hur jag såg på saken. Om de inte lyssnade skulle jag bli tvungen att avgå som marknadschef.

    Hur jag sen skulle handla är svårt att säga… troligen berätta om det.

  8. Solklart att ta tag i situationen och berätta allt. Var även ärlig med att det förmodligen riskerar företaget. Då kan skit vändas till goodwill. Och bra saker kan hända.
    Och det företag som sysslar med det typen av verksamhet som är allmän-farlig där det inte finns försäkringar, riskmedvetenhet och krisåtgärder är inte livskraftiga. Har man följt föreskrifter så finns det egentligen inget att vara rädd för. Men frågeformuleringen indikerar ju att det finns mer skit…

  9. Jag skulle hotat bolaget med att gå till pressen om jag inte fick ett visst antal miljoner.Sedan hade jag samlat upp oljan i smyg och sålt den i någon flashig dunk till extrapris.Med dessa pengar hade jag förmodligen köpt upp hela bolaget för att sedan registrera det i något avlägset land för försvårande insyn från snokande myndigheter och för att komma undan diverse skattemyndigheter.Blir det något över så ordnar jag en gala för alla stackare i världen och låter mitt firmanamn lysa i neon frmma på scenen.Efter detta blir jag säkert inbjuden till mer berömda talkshower och kan sedan sälja mina memoarer till tokiga människor.Vid detta laget har jag fått ihop så mycket kapital så att jag förmodligen inte mer har tid att ge svar på frågor liknande denna.

    Kram på dig Mymlan. :)

  10. Det är väl ett allmänt personligt problem, även när det inte är en stor katastrof. Har jobbat då och då i företag som putsar fasaden mer än verksamheten, där enskilda drabbas. Och visst har det hänt att jag hållit käften, speciellt när jag hade barn hemma. Har dock känt mig friare på senare år, försöker främst se till att min egen verksamhet är okej. Någon gång har jag bytt jobb.

  11. För säkerhets skull: Känner jag mig moraliskt tvingad att säga ifrån, gör jag det. Idag.

  12. Samtidigt är det ju rätt så intressant med dessa moralfrågor när folk generellt alltid svarar på ett räddande sätt för hela samhällets fortsatta existens där rättfärdighetens gloria lyser starkt och ingen gör några moraliska fevärderingar. Men när man sedan lämnar dessa frågor åt sitt öde så faller samhällsmoralen ständigt vilket knappast är svårt att se i dagens samhälle.Lite som att gå och bikta sig över sina synder för att kort därefter återfalla i samma dåliga vanor innan nästa bekännelse.

    • Så är det väl, själv är man ju inte felfri heller. Men man kan försöka, undvika att försköna sina egna motiv. Känns det obekvämt, uppför man sig kanske bättre nästa gång.

  13. Jag skulle berätta för Barometern eller någon rikstidning. Men med avtalsförhandlande advokat i sällskap för att jag kommer att säga upp mig från oljeföretaget/omgående bli sparkad. Så därför säljer jag storyn för en årslön – det för att kunna få tid att hitta ett nytt jobb. Och inte skulle jag ha dåligt samvete för att jag vill ha pröjs från tidningen, ett kommersiellt företag som lever på storys som den här.

  14. Pingback: vilken porr gillar du? « mymlan. the real.

  15. underlig motsats, på vilket sätt lider fåglarna mindre av att mydigheterna vet -vilka- som gjorde det?

Kommentarer inaktiverade.