när man inte har något att säga är det bättre att man håller käft

Etiketter

101, Emil Jensen, keren ann, lykke li, rykten, Wounded Rhymes

Dagens Spotifynyheter, klicka på bilderna för att lyssna på dem i Spotify:

tjejlyssna

Etiketter

dagens spotifylista, musik, spotify, tjejlyssna

Ibland bloggar jag hos Dagens Spotifylista. Till exempel idag, när jag skrivit om att Tjejlyssna.
Och igår, när jag publicerade en kollaborativ lista med bra låtar som släppts hittills i år. En mycket bra lista faktiskt, du kan lyssna på den här.

jag har sorg

Etiketter

boende, Frendo, grovsoprum, hem, hus, Hydro, hyra, lägenhet, macken, sorg, tapeter

Det är ju så att man aldrig får vara riktigt glad.
Så bara för att jag ända sen före jul varit väldigt glad och nöjd med nya tapeter och köksluckor och verkligen trivts riktigt bra med mitt boende så inträffar på bara några veckor följande:

1. Jag får en hyreshöjning. En rätt stor sådan. Så pass att alla jag berättar för nästan skriker att ”det kan inte stämma!”.
Men visst. Jag kan leva med det. För jag trivs bra och som det ser ut i dagsläget skulle det löna sig föga att söka efter något billigare.
Men precis när hyreshöjningen sjunkit in, då händer något som absolut inte får hända.

2. Macken, där jag varit stammis de senaste tolv åren och även för 18-19 år sedan då jag bodde inte långt härifrån, den ska stänga för gott. Den ligger på ungefär en och en halv minuts promenadväg från mitt hem, och har varit en riktig förmån. Att ha så nära till ett ställe som är öppet till 22, där man kan köpa allt från cigg till mjölk eller toapapper, det har varit ett mervärde med att bo just här. Men nu är sagan all. Detta kommer att påverka min vardag, märkbart. Alla inköp måste nu planeras extra noga och tanken att springa ner och köpa ostkrokar strax före stängning bara för att man blir sugen en tisdagkväll kommer framöver att stanna vid en tanke. Att snabbköpa mjölk om den råkar vara slut en morgon är det heller inte tal om.

Och som om inte det vore nog.

3. Grovsoprummet i huset här jag bor är inte längre något grovsoprum. Denna lyx, att ha ett ställe i det egna huset, där man kan dumpa gamla trasiga möbler, sopsäckar med gamla trasiga kläder och lådor med diverse skrot, den finns inte mer. Vilket innebär att mitt behov av en bil, som inte känts så pockande det senaste året, plötsligt gjorde sig påmint.

Den största sorgen, som också har med hus och hem att göra, den är för stor och gör för ont att sätta ord på. Därför ojar jag mig istället över indragna onödigheter och ökade utgifter.

resterna av ett liv

Etiketter

pappa

Vad var det för väder? Var det soligt, kallt, blåsigt? Regnade det kanske?

Jag minns inte.

Jag minns detta: Utrustad med moraliskt stöd (mamma), oömma kläder och en låda läkarhandskar begav jag mig till pappas lägenhet för att rädda vad som räddas kunde, i ett försök att hitta något som skulle kunna vara av värde i det som fanns kvar.

Stanken när vi öppnade dörren. Täcket som låg kvar på golvet i hallen, täcket som någon lagt över pappa några dagar tidigare. Som en påminnelse om att där, precis där, slutade han sitt liv. Det stank av piss, och andra saker. Som en rutten köttbit som stod i ugnen. Odiskad disk, skit på möbler. Och piss. Stanken av intorkad urin överallt. Han hade pissat i byrålådor, garderober, soffor och i sängen. Och så död. Den där svåridentifierade lukten av något annat, den som varit överväldigande några dagar tidigare när jag för första gången besökte den här lägenheten, bara för att konstatera att det var min pappa som låg död på golvet.

Vårt företag liknade mer en husrannsakan än något annat. Vi röjde runt i byrålådor och bokhyllor, med gummihandskar på händerna för att inte behöva vidröra smutsen. Vi rev ut böcker ur hyllorna, bläddrade i dem för att eventuellt finna något. Vad? Vi fann inget. Drog ut alla lådor, tömde ut innehållet, för att eventuellt finna något. Inget fanns där.

Hans liv var reducerat till en lägenhet, möblerad med möbler från Frälsningsarmén och vänligt inställda medmänniskor, fylld med spår av hårt supande och dålig hygien.
Antabus i skåpet. Hjärtmedicin. Gammal mat och fotografier.

Fotografier.

Fotografier och negativ. Några disketter med oklart innehåll. Och fotografier.

Vi lastade bagageutrymmet i kombin fullt med fotografier, negativ, gamla kalendrar och disketter.

Drog av läkarhandskarna och lämnade den stinkande kvarten för att aldrig mer återvända, och lastade av resterna från pappas liv i ett förråd. Ett förråd som jag inte velat öppna. Ett liv jag behövt få distans till. Minnen jag gömt, men som gjorde sig påminda när jag fick breven.

Jag har plockat fram fotona. Diabilderna. Negativen. Dagböckerna. Fragment som jag försöker sätta ihop till en helhet. En människa som jag försöker lära känna. En pappa som aldrig var, men vars ord och bilder ger bilden av en människa som förtjänar sin plats, i mitt minne, och andras.

dagens bästa nyhet

Etiketter

bright eyes, The People's Key

dagens krönika

Etiketter

Egypten, krönika, Metro, revolution

Har skrivit några rader om revolutionen i Egypten.

I vanlig ordning är det inte jag som satt rubriken.