Etiketter
#prataomdet, hat, hot, kritik, offentligt, påhopp, personlig, privat, professionell
Idag har jag pratat i radio, om att vara privat i det offentliga. Om att därigenom bli utsatt för påhopp och kritik som inte har att göra med ens åsikter utan med ens person. Om hur det känns, och hur jag tänker kring anonyma hot och påhopp.
Programmet är en del i en serie om #prataomdet, och utgår ifrån den kritik som riktats mot #prataomdet i olika sammanhang. Kritik som varit delvis relevant och konstruktiv, men även i vissa delar hållit en extremt låg nivå, för låg för att kunna kallas kritik. Hårda ord och anklagelser, där andra skribenter drabbats hårdare än jag själv, men där jag fått en skopa jag också.
Det är ju också så, ofrånkomligt, att ju mer privat man är när man skriver, desto mer sårbar blir man.
Kritik mot åsikter kan man hålla ifrån sig eller bemöta så länge åsikterna är välgrundade, men hur fasen hanterar man kritik och påhopp mot sin person? Mot sina upplevelser? För att inte tala om rena lögner som sprids, som fortplantar sig och som vissa gör till sina sanningar, sanningar som de vägrar rucka på.
Om jag sa att jag inte bryr mig skulle jag ljuga. Jag är inte oberörd. Jag har stundvis varit både arg, ledsen och frustrerad. Och hamnat i en skrivsvacka. Det har känts jobbigt att skriva när jag vet att varje ord kommer att läsas av någon som bestämt sig för att jag är på ett visst sätt, tycker på ett visst sätt. Någon som har bestämt sig för vem jag är och vad jag menar, som inte vill förstå, som bara vill hitta något att ifrågasätta och racka ner på. Någon som kommer att försöka sätta dit mig för något, oklart vad.
Jag är inte oberörd. Men jag måste sätta mig över det. Jag får inte låta det tysta mig. Det vore att göra våld på mig, att låta andra döda min lust att berätta. Det kommer inte att hända.
Men ibland behöver jag en paus, och fråga mig, precis som någon frågade när jag skrev #prataomdet-texter – varför berättar jag det här?
Väntar så gärna medan du tar en paus och applåderar att du inte låter dig tystas!
Lätt att säga när man inte är där själv: låt dom inte påverka dig! Du är stark på så många sätt, Sofia. Vi är många som läser och uppskattar, kanske utan att berätta det. Men din röst behövs!
Vilket dilemma. Utan de allvarliga frågorna och personliga erfarenheterna vore bloggvärlden ingenting. Det är ju ett fantastiskt forum att dela erfarenheter, och jag tycker att det är så viktigt att nyansera den bild som lyckobloggarna målar upp, där allt bara är underbart hela tiden. Att bidra med substans. Vi är många som läser och blir klokare och starkare av det du skriver. Men det är ju just det, att berättelserna finns där för alla. Även de som medvetet missförstår och smutskastar. Linna Johansson skrev om det nyss, bland annat här:
http://linnajohansson.se/statusuppdatering-18/
Men vi andra är majoritet, det är jag övertygad om.
Pingback: Till alla mina potentiella uppdragsgivare: jag bloggar just nu i nattlinne | The Jennie - text och tankar, webb och kommunikation.
Det är när folk skriker i vånda och ilska som jag vet att jag är på rätt spår, lyckligtvis har skolan inverterat mitt belöningscentra. Heja på.
Blir lite bedrövad när jag läser vad folk tar sig till, för jag tror att det du gjorde var bra, ett steg för mänskligheten (för att använda stora ord). Eventuellt ett steg som uppenbarligen är svårt för vissa, och därför ger de sig på sådana som driver utvecklingen.
Lite som Morpheus sade:
”The Matrix is a system, Neo. That system is our enemy. But when you’re inside, you look around, what do you see? Businessmen, teachers, lawyers, carpenters. The very minds of the people we are trying to save. But until we do, these people are still a part of that system, and that makes them our enemy. You have to understand, most of these people are not ready to be unplugged. And many of them are so inured, so hopelessly dependent on the system, that they will fight to protect it.”
Keep up the unplugging, you already know that they will fight. Om en 20-30 år kanske vi står med ett tydligare resultat i hand och jag misstänker att det kommer vara du som står med hedern i behåll då.
Jag har nog för övrigt missat att någon har kritiserat, så om det finns möjlighet får du gärna berätta om kritiken, om det är lämpligt.
Här på bloggen alltså…
Den kommer i spridda skurar, men de flesta håller sig i skinnet här. Men du kan kolla kommentarerna här till exempel: http://st.nu/medelpad/1.2834528-medieprofil-i-hetluften-efter-att-ha-pratat-om-det-
Vad gäller kritiken mot dig och #prataomdet så är det som vanligt Flashback som är värst. Jag förstår inte varför du är så rädd för att kritisera den sidan. Å andra sidan är det förstås bra att du helt sätter dig över detta – och fortsätter säga och skriva precis vad du vill.
Rädd för att kritisera? Hur tänker du nu?
Flashback är trollskogen. Kan väl ingen orka bry sig om.
Den här bloggen är jättefin.
Nu har jag lyssnat på programmet, det var mycket bra! Vad jag menar när jag nämner Flashback är att det är uppenbart att många av dessa kränkande kommentarer finns där – och det framgår ju också av programmet. Men det har aldrig framgått att du tycker så. Tvärtom har jag läst åtminstone en krönika av dig i vilken du försvarat Flashback; jag tänker på Flashback-självmordet för några månader sedan.
Det är det jag inte riktigt begriper. På Flashback finns barnporr och kriminalitet i största allmänhet. Det är där du kan få tips om hur tar in vapen till Sverige på illegal väg. Det är både anti-muslimskt och antisemitiskt. Och misogyna är de flesta.
Flashback hatar både dig och mig. Personligen anser jag att det material som bryter mot den lagstiftning vi har i det här landet ska avlägsnas – om så sker så får vi leva med Flashback och allt förtal och alla förolämpningar som förekommer där.
Det är OK för mig. Men om en sida ostraffat kan länka till exempelvis barnporr och ge folk allmänna tips om hur man bedriver kriminell verksamhet; ja, då är jag inte med längre.
Är du?
Flashback är ett forum. Att hata Flashback är som att hata internet. Flashback består av individer, många som skriver där är bra personer, andra gör dumheter. Men nej, jag tänker inte döma ut hela Flashback.
Du talar om Flashback som om det vore en person. Det är det inte.
Nej självklart är inte Flashback en person – du går in för att fatta fel. Det finns vissa saker på Flashback jag gillar,vilket jag påpekade under gårdagen:
http://www.boktipset.se/blogg/carinarydberg?entry=44226
- men det går ändå inte att komma ifrån att majoriteten av de som figurerar på Flashback har värderingar som varken du eller jag gillar. Gott så. Det är inte det jag menar. Jag menar att det kriminella materialet på Flashback bör avlägsnas. Jag gillar inte att man från myndighetshåll ser mellan fingrarna med att medlemmar helt ogenerat läggre ut länkar till porrsidor där alla är ”18+” trots att vilken idiot som helst kan se att det är de visst inte.
Att få pressen att tända på idén att gräva i Flashback och vilka som står bakom sidan – och hur pengarna tjänas – är i stort sett omöjligt. För pressen älskar Flashback. Det är här man hämtar material till sina artiklar. Så snart man vill veta vem som blivit anklagad för ett våldsbrott, vart vänder man sig? Till Flashback, naturligtvis. Här hamnar namnen på alla misstänkta med förbluffande hastighet. Liksom namnen på anmälarna.Vilket får mig att misstänka att några medlemmar av vårt polisväsende också är medlemmar i Flashback.
Så Flashback kommer att kunna fortsätta sin verksamhet. Det spelar ingen roll hur många gånger man polisanmäler dem. Dessa anmälningar går direkt i papperskorgen. Tro mig. Jag har försökt.
Men det är väl helt OK. Vi ska ju ha frihet på nätet.