Etiketter
#nosmiley, #nosmileyweek, bilder, emoticons, Facebook, känslor, missförstånd, ord, smiley, smileys, språk, twitter
Eftersom mitt beslut att göra en #nosmiley-vecka nästa vecka redan fått många reaktioner, positiva, ifrågasättande och kritiska, samt några direkt negativa, vill jag göra ytterligare ett försök att förklara syftet. Och jag kan bara tala för mig själv, inte för alla andra som väljer att delta.
Syftet är, som nästan alltid, detta enda; att försöka förstå.
Ställa frågan varför?
Varför använder jag smileys?
Varför gör andra det?
Hur och när används de?
Används de på samma sätt av alla?
Är smileyanvändningen berikande eller gör den språket fattigare?
Betyder en smiley samma sak för mig som för någon annan?
Varför är det så provocerande att inte använda smileys?
Varför blir andra provocerade av just smileys?
Är det som händer ett övergående skeende eller måste vi vänja oss vid fortsatt snabb och flexibel utveckling av språket?
Jag tror inte att jag kommer att få några klara svar på någon av mina frågeställningar. Däremot så hoppas jag på en ökad medvetenhet hos mig själv och eventuellt hos andra om språkanvändning, som i förlängningen kan leda till ökad förståelse.
Och jag har redan fått många intressanta reaktioner som satt igång tankar, av olika slag.
Vissa ser #nosmiley som ett sätt att skapa ett “vi och dom”. Att utesluta människor. Jag vill absolut inte skapa någon sådan känsla, det är inte en tävling, handlar inte om att vara för eller emot. Snarare att gemensamt söka förståelse för ett fenomen. Detta görs bäst genom att vi tänker och handlar olika, men gärna med en önskan om ömsesidig förståelse för andras val.
Några hävdar att de absolut inte kan använda internet om de inte får använda smileys. Ett argument är att de inte då kan visa sina känslor. Jag tror visserligen att känslor kan uttryckas i ord också, men igen – vi är olika.
Personligen börjar jag fundera på skillnader i hur vi uppfattar budskap. Vissa tänker i bilder, andra i ord. Jag har nästan inget bildminne, och tack vare diskussionen kring #nosmiley har jag börjat sätta ord på det.
Som när det slog mig att jag när jag spelar memory aldrig minns bilderna. Jag döper varje bild till ett ord, i huvudet, och memorerar ordet.
Eller detta att jag inte kan förstå en vägbeskrivning som ges i bilder. Som “efter det röda huset svänger du höger”. Jag vill ha en adress, ett gatunamn och ett nummer, som kan läsas, och kollas upp på en karta.
Hur påverkar detta mitt förhållande till smileys? Det ska jag försöka reda ut under den kommande veckan. Bland annat.
Några tycker att hela experimentet är löjligt. Att det bara bevisar något som vi redan vet, nämligen att vi behöver smileys och att det bara kommer att skapa en massa missförstånd och sura miner att inte göra det. På ett sätt kan jag hålla med. Jag resonerade likadant när det var Googlefria dagen, eftersom jag redan visste att jag inte skulle klara det. Jag hade redan förståelse för att jag är beroende av Google. Men bara att frågan kom upp var i sig intressant och fick mig att fundera ett extra varv kring detta att lägga alla ägg i samma korg. Därmed hade jag nytta av den dagen även om jag själv använde Google i precis samma utsträckning som vanligt.
Man kan visserligen lära sig saker av att läsa innantill, och ställa frågorna jag ställer och fundera kring dem utan att aktivt avstå från att använda smileys. Men jag är pragmatisk. viss kunskap och insikter tillgodogörs bäst genom trial and error. Därför gör jag det istället för att stanna vid en tanke.
Jag har också blivit avföljd av ganska många på Twitter, som jag tror direkt kopplat till #nosmiley. Somliga menar att det kommer att alla som kör #nosmiley kommer att sagga ner flödet. Personligen har jag tänkt att jag ska försöka vara precis som vanligt och inte tjata så mycket om #nosmiley, utan försöka göra det. Alltså twittra som vanligt men utan att använda smileys. Däremot eventuellt blogga om reaktioner och egna reflektioner under veckan.
Morgan Andréason hakade på och skapade eventet International #nosmileyweek på Facebook. Anmäl gärna där om du tänker haka på, och bjud in fler.
Och jag upprepar: Det är inte ett tvång. Inte en tävling. Det är inte för eller emot. Det är en kul grej, som i bästa fall kan leda till en ökad insikt. I sämsta fall orsaka några missförstånd, som kanske kan lära någon något?
Jag har vid flera tillfällen själv försökt att medvetet undvika smileys i perioder men återgår efter ett tag av rädsla över att jag inte får fram nyanserna i språket då jag egentligen inte har ett riktigt längre. För mig är detta en utmaning i att våga missuppfattas.
Men ja! Vilket utomordentligt syfte!
Till skillnad från dig är jag en bildmänniska. Jag tycker om att se bilder. Och att hålla på med bilder. Men precis som du har jag mycket dåligt bildminne och känner igen mig i det du skriver om vägbeskrivningar i bilder. Hopplöst att försöka komma ihåg. Jag minns också i ord.
Men jag uppfattar inte smileys som några direkta bilder utan mer som symboler. För mig symboliserar smileys kroppsspråk i form av ansiktsuttryck. Precis som bokstäver är symboler för olika ljud. Och skiljetecken är symboler för rytmik och melodi i språket. Ett nytt inslag i skriftspråket, men inte utarmande. Utan berikande.
Skriftspråket är ju för övrigt fullt av symboler utöver bokstäver och skiljetecken. Ta “1 000 :-” till exempel. Eller “2 kap, §3″ eller “40 $” eller “#nosmiley” eller “@mymlan” eller…
Varför inte en nohashtagvecka istället?
Eller nosnabela?
;)
(Och nej, jag provoceras inte alls av ditt experiment. Jag tycker också det är intressant. Ska bara klura lite till på om jag vill delta.)
+1
Åh. Det här ÄR ju så intressant. Men om man jämför smileys med kropsspråk/minspel så går det att dra paralleller där också. Exempel: jag ser nästan ALLTID sur ut. Fastän jag är glad. Mitt ansikte visar således inte vad jag känner/tänker/menar. Vill man förstå mig eller veta vad jag tänker ska man lyssna till orden jag säger…
Kan vara därför jag var väldigt sen med smileys, såg ingen vits med dem och jag tänkte att det gått att uttrycka sig i ord i flera hundra år, varför räcker de plötsligt inte?
Jag tror också att smileys är berikande, men inte alltid i alla sammanhang.
Jag har först som väldigt vuxen blivit riktigt intresserad av kroppsspråk. Däremot har jag nog alltid på ett omedvetet plan både tagit in och utövat det i hög utsträckning. Många som känner mig säger att jag är lätt att läsa som en öppen bok. Inget pokerface. Alls.
Och jag var också sen med smileys.
Jag hängde med halva veckan förra gången men kommer inte att hänga med nu. Tycker försöket gjorde tydligt varför & hur jag använder smileys, och att jag inte vill vara utan dem.
1) teckenekonomi. Använder dem nästan uteslutande i sms & tweetar
2) tydlighet. Använder dem för att mildra sakliga ord, visa ironi, visa att jag förstår
3) känslouttryck. Använder dem för att snabbt berätta hur jag känner inför det jag just skrev (sakligt), för att understryka det jag skrev känslosamt, för att garva åt ett skämt, och för att visa medkänsla
4) symbolen kan missförstås. Tanken är förstås att smileys ska underlätta förståelsen. Att :) är ett leende ser de flesta, men vad betyder ;P och hur skiljer den sig från :p ? Jag blir provocerad om nån räcker ut tungan åt mig. Särskilt om jag misstänker att den unga damen inte
symbolen är utbytbar.
Jag kan ju bara tala för mig själv, men symbolen :-P (ja, jag vill ha med en näsa) använder jag som “nu tycker jag att du (eller den förefintliga företeelsen) är dum”, “skyll dig själv” eller “pilutta dig”, ibland även som “pilutta mig” (det torde framgå av sammanhanget vilket det är). Alltså som retsamt men aldrig avsett att vara ohövligt.
;-P, med blinkande öga, är för mig en förstärkning av retsamheten; “ja, jag provocerar medvetet men bli inte arg” eller “jag fånar mig bara” eller “jag vet att du bara retas och jag retas tillbaks”.
Det är också så jag utläser symbolen när någon annan använder den. Har aldrig haft en tanke på att den kunde ha med “toungue in cheek” att göra (om jag nu korrekt uppfattar vad det betyder).
Hoppsan, råkade klicka iväg den kommentaren lite för snabbt!
….misstänker att den unga damen inte ens har hört uttrycket toungue in cheek.
5) symboler är utbytbara. Det kan finnas många sätt att visa glädje, besvikelse och förvåning. I vissa forum utvecklas ett helt alfabete av smileys – ungarna som hängde på Hogwarts är ett exempel. Andra symboler förenklas så de inte längre liknar ett ansikte “nu har nån medelålders skrivit i tråden, han gjorde smiley med näsa!
Och som @abbepappan påpekade på Twitter: vid förra #nosmiley-veckan funkade själva hashtagen själv som en smiley.
Det ska bli intressant att se vad ni andra kommer fram till!
Varje dag är mer eller mindre nosmileys för mig. Smileys skapades för direkt interkommunikation på nätet, som chaten, där det inte fanns tid att med texten skapa känslor i texten, eller för den delen dölja dem. Att läsa texter handlar till stor del om att tolka känslointryck och smileys förstör denna nivå. Idag används smileys i nästan var och varannan text på nätet och det är beklagligt då det utarmar känslan och nyanserna i textspråket. Smileys har dessutom en förmåga att fullständigt förstöra poänger och humoristiska anslag.
:D (känns denna smiley relevant här btw?)
Fast om du åker till Asien så används deras typ an :) (^^) ofta även i tryckt text så som böcker och tidningar. Har de fel i sitt sätt?
Jag har tyvärr ingen som helst insikt i hur den “asiatiska” skriftkulturen tar sig i uttryck och exakt hur den använder sig av smileys och jag kan därför heller inte lägga någon värdering i det. Visste inte ens att den fanns en allmänt rådande skrivkultur som innefattade hela Asien. Med tanke på att t.ex. det kinesiska skriftspråket bygger på tecken som skapar hela ord och morfem till skillnad från det västerländska alfabetiska bokstavssystemet så torde smileys ha en helt annan innebörd där och vore därför vanskligt att jämföra med.
“Visste inte ens att den fanns en allmänt rådande skrivkultur som innefattade hela Asien.”
Nänä ta Thailand som exempel då.
Samma i Japan. Tror att det är från mangakulturen som sedan spritt sig till Kina och Sydostasien.
Min grundtes är den att det gick utmärkt att kommunicera i skrift innan smileys uppfanns. Människor har skrivit brev till varandra i hundratals, jag tusentals år. Utan problem att uttrycka känslor.
Men all utveckling är väl inte av ondo? Ibland så kommer människan faktiskt på nya saker som också är bra och t o m bättre. :)
Håller med om att vi har klarat oss utmärkt utan smileys och kan fortsätta göra det – utom i de forum där man har begränsat utrymme att uttrycka sig på. Jag använder aldrig smileys i handskriven text eller i “officiell” text, och är sparsam med dem i längre texter på nätet (i mitt fall e-post eller facebook) utan det är främst på twitter och när jag någon enstaka gång chattar jag använder smileys. I chatt använder jag smileys för att snabbt uttrycka något som skulle ta tid att skriva, även om jag där har utrymme att skriva nästan hur långt som helst, och på twitter använder jag smileys för att markera modalitet (talarattityd).
Intressant experiment, dock. Det är nyttigt att tänka igenom hur ens eget språk låter/ser ut.
Utmaning för mig – klart att jag deltar!
Jag är missbrukare av smileys och använder för att tala om att jag är glad, gillar något osv. Det utmanar mig att låta bli en hel vecka och jag tror att det är nyttigt att tänka om för att sedan välja att fortsätta eller att inte fortsätta. Ibland försöker jag låta bli att skriva på twitter eller facebook men lyckas sällan mer än mycket korta perioder. Jag har även försökt att vara tyst en hel dag…
Pingback: En vecka utan smileys? « han mitt emot
Sofia,
Jag gillar initiativet och är med. För mig är det ett intressant språkexperiment som manar till eftertanke i alla de sammanhang där jag kanhända slarvar med ordval och formuleringar. Det är ju så enkelt att reservera sig för eventuella missförstånd genom att använda en smiley, jämfört med att fundera över om det jag skrivit kan formuleras på ett annat sätt som förmedlar det jag vill ha sagt bättre.
Klart svårast kommer det, för min egen del, att bli på Twitter och i sms:en till mina två tonårsdöttrar.
Jag har fått med mig mina tonåringar. Gör det något enklare med sms:en.
Första dagen: Redan första inlägget på facebook i morse höll på att falera. Även i mailen till kunder var jag nära att göra likandant, fann mig själv skrivandes en parantes (här skulle jag ha gjort en smiley…) varför då frågar jag mig. Osäkerhet? Tror inte det men det är svårt att göra mig av med en vana…eller ovana. Jag upplever redan nu att jag är noggrannare med formuleringar och har även noterat att jag “missbrukar” uttropstecken. Ännu en utmaning att ta itu med.
Pingback: Det är No Smiley Week – deltar du?
:-D
Intressant blogg..
Pingback: opassande » Blog Archive » Digitala dörrdrämmare och #nosmiley
Har för mig att vissa i Attentions riksförbund har gjort något liknande, för att det finns dem som faktiskt inte förstår folk med/utan smileys.
Har för mig att det är autisterna som har svårt för att de inte riktigt kan tolka om folk är glad eller ledsen och därmed inte förstår om de gjort något fel, eller uttryckt sig fel. kan även vara asberger. Själv har jag adhd men har inte så svårt det känns bara lättande ibland för man vet att man har en tendens att provocera andra omedvetet, bara genom att vara.
Gillar detta initiativ för att det uppmärksammar företeelsen.
Jag är positiv till att språk och kommunikationsformer utvecklas. I sant progressiv och modern anda har jag därför skapat en FB-grupp:
Vi som kräver Smileys i Svenska Akademiens ordlista :-)
Välkommen dit!
http://www.facebook.com/pages/Vi-som-kr%C3%A4ver-Smileys-i-Svenska-Akademiens-ordlista-/201945086503486?ref=ts
Pingback: Smileys vara eller icke vara ;) « Kjolstyg bland annat
Pingback: Länkat och hittat…. | jacobsunnliden
Pingback: Veckan som gick – vecka 14 « Same Same But Different
Jag klarade det och fick faktiskt reflektera över användandet. Insåg att jag använder det på precis det sättet jag vill att det skall användas. Är ni intresserad kan ni läsa mer av mina slutsatser här: http://hanmittemot.wordpress.com/2011/04/12/nosmiley-veckan-ar-over/
/HME
Åh jag missade No-smiley-week. Men jag tror banne mig jag ska göra en egen. Har under den senaste tiden funderat en hel del på att smileysar till och med kryper in i min jobbmail och det är för mig en oroväckande utveckling. Om jag inte längre kan uttrycka att jag skojar med ord, borde jag då ens uttrycka mig på det sätt jag gör? Jag hakar på och startar min No-smiley-week idag och tackar ödmjukast för idén.