Etiketter
I början var han periodare. Söp i smyg. För egentligen drack han ju inte alls, som den gudfruktige och präktige man han var. När han drack var det alltid för mycket, till medvetslöshet. Han lovade varje gång att det var den sista.
Sedan flyttade mamma ifrån honom. Då kom perioderna oftare, och varade längre. Han slutade betala sina lån. Vi märkte det när mamma fick brev från inkasso. Kronofogden gjorde utmätning. Mamma levde på existensminimum i många år. Jag hade svårt att förlåta pappa.
Jag hatade honom inte. Men jag föraktade honom. Misstrodde honom och tyckte att han var en onödig människa som inte var till glädje för någon. Mest hade han misslyckats med det som var viktigt för mig; papparollen.
En gång hade jag den dåliga smaken att berätta för min farmor att hennes son var alkoholist. Därmed blev jag släktens svarta får. Till pappa fortsatte hon skicka pengar och sponsra drickandet, precis som tidigare.
Jag tyckte helt seriöst att alkoholister och knarkare kunde dumpas på en öde ö någonstans och svälta ihjäl eller ha ihjäl varandra, eftersom de inte tillförde något gott.
Under ett par år brukade jag skriva små noveller om hur jag tog honom av daga. Jag lurade och lockade, och fick honom alltid att ta fram den gulliga rösten, eller den äckliga, innan jag slog till.
Jag hoppades att han skulle dö. Eller kanske ännu hellre sluta dricka och börja vara en pappa. Men det senare insåg jag rätt snart att det inte skulle hända. Istället för att hata slutade jag engagera mig. Gav honom en väldigt liten plats i mitt liv. Slutade hoppas och tro. Jag gav honom massor av chanser utan att någonsin ha några förväntningar på honom. Säkert fel av mig.
Det var inte så att jag bröt kontakten med honom. Jag bara slutade höra av mig. Ibland ringde han. Ibland nykter. Då var han elak, skällde ut mig för mitt syndiga leverne och mitt dåliga språk. Oftare onykter. Då grät han och förklarade mig sin kärlek.
När han fick sin sista chans hade han helt slutat jobba. Levde på socialen. Han skulle hälsa på mig för att träffa sina barnbarn. Vi bestämde klockan ett en lördag. Klockan tre ramlade han in i min lägenhet, så full att han inte visste var han var. Jag skjutsade hem honom. Det var sista gången.
Senare hörde jag rykten. Andra såg honom på stan. Nerkissad, och nerbajsad. Jag kunde inte röra mig ute själv utan att ständigt titta över axeln, rädd att behöva träffa honom. För jag skämdes. Jag skämdes för min pappa och hoppades att ingen annan heller skulle träffa på, eller känna igen honom.
Och ja. När han äntligen dog kände jag en stor lättnad.
Hej Mymlan, stark text. Känner i varje cell. Är uppväxt med en mamma som var periodare och som till slut somnade in i kramper på vardagsrumsgolvet. Ensam. Precis så som vi befarat sen vi var små. Vi som jagat, skyddat, städat, ljugit, åkt ambulans under hela vår barndom tittade nu på varandra och var skamset lättade. Lättade över att ett stort orosmoln hade passerat. Lättade över att mamma till slut var befriad från sin ångest.
Speciell var tiden innan mamma börjar dricka, den ljusa tiden på landet med mormor…Jag är glad att jag fick den.
Helen
Tack Mymlan!!
Du är så bra!
Pingback: Marias länkar – 14 April, 2011 | Maria Hägglöf
Undrar just om barn som haft en pappa med alkoholproblem ofta hatar sin pappa och män generellt än vad ett barn som haft en mamma med alkoholproblem hatar sin mamma och andra kvinnor? Det ingår ju i könsrollerna att ha helt andra förväntningar på sin pappa och andra män än på sin mamma och andra kvinnor. Män förväntas vara stabila klippor som klarar sig själva och som kan hjälpa sina barn, medan kvinnor inte alls har samma förväntningar på sig. Tvärtom ses ofta kvinnor som offer för yttre omständigheter. Det gäller ju även deras alkoholmissbruk.
Är det på grund av din pappas alkoholmissbruk som du hatar inte bara honom utan även män generellt?
Jag hatar inte min pappa. Och jag hatar absolut inte män generellt. Vad har du fått det ifrån?
(sen håller jag inte med dig om det du säger om att pappor har högre krav på sig än mammor)