sista låten

Etiketter

Dunderklumpen, Kenta Gustafsson, låtar, musikutmaning

Eller ja alltså, sista inlägget i den här musikutmaningen som kom av sig för ett tag sen men som jag bestämde mig för att fullfölja och därmed lyckats ta mig till sista dagen då det frågas efter låt som jag gillade den här tiden ifjol.
Jag minns inte sånt, men jag har ett gäng spellistor i Spotify och hittade den som visar vilka tio låtar jag lyssnade mest på under april till juni förra året. Det måste ändå räknas som ”den här tiden förra året”?

Det är tio låtar och jag skäms inte alls för dem, nehejdå. Jag står för att jag gillar både Dunderklumpen och Kenta Gustafsson.

Här har jag samlat alla låtar från hela utmaningen.

en låt från min barndom

Etiketter

barndom, djävulen, gud, Han är min sång och min glädje, Jan Sparring, jesus, kyrka, Mia Marianne och Per Filip, musik, musikutmaning, Pelle Karlsson

När jag var liten var endast rumsren musik tillåten i mitt hem.
Till rumsren musik hörde till exempel all klassisk musik, en del barnvisor som Alice Tegner, Gullan Bornemark och sånt.
Rumsrent var det också att lyssna på ”kristen” musik. Jag har aldrig riktigt förstått vad som gör musik kristen, men så var det i varje fall. Med kristen musik menades på 70-talet artister som Mia-Maria och Per-Filip, Einar Ekberg, Jan Sparring och Norlins. Norlins var så nära dansband man kan komma utan att vara dansband. Dansa var nämligen synd. Bröderna Salomonsson Samuelsson kvalade också in i den genren.

Och så fanns Pelle Karlsson.
Hemma hos en vän häromdagen fick jag veta att just den här skivan, Han är min sång och min glädje, finns på varenda loppis i hela Sverige. Tydligen var den omåttligt populär, eller också otroligt dålig eftersom alla säljer sitt ex och ingen vill köpa den. Vi hade den hemma hos oss också.

Den finns inte på Spotify, det gör däremot titellåten med andra i det här inlägget nämnda artister, så som Jan Sparring, eller Mia Marianne och Per Filip.
Flera dansband har också spelat in den, vilket känns märkligt med tanke på att dansband och Pelle Karlsson var den mest omöjliga ekvation som tänkas kunde under min uppväxt. För om Pelle Karlsson var en reinkarnation av Jesus eller åtminstone någon av lärljungarna, så var dansband Djävulen.

om föräldraförsäkringen…

Etiketter

Örnsköldsviks Allehanda, föräldraförsäkringen, krönika, Tidningen Ångermanland

…handlar dagens krönika i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda.

Läs den här.

berättarministeriet

Etiketter

Berättarministeriet, dilsa demirbag-sten

Det är roligt att köra cross.

Etiketter

berätta, Berättarministeriet, cross

Cross är ett litet fordon som man köra 50-150 km/h. Det finns stora och små crossar.
Jag har en liten cross som är röd och den kan köra 50-80 km/h. Min cross har 3
växlar, den har 3 upp och 3 ner.
En växellåda är en spak som gör att crossen kör snabbare. Jag vill också berätta att
min bror har en fyrhjuling som är vit och en svart. Den kan köra på 100-150 km/h.
Den har fyra hjul och är stor. Det finns vespa, båge, cross och fyrhjulning.
Det är roligt att köra cross för man får köra snabbt.
Hej då från Ara, 13 år.

världens modigaste femtonåring

Etiketter

församling, gud, jesus, kön, kläder, kristendom, kyrka, lovsång, mode, pingstkyrkan

Ikväll är jag världens stoltaste mamma till världens modigaste femtonåring. Helt objektivt sett, såklart.
Han heter Edgar, och han är kristen. Det är hans eget val, och jag supportar honom i det. Han hänger en del i Pingstkyrkan, samma kyrka och församling som jag valde att lämna när jag var femton år, på grund av hyckleriet.
Ikväll fick jag ett sms av sonen.

”Nu får jag inte spela lovsång i kyrkan, vilket hyckleri”.

Anledningen till att han ej längre skulle få vara med i lovsångsteamet var denna:

För det ska man såklart fatta, att om man vill vara med i ett lovsångsteam så får man inte ha kjol/klänning på sig. Om man är av hankön vill säga.
Edgar protesterade. Edgar argumenterade. Edgar lyckades till slut få svaret som löd ungefär att ”Jo, tyvärr bryr vi oss om rådande mode och normer”, och att han skulle visa hänsyn till dem som ”lyssnade till lovsången”.

Jag som trodde att lovsång var att sjunga till Guds lov. Till Gud, och Gud endast. Att vi ska ära Gud, inte människor.
Precis så tänker Edgar. Min finaste Edgar.

När han var fem tio såg han ut såhär:
(jag är en virrig och glömsk person. till dagis brukade han gå i klänning men på bilden är han äldre än så)

Om man inte får vara sig själv, klä sig som man själv tycker, och känna sig hemma i Guds församling, som ska vara som en enda familj – var ska man då vara det?
Jag är helt övertygad om att Gud inte bryr sig ett dugg om vilka kläder vi har på oss, hur vi ser ut i övrigt, om vi är snygga, fula, konstiga, män, kvinnor eller har dålig smak. Han bryr sig om våra hjärtan, det som är under huden.

Edgar låter sig inte kuvas. Inte heller lämnar han kyrkan, som jag gjorde.
Istället säger han: ”Då ska jag reformera kyrkan”.
Min unge.
Sa jag att jag är världens stoltaste mamma?

Uppdatering:
Edgar skriver själv om händelsen. Det gör också ungdomspastorn som först nekade honom att använda kjol men nu har ändrat sig.
Daniel Jakobsson, ungdomsledare i en annan kyrka, har också skrivit mycket bra.
Här hittade jag ännu ett läsvärt inlägg i ämnet.

musikutmaningen som kom av sig

Etiketter

Bach, Beethoven, cello, Chopin, instrument, kunna spela, piano

Jag har inte glömt musikutmaningen.
Men jag har förgäves funderat i flera dagar för att komma på en låt som får mig att skratta. Självklart måste det finnas någon. Om inte annat något som är så dåligt, eller knäppt, så att jag skrattar. Men ingen av dem finns i mitt minne, och inte heller bland mina spellistor.

Så jag hoppar den, och går istället över till låt jag kan spela på instrument och låt jag skulle vilja kunna spela på instrument.

Jag kan inte spela särskilt många låtar. Kanske framförallt för att jag aldrig spelar, så även om jag kunde spela denna hjälpligt för många år sedan kan jag inte det längre. Jag har glömt bort. Jag har glömt allt, utom kanske Blinka lilla stjärna och Gubben Noak, de där allra första man lärde sig. (sa jag att min mamma var pianolärare?)

Mest av allt vill jag kunna spela cello. Det kan jag inte. Förstår inte det där med strängar och stråke, det blir för mycket att koordinera i min lilla överlastade hjärna. Men om jag kunde, då skulle jag spela den här. Eller den här. Och denna.

Sen kan jag redan nu säga att nej, det finns ingen låt som får mig att känna mig skyldig.
Om den finns så har jag inte hört den än. Nästa avsnitt i denna utmaning blir således en låt från min barndom. Där finns det att välja bland.

hjälp att hjälpa

Etiketter

andreas ekström, donation, fond, Funded by Me, samhälle, skänka pengar, skyddsnät, tigga, tiggeri

Om du har en hundring över, gå in här och donera den till henne som behöver den väldigt mycket just nu.

Det är med blandade känslor jag jublar åt Andreas Ekströms initiativ att hjälpa den här kvinnan som han och hans fru har lärt känna. Jag minns för en tid sedan, när han frågade runt bland sina kontakter om någon hade en dator över, för att kunna ge henne den. Och jag tänkte att det är så sällan man ser sådant, att någon på allvar ber om något åt någon annan. Om det inte handlar om människor långt bort, människor i fattiga länder, människor som har det ”värre” än vi. Människor som vi inte behöver se i ögonen.

Sanningen är den att det finns så många behövande människor alldeles nära oss. Tyvärr anses det väldigt fult att tigga, och jag glömmer inte när jag fick stryk för några år sedan då jag själv ville hjälpa en ensamstående mamma att få lite guldkant på tillvaron, för att hon behövde det.
För i det här landet behöver ingen allmosor, minsann. Här har vi socialtjänst och skyddsnät. Här går man till samhället. Att vända sig till sina medmänniskor är osmakligt, och kanske framförallt skamfyllt. Men vi är ju samhället. Du och jag.

Sanningen är denna: Vårt offentliga skyddsnät fångar inte upp alla som behöver det.

Och jag kan inte låta bli att undra.
Om den här kvinnan hade skapat sin insamling själv. Om hon berättat sin historia och bett om pengar – hade hon fått några då? Eller hade vi blundat, värjt oss, tänkt att hon får skylla sig själv, bett henne gå till socialen?
Jag är lite rädd för det.

Ja – jag applåderar Andreas initiativ. Jag vill se fler sådana. Särskilt från personer med lite inflytande, så att de faktiskt kan göra skillnad. På samma gång som det känns otroligt tråkigt att de som har det som svårast ska behöva inflytelserika kontakter eller personer som får för sig att stötta och engagera sig i just dem, för att få hjälp.

Jag har länge närt funderingar på att starta någon form av fond eller liknande, för just ensamma mammor. För de hör till dem som inte sällan har det allra allra sämst, rent ekonomiskt. Jag behöver er hjälp. Hur gå tillväga? Kom gärna med idéer och tips om hur man rent byråkratiskt skapar något sådant.

Uppdatering: Bea skriver också bra, både i kommentarer till detta inlägg och på sin egen blogg.

självmordsguiden – uppföljning

Etiketter

Magnus Brahn, SEO-kampanj, självmordsguiden

Ni minns kampanjen?
Den har gett resultat.
Magnus Brahn, som ligger bakom den sajt vi försökte knuffa ner från googletoppen har själv beslutat att stänga ner sajten tills vidare, och uppmanar samtidigt läsare att stötta kampanjen.
Tillsammans är vi starka.

Fortsätt gärna att skriva om självmord, och länka till bra information för den som mår dåligt.

veckobrev

Etiketter

samesamebutdifferent, ssbd, veckobrev, veckosammanfattning

Den här veckan var det min tur att skriva veckosammanfattningen på SSBD.
Så här blev det.