Etiketter
barndom, djävulen, gud, Han är min sång och min glädje, Jan Sparring, jesus, kyrka, Mia Marianne och Per Filip, musik, musikutmaning, Pelle Karlsson
När jag var liten var endast rumsren musik tillåten i mitt hem.
Till rumsren musik hörde till exempel all klassisk musik, en del barnvisor som Alice Tegner, Gullan Bornemark och sånt.
Rumsrent var det också att lyssna på “kristen” musik. Jag har aldrig riktigt förstått vad som gör musik kristen, men så var det i varje fall. Med kristen musik menades på 70-talet artister som Mia-Maria och Per-Filip, Einar Ekberg, Jan Sparring och Norlins. Norlins var så nära dansband man kan komma utan att vara dansband. Dansa var nämligen synd. Bröderna Salomonsson Samuelsson kvalade också in i den genren.
Och så fanns Pelle Karlsson.
Hemma hos en vän häromdagen fick jag veta att just den här skivan, Han är min sång och min glädje, finns på varenda loppis i hela Sverige. Tydligen var den omåttligt populär, eller också otroligt dålig eftersom alla säljer sitt ex och ingen vill köpa den. Vi hade den hemma hos oss också.
Den finns inte på Spotify, det gör däremot titellåten med andra i det här inlägget nämnda artister, så som Jan Sparring, eller Mia Marianne och Per Filip.
Flera dansband har också spelat in den, vilket känns märkligt med tanke på att dansband och Pelle Karlsson var den mest omöjliga ekvation som tänkas kunde under min uppväxt. För om Pelle Karlsson var en reinkarnation av Jesus eller åtminstone någon av lärljungarna, så var dansband Djävulen.
Pelle Karlssons version är ju den klart bästa. Jag gillar den! :) Men sen fattade jag inte riktigt: vad som gör musik kristen är väl om man sjunger om Gud/Jesus? Eller tyckte dina föräldrar Gullan B var kristen musik? Eller bara acceptabel?
Jag tänker att kristen kan bara en människa vara. Musik är musik. Räcker det om artisten är bekännande kristen? Eller måste låttexten ha ett uttryckligen kristet budskap? Gränserna där var väldigt luddiga när jag var barn.
Jag vet inte, för mig så tänker jag nog att “kristen musik” betyder att man sjunger om Gud/Jesus, oftast är det ju det som kallas lovsång då antar jag… En kristen musiker skulle kunna spela någon annan låt, t ex Beatles, men då skulle inte jag tycka det var kristen musik :D
Det finns till exempel en massa “kristna” metalband, men inte fasen sjunger dom lovsång enbart.
Sant. Jag kanske får fundera mer på detta. Svarade bara från min magkänsla… Och tvärtom då: om någon som inte är kristen sjunger Han är min sång och min glädje för de gillar låten, men inget mer- är det kristen musik då?? :)
Ja alltså, eller nej. I min värld finns inte “kristen musik”. :)
Hehe, det där är ju Daniels film från skivmässan i Sundsvall. :)
Den skivan har jag i min CD-samling! :) Mest gillar jag hans pastisch på Frankies “My Way”. Säga vad man vill om Pelle Karlsson (PK!), men sjunga kunde han.
I min kyrka (Livets Ord) var musiken uppdelad i “Guds musik” och “Djävulens musik”. Till den senare kategorin hörde även rockmusik med kristna förtecken, som t ex Jerusalem och Petra. Hårda bud med andra ord för oss som hade en böjelse för “harpors buller“.
“Cross over”-artister som Freda´och sedemera även “vår egen” Carola, avfärdades som “världsliga” och “avfälliga”, eftersom de inte tydligare utnyttjade sitt artisteri för att “sprida evangelium”.
I morse berättade Erik Engkvist i P3:s Morronpasset om sina upplevelser hos Jehovas Vittnen, där musik och klädstil var några av de faktorer som skulle kontrolleras minutiöst av rörelsen.
Kanske har musiken en sådan grundläggande existentiell påverkan på oss människor, att det är viktigt för dem som gör anspråk på att “vägleda” människor i deras andliga liv att ha full kontroll även över deras musikkonsumtion?
När jag lämnade kyrkan 1995 blev Alanis Morrissettes “Jagged Little Pill” och Skunk Anansies “Paranoid and Sunburnt” till stor hjälp för mig att förstå och bearbeta det jag varit med om. Inte minst “They’re selling Jesus“!
Kanske innebär det att jag måste ge mina forna läromästare delvis rätt om musikens kraft att vägleda/förleda en människas själsliga utveckling? ;)
Jepp, Jerusalem var en ständig källa till bråk i min familj, där en kusin gillade men övriga sade att det var satansmusik…
Jag tror att du menar Bröderna Samuelsson. Jag hade en idolbild på dem hemma när jag var riktigt liten ;)
Men hemma hos mig fick jag lyssna på nästan vilken musik som helst. Så det var både kristna och profana artister. Till de kristna hörde Petra, dc Talk, Jerusalem. Men även skatepunkbandet MxPx.
Ja, Samuelssons det var ena svängiga bröder det! Har några hysteriskt roliga vinylomslag från 70-talet. nånstans i källarförrådet. :)
DC Talks “Jesus Freak” är en av mina favoriter i genren “Contemporary Christian”. Inte minst pga den här driften med sångarpredikanter som Kenneth Copeland och liknande.
Finns det någon anledning att benämna musik kristen annat än att försöka göra den legio i en kontext där det inte är “ok” att lyssna på musik? Det blir nästan som allra märkligast när man börar tala om kristen instrumental musik. Bach är väl nästan garanterat “kristen” medans ett melodiskt progressivt metalband aldrig någonsin skulle vara det. Under medeltiden förbjöd man till och med vissa tonintervall i kyrkan!
Jag lyssnar på allt som jag på något sätt finner vackert. Att njuta av musiken som en del av skapelsen tror jag är Guds vilja på ett bra mycket större plan än att låta sig undervisas av den.
Pingback: Låtar som är lika « antropomorf
En del av musiken du refererar till hittar man även här: http://katastrofalaomslag.blogspot.com/
Kom också ihåg att nämda Pelle gifte sig sedemera med Evy som var den kvinnliga versionen av Jesus. O, så romantistkt jag som 8 åring tyckte det var *skrattar*
/ Erika
:)