En sak som upptar mina tankar väldigt mycket är det här med saker. Ägande, shopping, mode, prylar. Vad behöver jag, vad behöver jag inte, har jag råd? Vad är lyx och vad är självklart, och så vidare.
Men nästan allra mest tänker jag – vad ska alla andra tycka?
Jag är ointresserad av mode. Jag hatar saker. De tar bara plats och kräver underhåll. Jag känner inget behov av att ständigt göra om hemma, när jag fått till det så jag trivs vill jag känna mig färdig och jag vill hellre lägga min tid på att finnas och göra saker i mitt hem än att göra om mitt hem.
Men jag bryr mig om vad alla andra ska tycka. Om den där lilla revan i tapeten, om gardinerna som har några år på nacken och vem som helst kan se att de är från Ikea. Vad ska de tänka om böckerna jag har eller inte har i hyllan och tänk om de dissar mig som person för att jag har en ful tjockteve istället för en platt?
Visst. Jag skulle gärna ha en stor modern snygg platteve. Men jag ser ingen som helst anledning att köpa en ny så länge min gamla fungerar. Det kostar pengar, och det kostar tid. Tid att hitta ny teve, att installera den. Tid att skrota den gamla.
Jag skulle älska att alltid vara tipptopp modern med snygga kläder men har svårt att se att det är ett behov. Och jag förstår inte riktigt varför jag skulle ha fler par byxor i garderoben än jag faktiskt behöver och använder.
Men jag bryr mig om vad andra ska tycka. Om jag har samma kläder på mig jämt. Om jag har fjolårets färger eller märkliga kombinationer av kläder. Jag tänker att andra ska tänka att jag är dum i huvudet som inte går och uppdaterar min garderob.
Och det är väl rätt galet ändå. Att jag trots att jag inte själv har behoven känner så?
Är det inte så de flesta tänker? Man konsumerar för att ge andra en bild av sig själv, vare sig det gäller kläder, inredning eller bilar. Inte för att man nödvändigtvis behöver ny bil eller för att man inte kan ha samma gardiner som ifjol?
Status. Är ett ord jag inte heller förstår. Jag vill verkligen inte att andras bild av mig ska bygga på hur jag ser ut, hur jag bor eller vilka nya teknikprylar jag kånkar omkring på. Jag vill att andras bild av mig ska bygga på det jag har i huvudet.
Jag tänker hela tiden på vad andra ska tycka, och jag tror att nästan alla gör det. Så om vi alla samtidigt bara slutade vara rädda för det, om alla samtidigt bestämde sig för att strunta i alla statusmarkörer och istället lägga energi och tid på att vara människor, vad skulle hända då? Med oss, med våra relationer, med samhället i stort och med vår konsumtion?
Borde vi inte rimligen frigöra en massa mänskliga resurser och energi som idag läggs på ängslighet och statusjakt?
Det finns såklart en miljöaspekt på det här också, som jag nämnde lite i den här krönikan.
Jag tycker inte heller om att äga en massa saker och jag hatar att ha t.ex. som mina föräldrar där det trycks in saker i skåp och gömmor. Jag vill inte ha något jag inte använder och det känns ibland som om det är väldigt svårt för många att förstå.
Jag har saker jag inte använder, en del, de har alla affektionsvärde. Men det är bra som det är just nu och jag blir bara nervös av att äga mycket för det är ju, som du skriver, en sorts ansvar och arbete med att vårda och ta hand om.
Det du skriver om att göra om hemma tänkte jag på för någon dag sedan, jag är nämligen nöjd som det är och som jag gjorde när jag flyttade in för fyra år sedan. Jag funderar inte på att måla om eller annat, däremot på att byta soffa för den jag har tar upp plats (den rymmer lätt sex personer) och jag är ju oftast ensam eller har max två vänner på besök samtidigt. En liten soffa skulle passa mig bättre – men det är ju så jäkla jobbigt att byta! ;)
Däremot gillar jag kläder, men även om jag gör det vill jag inte ha mer än att jag använder dem regelbundet.
Jag tänker ganska ofta på modebloggare och hur de gör, de har mängder med kläder – hur förvarar de dem, hur tar de hand om dem, hinner de använda plagg mer än en gång, blir de inte nervösa av att äga mängder av kläder?
Nåja, alla är vi olika och tur är nog det.
Puss.
Haha, jag har tänkt exakt likadant om modebloggarna. Det där med förvaring, ordning, för att inte tala om allt damm som produceras av textilier…
Människor skulle åtminstonde må betydligt bättre och slippa denna ständiga tävlan. All oro, alla negativitet är oftast totalt onödig. Lyckligtvis går ju det där att styra själv genom att bestämma sig för att inte tillåta negativa tankar. Svårt, men det går.
En annan aspekt är såklart att den där oron ingår i varandets villkor, kanske just för att vi är människor och kan inse vår egen existens.
Men statusen, att det ena är bättre eller sämre, borde vi ju skrota på en gång.
Jag tänker också att äga saker innebär ju också att det kostar mycket. Bilar ska skötas, båtar och husbiler och husvagnar och motorcyklar och stugor och hus och hushållsmaskiner ska rengöras etc.
Det är nog framför allt pengar som jag funderar över.
Under hela mitt liv har jag haft ont om pengar, därför väljer jag numer att inte ha bil och att inte ta några skulder om jag kan undvara – men eftersom jag varit singel i många år (och när jag inte varit det har jag alltid stått för huvudförsörjningen) funderar jag över hur folk har råd? Jag menar alla som jobbar som jag på golvet, på bensinmackar, på kontor och så vidare – hur har de råd med hus, bilar, semestrar och annat? Min mamma säger att de lånar till allt – men jag tror det är en för enkel lösning på min fråga, kanske är det så att de som är två också har mycket mer pengar att röra sig med?
Suck.
Jag är i alla fall glad att jag är singel för då tvingas jag inte att betala för saker som jag inte önskar mig.
Dessutom är jag tacksam för det jag har, det låter futtigt – men tacksamhet är en fin känsla.
Nu ska jag ta ett skumbad och fortsätta njuta av min lediga dag.
Klart är att pengar är en väldigt viktig aspekt och jag undrar också ofta hur folk har råd. En annan tanke är att om vi slutade LÅNA för att skaffa statusmarkörer så skulle det vara mindre stigmatiserande att vara fattig. Till exempel.
Jag ser också en direkt koppling till utseendefixering, och då den fixeringen som handlar om “rätt” kläder, smink, osv. Det är till och med dyrt att banta. Om vi alla kunde släppa sånt och vara mer som vi är tror jag fler skulle må bättre.
Ja, det känns rätt galet, även om det tycks vara vanligt. Att inte bry sig kan ju ses som en urvalsprocess; man får kontakt med människor man funkar med. Det är i varje fall min erfarenhet. När jag var yngre var jag också känslig för sånt där, ville höra till, men det försvann någonstans längs vägen. Har fler fränder nu än jag hade då.
Herregud. Om jag brydde mig vad folk tyckte hade jag nog dödat mig…
När allt kommer omkring tycker folk olika, så det blir ett väldigt jobb att försöka göra “folk” nöjda, istället för sig själv. (de är ju så många också!)
Apropå att låta andras bild av en bygga på det man har i huvudet; det man har i hjärtat är också viktigt tycker jag.
Allt gott!
Tänkt det tror jag också … att du inte är ensam om att fundera över vad “de andra” skall tycka och tänka. Om vad du gör, har på dig, hur du bor etc etc …
Det funderar jag också över … fast bra mycket mindre nu, idag, än förr. Jag går i mina gamla kläder och får kommentarer (som jag idag uppfattar som illvilliga) som
” Köpte du inte den där klänningen i början av 90-talet? Den är bra lik den i alla fall?” och liknande den. Jag går i min gamla rock från början av 90-talet utan och blinka och känner inte till trendiga märken och sån´t.
Så .. vi är som vi är … och vi duger bra. Eller hur?
Kram!
“Status. Är ett ord jag inte heller förstår. Jag vill verkligen inte att andras bild av mig ska bygga på hur jag ser ut, hur jag bor eller vilka nya teknikprylar jag kånkar omkring på. Jag vill att andras bild av mig ska bygga på det jag har i huvudet.”
Precis som med statusen som alla klistrar på Facebook varje dag – vilket också är en försök att skapa en bild, en identitet och ett accepterat liv gentemot andra.
Pingback: Uppsnappat 111003 | johanwiklund.se