nu rullar vi

http://ajour.se/

det började med brevvänner

Etiketter

Ajour, brev, brevvänner, crowdsourcing, Damon Rasti, emanuel karlsten, Jack Werner, Johan Hedberg, skriva, Thord Daniel Hedengren, tryckeri, vänner

Jag var ett ganska ensamt barn. Inte överdrivet alls, jag hade enstaka, framförallt tillfälliga vänner i perioder. Vänner som jag kände mig trygg med, och kunde vara mig själv tillsammans med. Men jag kände mig ofta annorlunda och missförstådd. Inte minst kände jag att jag inte riktigt förstod andra jämnåriga.
Jag var det där barnet som oftast gick direkt hem från skolan, och ägnade mig åt mina böcker, mina ritböcker och mina skrivböcker.

Människor intresserade mig. Men jag tror att jag hellre hörde deras historier än lekte med dem. Jag föredrog alltid att prata, framför att göra saker. Än idag har jag svårt att föreställa mig vad som kan slå en helkväll med riktigt bra snack med smarta och intressanta människor.

För att stilla min nyfikenhet och få tillgång till fler människor att utforska än dem i min närmaste omgivning satte jag in en brevvänsannons i en tidning, och jag svarade också på mängder av sådana, och lärde mig därmed snabbt att jag var tvungen att skriva minst tio brev till olika personer för att få svar av åtminstone en av dem.

Jag började skriva brev. När jag var i tioårsåldern var dagens höjdpunkt att komma hem från skolan och vittja brevlådan, för att se vilka som svarat. Bäst var naturligtvis de långa breven, de som hade ett verkligt innehåll och inte endast innehöll artighetsfraser på vackert brevpapper. Jag läste brev, och jag skrev. Redan där någonstans började jag älska att skriva för en mottagare. Skriva för att bli läst, om så bara av en enda människa – mottagaren av mitt brev.

Jag skaffade brevvänner i alla åldrar, och olika sorters människor. Särskilt minns jag Åke, en äldre herre till vilken jag skrev och berättade om mitt liv, mina katter, min syster och skolan. Han i sin tur berättade om sitt liv, om att vara gammal, och han skickade presenter. Plötsligt en dag kom ett brev där han kort meddelande att vi måste avbryta vår brevväxling. Jag förstod aldrig riktigt varför.
En annan person som stack ut var Kristina. Hon var missionär i Bolivia, och hennes berättelser var som på riktigt. De handlade om riktiga saker, och jag lärde mig massor av henne. Jag började också engagera mig i hennes jobb och eftersom min egen dröm var att bli missionär planerade jag också att resa till henne, för att praktisera. Eller hälsa på. Resan dit var dyr, jag fick aldrig ihop tillräckligt mycket pengar. En dag, när en översvämning drabbat området där hon bodde, skickade jag alla pengar jag fått ihop till henne, till hjälp åt en familj som blivit hemlös.
Vi tappade kontakten efter en tid, sådär som man gör när saker rinner ut i sanden. När jag födde mitt första barn och efteråt fick en lapp med uppgifter om längd, vikt och klockslag tyckte jag att jag kände igen handstilen – och visst var det hon, Kristina, som varit min barnmorska.

Men nu gick jag händelserna i förväg. Kristina var inte den enda missionären jag brevväxlade med. Jag lockades av utomlands. Andra länder. Jag var nyfiken och vetgirig och hade en tid flera brevvänner som var missionärsbarn. Då föddes min tanke att dessa barn behövde en plattform för kontakt med varandra. Internet fanns ju inte, men jag fanns. Och min pappas tryckeri. Så jag gjorde en tidning, bildade en ”klubb”, och bjöd in mina brevvänner. Inte endast missionärsbarnen. Alla fick vara med och bidra. Skicka texter och bilder, berätta om sina liv, länderna de bodde i och vardagen. Jag redigerade ihop och tryckte upp en tidning som sedan skickades till brevvänner i fyra världsdelar. Kopplade ihop dem med varandra. Såklart rann även det projektet ut i sanden, av orsaker som vanligtvis får projekt att rinna ut i sanden. Jag var något mer engagerad än de flesta andra, och tröttnade så småningom på att tjata om material, och göra allt själv. Kanske minns jag fel, men det är så jag minns det.

Jag fortsatte att skriva. Och att berätta andra människors berättelser. Som journalist på Sundsvalls Tidning älskade jag mitt jobb som redaktör för en avdelning som hette Insikten bäst. Det var en avdelning som behandlade livsåskådningsfrågor, relationer och andra ämnen som kanske inte var den hårdaste skjutjärnsjournalistiken, men jag hade mycket plats i tidningen och jag fick låta andra människor berätta sina historier, och tala till punkt. Jag fick bidra till ökad förståelse för människor som inte är som andra, eller för samhällsyttringar som skiljer sig från normen. Den avdelningen lades ner och ända sedan dess har jag längtat efter att få berätta, och låta andra berätta.

Jag har använt min blogg som plattform för att öka förståelse. För att krossa tabun och ifrågasätta normer. Jag har använt den för att lära mig mer om omvärlden. Mest har jag nog lärt mig om mig själv, men det kanske ska vara så. Jag har älskat att jag i bloggen till skillnad från i de flesta redaktionella sammanhang har kunnat vara personlig. Mig själv. Att jag inte haft några formkrav. Och att jag har fått direkt respons på nästan allt jag skriver. Att jag blivit tillrättavisad, uppmuntrad, ifrågasatt och att mina läsare lärt mig något nytt i samband med nästan varje enskild bloggpost.

Genom min blogg har jag också lärt känna andra människor som vill ungefär samma fast lite annorlunda. Och via dem har jag hamnat på först Jaiku och senare Twitter, och nu har jag äntligen träffat några människor som vill gå ett steg längre, och tillsammans försöka bygga en plattform där människor tillsammans skapar relevans. Berättar sina historier, sätter dem i sammanhang, och delar med sig av sin kunskap.
Enligt exakt samma princip som jag skapade min första tidning när jag var tolv år, fast på internet, och för en större publik, vilket också ger extremt mycket större möjligheter att med hjälp av den skapa innehåll.

Redan i tisdags berättade jag om min medverkan på sajten Ajour.
En sajt som jag är med och startar tillsammans med Emanuel, Jack, Johan, Thord Daniel, Damon och Malin.
Det innebär att jag flyttar större delen av mitt bloggande dit. Fortfarande kommer vissa väldigt privata saker att hamna här, men om du vill fortsätta följa mig och mina skriverier rekommenderar jag dig att hålla koll på Ajour som kommer att vara min huvudsakliga hemvist på nätet från och med måndag.

jag hade rätt – ica hade fel

Etiketter

ica, mandelpotatis, potatis

Hej Sofia,
visst har du rätt, illa skrivet av mig… amandine, cecil och ratte går
bra, MEN mandelpotatis funkar också…
typ..
borde jag ha skrivit.
Testade så det stod härliga till i somras, sedan tog provköket över och
kollade så receptet stämde.
Vi gräddade i dubbeljärn. Och rårakorna håller faktiskt bra i ugnen.
Personligen tycker jag det är ett kanonrecept. :-)
Ber om ursäkt för potatissvamlet…
//hälsar Tony Wallin, chefredaktör

mandelpotatis – fast eller mjölig?

Etiketter

mandelpotatis, potatis

Jag brukar handla en del på Ica, och får därför tidningen Buffé hem i brevlådan en gång i månaden. Jag gillar den mycket, brukar nästan alltid hitta något i den som är värt att testa.
Men i detta nummer stod något som fick mig att bli otroligt förvirrad.

I det här receptet står följande: 900 g potatis (fast sort, helst amandine men cecil, ratte och mandelpotatis går också bra)

Men på riktigt? Sen när är mandelpotatis en fast potatissort? Den måste vara den absolut allra mjöligaste potatis som finns? Eller har jag helt missuppfattat begreppen?
Jag är alltså uppfödd mer eller mindre på mandelpotatis och vet precis vilken konsistens den har, och trodde verkligen att fast var precis motsatsen till den.
På Twitter är meningarna delade. Jag vill redan ut detta. Svara gärna nedan:

Kommentera gärna om du vill motivera ditt svar.
(särskilt om du hör till dem som anser att Buffé har rätt. Vad är då mjölig potatis?)

Fakta i ämnet:
Här står att den är väldigt mjölig.
Även här hävdas att den är mycket mjölig.

Uppdatering: Ni som hävdar att det beror på koktiden – har det slagit er att all potatis är fast innan den kokat färdigt?

Uppdatering 2: Stör mig mer och mer på receptet. Där står att tillagningstiden är under trettio minuter, trots att varje råraka måste gräddas i minst fem minuter. Ja alltså, om man har sex våffeljärn då, men det normala är kanske att ha ett och grädda en i taget? Då blir det ju minst trettio minuter plus tiden det tar att skala och riva potatis osv…

#ajour

Etiketter

#dendärnyagrejen, Ajour, emanuel karlsten

foto: Martin Ridne

Igår berättade Emanuel om den där nya grejen.
Ajour.
Jag är en av de sju som tillsammans ska försöka oss på att göra något nytt.

I så många år har jag varit en tyckare. Jag har pratat. Massor. Mycket snack men väldigt liten verkstad. Jag har utbildat, missionerat, recenserat och debatterat media i allmänhet och framtidens journalistik i synnerhet. Utan att själv göra skillnad.

Därför ser jag nu väldigt mycket fram emot att få en verkstad. Att få pröva mina egna idéer, dem som jag uppmanat andra att testa. Att få göra journalistik på ett sätt som jag tror fungerar, även om den i vissa delar kan uppfattas som kontroversiell.

Jag tror inte på hundra procent objektivitet. Jag tror till och med att journalister kan öka sin trovärdighet om de är öppna med egna ställningstaganden.
Jag tror också väldigt mycket på crowdsourcing. Jag tror på läsarkontakt. Jag tror på att tillsammans gräva och försöka komma fram till något som närmar sig sanning.
Jag tror på personliga avsändare, jag tror på berättelsen och jag tror på att våga testa saker, göra fel och göra om.

Jag hoppas att du vill vara med och skapa framtidens journalistik, tillsammans med mig, Emanuel och fem smarta personer till som snart kommer att presentera sig själva.

Vi ses på måndag.

Uppdaterat: Jack Werner är medlem nummer tre i Ajour.

alkoholhelvetet

Etiketter

alkohol, alkoholism, Helena Sandklef, missbruk, pappa

De senaste dagarna har jag med en växande klump i magen läst Helena Sandklef på Twitter.
Hon har skrivit om sina föräldrar, om höga promillehalter, en familjetragedi, missbruk och trauma på ett sätt som väckt kroppsminnena i mig. Kanske också för det i morgon är exakt sex år sedan jag fick telefonsamtalet. Årstiden, höstluften, rusket och kylan som plötsligt kom för några dagar sedan har gjort minnena starkare.

Och jag minns, ett annat telefonsamtal. En kvinna som presenterade sig som min pappas hyresvärd.
Hon berättade att någon som gått förbi utanför min pappas lägenhet hade sett en död man där inne, men när de åkt dit från hyresbolaget för att undersöka var lägenheten tom. Det var allt hon hade att säga, hon visste inte mer.

Jag minns att jag tänkte att jag hoppades att den döde mannen som legat där skulle vara min pappa. Jag minns hur jag med nästan skräckblandad förtjusning ringde sjukhuset, blev kopplad runt mellan olika avdelningar tills slutligen en läkare förklarade för mig att min pappa tagits in med 6.1 i promillehalt, att han låg på intensiven och att det var svårt att sia om utgången. Man inväntade delirium. Då kan tydligen vad som helst hända.

Jag blev lättad. Och besviken.

Pappa överlevde den gången. Han åkte hem och han ringde upp och han var kaxig och självgod när han ondgjorde sig över den missbruksvård han remitterats till, han som var så duktig, inte behövde väl han.

Han omhändertogs enligt lagen om vård av missbrukare. Enligt planen skulle han vara på ett bra behandlingshem i ett halvår, men han lyckades såklart smöra sig därifrån efter bara ett par månader, till öppenvården ett par kilometer från där jag bor. Han kom och ringde på min dörr. På väg att bli nykter och med en önskan om förlåtelse. Han fick den inte. Inte då. Gjorde det skillnad? Nej. Jag hade förlåtit honom så många gånger förr. Gett honom så många chanser.

Såklart började han supa så fort han var ute, om inte förr. Hans dagböcker från den tiden är fulla av suparkompisar, blanka sidor dagarna efter socialbidragsutbetalningarna och sedan ångest och böner om Guds förbarmande. Sen dog han. Äntligen.

Men det är ett äntligen utan triumf, det är ett äntligen som i en lättnadens suck över att slippa oro, slippa skammen, slippa kastas mellan hopp och förtvivlan. Ett äntligen som i att äntligen fick vi ro. Både han och jag.

Självklart hade jag hellre tagit farväl av min pappa i uppriktig saknad av en älskad person och fadersgestalt, än i sorg över en människa som aldrig blev det han ville och aldrig lyckades vara min pappa fullt ut.

r.i.p steve jobs

Etiketter

Apple, r.i.p, steve jobs

post ökampen

Etiketter

Åland, Ökampen, Mats Adamczak, sponsorer, tävla, Team Joker

I helgen var jag på Åland och tävlade i Ökampen.
Många har undrat. Vad den gick ut på, varför jag deltog och det har också antytts att jag och andra skulle vara lättköpta.

Låt mig därför kort förklara:

Ökampen är en tävling arrangerad av en privatperson som heter Mats Adamczak, som bor på Åland. Han fick idén om en tävling, där man med hjälp av sina nätverk i sociala medier ska lösa gåtor. För honom var detta ett experiment, men självklart fanns också en tanke för honom att sätta Åland på kartan.
För att finansiera det hela har Mats raggat sponsorer. Inga konstigheter.

Men. Ingen av oss deltagare fick betalt för att medverka. Vi har frivilligt och av nyfikenhet och tävlingsvilja tackat ja till att delta, vi har bjudit på vår tid mot att få vara med om något som i slutänden blev en fantastisk upplevelse även om vi delvis varit lite skeptiska på resan dit.

Frågan om att delta fick jag tidigt, när det hela ännu var på idéstadiet. Jag visste inte fullt ut vad jag gav mig in i, mer än att det verkade vara en kul grej och framförallt en form av pionjärexperiment, och sådant har jag svårt att tacka nej till vad än det gäller.

Flera andra har redan skrivit väldigt bra feedback.
Jag håller med, och förutom vad gäller själva strukturen och genomförandet har jag tyckt att det har känts jobbigt att ”tvingas” spamma mitt flöde med uppmaningar om att gilla oss, att tjata om likes och hjälp. Detta eftersom det går ganska mycket emot mina egna principer om hur sociala medier ska användas, och därför har det varit svårt att förklara också.
Jag tror ju att man måste göra saker som är så bra och intressanta att folk självmant klickar på länkar och gillar, utan att man ska behöva tjata på dem. Därför var delar i tävlingen inte helt tillfredsställande. Men Mats tog tidigt till sig av dessa synpunkter och jag tror att en andra upplaga av Ökampen eller liknande skulle kunna bli så mycket bättre just på grund av Mats förmåga att ta till sig kritik och snabbt förändra reglerna för att det skulle kännas bra för oss deltagare.

Med detta sagt vill jag också säga att jag har haft en fantastisk helg!
Från flygresan, grillen och bastun i fredags kväll, till tävlingen som genomfördes under tre timmar på lördagen (som kändes som 20 minuter) och hänget efteråt, festen som varade natten lång har jag haft en alltigenom fin helg. Självklart i första hand för att jag har träffat så många fantastiskt fina, trevliga och intressanta människor. Det man har sociala medier till.

Enda smolken i bägaren var att mitt lag inte vann.
Den här har suttit långt inne, men grattis Team Joker till vinsten! Vinsten – 1000 Euro – skänktes till Läkare Utan Gränser.