Etiketter
anna wahlgren, böcker, föräldraskap, förlåt, förlåtelse, Felicia försvann. Weylers förlag, Felicia Feldt, livet
Det finns mycket att säga om boken Felicia försvann. Om föräldraskap, barndomstrauman, om familjehemligheter.
Jag har skrivit en krönika i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks allehanda, där jag tar upp en del av reaktionerna och hävdar att det inte är farligt att prata. Jag värjer mig mot åsikter av typen att “det där borde de lösa inom familjen”.
Efter läsning av den lilla boken har jag funderat på ett par saker. Och vad som slår mig hårt är insikten att det verkar som om Anna Wahlgren, oavsett vad hon gjort eller inte gjort, tycks fullständigt oförmögen att säga förlåt. Jag vet inte. Kanske har hon gjort det. Kanske inte. Men om vi släpper konflikten mellan Wahlgren och dottern Felicia (Feldt är ett fingerat efternamn) och ser på det ur ett allmänt perspektiv så tror jag att vi ibland glömmer kraften i att förlåta. Och att be om förlåtelse.
Jag säger inte att allt kan förlåtas, eller ens bör förlåtas.
Jag säger inte heller att ordet förlåt i sig gör någon större skillnad.
Däremot att det är otroligt svårt att förlåta någon som inte vill ha förlåtelse, eller ens förstår att den gjort fel.
Jag vet inte hur många som växer upp i dysfunktionella familjer av olika slag, det lär vara tusentals och åter tusentals, ja hundratusentals bara i Sverige. Behöver alla dessa barn bära med sig sår för resten av livet? Behöver de ta sig an livet fyllda av trauman?
Vissa upplevelser etsar sig fast, hur de än hanteras. Men de upplevelser som får bearbetas, som det pratas öppet om och där möjligen skyldiga personer erkänner sina misstag och ber om förlåt är betydligt lättare att hantera för den som utsätts.
Och det är det jag tycker är mest skrämmande vid läsning av Felicia försvann. Anna Wahlgrens uppenbara oförmåga att erkänna sina fel och brister, och att be sina barn om ursäkt för de skador hon orsakat. Dessutom verkar det – av boken att döma – som om hon är fullständigt oförmögen att lyssna på sina barn, och ta dem på allvar. Denna oförmåga kan man väl säga bekräftas av det pressmeddelande hon skickat ut i samband med bokutgivningen.
Felicias bok kokar av hat. Jag vet inte om det skulle vara på något annat sätt om hennes mamma hade erkänt sina brister, försökt be om förlåtelse, och ställa en del till rätta. Det går aldrig att backa bandet, men som förälder kan man alltid, alltid, hur stora fel man än gjort, genom att lyssna till sina barn och ta deras upplevelser på allvar, be om ursäkt och försöka att inte upprepa sina misstag, göra skadan lite mindre. Som förälder behöver man inte ens känna igen sig i barnens berättelser. Men ibland måste man säga att barnen alltid har rätt.
Om jag möttes av liknande anklagelser från mina barn, som nu möter Anna Wahlgren, så är jag alldeles övertygad om att jag i många delar inte skulle känna igen mig. Att jag där jag så gjorde skulle ha mängder av förklaringar till felaktigt beteende, eftersom jag också är människa. Men oavsett hur logiska förklaringar man som förälder har till sitt beteende ska ett barn aldrig behöva svälja att det finns en förklaring, eftersom den inte gör upplevelsen ogjord. Däremot möjligen enklare att förstå och leva vidare, men det är inte huvudsaken här. Huvudsaken är att som förälder ge barnen rätt till sina minnen, rätt till sina tolkningar av vad som hänt, och be om förlåtelse för att man inte räckte till.
Visst har du rätt i det. Men så många barn kommer aldrig få den förlåtelsen, eller förståelsen. Kanske har föräldern dött. Kanske har den inte förmågan att se vad den gjort, inte gjort eller borde göra (eller säga). Kanske kan man inte kommunicera med varandra överhuvudtaget. Men jag tror att man ändå (som barn) kan läka. Man kan ta sig vidare och läka inuti utan att få stå öga mot öga med föräldern och höra de ord man alltid velat höra. Acceptera att ens uppväxt varit som den varit, men välja sitt framtida liv och forma det efter sin egen önskan.
Naturligtvis går det ändå, men jag tror att det är mycket svårare.
Ett annat generalfel som Wahlgren tycks ha gjort enligt boken är att skrämma sina barn till tystnad. De har blivit utfrysta ur “flocken” om de ifrågasatt henne på något vis. Det är extremt farligt tror jag, att inte vara öppen och lyssna, att inte låta barnen beskriva och tala om sina känslor, även om de gör ont som förälder att höra.
Självklart är det fel, och självklart SKA man som förälder lyssna, vara öppen, låta barnen tala om sina känslor.
Men jag tänker på barnet, det vuxna barnet. Vad gör man om man aldrig får den där mamman, den som man vill ha? Hur överlever man?
Det finns nog lika många metoder som det finns trauman… Jag har ju försonats med min pappa efter hans död. Men vet inte om det skulle ha fungerat om han inte i ett par svaga stunder (givetvis på fyllan) verkligen bett om förlåtelse och visat verklig ånger. Jag insåg till slut att han inte hade förmågan, att han gjorde sitt bästa enligt sina förutsättningar.
Jag skrev ett inlägg i min blogg där jag berättar varför jag valt ett liv utan barn.
Ett helt egoistiskt val från min sida för att jag inte vill helt enkelt.
Jag ställde även frågan om inte fler borde tänka efter före de skaffar barn.
Är verkligen alla lämpliga som föräldrar bara för att de kan bli gravida?
Vuna människor med diverse problem som knappt klarar av att ta hand om sig själva, borde det inte ringa en liten klocka?
Mittinlägg följdes av SÅ många klocka kommentarer. Därför flaggar jag lite för det inlägget här http://wp.me/p1uIV8-2z0
Kram Mrs G
Oj, så rätt du har i att basen är att “det är otroligt svårt att förlåta någon som inte vill ha förlåtelse, eller ens förstår att den gjort fel.” Bra uttryckt, du klargjorde just för mig själva kärnan i varför man – trots känslan av att det inte hjälper ibland – ändå ska lära sina barn att be om förlåtelse.
Vad jag tänker på är när jag som förälder (i syskonbråk i liten skala i familjen, alltså) försöker svara på frågan “Varför ska jag säga förlåt, han/hon förlåter ju ändå inte direkt?” Vad jag tänker är att det är viktigt att kunna säga förlåt, men att den som gör största vinsten är den som klarar att förlåta, att släppa och gå vidare. Att båda mår bra av förlåtet, om man kommer dit. Och att själva uttrycket “förlåt” är starten på en process … Det kom jag just att tänka på när jag läste ditt inlägg. Tack!
Att lära sina barn att be om förlåtelse och att förlåta är en oerhört viktig lärdom. Och att som förälder vara en god förebild i den frågan … Viktigt. Så mycket lättare sagt än gjort, men viktigt.
Sen tycker jag i och för sig att det slentrianmässiga “säga förlåt” inte fyller någon funktion om man inte samtidigt lär dem vad det betyder. Mina fick lära sig (på dagis faktiskt) att man måste GÖRA förlåt också. Visa att man menar vad man säger.
Men det är svårt, inte helt enkelt. Det går ju inte att göra saker ogjorda.
Har nog aldrig bett min dotter säga förlåt, mycket medvetet, har alltför ofta uppfattat sånt som ett övergrepp. Däremot har jag försökt lära henne att stå för det hon gjort, inte smita undan, främst genom att själv försöka leva på det sättet. Gör man nåt dumt, kan man ju försöka bättra sig nästa gång.
Jag har försökt lära mina att säga förlåt, men aldrig tvingat dem. Mest med tanke på vad jag redan sagt – vad är poängen med att säga förlåt om man inte menar det? Det ska inte vara en slentrianhandling att be om förlåtelse.
Självklart inte. Jag är också allergisk mot yta.
Ja, det är exakt så jag menar – inte bara yta, utan känna, förstå, ta ansvar (fast man kan inte reda upp allt, man kan bara visa en god vilja). Inte tvinga fram, men resonera kring det och använda begreppet på riktigt.
Härom dagen insåg jag att lillasyster som var övermäktigt arg på mig egentligen reagerade på att hon själv hade dåligt samvete för vad hon nyss gjort mot storebror (slagit sönder hans porslinstomte för att han inte lyssnade på henne). Vi pratade om anledningen till att hon var så arg och orden och tårarna började komma ur henne och hon var fortfarande jättearg på sin storebror. Mitt i allt kom jag mig för med att säga “men lilla du, förlåt dig själv” …. Jag såg hennes ansikte ljusna fullständigt medan hon stod stilla och tittade ner och tänkte ett tag. Jag såg henne faktiskt rent fysiskt förlåta sig själv. Sedan gick hon självmant upp och skrev en lapp med ordet ‘fölåt’ och gav den till storebror. Han lyste också upp när han läste lappen och sa dessutom att han skulle försöka lyssna nästa gång, för han hade suttit på övervåningen och hört på oss (han hade rusat upp i tårar för att den tomte han hade fått av sin gammelmormor var förstörd, och han var också arg för att hans syster inte visade ånger eller sorg över att den var trasig). Jag limmade tomten.
Lärdomar? Om storebror inte lyssnar är det okej att slå sönder hans saker. Eller? Om man gör fel så är det okej att det blir fel ibland, man behöver förlåta sig själv och andra och gå vidare … Hm, vet inte. Men sedan dess har inga fler saker gått sönder än i alla fall. Mammaskapet är lärorikt. (Barnen är 9 och 6 år gamla)
Jag har ännu inte läst boken men vill gärna läsa den. Känner att många recensenter är kritiska och tycker att den är onyanserad och överdrivet hatisk. Men jag blir så glad när jag läser din text där du skriver att barnen har rätt till sina minnen och till sin tolkning. Tack!
Det är en ganska hemsk liten bok, osammanhängande och utan förklaringar. Många saker står bara mellan raderna. Men inte mindre intressant för det! (jag gav den en trea på Boktipset)
Det Felicia hävdar är ju att vägra tanken på försoning (även om hon och Anna har försökt, men misslyckats). Det har hon rätt till tycker jag. Känner igen mitt eget val att välja bort en anhörig som under många år skapat ilska, sorg, frustration och till sist uppgivenhet hos mig
.
I min tolkning av Felicias känslor ligger ett trauma av en mamma som i första hand alltid sätter sig själv i första rummet och en mamma som har allvarliga alkoholproblem.
Ja och det är lite det jag undrar över. Skulle hennes vägran till försoning ha varit lika stark om Anna hade varit det minsta lilla tillmötesgående? Vad jag förstår har ju Felicia själv försökt försonas, men Anna har hela tiden vägrat prata om vad som gick fel, vägrat ta på sig sin del och låtsat som om det regnat…
Ja, det skulle ju innebära att Anna tagit avstånd från sin Barnabok. Det luktar pengar här. Och alkoholdimmor. Nu kanske jag är hård, men så tror jag att det är.
Fint skrivet Mymlan!
Stolthet en familjesjukdom liksom alkoholism…alla har sina uppgörelser med modern sin att göra och alla är lika rätt, Annas och Felicias kommer när tid och omständigheter är mogna. Har själv inte läst boken och känner just nu inget sug efter att göra det, det här känns inte angeläget för någon annan än huvfudpersonerna i boken!
Jag har inte läst boken, så den säger jag ingenting om. jag vill inte heller lägga några värderingar i varken Felicias eller Annas sanningar.
Däremot vet jag att det inte alltid är så enkelt. När det blev tal om den här boken blev jag alltför påmind om min egen historia, mina egna barn och deras bild av mig. En historia som jag delar med många andra mammor, nämligen de som lämnat en psykiskt störd man som har lyckats dupera och manipulera omgivningen till att den är en själv det är fel på och som dessutom fått med sig barnen i den världsbilden.
De tre äldsta av mina barn har helt tagit avstånd från mig och går också ut i offentligheten med att jag är psykiskt sjuk och har förstört deras liv. Andras historier handlar om liknande anklagelser och även anklagelser om misshandel och incest.
Vad hjälper det att vi säger förlåt? För vad? Vad hjälper det att vi försvarar oss? Det ger bara mer näring åt de som inte vill oss väl.
Jag förringar inte Felicias historia, som sagt var. Alla har rätt till sin sanning. Jag vill bara berätta att det kanske inte är så enkelt som det synes vara när man bara skrapar lite på ytan.
Det är inte enkelt, nej. Och jag vet också fall liknande ditt. Fortfarande: barnens upplevelse är deras, oavsett om den bygger på egna minnen eller andras manipulation. Sedan kanske inte barnen vill försonas, eller ens försöka? I så fall är det inte mycket att göra som förälder, finns kanske inget att be om förlåtelse för.
DEtta ville jag svara på också, och nu vill jag varken försvara Anna eller hennes dotter för jag har inte läst deras böcker. Men det du säjer att ge barne rätt till deras minnen skrämmer mig lite. För när man är barn så upplever man saker så fel ibland. Man ser inte sin egen del i saken. Alla är monster och det är så synd om lilla mig.
Vanligtvis så går det där över när man blir vuxen och man inser hur hela situationen var. Men jag känner till ett fall där dottern sagt upp bekantskapen med föräldrarna på grund av hon säjer att de förstört hennes barndom. Hon bor fortfarande kvar i det lilla barnets huvud och ser alla monster.
Saken är att det var HON som var svår när hon var barn och föräldrarna gjorde sitt bästa av situationen och inte alls på det sättet som barnet uppfattat det.
Barnet vill inte prata om detta förens föräldrarna bett om förlåtelse och föräldrarna tycker inte att det finns något att be om förlåtelse för.
Återvändsgränd…
Hälsningar
Yohanna
Har man skaffat barn tillsammans och valt ett familjeliv så finns det ingenting som heter “det var HON som var svår”.
Det är barn vi pratar om! Skaffar man barn borde man vara medveten om att barn är olika och kräver olika saker.
Föräldrar som förväntar sig ett barn som ska passa in i deras värld och tillfredsställa deras behov kan inte kallas för annat än narcissister.
Ska denna dotter nu också få växa upp och höra att hon var svår och jobbig? Ska ingen kunna bekräfta hennes sanning, den hon växte upp med?
Man måste ge sitt barn ett ärligt lyssnande öra och kunna be om förlåtelse, förstå att man inte kan vara perfekt som förälder.
Har man gjort det kan man inte göra så mycket mer när barnet är vuxet.
Förnekar man sina barns känslor och sanningar och har svårt med att säga förlåt och se sina brister och även har svårt för det med vänner och andra anhöriga är det stor chans att man helt enkelt har sjukdomen narcissism.
@Anna: Precis det är det jag försökt säga.
Du har så rätt så rätt ॐ ♥
“…ska ett barn aldrig behöva svälja att det finns en förklaring, eftersom den inte gör upplevelsen ogjord.” – Det är så sant! Och ingen kan nånsin säga att vi upplevt fel eller rätt, alla har olika upplevelser av samma situation. Men det är väl det som är det svåra också, det handlar om att försöka förstå en annan människa och hennes tolkningar och upplevelser.
Bra inlägg!
Fina, kloka du! Vilket fantastiskt inlägg i den här frågan.
http://bit.ly/xM8biJ
Bara en liten sakupplysning: Feldt är inte ett fingerat efternamn. Jag vet inte om Felicia verkligen heter det, men hennes pappa hette det så det är inte taget ur luften.
Kloka ord!
Så sant och rätt Mymlan
Jag växte upp i en dysfunktionell familj med en mor som jag hatade och fortfarande hatar. Men så en dag, när jag blivit vuxen, så sa min mamma förlåt. Just då hatade jag inte henne mindre för det. Men jag insåg för ett tag sedan att ju längre tiden gått ju mindre påtagligt har mitt hat blivit. Jag har inte förlåtit henne men jag har accepterat det som hänt och jag har gått vidare.
Så ja, självklart är ett förlåt (men kanske inte förlåtelse) otroligt viktigt.
Jag väntar fortfarande på att få höra ett “förlåt” :) vet inte om det någonsin kommer, har aldrig hört det i mina 22 år på denna jord från min mor. Men om de kommer blir jag oerhört lättad. Men undertiden får jag försöka förlåta henne inom mig själv. Och mig själv för allt jag inte förstod!
Jag har med intresse och behållning tagit del av inlägg och kommentarer gällande “Felicia försvann”. Jag har inte läst och avstår nog från att läsa boken men har intresserat lyssnat på intervjuer med författaren både i radio och TV samt läst många av recensionerna.
Livet är svårt. Jag tror liksom du Mymlan på ödet och ödet styr man ju inte. Men jag är nyfiken på livet och mänskorna och vad som händer och hur vi hanterar det för jag vill så gärna förstå lite mer hela tiden. Ibland inser jag att det inte går att förstå och då gör jag som Martin Luther – jag bugar och går vidare…
… och så skrev jag “Gulddottern” (2008) Se/läs http://www.books-on-demand.com. Det är en självbiografisk roman med dokumentär prägel och en resa tillbaka till min barndom som började i krigets Tyskland och fortsatte i fredens Sverige och som var viktig för mig att reflektera över och skriva om…
Pingback: Felicia försvann | MammisPammis Felicia försvann |
Fantastiskt klokt skrivet av dig! Jag har själv en i min absoluta närhet som har upplevt mycket jobbiga saker i sin uppväxt och då h*n konfronterat sina föräldrar i vuxen ålder enbart har mött motstånd och förakt och blivit betraktad som psykiskt störd pga sina “anklagelser”. Jag önskar innerligt att dessa personer hade läst det du skrivit och fått insikt i hur fel de har reagerat.