Etiketter
genuspedagogik, hen, jämställdhet, krönika, sundsvalls tidning
Igår var det premiär för mig som krönikör i Sundsvalls Tidning. Eftersom krönikan inte publicerats på nätet lägger jag ut den här för den som är intresserad:
Jag har i många år använt ordet hen när jag av olika skäl inte vetat om den jag skriver om är en han eller hon, eller om det funnits anledning att försöka skydda en identitet. Jag har inget minne av att någon ifrågasatt eller inte förstått vad jag menat. Därför är det med viss förvåning jag följer den just nu heta debatten om ordets vara eller icke vara. Eller – det är två parallella debatter om ordet hen. Den ena gäller själva ordet, om det ens ska få finnas. Den är ganska ointressant, eftersom ordet redan finns, och används.
Den andra diskussionen handlar om huruvida det är rätt eller fel att använda ordet hen som könsneutralt pronomen för att inte dyvla på barn och dess omgivning förutfattade meningar utifrån de könsnormer som omger oss. Vissa vill gå hela vägen, och aldrig tala om för vare sig sitt barn eller bekanta vilket kön barnet har. De förespråkar en genuspedagogik som utgår ifrån att alla är en hen, det vill säga könlös. Jag är inte så radikal av mig och tycker att detta är något överdrivet. Jag tror till och med att det kan skapa viss förvirring hos barnen, något jag även fått bekräftat från personer som fostrats så. Å andra sidan har ord stor betydelse när det gäller våra attityder, och ordval kan påverka i hög utsträckning, vare sig det gäller jämställdhet, rasism eller andra värdeladdade frågor i samhället.
Därför förstår jag helt och hållet syftet med användandet av ordet hen. Vuxna har olika röster redan då de talar med spädbarn, beroende på om barnet är en pojke eller flicka. Olikabehandlingen fortsätter resten av livet och cementerar könsroller på ett sätt som försvårar strävan mot ett jämställt samhälle.
Jag har en son. Han – för jo han är en han – gillar nagellack och smink. När han ska vara fin tar han ofta på sig kjol eller en klänning. I många år var hans favoritfärg rosa, och en gång önskade han sig en Barbie i födelsedagspresent. Inga konstigheter. Om det inte vore för de könsnormer som säger att det inte är okej – och han har ofta ifrågasatts. Själva hans kön har ifrågasatts, på grund av detta. I hans fall hade det kanske varit bra om ingen vore uttalat vare sig han eller hon, då hade han kunnat bära sina klänningar utan att få gliringar, och det är precis vad hen-förespråkarna eftersträvar.
Problemet är alltså inte orden, han eller hon, utan de egenskaper vi klistrar på människor utifrån begreppen. Jag längtar efter den dagen när ingens klädval eller andra val ska ifrågasättas på grund av kön. Om lösningen är att alla under en övergångstid presenteras könsneutralt med ordet hen, då är jag på. Även om jag önskar att vi kunde tänka längre och vara mindre fördomsfulla oavsett ordval.
Hear hear. Jag läste igenom senaste numret av Nöjesguid(HEN) och blev så påverkad att jag bläddrade igenom mitt fotoalbum från barndomen. Och där fann jag det jag känt på mig länge. Mellan 6-års ålder och 7 år gick jag från att vara hen till hon. Från könsneutralt klädd och kortklippt med mammas sax (HEN) till rosettbärande, långhårig och klänningsbärande (HON). Hen var busig i ögonen. Hon var trött och sur. Det där är något jag fortfarande är sur över. Att jag var tvungen att vara söt.
Intressanta tankar som tål att tänkas över ordentligt.
Jag har inte följt debatten alls måste jag säga men tycker ändå att ordet hen är ett onödigt ord eftersom jag tycker inte det ska finnas någon skillnad i om hur man behandlar och möter en han eller hon utan de ska få vara sina han eller hon även om han gillar rosa kjolar och hon älskar att … vad anses nu okvinnligt … hmm … att svetsa (den utbildningen får visst flickor slåss för att få delta i).
Om man börjar använda hen (OK om man vill beskriva en människa som du gör i början av inlägget … för att skydda en identitet eller inte vet) tycker jag man bara sopar de viktiga frågorna om jämställdhet och jämlikhet under mattan. En HON är lika bra som en HAN och vice versa även om de är olika kön … för de ääär olika kön men ska kunna verka i vilka ”roller” som helst, ha lika mycket betalt etc etc etc … du vet vad jag menar.
En liten reflektion bara om ordet hen …
Fast nja. Inte är användandet av ordet hen att sopa problematiken under mattan? Däremot ett relativt effektivt sätt att komma tillrätta med en stor del av problmetakin, eftersom ord har betydelse. Språk är viktigt. Också för hur våra attityder påverkas.
Du skriver: ”när jag av olika skäl inte vetat om den jag skriver om är en han eller hon, eller om det funnits anledning att försöka skydda en identitet”.
Jag tycker att du som skribent inte borde ha någar problem att lösa den upgiften utan att använda ”hen”…
Jag har inte sett ett enda exempel där inte traditionella formuleringar som ”den” eller liknande fungerat. I de få fall när du behöver skydda en identitet, och inte ens vill ange om det är en man eller kvinna, så finns det gott om andra lösningar.
Exempel: ”Uppgiftslämnaren hävdar att ABC AB har fuskat med Xyz-bidraget.”
Personligen tycker jag inte ”hen” behövs, det finns fullgoda alternativ. Jag har sett personer ge exemplet att man talar om en mussla, där man inte vet könet. Eller en hund. Vad är det för fel på ”den”, i de fallen?
Och om en kille ser ut som en tjej så får han väl acceptera att det blir fel. Smällar man får ta, som mitt befäl i lumpen sa. :-)
Bra krönika…!
Vi människor som grupp har en trist normalitetsnorm där alla som på olika sätt sticker ut ses som avvikare. Det kan vara att som kille klä sig i kjol, att ha blivit hen-uppfostrad eller bara att man är allmänt annorlunda till sitt sätt.
Som förälder önskar jag mina barn att passa in i denna normalitet för allt annat innebär risk att de blir utstötta ur gruppen. Så fast att jag egentligen önskar mångsidighet och att alla ska få va sig själva, är jag med till att skapa denna normalitetsnorm.
Per, önskan att passa in är stark hos oss alla, man behöver sällan putta sina barn i den riktningen. Troligen gör du dem en mycket större tjänst om du hjälper dem att stå emot den. Det är ingen garanti för lycka heller, att vara som alla andra.
Synd att de där debatterna blandas ihop tycker jag, för de är viktiga och intressanta var och en för sig, men det blir tillspetsat och konstigt när folk verkar tro att ”feministerna” nu ska ”tvinga alla att använda hen” och så vidare, jag hör eller läser det nästan varje dag.
Jag har också använt hen länge eftersom det är ett PRAKTISKT ord, och jag föredrar det framför ”h*n”, ”han/hon” eller ”den”. Skrev det senast idag i en arbetsbeskrivning, för att slippa skriva ”Sociala medier-redaktören” flera gånger i ett stycke.
Den andra aspekten, att könet inte borde spela någon som helst roll för betraktarens värderingar och uppfattning, håller jag verkligen med om. Mina två söner och två döttrar har många egenskaper, både (vad jag uppfattar som) kvinnliga och manliga, och jag tror att man ska vårda båda sidorna ömt hos sig själv och sina barn.
Vill citera Robert A Heinlein, från ”Stranger in a Strange Land”. Tycker det säger det hela utmärkt:
”Hold it,” Harshaw said hastily. ”Masculine speech forms do include the feminine, when you are speaking in general –but not when you are talking about a particular person.”
Trots att jag är ett Heinlein-fan förstår jag inte riktigt vad citatet betyder. Utveckla gärna!
Jag begriper mig inte riktigt på dem som säger att det är så viktigt att bevara känsrollerna, och att de är av naturen givna. Min tre och ett halvt-årige son kom härom veckan och ville ha en rosa prinsessklänning. Det var uppenbart att han inte ville ha den i utklädningslådan utan för att ha på dagis – en tjej på hans avdelning brukade tydligen ha såna och få höra att hon är fin.. Nu hittade vi ingen i hans storlek och det rann ut i sanden (sedan kan jag tycka att det är skönt, för få barnplagg är väl så opraktiska som de som är rosa och/eller glittriga).
Hursom – några dagar efter att han uttryckt denna önskan var jag och hämtade honom. Han skulle cykla hem och därför gav jag honom sin hjälm, som råkar vara rosa och blommig (absolut inget jag insisterat på för övrigt, den är ful som stryk men hans bästis har en likadan). En liten tjej (4,5-5) fick nästintill panik när hon insåg att min unge var kille och hade en blommig hjälm – för det gick ju verkligen inte.
Om ”hen” nu kan uppfylla språkets makt och faktiskt hjälpa lite på traven, då vill jag bara säga heja-heja!
Pingback: networking – kvinnor i karriären diskuterar arbetsliv, familjeliv och karriär
Pingback: Mymlan skriver om ‘hen’ « networking – kvinnor i karriären diskuterar arbetsliv, familjeliv och karriär
Pingback: För flera dagar sedan skulle Skatan givit sig hen … nej hän åt nedan … | SKATANS TANKAR