Igår kväll började jag titta på en livesändning från Livets Ord. Ett samtal mellan Ulf Ekman och Marcus Birro. Den väckte en del minnen till liv, framförallt en känsla i kroppen, och jag började twittra lite om min egen uppväxt i Pingstkyrkan. Jag hade inget särskilt syfte, bara skrev sådant som kom upp. Det hela utvecklades till ett samtal som fortfarande pågår, där många människor med olika erfarenheter från olika frikyrkor byter tankar med varandra. Där pastorer och andra engagerade ställer sig frågan om hur de kan bli bättre, undvika att upprepa gamla misstag, och andra försvarar sig och slår ifrån sig den kritik som framförs mot kyrkan i stort.
Jag vill helt kort försöka sammanfatta min berättelse. Utan att göra anspråk på att vara det minsta lilla representativ för personer som växt upp i frikyrkan eller i en religiös familj. Det är min berättelse, bara min. Jag vet att många känner igen sig i delar, men också att min berättelse skiljer sig från många andras.
Mina föräldrar var båda uppvuxna i frikyrkliga familjer. De träffades på Filadelfia i Junsele. De hade bevisligen sex innan äktenskapet eftersom mamma var gravid när de gifte sig, vilket de gjorde endast för att mamma var gravid. Allt annat var otänkbart, i den miljö de levde. Som om äktenskapet på något vis gjorde handlingen, det vill säga sexet, ogjort. Tycker att detta säger väldigt mycket om den kyrka jag fostrades av. Det viktiga var egentligen inte vad man gjorde eller hur man levde, utan hur det såg ut på ytan.
Under min uppväxt var det självklart att gå i kyrkan på söndagarna. Jag gick i söndagsskola under hela uppväxten, och deltog i allehanda verksamheter som Pingstkyrkan hade för barn och ungdomar, från hobbyverksamhet till musikskola och körer. Det var inte så att andra fritidsaktiviteter var förbjudna, men det blev ändå så att fritiden upptogs av dessa kyrkliga aktiviteter. Tror att min syster som var idrottsintresserad drabbades hårdare än jag, eftersom elitidrott ansågs syndigt av någon anledning och hon inte fick något som helst stöd för sitt idrottsutövande. När jag var sju flyttade vi till och med in i en kyrka. Eller rättare sagt: ett Filadelfiakapell. Något som naturligtvis präglade vår fritid och mina föräldrars liv ännu mer. Mina föräldrar hade inget annat socialt umgänge än det i kyrkan.
Jag var fanatiskt, helhjärtat, kristen. Jag visste inget annat. Det var självklart för mig, den enda sanning som fanns. Jag läste Bibeln från pärm till pärm redan som sjuåring. Jag älskade teoretiska diskussioner om hur Bibeln skulle tolkas. Jag älskade att predika och försöka omvända mina kompisar i skolan. Ni förstår ju själva att det inte gjorde mig särskilt populär i skolan. Grejen är att det inte gjorde mig särskilt populär i kyrkan heller, eftersom – och detta var min upplevelse, min erfarenhet – mina jämnåriga och även äldre i kyrkan inte tog den på samma allvar som jag. Den var mer en ram för sociala aktiviteter, än ett uppriktigt engagemang för något man trodde på. Det förvirrade mig. Jag insåg snart också att min familj inte var som de andra i kyrkan. Vi hörde inte riktigt till den medelklass som annars var den mest representativa. Vi hade dåligt med pengar, och mina föräldrar levde inte riktigt upp till de sociala koder som gällde i församlingen.
Min pappa var strängare än någon annan pingstvänspappa. Även om det undervisades om synd i kyrkan så var det ingenting mot det syndaregister min pappa radade upp för mig. Synd var det som avgjorde om man hamnade i himlen eller helvetet efter döden. Eller värre – att man inte fick följa med när Jesus kom för att hämta hem de frälsta. Det fanns alltså alltid en rädsla, för att Jesus plötsligt skulle komma innan man hunnit be om förlåtelse för den där svordomen, lögnen, snatteriet, hånglet eller vaddetnuvar man hade gjort som inte var okej.
De mest självklara och uppenbara synderna var sex utanför äktenskapet och att dricka alkohol.
I min familj var det även syndigt att lyssna på musik som inte var klassisk musik eller uttalat kristen. Att spela kort. Att gå på bio. Att sminka sig. Att ha planscher på väggen av sina idoler, ty idoldyrkan var synd. Fåfänga överhuvudtaget var synd. Det var syndigt att dansa, så när alla mina klasskompisar gick i ”våga stuffa-kurs” på gympan fick inte jag vara med.
Med tiden blev det svårare och svårare för mig att tro att jag verkligen skulle hamna i helvetet om jag lyssnade på en bra låt eller umgicks med icke-kristna kompisar på en vardagkväll. Jag började ifrågasätta. Min pappa och kyrkan. Framförallt hade jag svårt att ta min pappa på allvar eftersom jag med åren insåg att han inte levde som han lärde, alls. Han brukade supa sig medvetslös, ibland i flera dagar i sträck. Det var inget man talade om i kyrkan, det hade ju varit katastrof om det kommit ut, men det var inte så att de inte visste, att de inte förstod. De var bara tysta, för det var jobbigt att ta tag i.
Ju mer jag ifrågasatte desto strängare och argare blev pappa.
Ju mer öppen jag försökte vara i kyrkan desto mer utfryst kände jag mig. Jag säger inte att någon med flit fryste ut mig. Bara att det var så jag kände. När jag någon gång vågade tala från hjärtat möttes jag av kompakt tystnad och/eller höjda ögonbryn.
När jag var 15 skilde sig mina föräldrar. Att skilja sig är förstås syndigt, och min mamma fick skulden, det var ju hennes initiativ. Hon lämnade församlingen. Jag också.
Jag lämnade den utan att överge min tro. Tron hade jag i benmärgen, den var djup och uppriktig. Men den var inte dömande, den handlade inte om synd. Den handlade om att jag var älskad för att jag var jag, om att alla människor har samma värde, om att ta hand om och bry sig om varandra. Jag lämnade kyrkan för att den inte levde upp till den funktion jag ansåg vara den mest grundläggande för en kristen församling: att vara som en familj. En gemenskap, där man kunde vara sig själv och bli accepterad för det, och där man ställde upp för varandra. Snart efter att jag lämnat kyrkan hittade jag precis det någon helt annanstans, på en rockklubb som ansågs livsfarlig under min uppväxt. Djävulens boning typ. Där blev jag accepterad, kunde för första gången någonsin vara mig själv och ändå få vänner. Där brydde sig folk om varandra på riktigt. Tog hand om varann.
Min pappa stannade i församlingen tills han dog. Han bokstavligen söp ihjäl sig. Och han slutade aldrig tro på Gud, synden och straffet. Herregud så rädd han måste ha varit. (det var han, jag har läst hans dagböcker från den sista tiden)
Jag är inte rädd längre. Men det har tagit mig ett helt liv – och jag är nog inte färdig än – att skapa en ny världsbild, att omdefiniera synen på synd, rätt och fel. Jag hamnar än i dag i situationer där jag tvingas fundera över vad som är på riktigt, vad som är logiskt och vettigt och inte bara en gammal rest av det som planterades in i min ryggmärg när jag var väldigt liten.
Slutligen: Jag sågar inte min uppväxt. Jag skriver inte det här för att jag tycker synd om mig själv. Jag är oerhört tacksam för min uppväxt och inte minst de erfarenheter jag fick av kyrka och religion. De har varit en stor tillgång under hela mitt liv, jag har haft kunskap om saker som många jämnåriga saknar, jag har blivit lite klokare än jag annars skulle ha varit tror jag, och jag har fått förmågan att sätta mig in i och förstå andras upplevelser och tro även när jag inte delar den. Jag har stor respekt för människors personliga tro och jag känner många kristna som jag tycker väldigt mycket om. Jag vet att det finns kyrkor som har det jag saknade i min. Men jag kan inte berätta någon annans historia, bara min egen.
Jag är inte uppvuxen kyrkligt, men har en stark tro, och känner igen lite av det du säger när jag vid olika tillfällen har pratat med andra kristna, och mötts av tystnad och höjda ögonbryn när jag sagt sånt som jag tycker är det finaste och viktigaste med min tolkning av religionen. Tråkigt att inte känna sig välkommen bland dem som man tror ska förstå eftersom de är mer öppet kristna än jag och många andra.
Jag kommer inte ihåg ordagrant nu, men det står ju faktiskt på ett stället att kunskapen kommer förgås, tungomålstalandet kommer förgås, men det som kommer finnas kvar är tro, hopp och kärlek, och störst av dem är kärleken.
Hej, tack för att du vågar dela. Jag är så glad att mitt möte med frikyrkan och framförallt människor med en kristen tro var annorlunda. Funderar på det här med kopplingen mellan skuld och att vara dömande. Ju mer skuld jag själv känner, desto mer dömande blir jag mot andra.
Tack.
Vilken fin och sorglig berättelse. Jag känner med din pappa, det gör jag. Du hittade ut men han blev kvar i sin kluvenhet av kärlek och ångest. (och jag hoppas att jag inte trampar i något ömt nu av ren okunskap. Jag har ju inte en aning om hur han var som far eller make)
Du trampar inte alls ömt. Förstår hur du menar.
Intressant läsning. Tack för att du delar med dig.
Tack för att du delar dina erfarenheter! Det är en väldigt viktig debatt som verkligen behövs. Det är tragiskt att du och många andra med dig har de här upplevelserna och det finns tyvärr fortfarande kvar en del av dessa oresonliga åsikter i dagens frikyrka.
Jag fanns också i den frikyrka du talar om men har helt andra upplevelser med mig från uppväxten. Det tror jag iofs till stor del det beror på att jag hade, och har, föräldrar som lät det vara högt i tak och inte var rädda för att diskutera med mig. Jag har ändå fått omvärdera och stångats med min barnatro men är fortfarande kvar i frikyrkan. Med det inte sagt att jag håller med om allt det som sker och sägs i den. En av frikyrkans största utmaningar nu är att diskutera och reflektera över det som varit och vart vi är på väg och vad vi vill stå för framgent.
Det verkar faktiskt som om det kommit något väldigt bra ur det här på Twitter, många som reflekterar och pratar nu, om hur man kan komma vidare, inte ramla i samma dike igen. Mycket bra.
Tack för ditt inlägg. Du beskriver något som jag själv har svårigheter att förklara för andra på ett lättbegripligt sätt. Jag känner igen många av de känslor du upplevde i samspelet med din församlingen, även om jag inte har erfarenhet från samma församling eller ens Pingstkyrkan. Dessvärre har jag fastnat i en känsla av bitterhet vilket gör att jag själv sällan nämner min frikyrkliga bakgrund för andra – just för att jag inte kan berätta om den på ett sakligt och vettigt sätt. Men det kan du. Tack än en gång.
Tack för din ”vittnesbörd”. Själva essensen i din berättelse delas av en del i vår generation och väldig många i generationen innan vår.
Själv växte jag upp i utkanten av en frireligiös släkt. Mina föräldrar var inte stränga men släkten var aktiva i bibeltrogna vänner och en del av mina kusiner växte upp med liknande regelvÄrk kring syndfritt leverne som det du beskriver.
Min pappa lever kvar med en rest som jag finner tragikomisk. Han tror orubbligt på Gud och är bokstavstroende på bibelns ord. Men han har konstaterat att han inte klarar att leva så som bibeln föreskriver. Han tror därför benhårt på att han kommer att brinna i den eviga skärselden. Han lever ett bra liv, men gissa om han är ängslig för den dagen han ska dö…
Det är lite underligt då Bibeln (NT) är tydlig med att man blir frälst (räddad) genom tro.. Och att man blir förlåten allt man i hjärtat ångrar.. Lite synd att han utesluter det i sin bokstavstro..
Hej Sofia
Jag är själv uppvuxen i samma kyrka som du pratar om så jag förstår vad du pratar om. Det du upplevt är enligt mig ytterligheten av hur det var inom frikyrkan för drygt 20 år sedan och även om jag har ”drabbas” betydligt lindrigare än dig. Jag känner trots det att jag så här efteråt inte alls har några problem med hur min uppväxt har varit inom frikyrkan. Personligen anser jag att min uppväxt gett mig en god och trygg grund att stå på även om jag så här i vuxen ålder kan ha åsikt om vissa saker som du också nämner ovan.
Dock tycker jag att du ger en bra bild hur du upplevde den tiden, men det är viktigt att förstå att frikyrkan under dessa 20 år också har utvecklas till att fokusera på rätt saker dvs kärleken till Jesus och hans kärlek till oss.
En modern och upplyst frikyrka fokuserar idag inte på en massa påhittade förbud om det ena och det andra.
Jag tycker det kan vara viktigt att dina läsare förstår att dina erfarenheter är 20 år gamla och att frikyrkan precis som övriga samhället ständigt utvecklas framåt.
/Josef
Till skillnad från påhittade begrepp som Gud och Jesus kärlek till alla?
Vare sig man är Kristen eller inte så är det ja, stor skillnad på Jesu kärlek till alla och de ovan nämnda påhittade förbuden.
Jesu kärlek och nåd är baserad på Bibeln, nya testamentet, som kristendomen bygger på. Medans många av de ”förbuden” som finns i radikala sammanhang är från gamla testamentet, givna till Judarna för just den platsen, den tiden,
Vare sig man är Kristen eller inte så är det ja, stor skillnad på Jesu kärlek till alla och de ovan nämnda påhittade förbuden.
Jesu kärlek och nåd är baserad på Bibeln, nya testamentet, som kristendomen bygger på. Medans många av de ”förbuden” som finns i radikala sammanhang är från gaml a. testamentet, givna till Judarna för just den platsen, den tiden,
Nu blev det skumt med kommentarerna, men fortsättningen lyder:
”och att vi inte skall förhålla oss till mycket av det bör vara självklart om man faktiskt läser på.
Alltså är det stor skillnad. Att predika kärlek och förlåtelse för alla eller förbud och regler för alla? Hm..”
Sen kan jag ju även tillägga att tex förbud vid sociala aktiviteter, liksom kort och/eller idrott inte är förbjudet i Bibeln. så där har vi en annan sorts ”hitta på”.
En spännande tanke att Kristendomen bygger på Nya testamentet. Varför tror du att Gamla Testamentet finns kvar i Bibeln? Vad gjorde de första kristna för fel när de inte tog bort det?
Om man läser hela sin Bibel så är kärleken fundamental redan från början. Det viktigaste budorden var att älska Gud helhjärtat och sin nästa som sig själv. Det kan man läsa redan i 5:e Mosebok i en ”repetitionspredikan” av Mose.
Att ställa kärlek och bud/förbud mot varandra är fel, tror jag. Sann kärlek mellan människor, för att ta ett exempel, är både och…och jag tror att kärleken måste vara så. Både helig och öppen. En man som älskar sin fru men inte tar henne i beskydd från en stalker som ”älskar” henne är ingen man och älskar inte sin fru. Men en man som inte låter sin fru gå på ”tjejmiddag” på restaurang för att han är svartsjuk älskar henne inte heller.
Kort sagt, jag tror det faller på sin egen orimlighet att säga att nu för tiden är det bara gränslös och förbudslös och ”tolerant (dvs. everything goes that I like) kärlek för ingen av oss vill ha det så och ingen av oss lever så. Som Dostojevsky sa: ”Love in the real world is a dreadful thing compared to love in our dreams”.
Josef – Det jag tycker är intressant med samtalet på Twitter nu är att det är förvånansvärt nyanserat, från båda håll. Att det finns personer som alltid kommer att raljera över kyrka och tro kan vi nog inte komma ifrån, men däremellan finns många som vill försöka förstå. Nu har vi också fått idén om en antologi med berättelser från frikyrkan, och ambitionen är att få så många olika berättelser som möjligt, från personer med både negativa och positiva erfarenheter, från dem som hoppat av men även sådana som är kvar. Eftersom det inte är svartvitt.
Att moderna frikyrkor har utvecklats och inte är som ovan beskrivits stämmer säkert i vissa fall och i vissa definitivt inte.
Jag har inte min uppväxt i en frikyrka men har under ett antal år i vuxen ålder varit med i en sådan. Det som sker där, sker under kärlekens mantel. Det är många med mig som har enorma sår efter tiden där men vi har valt att lämna. Barnen som växer upp i det här sammanhanget är det synd om. Det förekommer både bestraffning, som är på gränsen för det lagliga, och ren skrämsel som det mymlan beskriver, om att bli kvarlämnad mm. De blir totalt hjärntvättade och har oerhörda regler och krav på vad som är dödssynder, vilket är det mesta i vanliga livet.
Äkta!
Tack! Känner mig starkt berörd av din berättelse även om den otroligt olik min egen. Hoppas och ber om församlingar som inte är rädda, om familjer och föräldrar som inte använder rädslan för att fostra sin barn, om kristna gemenskaper som vågar och orkar ta andras destruktiva liv på allvar och inte bar släta över – jag tror på en kristenhet som behöver fokusera mer på vad vår mästare Jesus gjorde och vad som är centralt än att sätta upp staket för vilka som är frälsta. Och just nu är den enda bön jag kan få fram Herre förbarma dig!
Du skriver ”andras destruktiva liv”. Vad betyder det? Och varför provocerar det mig så? Är det möjligen så att missionerandet i sig är en av kristendomens stora ”synder”? Att inte kunna låta bli att peta i andras föreställningsvärldar, eller brist därav. Är en icke missionerande kristendom möjlig? En som inte ”oroar” sig för dem som befinner sig utanför den egna gemensamhetssfären. Jag har ingen egen erfarenhet av hur det känns att vara religiös och vill absolut inte inbilla mig att jag skull kunna sätta mig in i den religiöses betraktande av världen. Dock var stora delar av min närmaste släkt utanför familjen jag växte upp i antingen Pingstvänner eller Jehovas Vittnen, vilket bidragit till en närhet till dessa för mig mycket märkliga idéer. I min förmodade enfald inbillar jag mig att det är samma mekanismer som binder somliga till en möjligen alltför hängiven kärlek till en viss ideologi, ett idrottsslag, den egna kulturen eller rastillhörigheten som också binder samman människor i en religös församling. Man räds den andre, dennes tankar och idéer liksom man tyr sig till de sina. Jag räds de övertygade, de icke tvivlande och de icke reflekterande. Jag är på intet sätt övertygad om att jag gör rätt i detta. Det är möjligt att detta skapar mer olycka i världen, jag vet inte. Somliga av oss är helt enkelt vilsna i pannkakan, möjligen paniskt rädda för livet och döden – men ändå på något sätt nöjda med den givna positionen.
Oj, tämkte att jag uttryckte mig klart – men så klart kan man tolka destruktivt liv i religösa termer men jag avsåg drogmissbruk förtryck av barn etc ej hurvida man var frälst.
En ickemissionerande kristendom verkar underligt. Det finns. Ta bara ortodoxa kyrkan. Men att vi ska missionera är bland det sista Jesus sade innan han gick ifrån oss. Mission är viktigt. Det handlar om att vi som är övertygade om Jesu kärlek ska sprida den till alla vi känner. Om vi verkligen tror på något så vill vi ju av kärlek att andra också ska tro på det, och bli räddade.
Självklart går det ofta för långt. Behöva har gjort det till en tävling. ”Den som gränser flest kommer till himlen”. Och många av oss andra kristna har ju svårt att respektera icketroende. Men Jesus var klar med det också. Älska era fiender, och be för de som förföljer er. Den som är utan synd kastar första stenen. Se inte flisan i din broders öga då du ignorerar bjälken i ditt eget.
”Jehovas har gjort det till en tävling…” *
Pingback: Mymlan igen | Stefan Swärd
Hittade hit via twitterflödet och tankarna och minnena har verkligen fått fart även om mina faktiska erfarenheter ser helt annorlunda ur än dina. Och jag betvivlar starkt att det är några undantagsfall med oss som blivit märkta för livet av frikyrkan. Mina erfarenheter gäller fyra olika församlingar och dessa tillsammans med alla andra individuella negativa erfarenheter torde göra att problemen frikyrkan skapar är betydligt större än ens vi tvivlare vågar tro. Och erfarenheterna behöver inte ligga tiotals år tillbaka i tiden. Jag sliter fortfarande med min frigörelseprocess som pågått i ca tjugo år nu och känner mig hyfsat uppdaterad på vad som försiggårjust nu inom en liten del av frikyrkligheten. Det finns absolut ett behov att berätta det. Och även om det kan verka intolerant så borde det vara dags för frikyrkan, oavsett församling eller samfund, att våga hålla tyst, våga lyssna och våga ta till sig vilken skada enskilda människor erfar pga frikyrkan.
Mmm, men det är precis det jag upplever på Twitter nu – att många verkligen försöker ta till sig, reflektera, och mötas istället för att försvara sig.
Jo, det är sant. Även om det än så länge mest är enskilda och de som känner sig mest berörda som för diskussionen. Förhoppningsvis kan de väcka samtalet i de kyrkliga organisationerna också.
Tack. Stort gjort att berätta så här.
//Fritjof
Jag kan bara känna igen mig. Har främst som barn erfarenhet av en mängd olika frikyrkor och jag känner igen det där med fasaden från dem allihop, mer eller mindre.
Min egen teori är att det handlar om ängslan, ängslan över att vara (eller inte vara) på rätt sätt är det som gör att människor tystnar när någon ifrågasätter, sticker ut eller bara är lite annorlunda. Och det hela blir ju liksom allvarligare när det är liv och död som står på spel om man råkar leva fel.
Jag tror inte att det handlar så mycket om gud eller tro eller religiositet utan mest om en speciell uppsättning sociala normer och regler som, när man inte riktigt följer dem, blir väldigt väldigt jobbiga att leva med.
Gillar vad jag läser, och fantastiskt med öppna samtal om detta! Jag, som är från en annan generation, som är mindre fokuserad på församlingstillhörighet (iaf ser jag det så), blir förvånad över hur långt borta från det som för mig är centralt i kristen tro kyrkan/din pappa/din upplevelse av det var. Nämligen Jesus, vad han gjort, kärlek, nåd och förvandling (inifrån)…osv. En del av problemet kanske är att vi fokuserat på kyrka, medlemskap
(Kom åt ”skicka kommentar”-knappen) -> …istället för på en relation med Jesus. Tror jag.
Tack för din personliga och öppna berättelse om ditt liv och dina erfarenheter. Jag har stor respekt för just det som du varit med om, även fast jag är medveten om att andliga upplevelser och erfarenheter, allmän-mänskliga relationer, undervisning osv skiljer sig åt från person till person och plats till plats. Förstår att det helt klart fanns faktorer som verkligen spelade negativt in i ditt liv och i hur du växte upp. Därför är det ju alltid komplext att disskutera ett enskilt liv/fall.
Hej!
Jag läste vad du skrivit och jag känner till viss(liten) del igen min egen berättelse i vad du skriver (både i min roll som barn och i min roll som förälder), men mest känner jag igen problematiken…
Att vara religiös innebär att hantera svåra frågor som bär på extrema konsekvenser, och som alltid är det olika former av fruktan som leder troende (också mig) till att distansera sig eller försöka skydda sig.
Som alltid bottnar många dumheter som vi håller oss med i att vi inte egentligen vet vad som gäller och hur det fungerar…
Jag anser att det kristna livet är en resa och en uppväxt där vi får lära av våra liv så länge vi vågar erkänna våra dumheter. Jag ser hur mycket tok som helst i vad du har gått igenom, samtidigt måste jag fråga mig om jag inte kan identifiera mig med dina föräldrar i att man gör det bästa man kan med det man känner till.
Som religiös måste jag ju tro att synden dödar. Men vad är synd???
Det är ju mycket lättare när man kan peka på en bestämd handling och slå fast att det är synd – det är svårare att sätta fingret på hjärtats inställning och hårdhet…!
Man får inte förminska synden, men jag tror att nyckeln är hur vårt hjärta är. Är vi hårda eller mjuka, är vi äkta eller bär vi masker..? När fokus på synd eller ”får inte” eller ”måste” blir större är Gud själv (eller Jesus) tror jag att vi missar grejjen, oavsett hur duktiga vi är på att leva ”rätt”.
När religionen blir en ”piska” tror jag att vi har problem – jag önskar att den istället fick bli en ”morot”.
Hoppas att samtalet om detta kan växa och att vi tillsammans kan befria underbara människor som inget hellre vill än att leva rent, från syndkataloger och gammalestamentligt tänkande, för att istället sätta människor fria att leva rent av hjärtats glädje!
/Daniel
Hej mymlan!
Tack för din historia!. Jag tar nu chansen att kortfattat berätta min egen.
Jag föddes av äldre föräldrar (40 +) i början av sextiotalet. Båda mina kära föraldrar födda på tidigt 20-tal i den frikyrkliga myllan önskade så klart att sonen skulle välja ”den smal väg som till himmelen bär”.
Mina föräldrar var goda människor och alls inga ”konstiga” fanatiker, dock uppfattades de säkerligen som särdeles udda i det lilla brukssamhälle där jag växte upp.
Redan i tidiga år retades jag (numera mobbades) jag för familjens konstiga tro.
Långt innan detta blev fallet erinrar jag mig känslor av starka ångest- och overklighets-känslor.
Tvingades att gå till söndagsskolan trots att man retades för det och kommer speciellt ihåg då jag under ett tillfälle gömde mig bakom husknuten då jag såg skolvaktmästarns söner leka på skolgården.
Till sist kom jag väl in på något sätt, men inte genom det bakfönster jag bad söndagskolelärarna att öppna.
Hemma berättade jag om denna min chockrädsla och fick ett svar från min moster varandes på besök som sedan allt för länge skrämde mig. Hon drog till med ett i mängden av alla infernaliska och motsägelsefulla bibelord som det finns att höra.
Något i typ av att den som skäms att bekänna Jesus kommer Jesus att skämmas inför på domens dag. Jag blev ett skärrat litet barn.
Med årens gång så ”visste” jag att jag snart inte längre kunde söka skydd av min barndom utan måste ta ställning gentemot det eviga; att få följa med Jesus till himmelen vid uppryckandet eller gå evigt förlorad i ett brinnande helvete.
Vid 14-års ålder ”visste” jag att då Jesus snart skulle återvända måste jag bliva frälst för att inte bli lämnad kvar och sedan kastad i den eviga elden.
Sommaren 1977 ägnade jag åt knäböjning och frälsningsböner litandes på bibelverser som ”den som ber och knackar på osv. ,…bekänner sina synder….,strömmar av levande vatten…. en frid som inte världen kan ge osv.
Jag tog det hela otroöigt allvarligt och förväntade mig frälsning och svar från ”den Högste”.
Eftersom då det enda svar som ekade i mina öron var total tystnad utvecklades mitt liv till ett jordiskt helvete.
Som bibelläsare hade jag naturligtvis läst om den enda oförlåtliga synden, nämligen den gentemot d.h.a. Jag blev skräckslagen och övertygad om att jag måste ha begått denna utan att veta vad denna innebar.
Frälsningsupplevelsen infann sig ju aldrig.
Mina första tankar var att det hade att göra med den nyuppvaknade sexualiteten att göra. Sommaren 1977 tillbringade jag på en bondgård i Västergötland hos kära släktingar och bland annat så fanns det en stor sågklinga som jag farligt nära hade tänkt bruka för att ta bort de hinder som fanns mellan min syndiga varelse och den eviga frälsningen.
Frågade runt bland de troende vad denna synd innebar och fick svar som att de som menade att Jesu underverk härrörde sig från satan eller de som menade att Jesu blod inte var rent hädade mot dha.
Snart började riktigt sjuka tankar infinna sig i mitt hyperstressade sinne.
När jag urinerade så fick jag tankar om orenhet och började be och haranga om att Jesu blod är rent.
Allt eftersom anfäktades jag av om sanningen kring alla påstådda helanden i min närhet inklusive bibelns var av Gud eller av satan. Så här i efterhand så kan jag säkert påstå att jag aldrig sett ett helande, men på den tiden skulle ens en sådan tanke ha gjort mitt liv än plågsammare.
Jesusorden om kvarnstenar runt halsen, Lazarus och den rike mannen, gråt och tandagnisslan, ständiga tjafs med fariséer, demonbesättelser, hot om dom och eviga straff ledde mig in i ett inferno av skräck.
Naturligtvis ropade jag gång på gång inom mig själv att de var gudomliga.
För att försöka göra en lång och mycket eländig ungdomshistoria i frikyrkomiljö kort så vill jag avsluta med:
ingen pastor eller präst förstod eller kunde hjälpa mig.
I åttonde klass brast allt totalt när jag inför skolkamraterna med mina händer försökte vifta bort de ”onda andarna” som ”påverkade” mitt tankeliv.
Jag stod helt själv och med facit i hand är det kanske ett smärre ”mirakel” att jag överlevde.
Ville redan som fjortonåring dö p.g.a detta vilket min stackars mor fick höra.
Genom att senare i livet hamna i andra sammanhang och utan att någonsin tala om detta har jag väl på något sätt lyckats överleva, men helt fri blir man nog aldrig.
Vill understryka att jag inte tycker synd om mig själv och att detta är min egna erfarenhet.
Till saken kan nog tilläggas att jag med åren börjat misstänka vissa neuropsykiatriska funktionshinder hos mig själv som ADHD och Asperger men att skriftens ord så skulle få ställa till det så för”någon av de allra minsta” har sedan länge fått mig att se bibeln som ondskefull!!
/Micke
Micke – så tråkigt att läsa vad du varit med om och framför allt vilka konsekvenser det förde med sig i ditt liv!
Jag tror att Bibeln kan användas på många olika sätt och i olika syften. Man kan använda den till att bryta ner en människa tyvärr. Vet inte om jag ställer till det om jag blandar in djävulen här, men jag tror att han gärna förvränger Bibelns ord för oss så att det blir en börda och boja istället för kärlek och frihet.
I nya testamentet kallas Lagen till och med för ”Dödens ämbete” – 2 Kor 3:7
Paulus för hela tiden ett resonemang om att vi går under om vi lever för att följa lagar och inte förstår att vi är frälsta av nåd och att det är nåden och inte vi som gör att vi förändras till att leva som Gud vill.
Om Gud ville att du skulle stå upp för din tro där på skolgården och när du gick till söndagsskolan så var det också hans ansvar att ge dig nåden att våga det, annars blir det bara rädsla och laggärningar att försöka ”låta bli att skämmas för Jesus”.
Gud älskar dig! Det enda vi behöver göra för att vara hans är att ta del av hans nåd. Den täcker allt i våra liv. Och bara utifrån nåden kan vi förändras, men det är hans verk och inte vårt, och det ser olika ut i oss alla. Gud gör alltid det viktigaste först i oss, som att upprätta oss och plocka bort vår rädsla och fruktan. Han vill göra oss fria. Rädsla är inte alls en del av hur Gud jobbar i oss.
Hej Mymlan,
Det känns viktigt att du tar upp detta. Marcus Birro sa i det samtal du nämner ovan något i stil med att det är farligt att inte våga sätta ord på sådant som har hänt. Du, och många andra med dig, sätter ord på det som du faktiskt varit med om. Det är bra.
Kort bakgrund om mig innan jag skriver några funderingar. Jag är kristen och har varit aktiv i Svenska kyrkan och numera i en frikyrka. Jag älskar Jesus :)
Jag känner sorg när jag läser vad du, och till exempel Micke, skriver – hur vi som vill vara som Jesus är så väldigt olika honom så ofta. Som tur är gör det inte Jesus mindre kärleksfull när vi som är hans efterföljare missar målet. Jesus pratade en hel del om synd men sättet han gjorde det på var ytterst befriande och inte på något sätt skräckinjagade. Han kommer med liv till varje situation och han tycks alltid poängtera förlåtelse, frid, glädje, upprättelse, med mera.
Sedan är det nog så att allt gott som faktiskt kommer från kristna församlingar inte lika lätt får plats i media som när det går snett. Eller vad tror du? Tyvärr finns det ingen perfekt församling här på jorden, och om det fanns en sådan skulle den sluta att vara perfekt när jag, eller vem som helst annan, började gå där :)
Personligen är jag väldigt tacksam både till Svenska kyrkan och till de frikyrkor jag varit/är med i. Jag skulle kunna nämna många orsaker här men nöjer mig med att säga att de alla bottnar i att det är Jesus som i sin nåd bygger sin kyrka här på jorden – även när vi som tror oss följa honom traskar åt fullständigt fel håll.
Slutligen, om jag någonsin sårat någon såsom flera skrivit i denna blogg – förlåt mig. Jesus älskar er alla oändligt mycket!
Med vänliga hälsningar,
Mattias.
Hinner inte riktigt med att svara er alla, men vill tacka för era kommentarer, väldigt intressant diskussion detta!
Känner igen mig i mycket, skräcken att bli lämnad kvar – att allt som var kul var förbjudet; onanera, bio, idrott och musik.
Har lämnat tron för många år sen – berättelserna “doesn’t add up”.
Problemet med frikyrka, kyrka och religion är att föreställningarna inte stämmer med verkligheten, det mesta är ett hitte på.
Så avsett om gemenskapen var bra eller dåligt (personligen hade jag ganska bra erfarenhet av gemenskap) så samlas man kring att tro på legender och myter, som tex Jonas i fiksmagen eller att ormar kan börja tala, osv.
Religionernas världsbild är falsk och då skadlig. Inget barn ska behöva växaupp och järntvättas med massa fabler och ren nonsens.
Märkligt, jag tänker precis tvärtom. Bibeln är väldigt mänsklig och väldigt öppen och väldigt historisk. Jag känner igen mig när jag läser den. Det är ingen skönskrivning utan där kan jag läsa om sådana som Sofia som inte har upplevt en bra kyrka och där kan man läsa om dom som är arga på Gud, hatar Gud, älskar Gud, raljerar med Gud…för att inte tala om allt elände människor imellan.
Att där sedan står berättat om en hel del s.k. övernaturliga ting är en annan sak. Självklart är det upp till var och en att tro på om det är sanning eller inte men jag kan inte hålla med om att det är en falsk och skadlig världsbild. Hur skadas mina barn om jag lär dom att älska sina fiender, se till sin nästa över sig själv, hjälpa och rädda andra även när det är obekvämt eller farligt bara för att jag också lär dom att det en gång fanns en talande orm och att en man som sa att han var Gud dog för att dom skulle kunna få komma in i himlen?
Visst finns det mycket i bibeln som är bra och världsklass som litteratur Job, Höga visan och vi känner igen oss helt enkelt för det är människor som skrivit boken. Det är på den nivån som vi bör se bibeln en intressant bok ett viktigt historiskt arv.
Problem uppstår när man tar boken som en absolut sanning som inte får ifrågasättas, man börjar tro på t.ex. demoner änglar och annan vidskepelse. Man börjar tro på bibelns egna anspråk som är totala, ”tro eller brinn”.
Att lära barn att ”älska sina fiender” och ”vända andra kinden till” det är ingen vis lära det är bättre att lära barnen ”att inte ta skit”, vända andra kinden till leder bara till att psykopater och översittare skapar lidande. Att dessutom skuldbelägga barn för Jesus död det är inte bra ….
@KIMZPRING-det är det där lilla ordet ”bör”. Du gör dig till domare för hur Bibeln ska läsas samtidigt som det du förespråkar är rent ut sagt en våldtäkt på den text du läser. Bibelns berättelser kan inte läsas och förstås utan att samtidigt se dess gudomliga, eller ”vidskepliga”, bitar. Det vore som att läsa Mein Kampf utan att se rasismen eller nationalismen.
Att vända andra kinden till och älska sina fiender är exakt rätt svar på världens problem. Alternativet är ”the Pre-emptive war” teori som George Bush förespråkade och som innebär att slå till först istället för att vänta på en eventuell smäll. Hur bra gick det?
Jag har under alla mina år inom kyrkan och min Masters utbildning aldrig hört någon som har skuldbelagt barn för Jesus död. Det är vansinne och hör inte hemma i kristendomen. Tvärtom är det Guds kärlek som var motivationen bakom Jesus död och våra synder som gjorde det nödvändigt. Barn är om något oftast uteslutna ur det resonemanget eftersom dom inte vet vad synd är förrän dom är äldre.
Tack för mig,
Andreas
(Det går inte att svar längre ner så jag svara här)
Hela tanken på att en Gud torterar ihjäl sin ende son för att kunna förlåta oss människor är så absurd – man kan bara tro på något sådant om man hjärntvättats från tidig ålder. Denna video ”Welcome To This World” summerar väl varför kristendomen varken är nyttig eller sann.
Tja, om det nu var det kristna trodde så kanske det vore absurdt. Vilken ”tur” att vi inte tror så utan istället att Bibeln och således kristendomen berättar att Jesus, som var både Gud och människa, valde att dö och uppstå för att på så sätt besegra döden och öppna dörren till himlen för alla som väljer att tro/lita på/följa honom.
För min del känns det som väldigt mycket kärlek att Gud väljer att dö för sådana som dig som inte ens tror att han finns och sådana som mig som har gjort mycket dumt här i livet. Ibland är kärleken absurd men den är också fantastisk och stark…starkare än döden. Du har väl sett the Matrix ;).
Pingback: Dagen om #frikyrka — Josefine Arenius
Men så skönt det var att läsa det här.
Älskar att få ord på det som till mycket stor del också är MIN uppväxt.
Har själv under några år jobbat hårt med mig själv för att försöka förstå det jag varit med om som liten.
Och det är så skönt att få läsa att jag inte är ensam.
Även om jag naturligvis inte önskar någon den här sortens uppväxt.
Det som peppar mig att fortsätta att tro är människor som upplevt Jesus som vuxna för första gången.
Den friskhet som finns hos dem.
Men också männniskor som vuxit upp i frikyrkan och säger ärligt att det jag blivit utsatt för är FEL.
Jag är med i en pingstförsamling.
Och det är jätteviktigt att vi pingstfolk gör upp med vår mörka bakgrund av rädslor och dubbelmoral.
Vågar prata om det.
Skriva om det.
Ärligt och uppriktigt.
Bearbeta.
Men också förlåta… även de människor som gjort oss så illa när vi växte upp.
Jag älskar min församling och mina pingst-vänner.
Jag väljer att stanna kvar.
Jag vill tillsammans med andra pingstvänner vara med om att ge den nya generationen som växter upp nu en annan bild av Gud och Jesus än den jag hade som liten.
En positiv trygg Gudsbild.
För då, när jag var liten var jag så fruktansvärt rädd…
Tack för ett mycket intressant inlägg! Själv är jag inte uppväxt som du i kristen miljö, fast jag hade nog hellre valt att kalla det för religiöst, det du beskriver. För var fanns nåden? Var fanns talet om att den Jesus sätter fri är verkligen fri?
Men du är inte ensam om att ha blivit utsatt för religiösa övergrepp. Inte för att just det faktum skulle vara någon tröst, men hur många som blev uteslutan ur sina församlingar p ga fel klädsel, att dom gick på Bio, törs jag knappt tänka på, men jag har själv mött människor som likt dig har tappat sin tro och så länge ingen kan visa på det faktiskt finns ett trovärdigt kristet liv, så kommer många också att stanna kvar utanför kyrkans murar.
Gud välsigne dig!
Titta gärna in på min blogg
http://tonymalmqvist.blogspot.com
Pingback: Uppväxten i frikyrkan
Pingback: Värme och äkthet är helt avgörande | Pionjärbloggen
Tack för detta Mymlan.
Pingback: Behöver frikyrkan försvaras? | Marie Willermark
Underbart att det finns så mycket öppenhet för att berätta och lyssna. Som samfundsledare funderar jag på om frikyrkan behöver försvaras. Utvecklar det i min blogg. http://mariewillermark.wordpress.com/2012/04/03/behover-frikyrkan-forsvaras/
Håll samtalen igång – och våga finna frid.
Tack för en fantastiskt fin bloggpost! Jag gillar nog ärlighet mest av allt och det var en ärlig och utlämnande berättelse, långt ifrån det hyckleri som absolut fanns och säkert fortfarande finns i frikyrkan.
Jag känner igen mej i mycket, särskilt i det att mina föräldrar i många stycken var ännu mer radikala än den pingstkyrka som jag växte upp i. Vad jag slapp som Du slapp var en hycklande familj. Tack gode Gud för det! Jag har det allra mest utmärkta förhållande man kan ha med mina föräldrar! Jag är inte arg på dem, inte arg på frikyrkan som sådan, men jag tycker att man fastnade i ett syndakatalogsbeteende som inte motsvarar Bibelns befriande nåd. Idag är det andra syndakataloger än det var på 70- och 80-talet när jag, liksom Du, var små.
Vad jag framförallt gillar hos mina föräldrar är deras fria tanke. Som blir större för varje år. Det är inte så att de rör sig bort från kyrkan och tron, men de kan resonera väldigt fritt mot företeelser och pastorer och ser igenom hyckleri, fusk, maktkamper o liknande. Det finns ingen rädsla för att angripa ”herrens smorde”, som man så ofta hör och i vilka ord man bäddar för församlingsledningar att göra som dom vill utan efterräkningar. Jag har blivit en mycket fritänkande människa själv.
Detta har i sin tur lett till att jag idag inte bara kan förkasta allt som synd som påstods vara synd när jag var liten. Jag tänker fritt även här och jämför med Bibeln. Var står det att det är synd att gå på disco? I sin förlängning var detta förbjudet för att a) man skulle kunna råka i lösaktighet (kan man inte det på en arbetsplats när man jobbar över?) och att man inte skulle ägna sej åt saker som var viktigare än kyrkan (finns det inte många andra sådana verksamheter?). Mycket är så ologiskt.
Och jag håller med om att det varit ett förfärligt fokus på sex. Det går nästan inte att synda om man är singel. Men så fort relationer kommer på tal så väller synderna in som ett annalkande snöoväder.
Jag önskar att Du också kunde tänka fritt. Återupptäcka Bibelns budskap som väldigt ofta är långt ifrån det som lärdes ut. Upptäcka hur radikal Bibeln är, hur radikal även på nådessidan. Jag har upptäckt det. Tyvärr är kyrkan idag så räddhågsen och anpassad. Jag saknar friskheten, den fanns ibland förr – bland all hycklande bråte.
Hej. gud vad ledsen jag blir när jag läser. själv är jag stolt medlem av pingstsykrkan i borås. Och det jag upplever där är inte alls den sektliknade miljö du beskriver. Men sen så är det så klart beroende på om man har föräldrar som är extremt troende. Och då spelar det ingen roll om det är svenska kyrkan eller pingstkyrkan. Jag har en atistisk familj. Men jag tror på det som pingst står för och jag är stolt över det. sen så skulle jag bli irriterad om jag skulle märka att någon föräldrer tvingade sina barn till aktiviteter och tvingade dem att tro. Men det här med sex utanför äktenskapet ja det är en stor fråga. Men man kan komma till pingst och inte vara medlem. och man kan bli medlem och det är ingen så länge jag blivit medlem som skällt på mig om jag varit på väg att syndat. utan jag har bara blivit väl bemöt. men som sagt beror ju även på föräldrarna.
Tack Mymlan för din uppriktiga ärlighet.
Jag är uppvuxen i svenska kyrkan och har i många stycken en annan berättelse från samma tidperiod (60-,70- o tidigt 80-tal), men det finns ändå drag som går igen. Det verkar finnas en gemensam botten i att man inte har kunnat prata om grunden för tron. Låt mig berätta om min resa på ett lite annorlunda sätt som jag upplevt den.
Nästan alla gick i kyrkan men ingen pratade om eller gav argument för tron. Ingen verkade bry sig om att världen utanför kyrkan gjorde vetenskapliga framsteg och menade sig finna bevis för att Gud är en illussion. Kyrkan byggde vidare på sina känslor och var noga med att hjärtat brann för Jesus. De som tvivlade fick inte möta goda argument för tron utan skulle bara tro blint. Följden blev visserligen brinnade hjärtan men alldeles tomma hjärnor.
Men när hjärtat inte brann, när känslan inte infann sig, när frälsningsupplevelesen inte var så stark (som alla andra tycktes ha) då smög sig tvivlet in som en ond ande. Kunskapen om vad som skulle hända med den som inte trodde var uppenbar. Straffet som skulle drabba den som inte i sitt hjärta brann och kunde gå ut med evengeliet var helvetet.
Då infann sig rädslan. Och med rädslan kom dårskapen om att bara jag gjorde rätt saker så skulle allt ordna sig. Bara jag inte syndade skulle jag få vara med Jesus. Bäst alltså att ha koll på allt vad som är synd och nogsamt hålla sig därifrån. Då kunde man vara säker på att man satt i rätt båt på väg till himlen.
Förvissningen om att man var i rätt båt gjorde att man också började se vilka som satt i fel båt. Dem kunde man peka finger åt och hålla sig bort från. Så vi satt där med våra brinnande hjärtan, men tomma hjärnor på väg åt rätt håll – trodde vi. Vi vågade inte kliva över till ”fel” båt och utsätta oss för deras frågor, deras tvivel, deras uppriktiga önskan om svar på frågor – för vi hade inga andra svar än att du måste tro, bara tro.
Så satt vi istället kvar och sjöng våra sånger, bad våra böner och gick i vår kyrka till dess någon tog bort skynket för våra ögon och vi plötsligt såg att vi alla satt i samma båt. Upptäckten fick många att bli förfärade. En del lämnade båten, andra stannade kvar men med ett hjärta som slutat brinna.
Så pekade någon på mannen vid rodret. Vem kunde det vara? Han hade grova slitna händer med spår av våldsamt våld. Men hans ansikte var milt och hans blick var inbjudande. Han såg med verklig kärlek på dem som brukade ha brinnade hjärtan men också dem som tvivlade starkt.
Så kom våra frågor. Vem är du? Finns du? Hur kan jag veta det? Har du verkligen uppstått? Kan du förklara för oss? Och allteftersom han berättade började våra hjärnor vakna upp ur sitt bortdomnade tillstånd.
Det tog tog många år när vi verkligen fick arbeta med att lära oss att tänka igen. Som att sätta sig på skolbänken igen. Men åhh, som våra hjärtan brann när du fick liv i våra hjärnor igen. Jag är så innerligt tacksam för det. Nu sitter jag kvar i båten tillsammans med alla andra. Lika syndfull som alla andra. I lika stort behov av din nåd men med ett brinnande hjärta och tänkande hjärna, för att i kärlek våga tala om dig.
Har även jag en uppväxt inom en frikyrklig familj från 60 tal och medlemskap i Pingstkyrka. Mycket av det som skrivits ovan stämmer, har sett och upplevt allt möjligt av dubbelmoral, mobbing osv i frikyrkan. Sen har jag också sett det goda av innerlig kärlek trygghet och gemenskap.
Det som burit mig genom åren och som gör att jag fortfarande är medlem och räknar mig som kristen, är den övernaturliga och nära relation med Jesus genom den helige ande, den har dragit mig upp många gånger ur gropar, och Jesus har mött mig när jag tyckt mig förtjäna det minst.
Om jag inte hade haft denna innerliga relation med Jesus och haft det inre vittnesbördet utan bara den yttre traditionen, kyrkkaffet, julottan osv så hade jag lämnat för länge sedan, då hade det varit mer intressant att engagera sig i frimärksklubb eller nått annat man varit intresserad av. Det inre andliga livet med Jesus är det som lyfter och bär genom åren, och får en att fortsätta trots mina egna och andra kristnas misslyckanden.
Calle M
hej!
tack för ditt delande…
jag växte upp i pingst och för mig blev det inget bra alls…
i stort sett hela mitt liv har jag brottats med skuld och skam… inte minst med den dödsångest det ger att ständigt som barn behöva lyssna till människor som säger på fullt allvar att om du inte gör si eller så hamnar du i helvetet…
du skiljs från din familj och dina vänner…
du skall brinna för evigt…
det är så oerhört viktigt att vi berättar om detta…
att vuxna människor tar ställning och trasslar till det för sig tycker jag är djupt tragiskt så klart, men det som är riktigt vidrigt är att man låter barnen lyssna till den galenskap man predikar…
jag har skrivit en låt om detta som man kan lyssna på här!
tack igen!
Jätteintressant läsning. Jag känner igen en hel del då min pappa hade en hel del ideer om vad som var synd. Men han var en väldigt fin människa, mycket kärleksfull och ödmjuk och älskade sina barn högt.
I tonåren började jag kolla vad som egentligen stod i bibeln och har sedan fortsatt när jag haft funderingar. Man dansade av glädje i bibeln! Vad betyder synd? Vad blir vi frälsta ifrån? Vad är en ande. Och så vidare. Väldigt,, väldigt gärna på flera språk då det ger stora aha-upplevelser.
Jag tror att Gud älskar sina barn väldigt mycket och tittar på oss med kärleksfulla ögon. Också att att han satt upp skyddsmurar av kärlek till oss, precis som vi gör med våra egna, älskade barn. Inte ta på den varma köksplattan, för då kan dom bränna dig, inte klättra upp någonstans där de kan falla och slå sig, osv. Inget krångligt med det. Men OM de gör de, får de en varm famn att krypa upp i, och tröst, vid behov.
gaaaahh jag sörjer verkligen att du fick så dåliga erfarenheter med dig! att vara kristen är så sjukt mycket annat än att oroa sig för vad som är synd och vad som ser bra ut för församlingen. det är alltid relationen till gud vi ska putsa på, inte våra gudstjänstskor eller bibelväskor. jag hoppas du känner att gud älskar dig, och att du är så galet efterlängtad. stor kram!
Jag vet att allt det jag skriver här kan misuppfattas. Men för att ge den som läser utrymme att bedöma det vill jag bara säga att jag är en vanlig människa, utan något ”ministry” och utan någon som helst tro att just lilla jag har patent på sanningar.
Vi har alla specifika Barndomsupplevelser både mycket sanna – konkreta och viktiga, och andra som mera hade att göra med egen tolkning.
Egen tolkning brukar nu för tiden kallas ”min sanning” och det stämmer att det är sant att den tolkningen var min egen. Men det behöver inte stämma att den spårade med samtida fakta.
Var lugn, jag tänker inte att döma din tolkning och dina reaktioner. Det kan ingen människa göra.
Men, jag vill kommentera lite grand angående denna viktiga bloggpost.
För det första är det faktiskt så att alla har en högsta auktoritet i sitt liv. Det kan vara det egna jaget, eller någon annan människa som man ser upp till.
Det kan vara en religiös ledarfigur.
Men det kan, faktiskt, vara Universums Skapare. Vi har fortfarande den friheten i en del av världens länder. (Inte alla, och det blir färre, och färre.)
Nu handlar den absolut största delen av alla religioner om människans sökande efter (en?) gud.
Men det finns en ”religion”, den Judeo-Kristna, som handlar om precis motsatsen till detta. Nämligen Guds eget uppenbarande av sig själv till människan.
Hur man än vill se på saken måste man erkänna att det inte går att kombinera dessa två religionsgrupper.
Endera handlar det om människans handlande och slughet, eller så handlar det om en Gud som själv väljer var, hur och för vem Han vill uppenbara sig.
Den stora stötestenen i den Judeo-Kristna tron är synden. (Vill inte gå in på teodicéproblemet här.)
Men samtidigt som alla ärliga människor vet att ”synden” är ett problem, så finns det olika metoder att stoppa huvudet i sanden.
Det kvittar om man är en sekulär ledare i fotbollsförbundet, en sekulär ledare i ett politiskt parti, eller en religiös ledare i en sekt.
Makt och egen-rättfärdighet kommer att förstöra de eventuellt goda intentionerna.
Hittar man inget annat stt bråka om så bråkar man om rakade armhål.
Syndens makt underskattas grovt! Av ALLA!
Om synden vore summan av synderna skulle vi kunna befria oss från den genom laglydnad.
Men eftersom synden är orsaken till synderna hjälper det inte ens om vi resten av livet skulle göra allt som förväntas av oss och avstå från allt som är förbjudet. Synden finns då fortfarande kvar.
Frihet, tacksamhet, förtroende och kärlek kan man aldrig tvinga någon till.
Detta gäller alla människor oavsett ålder, ras, kön och livsåskådning.
Synden är inte ett informationsproblem.
Jag arma människa! Vem kan rädda mig ur denna dödsfälla? Jo, det finns en!
/Kjell
PS. Jag har reagerat på denna viktiga bloggpost med tankar som jag tror kan komplementera. Se här.
Sorry! Blev dubbelt! :-(
/Kjell
Jag blev glatt överraskad att någon äntligen öppnade munnen och lyfte på locket för det som är ett jättehinder för våra kyrkor att växa och utvecklas. För jag anser att det fortfarande finns ett stort mått av ytlighet i församlingarna. Nu generaliserar jag oerhört, men talar framför allt utifrån den församling som du också har erfarenhet av
.
Jag har förvånats över att det finns så mycket osäkerhet i församlingen, rädslor av olika slag, behov av att själva bli bekräftade och även prestationsångest, i synnerhet bland de som är i ledning av olika slag. Det är så oerhört synd eftersom Guds församling ska ju handla om det motsatta, om nåd och kärlek. Nu finns det många som är fulla av kärlek, generositet och trygghet också, självklart!
Jag har börjat att tänka i ett långt perspektiv, hur historien har påverkat oss. Jag läste Sågverksungen för inte så länge sedan och reflekterade över hur väckelserörelserna vid 1900-talets slut manade människorna till lydnad medan det i samhället växte en kamp och vilja att slåss för allas lika värde. Frikyrkan konserverade de hierkiska synsättet som funnits i Sveriges tidiga historia. När jag växte upp fanns också uppfattningen om att man inte fick kritisera pastorer och äldste i församlingen, man skulle inte sätta sig upp mot sina föräldrar, Gud var först, sen församlingen och eventuellt kom familjen på tredje plats.
I flera generationer har barn vuxit upp utan att föräldrar gett dem den inre styrka de behöver av ovillkorlig kärlek, att de är unika, värda all uppmärksamhet. Barnen gör då saker för att bli synliga och omedvetet finns det kvar i vuxen ålder, att man ev. helt omedvetet vill fortsätta det ”min far” startade, eller att man gärna gör saker, predikar, sjunger med ett stort behov av att få bekräftelse själv, även om man inte vill medge det. Eller så uppstår samma fenomen som i en dysfunktionell familj, en enorm konkurrens mellan medlemmarna. Allt detta ser vi tydliga spår av i samhället, men också vi våra kyrkor.
Och såren går ofta i arv i nästa generation.
Ofta har man svårt att förstå detta eftersom sådana erfarenheter döljs djupt nere i själens botten och blottläggs ofta inte förrän en personlig kris uppstår.
Eller så vågar man inte lyfta på locket och inse att man är djupt sårad, för då rämnar hela livet, man tappar kontrollen och det är absolut det värsta som kan hända.
Idag är jag så glad att jag tappade fotfästet helt, var helt under isen efter min skilsmässa för 12 år sedan. Allt rämnade, hela min uppväxt blottades, mina sår, min kristna tro. Gud fanns, det kunde jag inte komma ifrån, men han var långt borta och Bibeln var obegripligt osannolik.
Ur detta vakuum kunde Gud göra det Han ville med mig, men det tog många år innan jag hittade honom på ett riktigt och äkta sätt igen. Men då, helt plötsligt blev det så mycket bättre. All prestationsångest och mina präktighetideal låg inte längre som en jättebromskloss. Han gillade mig för den jag var, att jag ibland spårade ur, gjorde/gör det man verkligen inte borde/bör. Han satte mig i första rummet och jag kunde långsamt läkas inifrån och hitta mitt rätta värde. Nu blev allt jag lärt mig som ung som tomma ord helt verkligt, jag blev passionerad förälskad i Gud.
Jag önskar så att min församling ska växa och djup kärlek till Gud. För det är där vi verkligen kan komma i funktion. När mina sår blir helade och jag hittar mitt egentliga värde kan jag också bli en del av Jesu kropp, gå Hans ärenden och visa äkta kärlek och omsorg om andra och inget ytlig, påtvingad förhållningssätt som skadar mer än hjälper.
Tack ännu en gång Sofia, jag har länge velat säga detta, men du gav mig möjligheten!
Tack.
Jag läser här med stigande förvåning!
I Lukas 4:18-21 säger Jesus SJÄLV
Herrens Ande är över mig. Han har utvalt mig att komma med ett GLÄDJEBUD till de fattiga. Han har sänt mig för att ge de fångna frihet, de blinda sin syn, och för att BEFRIA de FÖRTRYCKTA och utropa ett frihetens år från Herren. Han lade sedan ihop boken och lämnade den till tjänaren och satte sig ner. Alla väntade nu med spänning på vad han skulle säga. Då sa han: I dag har dessa Skriftens ord gått i uppfyllelse inför alla.
Och evagelium (=glada nyheterna) spreds och sprids genom under och tecken och inte genom skrämsel!
Sofia, du skriver att alla visste. Vår familj visste inte, fick vetskap om detta långt efteråt. Men det är ju förfärligt hela situationen. Tyvärr är ju folk inte tankeläsare, men det är ynkligt att de som visste inte sa nå´t.
Kvinna
Tack för att du delar med dig!
MVH GuNILLA
Jag är också uppvuxen inom pingst, men är idag inte kyrkoaktiv. Jag har inte upplevt mina föräldrar (som varit pingstevangelister i sin ungdom) som dömande. Inte heller andra pingstvänner, som ofta är mycket vänliga och varma människor enligt min erfarenhet. Syndakatalogen – att inte få spela fotboll eller se på bio etc, hör till mina föräldrars uppväxterfarenhet inom pingst från 50-talet, och som jag också hört talas om. Men bibeltroheten har jag fått med mig i bagaget på gott och ont och dömer mig. Bibeln är fantastisk och finns ständigt närvarande och levande inom mig. Men lagen för ju också fördömelse med sig, eftersom man aldrig räcker till. Men det paradoxala är ju att det heller inte är meningen att tro att man någonsin skulle kunna räcka till heller enligt bibelns budskap. Jag tror att just detta är omöjligt att förstå som människa.
Jag tror att det finns två diken. Det ena är att kyrkokristna utifrån sin önskan om att vara snälla och goda medmänniskor, tycker att allt är OK, och att kyrkans uppgift enbart är att vara en alternativ socialtjänst. Det leder inte till någon förändring av människohjärtat som är orsak till mycket av det lidande som man vill avhjälpa. Man ansar grenarna men gräver inte upp roten som är rutten.
Det andra diket är att hela tiden predika om att omvända sig från synden, som blir abstrakt och obegripligt eftersom man gör så gott man kan även som kyrkokristen. Kraven på vad som kan anses som rätt kristet handlande kan ibland bli oändlig, varför många mycket aktiva kristna i ungdomsåren har blivit så utmattade och ”utbrända” att man inte orkar med någon kyrklig gemenskap som medelålders.
Jag tror att mycket visdom finns att hämta i Första Johannesbrev för att hamna rätt på den smala vägen. Då blir fokus rätt.
De är inte så ”hemska” nu som för 30-40 år sedan, i alla fall inte i Sverige, men det verkar värre i USA. Om de skrämmer folk så där och dömer får de inga medlemmar till slut.
Har aldrig varit med (vet vissa som är med, och de är ganska trevliga), men kollar på Nyhemsveckans utsändningar lite nu, för jag tyckte ämnet lät intressant (religion är ju nästan uppe jämt på politiken numera). De snackar mest om att de tror Jesus tycker om alla. Jag kan självklart inte sitta och kolla hela tiden, men jag har inte direkt hört dem skrämmas med helvetet så där heller (men jag har inte sett några barngudstjänster direkt heller).
Jag tycker inte det är farligt att berätta för barnen om julen eller visa dem en julkrubba och sjunga någon sång, kanske gå på första advent eller julottan om de vill. Har heller inte svårt för ”gullig” kristendom/barnatro som ”Gud är god, vill alla väl. Jesus tycker om alla människor” (som inte är fanatisk och påtvingande), men däremot när religion blir ett maktmedel och skrämselpropaganda som fördömer folk och fä till höger och vänster.