du vackra människa

Idag har jag träffat Kristian. Vi har inte setts sedan du fick veta. Sist vi sågs var du på väg till sjukhuset för att kolla upp en grej, som inte borde vara så allvarlig. Du hade svårt att svälja och de skulle fixa det. Sa dom. Trodde jag. Några dagar senare fick vi beskedet att han har cancer igen. En cancer som äter upp dig inifrån.

Vi har fått veta att du inte kommer att klara det, den här gången.

Jag har varit arg och ledsen. Jag har stundvis varit kall och krass för att orka göra det jag måste. Göra klar vår tidning, Miss World nummer två, som vi har slitit med i sommar. Du och jag. Och våra kollegor. Vi har haft sporadisk kontakt men inte träffats på några veckor. Och jag måste erkänna att jag var rädd idag. Rädd för att det skulle kännas svårt. Rädd för att du skulle vara olik dig, rädd för att säga fel, göra fel, rädd för en massa saker. Rädd för att jag skulle bryta ihop.
Så egoistiskt av mig. Det är inte jag som ska dö.

Jag hade inte behövt vara rädd alls. Det var så fint att träffa dig. Du väjde inte för något, inte för några frågor, inte för att berätta. Om hur du tänker dig döden. Om dina rädslor. Om glädje och tacksamhet. Du fick trösta mig och jag skämdes. Skämdes för att jag inte kunde hålla gråten tillbaka. Men du fixade det. Du lade din hand på min och log ditt sötaste leende. Talade om att få ett värdigt slut. Jag hoppas att vi ses snart igen. Och då hoppas jag att jag kan vara den modiga om du inte orkar vara lika lugn. Du tackade mig. Jag vet inte riktigt för vad.

Det är jag som ska tacka dig Kristian.
Tack för att du finns i mitt liv, tack för att jag får jobba med dig.
Tack för allt du lärt mig om att vara människa. Tack för att du får mig att omvärdera och omprioritera i mitt eget liv.
Tack för dina fantastiska texter, i Miss World och i din blogg.
Tack för att du är du, och för att du är så generös.
Jag vet att du är rädd för att falla i glömska. Du behöver inte vara rädd för det Kristian. Vi glömmer aldrig dig, vad som än händer. Du kommer att leva, i våra hjärtan, i våra tankar och i de ord och den musik som bär din signatur.

About these ads

7 thoughts on “du vackra människa

  1. Du skriver vackert om Kristian och Kristian skriver så modigt och vackert och redan då, för två år sedan på P & L då jag fick fotografera och byta några ord med honom fast han hade bråttom tänkte jag på vilken ödmjuk fin kille han är, Kristian.

    Jag talade med mina barnbarn (stora Sugarplum Fairy-fans) om Kristian och en sak behöver han inte vara rädd för … aldrig …

    ”Jag vet att du är rädd för att falla i glömska. Du behöver inte vara rädd för det Kristian. Vi glömmer aldrig dig, vad som än händer. Du kommer att leva, i våra hjärtan, i våra tankar och i de ord och den musik som bär din signatur.”

    Tack Mymlan för dina fina ord …

    Kram!

  2. Pingback: Svårt att veta hur man reagerar « mycketyck

  3. Pingback: När döden knackar på dörren | I huvudet på Keken

  4. Pingback: om man inte gråter rostar själen | mymlan

Kommentarer inaktiverade.