blotta strupen i det offentliga

I nästa nummer av Miss World, som finns i butik från och med nästa torsdag, har jag gjort en stor intervju med Jonas Inde. Den är gjord med anledning av programmet Jonas löfte som visas i SVT på onsdagkvällarna. Ett program som handlar om alkoholism och bipolär sjukdom. Men – enligt Jonas – mest om människor. I artikeln i Miss World pratar vi om beroende, psykisk sjukdom men också om Killinggänget och om Jonas twittrande. Idag postade Jonas en länk på Twitter, till en krönika i Folkbladet skriven av Niclas Holmlund. Jag läste, och blev illa berörd. Niclas i sin tur blir illa berörd av att titta på Jonas löfte, eftersom han anser att det är för privat. Det är så beklämmande, så sorgligt. Kanske mest för att Niclas Holmlund inte är ensam om att ha dylika åsikter och dryfta dem offentligt.

Varför är det så beklämmande, varför blir jag illa berörd?
Jo, för att Niclas och hans gelikar bidrar till att det fortfarande är tabu att tala om alkoholism och psykisk sjukdom. För att de befäster gamla stigman som inte hör hemma i det upplysta 2000-talet.

För det första:
Alkoholism och bipolär sjukdom är inte privat. Lika lite som förkylning eller cancer är det. Alkoholism och psykiska sjukdomar är sjukdomar som andra. (Dessutom har jag sett hela serien om Jonas i förväg, och det mest privata skulle väl vara då när han visar upp sin nyfödde son på BB, något som jag har svårt att tänka mig att Niclas Holmlund blir illa berörd av.)

För det andra:
Att betrakta alkoholism som något privat och därmed befästa de fördomar som finns kring sjukdomen och vara rädd för att se, är att bidra till skapandet av alla flodhästar i vardagsrummen, och därmed göra situationen värre för kanske framförallt anhöriga till alkoholisten. Eftersom det anses fult. Något man inte pratar om. Så man håller masken, pratar inte om det, och därmed får man heller inget stöd. Familjehemligheten fräter. Drabbade vågar inte be om hjälp.

För det tredje:
Att offentliga personer öppet talar om sin alkoholism eller psykiska sjukdom är av omätbart värde för andra drabbade. Både de som är sjuka och anhöriga till dem. Somliga kanske behöver höra någon annan berätta för att förstå det egna problemet. Andra kanske behöver se att en känd person med karriär också bär på denna svåra sjukdom. Lex Sighsten Herrgård, även om det då rörde sig om HIV/Aids. Det gör att man kanske känner sig mindre dålig själv.

För det fjärde:
Ett av de första stegen till helande är att våga prata om det. Oavsett om man är alkoholist, psykisk sjuk eller drabbad av exempelvis sexuella övergrepp, något som också anses vara privat och av den anledning blev #prataomdet hårt kritiserat i vissa kretsar, för att de inte ansåg det passande att prata om sådant i offentligheten. Men det är först när vissa saker talas om i offentligheten som det faktiskt lossnar, som det blir möjligt att berätta. Inte för alla men för många, något som blev extremt tydligt under #prataomdet.

Min förhoppning är att det om en inte alltför avlägsen framtid ska vara okej att prata om vissa idag tabubelagda saker, även i offentligheten. För att tabut i sig skadar och förvärrar för dem som mår dåligt. Känslorna av skam och skuld ökar och skammen i sig gör inte måendet bättre, utan sämre.

Jag förstår att det är svårt. Jag förstår att det ibland blir för mycket, att man inte orkar ta del av andras bekymmer. Men säg hellre det då, att du själv inte orkar, än att kasta skulden på den som är modig och faktiskt vågar dela med sig av det som är svårt.

Här kan du titta på Jonas löfte.

About these ads

9 reaktioner på “blotta strupen i det offentliga

  1. Förbannat bra, det här! Jag skriver som bäst på en självbiografisk bok som till stor del kommer att handla om den tid i mitt liv då jag levde med min (nuvarande ex-)fru som lider av bipolärt syndrom. Hon har läst boken, och gett sitt ok till att jag ska försöka få den publicerad, trots att hon sa att hon inte kunde sluta gråta då hon läste, det var så svår läsning. Jag kan inte annat än respektera henne för att hon, trots stigmat, vill att berättelsen ska få spridning.

  2. Pingback: Schleswig hafen « mycketyck

  3. nej absolut inget som är privat, en eloge till den som vågar ta fram det i det offentliga rummet. viktigt och inte kanske det enklaste att prata om.

  4. Pingback: mymlan

  5. Pingback: jag har slutat skämmas | mymlan

  6. Det var fint skrivet av dig. Man (eller ja, jag kan ju bara tala för mig själv) behöver se andra av samma sort. De kan vara det snygga folket, fotbollsspelarna, musikerna, eller som för mig, de bipolära som dricker helt utan gränser. Alla försöker så gott de kan…

  7. Mycket bra Skrivet. Jag ser ett stort värde framförallt i att man kan få bekräftat att det finns fler och att det drabbar över alla kategorier människor. Var och en avgör var gränsen för ens eget ”privat” går, det borde i alla fall vara så.

Kommentarer inaktiverade.