om man inte gråter rostar själen

Idag har jag en krönika i Sundsvalls Tidning, som handlar om Kristian. Jag skrev om honom för att den dagen när jag skulle skriva kändes precis allt annat jävligt oviktigt. Så känner jag ganska ofta nu för tiden.

Hur som helst, så fick jag ett läsarmejl från en man som ville tacka. Han avslutade med orden ”Om man inte gråter rostar själen”. Jag vet inte om det är ett känt uttryck eller om han kom på det i stunden, oavsett så tycker jag att det var väldigt bra. Det är okej att känna, och att gråta.

Här är krönikan:

Jag har en vän som heter Kristian. På fredag fyller han 29 år, och han är en alldeles underbar människa. Han är varm, klok och bryr sig mycket om människor i sin närhet. Han ser en i ögonen och man känner sig sedd av honom. Han är en fantastisk skribent och trummis i ett popband. Han är också väldigt rak och ärlig och inte det minsta konflikträdd. Ett drag som jag uppskattar mycket. Allra särskilt nu.
För några veckor sedan fick jag veta att Kristian har cancer igen.
Vi kom i kontakt med varandra förra året, när jag läste hans blogg. Han skrev om sin svåra sjukdom. Om cancern. Jag kan fortfarande känna känslan jag fick när jag läste det sista inlägget där han berättade att han besegrat cancern.
Den jäveln kom tillbaka.
Och den här gången blir det inget lyckligt slut. Det finns ingenting att göra. Kristian kommer att dö. Han räknar inte med att hinna fylla 30.
Jag kan inte tänka på annat. Jag är så ledsen, och jag är fruktansvärt arg, utan att riktigt veta mot vem jag ska rikta min ilska. Det finns ingenting som är rättvist när det gäller cancer. Det finns ingenting förmildrande.
Häromdagen träffade jag Kristian. Jag var rädd. Rädd för att han skulle vara annorlunda. Rädd för mig själv, för att jag skulle säga något dumt, göra fel, börja gråta. Naturligtvis började jag gråta. Hur kan man inte gråta när en sprudlande vacker människa full av liv sitter och talar om hur ledsen han är för allt han inte kommer att hinna göra? Hur kan man inte gråta när samma fantastiska människa lägger sin hand på min och förklarar att han inte är rädd för döden? Hur kan man inte gråta när någon tackar för att man finns och man inser att kanske, kanske är det här den sista gången vi ses? Hur kan man inte gråta när en ung, levnadsglad person förklarar att han levt ett bra liv? Hur kan man inte gråta när en småleende vän säger att det här kan vara sista gången han är tillräckligt stark för att orka ta sig in till stan? Hur kan man inte gråta när en person som snart ska dö berättar hur rädd han är för falla i glömska?
Men. Det är inte farligt att gråta. Det är okej. Det är okej att känna. Det är okej att vara rädd, ledsen och arg. Det är också okej att skratta. Till och med tillsammans med någon som vet att han ska dö. För vi skrattade också, åt planerna han har på vad han ska göra efter döden. Där, dit han ska resa. Vi var här och nu, i den stunden som kanske var vår allra sista tillsammans på tu man hand.
Cancer är en jävla skitsjukdom. Döden är definitiv, omöjlig att ta in.
Det enda vi har är tiden som är nu. Inte sen, inte i morgon, inte nästa vecka eller nästa år. För vi vet inte om vi lever då. Det enda vi vet är vad vi har idag.
Jag är tacksam för att jag har fått lära känna Kristian, för att han finns i mitt liv. Och för att han till och med nu när han vet att han snart ska dö fortsätter att lära mig nya saker. Får mig att ifrågasätta mina prioriteringar och mitt sätt att leva.
Det är därför jag skriver den här krönikan om honom. För just nu, idag, är han det enda viktiga. Jag kanske är patetisk och mina ord är klyschor. Men det finns klyschor som tål att upprepas. Som bör upprepas, för att livet är så kort.

Jag har bloggat om Kristian förut.
Här är hans egen blogg. Den måste du läsa.

About these ads

3 thoughts on “om man inte gråter rostar själen

  1. Pingback: Jag har hittat ett öppet nätverk :-) « mycketyck

Kommentarer inaktiverade.