var höll den goda journalistiken hus i quickhärvan?

Igår var jag på Publicistklubben i Sundsvall. Där var en debatt, eller kanske snarare ett samtal, om mediahanteringen av Thomas Quick. Jag kallar honom så och inte Sture Bergwall som han heter idag eftersom jag skriver om den tid då han kallade sig för Thomas Quick och blev känd som Sveriges värste seriemördare. Här kan du titta på debatten i sin helhet.

En stor del av diskussionen handlade om varför ingen reagerade, hur det kommer sig att den rättsskandal som nu rullas upp tack vare Hannes Råstams gedigna arbete med först två dokumentärfilmer och sedan en bok, inte avslöjades eller till och med förebyggdes av journalister som bevakade fallet då, när Quick erkände och senare fälldes för åtta mord.

Det kom upp några saker, och faktiskt några bra svar som jag vill lista här, eftersom jag tror att de är otroligt viktiga och en bra läxa för alla journalister, inte bara de som jobbar med nyhetsrapportering, utan lika mycket redaktörer och andra beslutsfattare på redaktionerna.

I panelen fanns Jenny Küttim (researcher som jobbade tillsammans med Hannes Råstam), Anna-Clara Asplund (den försvunne Johans mamma) och Patric Sellén, som är journalist i Sundsvall och han bevakade fallet för SVT.

I publiken fanns Peter Jonsson och Hans Lindblom, två andra journalister som bevakat rättegångar mot Quick. De ägnade sig alla åt viss självrannsakan, men jag tycker att Patric sa de bästa sakerna. Kanske satte han fingret på varför journalistiken inte lyckades avslöja eller gräva djupare i Quickhärvan.

1. ”Vi i branschen har för stor tro på auktoriteter”.
Han menar helt enkelt att om en förundersökningsledare, en åklagare eller domare ger ett besked om något så tror vi på det. Större delen av all kriminaljournalistik som produceras ute i landet bygger på en eller två källor. Polisen och åklagaren. Ytterst sällan får man en vettig kommentar från en advokat. Nästan aldrig gör en journalist, åtminstone inte på lokalredakionerna, en egen utredning liknande dem man läser om i deckare. Och det blir alltmer ovanligt i takt med att resurserna krymper på redaktionerna, det ges helt enkelt inte tid till sådant arbete om man inte har väldigt klara indicier på att något inte stämmer. Förr var det vanligare att man fick tid att kolla upp även saker som kanske inte alls ledde till något av värde att publicera, idag måste man nästan veta i förväg att den begravna hunden faktiskt är begravd, och var. Utifrån det är det otroligt enkelt att förstå att det inte ansågs vara någon större skandal att Quick dömdes.

2. ”Vi journalister tyckte att det var så spännande med en seriemördare så vi rycktes med och ville tro att det var sant”.
Lika sorgligt. Men kanske mänskligt, och förståeligt. Fenomenet Quick var så stort, så unikt, så utanför allt vad de flesta varit med om. Otroligt och just därför nyhetsmässigt och spännande. Sture Bergwall berättar själv att han upplevde att de journalister som träffade honom var exalterade över att få träffa en seriemördare.

Trots ovanstående var det inte så att hela journalistkåren slutade vara kritisk. Det fanns många, inte minst på lokal nivå, som verkligen ifrågasatte bevisningen vid rättegångarna, som försökte att själva lägga olika pussel för att förstå hur Quick kunde dömas. Problemet var bara att de tystades, eftersom konsensus på redaktionerna efter alla fällande domar var att en person som fällts för så många mord i svensk domstol såklart är skyldig. Det var helt enkelt otänkbart att det svenska rättssystemet kunde ha gjort bort sig så. Fallet drog också ut på tiden och som alla vet minskar nyhetsvärde med tiden, och om inget sensationellt nytt framkommer så vill man ha nya nyheter, inte vända ut och in på de gamla. Patric berättade hur redaktörer ville att han skulle sluta när han kom med nya vinklar på fallet Quick.

Tack vare Hannes Råstam med benäget bistånd av Jenny Küttim, frias nu Sture Bergwall i fall efter fall där han tidigare dömts. Och resten av journalistkåren hakar på, nu när det finns en riktig rättsskandal att bevaka. Med erfarenheterna från förr är det kanske viktigt att ta en funderare så att det inte som sist blir så att alla springer åt samma håll, dras med i den euforiska känslan som en journalist kan få av en riktigt stor skandal, och börja vända på nya stenar. Andra stenar.

En fråga som jag tycker är intressant att ställa är: om inte Sture Bergwall är skyldig till de åtta mord han dömts för, vilka är då mördarna?
En annan sak att fundera på är att det stundvis känns som om det är Sture Bergwall själv som dirigerar hela cirkusen. Innan han började erkänna de mord han senare dömdes för var han inte ens misstänkt för något av dem. Efter att han själv tagit tillbaka sina erkännanden började granskningen på allvar. Jag undrar också hur mycket hans eget bloggande och twittrande betytt för journalistkårens syn på hela saken. Ganska mycket, tror jag.

About these ads

En reaktion på “var höll den goda journalistiken hus i quickhärvan?

  1. ”En fråga som jag tycker är intressant att ställa är: om inte Sture Bergwall är skyldig till de åtta mord han dömts för, vilka är då mördarna?”

    Och ytterligare en fundering är väl hur många som sitter dömda för brott där bevisningen har varit bristfällig med en felaktig dom som följd…

Kommentarer inaktiverade.