bara bra, tack

Läser vad Isobel Hadley-Kamptz skriver, om hur hon uppmanas att ligga lågt med att tala om sin ångest när hon söker jobb. Det sätter igång så många tankar. Några av dem skrev jag om redan för ett par veckor i inlägget om att blotta strupen i det offentliga. Jag tror nämligen inte på att stänga in saker. Jag tror inte på att dölja sjukdomar i själen, vare sig det är alkoholism eller ångest. Jag tror att vi får ett bättre samhälle och att människor mår bättre om vi tar av oss maskerna och vågar visa oss svaga när vi är svaga, eftersom alla människor är det av olika anledningar, mer eller mindre, i perioder i livet. Ändå lever jag inte själv som jag lär. Ändå föreläser jag om att till exempel söka jobb via sociala medier och då uppmanar jag folk att tänka till innan de skriver statusuppdateringar som kan avskräcka en eventuell arbetsgivare. Trots att jag egentligen tycker att man ska kunna svara ärligt på frågan om hur man mår, hur man än mår och vem som än frågar.

Inte minst är sociala medier utmärkta just för detta ändamål, att kräkas ur sig lite, berätta hur man mår för att få stöd och sympatier, hjälp och kanske även någon som mår lika dåligt eller sämre och bekräftar att man inte är ensam. Att man inte är en sämre människa för att man råkar må sämre än de flesta. Det blir paradoxalt detta, att samtidigt som öppenhet och offentlighet på internet rätt använt kan ge så otroligt mycket tillbaks, kan öppenheten kan komma och bita en i svansen när man inte behöver det. Som när man söker jobb. Men felet är ju inte personerna som är öppna om hur det är. Problemet ligger hos alla dem som håller tyst. Hos arbetsgivare som inte kan skilja mellan äpplen och päron. Hos hela vårt samhälles förakt för svaghet.

För mig har det alltid varit väldigt viktigt att vara öppen, om mig själv. Om hur jag har det, om hur jag mår. Det är till och med så jag skapat mitt ”varumärke” på internet. Genom att vara ärligt utlämnande om svåra saker. Och trots detta, trots att denna öppenhet både gett mig vänner, lärt mig massor av mig själv genom respons från andra och faktiskt i förlängningen gett mig ett bättre liv än jag annars skulle ha haft så har jag slutit mig mer och mer i takt med att jag fått fler följare, blivit mer offentlig, känner att jag har ögonen på mig. Jag håller oftare inne med utrop som handlar om att livet är skit, och berättar mindre om mig själv, hur jag egentligen har det. Eftersom jag är rädd, rädd för att det ska slå tillbaks på mig på ett eller annat sätt.
Därför blir jag så ledsen när jag läser att Isobel tänker börja göra detsamma. Hålla inne med hur hon egentligen känner sig. För att hon blir mindre attraktiv på arbetsmarknaden om hon skriker ut sin ångest på Twitter.

Det bästa vore om fler gav upp ett ångestskri då och då, om vi slutade hymla med att livet faktiskt är skit, inte alltid, men ofta och för somliga för det mesta.

Men till dess, till den dagen när det är okej att berätta hur man mår utan att drabbas negativt, hur ska vi göra? Det krävs ju att någon är modig, så som Isobel har varit. Det krävs att fler än en person vågar berätta. Det krävs att någon vågar ta risken att straffa ut sig helt, för att en förändring ska till. Jag gillar inte det här samhället, här alla ska vara perfekta. Här alla ska vara pigga, orka jobba hur mycket som helst, dessutom med ett leende på läpparna hela tiden.

Min förhoppning har varit att sociala medier och öppenheten ska göra oss bättre på detta. Att vi ska få bättre förståelse för att alla inte är på topp jämt. Att sorg och ångest och alkoholproblem och sjukdomar ska bli enklare att tala om när vi inser att de flesta har någon form av tungt bagage att bära på. Men förutsättningen är ju att vi inte skräms till tystnad. Det känns ganska nesligt att den som ljuger får fördelar. Ångesten krymper ju inte för att man håller tyst om den. Snarare tvärtom.

Jag vill ha ett samhälle där vi ser hela människor, och skiljer på äpplen och päron. Inser att ångest kan vara en kreativ motor till och med. Slutar att döma ut en persons yrkesmässiga kompetens på grund av eventuell bristande social kompetens. Där vi tar en människa för det hen är, bra och dåligt. Därför är det otroligt sorgligt att en av mina absoluta förebilder när det gäller att vara öppen med sitt mående har bestämt sig för att tystna. För min egen skull hoppas jag att det bara är ett hot och inte ett löfte. För Isobels och alla andras skull hoppas jag istället att fler reser sig upp och talar ut. Om hur de egentligen mår.

About these ads

11 reaktioner på “bara bra, tack

  1. Jag har en ovanligt syndrom. Har man inte ångest innan dess så får man det över tiden med den här j-a sjukdomen. Jag vet inte hur många gånger som jag har blivit rådd att bara hålla käften. Om syndromet, hur det yttrar sig, hur jag mår i största allmänhet. Det gällde både mitt arbetsliv, när jag fortfarande arbetade vill säga, men också bland min omgivning. Som om sjukdom i sig innebär svaghet och som om svaghet är smittsamt.
    Man lär sig mycket snabbt vilka som är ens vänner och vilka som inte är det. Det var överraskande många i den senare kategorin. Man lär sig också när frågan hur mår du är allvarligt menad – som i berätta hur du MÅR – eller när det är säg hur du mår men säg för guds skull inget annat än att du mår bra. Så det är vad jag gör nuförtiden, jag säger att jag mår hyfsat oavsett hur jag mår. Jag använder inte twitter och jag har inget råd i hur man i allmänhet bemöter omgivningen i frågor som rör sjukdom, bara att min egen erfarenhet har varit rätt nedslående.
    Om jag skulle ge mig i kast med arbetsmarknaden igen så ställs jag inför det bistra faktumet att jag berättar att jag har en systemisk sjukdom som går i skov, eller så tiger jag. Det senare lär öka mina chanser till att få jobb men det är inget annat än önsketänkande. Jag måste berätta så att det finns skyddsnät för de perioder då jag inte kan arbeta. Jag lär hålla mig borta från arbetsmarknaden också framöver.
    Och nej, jag är inte bitter men erfarenheter när det gäller arbete och sjukdom (oavsett sjukdom) är inte så goda.

  2. Jag twittrar nästan dagligen om min ångest! mer nu kanske när jag har fast jobb som jag sitter rätt säkert i men jag tror på det du säger att ett ”varumärke” kan lika gärna vara att visa vem man är! PÅ RIKTIGT!

    Jag fundera även nu imorshe om jag skulle rigga upp en kamera i min lägenhet och filma mig varje gång när jag får en ångestattack och dokumentera hur jag mår och känner mig.

    Jag tycker det är viktigt att vi pratar om sånt här.. många mår inte bra och när människor vet om att de inte är ensamma så mår de bättre… eller det är ialafall min bild… vad vet jag :)

    • Klart man kan må bra, men då har man kanske heller inte samma behov av att faktiskt prata som om man mår dåligt, tänker jag? Och om man säger att man mår bra så riskerar man inte att bli utfryst på arbetsmarknaden.

  3. Jag fick en depression i våras. Varför vet jag inte, eftersom jag i stort sett mår bra. Just därför ville jag också prata om det. Jag skrev nåt blogginlägg, jag råkade berätta för en bekant utanför mina barns förskola. Jag ville bara HÄVA UR MIG! Innan jag gick till doktorn och liksom fick en diagnos och piller, skämdes jag. Varför mår jag så dåligt? Varför får jag sån ångest av att bara åka och handla? När jag sen fick namn på mitt dåliga mående, kändes det bättre: jag kunde ju inte rå för det. Det är balansen i hjärnan som är problemet. Då gav jag mig själv klartecken att börja prata om det, för att jag hade sånt behov av det. Och det är väl det som är så himla fel, att det måste till en anledning, en diagnos ett symtom för att våga prata om det.

    Samtidigt kändes det så fel att prata om det. Jag tänkte att det här kan aldrig vara bra att skriva ut, inför framtida jobb. Och jag märkte på dem som visste, att de aldrig fråga mig varför, aldrig frågade hur jag mådde nu, aldrig berörde ämnet. Fast jag ville berätta, förklara, diskutera, bolla.

    Rörigt detta, men kontentan av min kommentar är väl att jag är öppen med hur jag mår, och har alltid varit. Samtidigt har jag en känsla av att jag inte BORDE vara det. För att samhället inte vill.

  4. Jag har faktiskt aldrig mått så bra som jag gör i dag. Depressionen försvann med hjälp av tabletterna nån gång i somras. Ångest finns kvar ibland, men överlag kvittrar fåglarna som aldrig förr. Varför vet jag inte. Lika lite som jag vet varför jag mådde så dåligt i våras.

  5. Pingback: Gjorda grejer och urtvättade t-shirts. | Himmel & Ord

  6. Väl rutet! Jag har börjat öppna mig mer och mer de senaste åren och berättar om mitt mående. Min erfarenhet är att om jag kan prata om jobbiga saker på ett sakligt sätt och inte i affekt, utan förklara vad som händer och om jag vet, varför det händer… Så lyssnar människor i min omgivning och respekterar det jag säger. Jag hoppas fler kan få uppleva den respekten!

  7. Pingback: läsvärt | mymlan

Kommentarer inaktiverade.