40

Jag har alltid tänkt mig 40-årskris som något konstruerat, något man känner för att man av någon anledning inte vill bli äldre, eller på allvar tycker att fyrtio år någon slags viktig milstolpe som i sig skänker ångest.
Jag har personligen inte tänkt så på 40-årsdagen, det enda jag tänkt är att jag kanske borde ha fest, ta vara på tillfället att fira, och att jag måste sluta röka eftersom jag inte vill dö av cancer när jag är 42.

Men de senaste veckorna har jag känt och tänkt saker som kanske ändå är 40-årskris, och utan att medvetet formulera tanken att jag är halvvägs – om vi utgår ifrån att jag ska bli ungefär 80 år – har jag börjat ifrågasätta mitt liv.
Känna mig gammal som i gammal. Tänka att jag snart är ointressant på arbetsmarknaden. På alla andra marknader har jag varit ganska icke närvarande i flera år redan. Jag har lite livsångest. Inte så att jag ligger vaken på nätterna, mer att jag känner en tomhet när jag är vaken på dagarna. Blev det inte mer än så här? Vad ska jag göra nästa år? Om tio år, lever jag ens då? Vad har jag att se fram emot? Förutom att bli ännu äldre, skröpligare och fattigare.

Det läskiga är att jag har en känsla av att vara färdig. Att ha gjort allt jag ska och vill och har drömt om, nästan. Jag har ett bra liv, jag är nöjd med min tillvaro och vad finns kvar därefter? Ingenting att sträva efter, ingenting att kämpa för. Så på sätt och vis är jag inte ens rädd för att dö längre. Och det är kanske det farligaste. Att inte ha något att kämpa för eller se fram emot annat än det dagliga slitet för att kunna betala hyran. Det kan jag nu, så att säga.

Nej, jag vill inte dö. Nej, jag är inte deprimerad. Inget sånt. Det känns mer som att jag helt plötsligt, om det är födelsedagen eller något annat, börjat summera och fundera på mitt liv och vad jag ska göra av det. Och kanske är det just det. Hittills har mitt liv handlat om överlevnad. Både fysiskt och psykiskt. Det har liksom inte funnits utrymme för något annat. Och nu när mina barn är så stora så att det troligen kommer att överleva även utan min försorg finns inte samma motivation. Inte samma ansvar eller krav på mig att må bra och ha pengar. Vilket i sig är ironiskt eftersom jag är mycket piggare och gladare nu än när barnen var små och verkligen behövde en frisk, stark mamma.

Är det nu jag ska ”skaffa mig en hobby” kanske? Börja dansa afrikansk dans eller lära mig virka. Gå språkkurs för att kunna konversera om jag någon gång får för mig att åka på semester till ett land där folk mot förmodan inte förstår engelska? Ska jag kanske göra något sådär galet, som att dra ut alla sladdar och flytta till en koja i skogen? Utmana mina rädslor, börja segla och korsa Atlanten i en liten båt.

Troligast är ändå att jag fortsätter som jag alltid har gjort. Att flyta med strömmen, halka på bananskal hit och dit och se var livet leder mig. Ingenting har ju ändå någonsin blivit som jag tänkt så det är länge sedan jag slutade drömma eller sätta upp några som helst mål.

Jag vet inte ens om jag lever i morgon. Och det är inte längre en skrämmande tanke.

About these ads

15 reaktioner på “40

  1. Livet blir faktiskt fantastikt efter den där dagen man fyllt 40. Tomhetskänslan, rastlösheten och sen lätta förvirringen man känner i slutet av 30 årsåldern ersätts av ett slags lugn och djup. Nya utmaningar i livet dyker upp, nya känslor vaknar till liv och jag liksom andra ser på sig själv i nytt perspektiv. Och när en kvinna är i 40 års åldern, då är hon som vackrast. Det har sagts!

  2. Jag kan se dig skriva en skönlitterär roman, eller en samling noveller kring ett tema. Något säger mig att det skulle vara underbart att läsa något där du inte står i förbund med verkligheten, utan med fantasin.

    Dessutom tycker jag att ”Sofia Mirjamsdotter” är ett alldeles fantastiskt författarnamn.

  3. Nu får man vara tant i ordets härligaste bemärkelse. Man är gammal nog att kunna säga ifrån. Man kan vara trygg med att man är sig själv. Man behöver inte gå på all reklam eller trender. osv. Tänk hon som parkerar bilen i början av stekta gröna tomater.

    • reklam och trender har jag sällan brytt mig om eller lyckats engagera mig i, har nog alltid varit trygg med mig själv så. snarare att det blir värre för varje år för det känns som om en ung person kommer undan med att vara lite egen medan en äldre ska ha lärt sig vad som förväntas?

  4. Är det inte så att du är väldigt påverkad av Kristians kamp? Ens eget liv kan kännas meningslöst och samtidigt orättvist i jämförelse med vad han går igenom. Och glöm aldrig hur mycket du betyder för många, allra helst dina barn.
    Kram Susanne

  5. Kände som du innan jag fyllde 40 och kan nu konstatera (som 48) att de senaste 8 åren varit de bästa i mitt liv. Jag är mer vältränad än tidigare. Mer avslappnad. Mer nöjd med mig själv. Har mindre krav på mig själv. Mer nöjd med min livssituation; inser att pm mitt liv kanske inte blev som jag önskade mig,så har jag det ändå bättre än 99% av jordens befolkning och jag gläds åt det. Det gjorde jag inte förr, då tog jag det för givet.

    Runt 40 börjar man/jag inse att livet inte är för evigt och man börjar göra något åt det; allt från att börja orientera till att åka till USA.

    Nu har jag 50-års ångest. Det är en helt annan sak. Men jag hoppas att det inte är det.

  6. Inser att jag besvarade ett inlägg om 40-årsångest med en lååång kommentar om hur bra jag mår. Det kanske var lite egotrippat kan jag tycka, så här i efterhand. Tanken var att det skulle vara upplyftande och inspirerande.

    Jag tror iaf att du också kommer att hitta/forma ett 40-tal som blir bra.

    • Hehe, ingen fara, sånt kan ju alltid inspirera!
      Nu kanske det verkar som om jag mår dåligt eller så. Det gör jag inte. Skulle inte heller kalla det för ångest det jag känner. Mer tomhet. Jag har ju varit nöjd med mitt liv i flera år redan, och just därför undrar jag vad som finns kvar att sträva efter… :)

  7. Pingback: en livscykel | mymlan

Kommentarer inaktiverade.