en livscykel

Apropå fyrtioårskris var det någon som sa åt mig att vi lever i sjuårscykler. Det är vart sjunde år vi omvärderar och förändrar våra liv.

Idag är det sju år sedan jag fick det där telefonsamtalet jag väntat på så länge. Samtalet jag nästan hade längtat efter. Samtalet från en person som berättade för mig att min pappa var död.

Min reaktion var oväntad. Jag hade väntat mig en lättnadskänsla. Kanske inte så att jag skulle ropa ”Äntligen!”, men inte långt därifrån. Istället började jag skaka okontrollerat. Så att omgivningen såg direkt att något hade hänt. Det syntes på mig vad för slags samtal jag hade fått, även om jag inte sa någonting. Jag tappade fullständigt kontrollen över mig själv, och det i sig var chockartat.

Någon såg till att jag blev skjutsad hem till min pappa. Jag kunde inte beskriva vägen, för jag insåg att jag aldrig hade varit där. Det ordnade sig på något vis och på vägen ringde jag de där samtalen som jag antog hade lagts i mitt knä. Jag ringde min syster, och mamma. Berättade det enda jag visste. Att pappa är död. Jag minns ingenting av själva samtalen, allt var som en enda dimma. Tills jag kom fram till lägenheten. Polisbil utanför, poliser som väntade. På mig? Jag vet inte. De försvann strax efter att jag hade kommit dit. Där fanns också en läkare som konstaterat det som det inte fanns något som helst tvivel om – att han verkligen var död.

Och så min pappas förra fru. Hon som hade ringt mig. Vi blev kvar ensamma, för att vänta på att en begravningsbyrå skulle hämta honom. Jag steg in i lägenheten som jag aldrig varit i, gick trappan upp och där låg han. Som om han hade ramlat framstupa utan att ta emot sig. Dött knall och fall. Ansiktet mot golvet.

Det luktade död i hela lägenheten. Död, urin och något annat. Jag vet inte hur länge han hade legat där. Ett dygn? Två?

Så. Där låg han. Han var verkligen död, det hade ingen läkare behövt tala om. Och så hade jag plötsligt ingen aning om vad jag gjorde där. Varför hade jag ens åkt hit? För att se med egna ögon? Ja. Jag hade åkt dit för att se med egna ögon att han verkligen var död. För att slippa hemsökas av tvivel, och rädsla för att han plötsligt skulle dyka upp någonstans. Den rädslan jag burit i så många år redan.

Jag väntade in begravningsbyrån, såg dem bära honom ned för trappan. Hur de ansträngde sig för att göra det på ett värdigt sätt, och jag fick hejda mig för att säga åt dem att de inte behövde vara försiktiga. När de hade stängt dörren kom hon, kvinnan han levt med i många år sedan mina föräldrar skilt sig, hon som hittat honom död. Hon, som ringt, inte fått svar, och blivit orolig. Hon gav mig en nyckel och konstaterade att den väl var min nu.

Hela insidan av mig protesterade. Min? Var detta mitt? Skulle jag ta ansvar för detta, röja upp efter hans död? Men jag tog nyckeln, och så lämnade hon mig ensam. Jag använde pappas telefon, utgick ifrån telefonlistan han hade liggande i köket, och ringde till de personer jag ansåg borde få veta vad som hänt. Hans systrar. Någon mer kanske, det minns jag faktiskt inte.

Sju år. Det kan kännas som igår, och det kan kännas som en hel evighet sedan. Jag försöker tänka ibland på de saker som min pappa inte fått vara med om. Vilka nyhetshändelser han missat. Mina barns utveckling, som kanske ger den tydligaste bilden av hur länge han varit borta. Men kanske mest genom att titta på mig själv. Vad pappas död har gjort med mig, hur den påverkat mig som människa.

Jag landade i lättnad, såklart. Min pappa var inte så mycket mer än några löst sammanhållna spillror av någon som en gång var en människa med drömmar. Han var inte till glädje för någon. Inte vad jag vet. Har svårt att tänka mig att han var oumbärlig för de där människorna som brukade komma hem till honom med sprit och supa sig redlösa.

Jag har läst hans dagböcker. Misären i dem får till och med mitt eget hjärta att mjukna, och tycka väldigt synd om honom. Jag är övertygad om att var han än är nu så är det en bättre plats än det där mörka rummet han levde i de sista åren och ropade ut sin ångest när ingen annan hörde.

Jag har ägnat timmar och åter timmar åt att gräva i det som fanns att rädda från hans hem. Bilder, brev, dagböcker. Dokumentation över ett liv. Över en människa som en gång var ett litet barn, en gullig unge inte alls olik min yngste son. En människa som jag försökt lära känna efter hans död, och som jag lyckats förlåta. Jag har inte riktigt perspektiv än, men jag vet att pappa för mig, i mitt liv, gjorde större nytta som död än som levande. Och jag är en bättre människa nu än när han levde. Han var tvungen att dö för att min bitterhet inte skulle ta över. Han var tvungen att dö för att jag skulle sluta var arg.

Jag fantiserar ibland. Funderar på vad som skulle hända om han plötsligt dök upp. Det är bra att tänka så, för jag vet att inget skulle vara annorlunda. Jag vet att det var för sent. För min pappa var det det, och för vår relation. Men jag önskar att jag kunde få träffa honom, kanske som tjugoåring, och prata med honom om livet. För den där människan, den som han var innan jag kom till, innan alkoholen hade tagit över honom helt – jag tror att jag kunde ha gillat honom. Eller kanske bättre förstått varför han blev som han blev, sen.

Mer om min pappa:
Min pappa
Brev från pappa
Fragment
Doften av snö
Ett sista möte
12 april 1969
Underdog
Fars dag
Hej pappa
Om min pappa. Igen.

About these ads

5 thoughts on “en livscykel

  1. Starkt Sofia! Det underliga är att såna här svåra upplevelser ofta gör oss starkare och faktiskt till bättre människor. Mvh Peder F

  2. Pingback: Den tiden kommer « mycketyck

  3. Pingback: jag har slutat skämmas | mymlan

Kommentarer inaktiverade.