torka aldrig tårar utan handskar

Jag minns när aids kom. Jag minns nyheterna, och rädslan. Men min rädsla var inte den för att bli smittad. Min rädsla handlade om den sista tiden. Om att aids var Guds straff mot mänsklighetens syndiga leverne, och varför den drabbade just homosexuella var såklart helt uppenbart, precis som Benjamins i teveserien mamma säger när hon tittar på nyhetsrapporteringen om det nya viruset. Ett straff. Dom fick skylla sig själva. Jag trodde på det. Inte för att jag var ond, utan för att det var en självklar sanning som jag fostrats att tro på. Och att Gud skickade aids just nu måste vara ett tecken på att slutet är nära. Snart kommer Jesus och hämtar dem som tror. Resten ska lämnas kvar i ett helvete på jorden.

Ett par år senare, i slutet av åttiotalet, drog en vän iväg mig till en författarkväll på Kulturmagasinet i Sundsvall. ”Det är den där bögen som ska prata”, sa hon. Utan att ha en aning om vem han var, utan något som helst intresse för hans böcker, följde jag med. Jag hade aldrig sett en livs levande bög förut. Det var väldigt spännande. Det blev en kväll som förändrade en hel del. En kväll som vände upp och ner på alla mina föreställningar om homosexualitet, och några av mina föreställningar om Gud.

Jonas Gardell stod där. Han var inte så gammal då. Han hade skrivit ett par romaner, den senaste hette ”Vill gå hem”. Han läste högt ur den, och han pratade. Jag köpte boken, och den förra romanen Präriehundarna. Jag läste dem ivrigt, jag slukade dem, och senare slukade jag varenda rad han skrev. De var så viktiga. För mig var de så viktiga just för att Jonas Gardell var kristen. Kristen och homosexuell. Om någon sagt till Sofia, 12, att man mycket väl kunde vara kristen och homosexuell samtidigt hade jag förmodligen sett ut som en fågelholk. Men när Sofia, 15, hörde Jonas Gardell berätta om sig själv och sina böcker ramlade poletten ner. För det är jag evigt tacksam. Och den där mörka höstkvällen på Kulturmagasinet i Sundsvall sade Jonas Gardell något som jag burit med mig hela livet. Han sa: ”Om kärlek förunnas en, i vilken form den än uppträder, är det en dödssynd att avstå från den”.

Året därpå fick jag frågan om jag ville ställa upp och fotograferas, för omslagsbilden till en informationsbroschyr om hiv och aids. Det hade visst inte varit så lätt att hitta någon som ville förknippas med sjukdomen. Jag sa ja. Det kändes viktigt. Och jag var med och spred budskapet. Det är inte farligt att krama någon med hiv. Det är inte bara homosexuella som får det. Det är inte ett straff.

I måndags tittade jag på Torka aldrig tårar utan handskar. Igår såg jag den igen på SVTPlay. Sedan läste jag boken. Jag kunde inte sluta när jag väl börjat. Jag har inte gråtit, varken åt teveserien eller boken. Möjligen i nästa avsnitt. Jag har så mycket känslor inför detta epos att jag faktiskt inte kan uttrycka dem ordentligt. Men jag har tänkt, och jag är tacksam för att jag inte längre är fast i en trångsynt fanatisk religiös syn på människor och synd. Jag är tacksam för att jag lever i ett land som trots allt ändå är en någorlunda human plats för homosexuella.

Jag är tacksam för att Jonas Gardell finns, för att han banat vägen. Inte ensam, självklart inte. Det är så många som fört kampen. Men han har varit viktig, och för mig personligen viktigast. Jag minns när jag gick fram till honom en gång på Arlanda för att jag inte kunde låta bli att berätta för honom hur mycket jag beundrade honom och älskade hans böcker. Jag var 16 år gammal och på väg till Italien där jag tänkte gå i kloster. Jag gav honom en diktsamling som jag och några vänner knåpat ihop. Han tog emot den, krävde att jag skulle skriva en dedikering och min adress. Ett par veckor senare kom ett långt handskrivet brev, med kritik och kommentarer till dikterna. Och uppmaningen ”sluta aldrig skriva. skriv, skriv, skriv.

Jonas. Jag hoppas att du heller aldrig slutar skriva.

ps. det här är en väldigt intressant artikel om en fanatisk högerkristen som walraffade som homosexuell. ds.

About these ads

2 reaktioner på “torka aldrig tårar utan handskar

  1. Jag träffade Jonas Gardell strax FÖRE han debuterade som författare, och då på en vernissage – han är inte nån tokig konstnär heller, denne Gardell…

    I kväll kan jag nog inte titta, men vi spelar in och ser troligen i morgon.

  2. Vet du Mymlan, jag är så otroligt tacksam för att det finns så oerhört många fina människor här i världen. Du och Jonas är två av dem. Kärlek och respekt till er och alla andra!

Kommentarer inaktiverade.