jag har slutat skämmas

Gårdagens krönika i Sundsvalls Tidning:

Under hela min uppväxt och långt upp i åren skämdes jag för min pappa.
Det var faktiskt inte förrän han dog för sju år sedan som jag slutade skämmas. Det var inte förrän han var död som jag kunde hantera att han var den har var. Att han var sjuk.

Så länge han levde var jag arg på honom. Jag kände mig sviken och tyckte att han levde dåligt upp till papparollen.
Först när han dog började jag se honom som den människa han var. Förstå att det fanns en tid, innan jag föddes, då han var ett barn, senare en ung människa, med drömmar som alla andra. En människa som precis som alla andra formades av sin omgivning och sina erfarenheter. En kreativ person som inte kunde hantera sig själv, än mindre sina barn.
Min pappa var alkoholist. Inte den sortens alkoholist som dricker lite för ofta och lite för mycket på fester, utan den sorten som söp sig själv medvetslös så fort han fick chansen. När jag var liten innebar det att mamma var bortrest.

Senare, när mina föräldrar hade skilt sig, blev det allt oftare. Hans firma gick i konkurs, man kan säga att han söp bort allt han hade. De sista åren överlevde han tack vare socialtjänstens försorg, flyttade runt i lägenheter de tilldelade honom mellan perioder i behandling och tillfällig nykterhet. Då och då hamnade han på akuten med alldeles för hög promillehalt i blodet. För oss vanliga – dödliga promillehalter. För en grav alkoholist – inget särskilt. Åtminstone inte enligt min pappa som mer eller mindre ända till sin död förnekade sin alkoholism.

Och jag skämdes. Var rädd för att möta honom på stan när jag var i sällskap med mina bekanta. Ville inte att de skulle se hur ovårdad han var. Ville inte att de skulle förstå att den nedpissade mannen med sårigt ansikte var min pappa.
Nu, några år efter hans död, skäms jag inte längre. Den där ovårdade mannen som lunkade omkring med krum rygg och var så onykter att han knappt kunde stå upp, han var en sjuk människa. En alkoholist, som i hela sitt liv gjort så gott han kunde. Men han kunde inte bättre. Han hade en svår sjukdom, och den var inte mitt fel, eller någon annans. Inte ens hans eget, även om bara han var den som skulle ha kunnat ta tag i sitt liv.

Jag vågar påstå att alla har en alkoholist i sin närhet. Kanske ingen som är så illa däran som min pappa var, men ändå en alkoholist. Jag vill uppmana er att sluta tassa på tå, att sluta lägga locket på, att sluta släta över och undvika att tala om det, även om det är jobbigt och svårt. Jag vill uppmana er att sluta tänka att det är en privatsak, något för den närmaste familjen.
Alkoholism är inte en privatsak, det är en sjukdom som vilken sjukdom som helst, och det blir inte det minsta lättare vare sig för den sjuke eller för dens anhöriga om det fortsätter vara ett ämne som man inte pratar om. Första steget mot att slippa skammen är att prata om det svåra. Jag är inte min pappa, och jag har slutat skämmas för att han var den han var.

Relaterat:
Blotta strupen i det offentliga
En livscykel
En lycklig man

About these ads

3 thoughts on “jag har slutat skämmas

Kommentarer inaktiverade.