om detta må ni berätta

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 11 november 2012:

Jag var i Polen på Alla Helgons Dag. Kyrkogårdarna var fyllda av människor som var där för att hedra och minnas sina döda. Jag skulle på sätt och vis göra detsamma. Minnas de döda.
Jag besökte Auschwitz. Bortsett från taggtråden och skorsternarna var det en ganska vacker plats. I barackerna utställningar. Foton, högar av skor, väskor och hår som tagits från människorna som fraktades dit för 70 år sedan, för att avrättas. Vi hade en guide som rabblade siffror, ofattbara. Siffror som var omöjliga att ta in, därför att siffror är opersonliga.

Så, i en korridor, stannade jag till. På väggarna satt fotografier av fångar, bilder som togs när de anlände till lägret. Där stod även namn och födelsedata, samt etnisk tillhörighet. Somliga polacker, andra romer, de flesta judar. Min blick fastnade på en bild av en man, rakad på huvudet och med utstående öron, född den tionde november år 1908. Han hann vistas i lägret i tre månader innan han avrättades. Han hade samma födelsedag som jag.
Därefter gick färden vidare till Birkenau. Läger nummer två, dödsfabriken. Där såg jag det kända järnvägsspåret som gick rakt in i lägret, perrongen där familjer splittrades, delades in i led. De som skulle arbeta, och de som skulle direkt till gaskamrarna. Alla barn skickades direkt till gasen.

Birkenau är stort. Baracker och åter baracker. Taggtråd och åter taggtråd. Och ödesmättad tystnad, under solen. Jag visades in i ett par baracker, där människor sovit under fruktansvärda förhållanden. Vi fick se toaletterna, och tvättrummet som byggts. Tvättrummet som designats i sten, med tvålkoppar som aldrig hade sett någon tvål.
Somliga hävdar att utrotningen av judarna är det grymmaste mänskligheten skådat. Att Hitler är ondskan personifierad.

Det oroar mig. Det oroar mig att vi besöker ett museum, tittar på filmer, läser böcker och påminns om dessa fruktansvärda brott mot mänskligheten som begicks, och ändå inte lyckas lära oss av historien.
Människor behandlas i stort sett lika illa idag, på lika lösa grunder som då.
Och omvärlden gör ungefär lika lite som då för att förhindra att det sker. Minns ni Rwanda 1994? Har ni hört rapporterna från Syrien idag? Vad gör du för att förhindra detta, vad gör du för att hjälpa dem som flyr?
Kunde vi spola tillbaka tiden och ges möjlighet att rädda de människor som gasades ihjäl i Birkenau, skulle vi göra det då? De flesta skulle svara ja.

Ändå diskuteras hur mycket invandring Sverige egentligen tål. Ändå trakasseras människor i våra flyktingförläggningar. År 2012, mina damer och herrar.
Trots att vi kan vara överens om att Hitlers idé om ett renrasigt samhälle var en riktigt dålig idé, frodas exakt samma idéer i Sverige idag, men med andra namn och uttryck.
Auschwitz och Birkenau, och berättelserna om de grymheter som där begicks, är viktiga historiedokument. Men än viktigare är att se sig om och reagera på liknande brott som pågår varje dag, runt omkring oss.

Här finns några bilder från Auschwitz och Birkenau.

Och här finns en bra debattartikel om varför SD är ett fascistiskt parti.

About these ads

9 reaktioner på “om detta må ni berätta

  1. Fast det är faktiskt ett ganska långt steg från att kritisera invandringspolitiken till att förespråka/planera folkmord. Det är väl mycket mer anmärkningsvärt att vi haft kommunistpartiet i riksdagen under hela tiden som kommunister dödat mångfaldigt fler än nazisterna hann med under krigsåren.

      • Jo, jag lovar, jag tänker nog mer politiska ideologier än vad du gör =) Läste häromdagen på någon av våra större tidningar (SvD eller DN har jag för mig) att okunskapen om hur många som dött under kommunistiska styren är ganska mycket större än okunskapen om nazismens offer. Det hette väl kommunistpartiet ända tills efter Sovjet föll?

        Men det är absolut viktigt att belysa om alla brott som begåtts och som fortfarande begås. Internet har en ny viktig funktion i detta. Antar att du känner till wiki leaks, helikopterskjutningen osv..

  2. Jag var i Auschwitz/Birkenau för över 30 år sedan, när jag var 16, med mina föräldrar. En allt igenom hemsk upplevelse, som jag fortfarande kommer ihåg. Tror aldrig att jag har blivit så berörd av något.
    När jag var nybliven mor, började jag läsa Gitta Serenys bok om Franz Stangl, som var koncentrationslägerföreståndare för Treblinka. Jag kunde inte slutföra den, för att jag mådde så dåligt; drömde mardrömmar om att jag hamnade på ett koncentrationsläger och var tvungen att lämna ifrån mig min halvårs son.
    Men det som var mest otäckt med den boken – så långt jag kom – är att Sereny på ett sådant övertygande sätt lyckades beskriva vägen dit för Stangl; hur han kunde – för sig själv – rättfärdiga varje beslut, och jag kunde inte vara säker på var jag skulle sätta gränsen, om jag hade hamnat i den situationen.

    • Jag älskar Gitta Sereny. Hennes bok om Albert Speer är den bästa bok jag någonsin läst. Det mest objektiva som skrivits tror jag, om nazityskland och Hitler.

  3. Är svårt att inte hålla med men blir lite less på slutklämmen. Folk ser saker från olika håll. De som är emot mer invandring ser ju mer som att det bör finnas sysselsättning för att det hela ska bli hållbart i längden. De sägs ju att 1 miljard människor lever på under 250 US dollar i månaden. Ska alla dessa människor kunna invandra till Sverige för att alla människor har lika värde? Det du skriver är inte fel, det känns bara inte förankrat i den verklighet vi lever i…

  4. Visst ska vi hjälpa varandra.
    Det krävs dock att beslutsfattarna kan förutse de negativa konsekvenser som naturligtvis uppstår när människor med fundamentalt olika uppfattningar ska leva tillsammans.
    Jag försökte häromdagen belysa någon effekt av den fria rörligheten inom EU och då är Européer mer lika varandra än ”Kristna och Muslimer”, för, det är i de termerna man pratar när det gäller människor från 3:e land.

    Jag tillåter mig att länka till inlägget :

    http://mrmhalland01.wordpress.com/2012/11/15/salda-barn-en-effekt-av-fri-rorlighet-i-unionen/

Kommentarer inaktiverade.