the real mymlan

Jag tänker inte skriva någon årssammanfattning i bloggen. Inga listor. Inget sånt. Däremot så tänker jag filosofera över min blogg och varför jag skriver den, och varför jag skriver som jag gör.

Det är en jäkla egotripp. För jo.

Allt handlar om mig.

Det här bloggen handlar om mig.

Som i min underrubrik. “mymlan försöker förstå”.

Jag skriver för min egen skull. För att jag vill förstå. Lära mig mer om människorna, världen, och om mig själv.

Därför är den här bloggen väldigt spretig. Det är så långt ifrån en temablogg man kan komma. Känner jag för att skriva om bajs så gör jag det. Vill jag dela bra musik så gör jag det. Känner jag att jag vill proklamera min åsikt om något så gör jag det, fast ganska sällan. Oftare försöker jag hitta min åsikt, genom att treva, fråga, få igång diskussioner som ger mig nya infallsvinklar. För mig är inte viktigt att alltid ta ställning. Däremot att om jag gör det veta varför.

Jag är inte så noggrann när jag bloggar. Jag skriver det som faller mig in och klickar på posta. Ibland blir det fånigt och fel och dumt, men vafan. Man ska inte ta sig själv på så stort allvar. Jag försöker att inte göra det. Jag bjuder hellre på mig själv.

Och så har jag en mission. I hela livet. Att få människor att tänka större. Sätta detaljer i sammanhang. Tänka några varv till. Och tänka själva, inte bara följa strömmen. Det kan väl sägas vara en grundläggande orsak till att jag håller på.

Ibland blir folk väldigt arga på mig. Nu senast en rad kvinnor som bloggar om barnlöshet.

Det är bra att folk blir arga. Men ibland blir jag osäker. När jag blir kallad dum, tanklös, oempatisk och andra sådana saker. Eftersom jag minst av allt är tanklös, dum eller oempatisk. Jag kan säga dumma grejer, visst. Men dum är jag inte.

När jag blir osäker försöker jag gå till mina grundläggande värderingar. För allt mitt tyckande kommer från dem. Ursprungligen. Och det är i min grund jag hittar argumenten. Om mitt tyckande skär sig mot vad jag i grunden tycker försöker jag backa bandet.

En av mina grundläggande tankar är att man måste skilja på förnuft och känsla. Mina känslor går ganska sällan ihop med mitt förnuft. Därför brukar jag själv avhålla mig från att gå in i seriösare debatter och diskussioner om saker som jag själv är känslomässigt engagerad i, eftersom jag säger och gör så dumma saker som jag vid en närmare granskning kanske inte riktigt kan stå för.

I flera år sa jag inte pip i diskussioner som handlade om otrohet till exempel. Därför att mina känslomässiga reaktioner var så jävla irrationella och jag skulle ha skrivit en massa dumheter. (vilket jag gjorde ibland, men jag försökte hålla mig)

Jag tycker nämligen inte att argumentet “jag vet minsann hur det känns att bli bedragen” håller för att vilja stifta lagar mot ljug och liknande. Det handlade ju enbart om mina känslor och de var jag tvungen att ta itu med själv.

Alla har ett eget ansvar för sitt eget liv.

Och livet är inte rättvist. Det finns egentligen inga mänskliga rättigheter. Visst kan vi som flock försöka enas om saker som bör vara mänskliga rättigheter. Men vi vet också att de aldrig kommer att uppfyllas. Det finns alltid personer som inte åtnjuter de rättigheterna.

Här kommer vi till en annan av mina grundvärderingar. Kanske min religion. Jag tror på ödet. Jag tror att allt som sker gör det av en orsak. Även om man inte alltid kan se den. Och jag tror att människorna hur mycket vi än försöker aldrig kommer att förstå eller få veta sanningen eller svaret på varför. Och att jakten på svaret tar energi som man skulle kunna lägga på annat. Som att lära sig gilla läget. Ta de verktyg man fått och försöka göra något bra av det man har, det man har fått.

Och att man inte kan tvinga ödet. Man kan försöka, och man kan ibland lyckas. I det lilla perspektivet kan det se jävligt bra och rätt ut. Men i det långa och i det stora, det stora som man kanske inte ens blir medveten om, kan det vara alldeles tokigt.

Det här betyder inte att jag tycker att alla bara ska sätta sig ner och acceptera och sluta kämpa för saker. För jag tror att vi har fått våra hjärnor av en anledning också.

Däremot betyder det att jag tror att man måste försöka tänka mer förnuftsmässigt, sätta små saker i stora sammanhang mer, och kanske också oftare än vi gör nu acceptera sakernas tillstånd. Ett exempel på det är ju åldrandet. Rädslan för åldrandet handlar väl mest om rädslan för att dö. Men alla ska dö. De flesta blir gamla först. Det kan inte stoppas, så varför inte acceptera och försöka ta vara på fördelarna istället för att lägga energi på att förhindra det?

Varför lägga energi på att tvinga ödet så att man glömmer att leva och vara?

Sen tror jag på alla människors lika värde. På riktigt. Jag kan personligen tycka mer eller mindre om en annan människa, men i det stora sammanhanget har alla samma värde. Samma mänskliga rättigheter, eller samma rätt att åtminstone försöka se till att få ta del av de mänskliga rättigheterna.

Och det finns inget rätt eller fel.

Det finns saker som jag tycker är rätt. Och saker som jag tycker är fel. Men det är aldrig en absolut sanning.

Det som är rätt för mig behöver inte vara det för någon annan. Alla måste själva hitta sin sanning och det som är rätt för dem. Men snälla. Tänk till först. Anamma inte bara det som någon annan säger är sanningen eller rätt eller fel.

Jag respekterar dig, nästan vilken åsikt du än har, så länge du står för den. Jag respekterar dig om du respekterar mig även när jag inte tänker som du. Jag respekterar dig om du är rak och ärlig och står för vem du är, även de delar du är mindre stolt över.

Jag är en motsägelsefull person. Det är vi alla. För vi har alla saker vi tror på och tycker är rätt, vi har alla längst inne i oss någon vi vill vara men inte alltid lyckas visa upp. Och till sist: Kalla mig gärna naiv. Kalla mig godtrogen. Men jag tror att de allra allra flesta innerst inne faktiskt menar väl.