be who you wanna be - semestersvammel

Semestermode. Så mycket som snurrar i huvudet som jag inte får ordning på. Medveten om att jag tappar kontrollen låter jag mig göra just det. Tappa kontrollen. Sluta vara sådär duktig och sluta ha koll på allt. Jag navelskådar. Så in i helvete.

Jag har fått några fina mail. Människor som läser min blogg som av någon anledning inte vill skriva kommentarer. Men ni mailar. Tack.

Och så nåt annat:
Ni som följt mig genom åren har hört mig tjata om det här förut. Om att vara sig själv eller inte. Känner bara att det tål att upprepas. Och eftersom jag navelskådar och funderar över mig själv och varför jag gör som jag gör kan jag lika gärna dela med mig lite.
Det dummaste rådet man kan ge till en vilsen tonåring (eller till vem som helst förresten) är “Var dig själv”. Dom stackarna som lyder det rådet blir fan utfrysta, mobbade och får det jävligt tufft. Jag säger inte att man inte ska vara sig själv. Jag säger bara att om man ger någon det rådet bör det följas av noggrann information om vad det kostar att vara den man är. Det bör följas av information om människor som inte riktigt kan tänka utanför sin egen låda. Det bör följas av information om att det kommer att vara jävligt tufft.

Jag har en annan idé. Ett annat råd. Istället för att vara sig själv ska man försöka vara den man vill vara. Bli den man vill bli. För allvarligt: Vem är man? Man är en jävla messup av saker som varit med om, av gener och arv och miljö och erfarenheter om kanske inte alls gjort en till en person att visa upp och vara stolt över.
Ska man då bara “vara den man är” eller ska man försöka bli någon annan?

Jag tror på att man ska försöka bli någon annan. Jag tror på att ha en bild av hur man vill vara, vad man vill göra och på vilket sätt, och försöka nå dit.
Jag tror inte att man riktigt någonsin lyckas, för vissa saker kan man inte ändra på. Men annat kan man faktiskt fan påverka.
Jag har skrivit förut om barndom. Om traumatisk barndom. Det är ju jävligt enkelt kanske att skylla alla sina tillkortakommanden på en taskig barndom, men det håller fan inte. Bättre då att trotsa oddsen och bli den man vill vara istället för att vara ett bränt barn resten av livet.
Kan ju låta konstigt att jag säger det här efter mitt inlägg om lögner och hur bränd jag är. Men tro fan inte att jag bara gillar det läget. Tro inte att jag för en sekund kapitulerar för att jag är sårad som jag är. Tro inte att jag inte faktiskt försöker tänka annorlunda, utanför lådan, och hitta tillbaks till den jag var innan jag brände mig. Samtidigt om jag strävar mot att bli något mer än jag var då. Samtidigt som jag måste lägga till det jag blivit, det jag vet, det jag har nu som jag inte hade då. Och göra något bra av det.

Det är så irriterande och frustrerande med människor som konstaterar att “sån är jag” utan tillägget “men nu ska jag jävlar i mig ta itu med det och bli den jag vill vara, någon bättre, något mer”.

Jag vet inte riktigt vad jag vill vara. Eller vem.
Jag vet att jag inte vill vara ett jävla offer som sitter och tycker synd om mig själv och dömer andra på förhand bara för att jag har taskiga erfarenheter.
Jag är mer än så.

Men ibland måste man få släppa taget. Ibland måste man få sjunka till botten, för att ta sig upp. Litegrann bryta ihop och komma igen. Jag tror på det. Och jag har blivit bättre genom åren på att bryta ihop lite lagom då och då istället för att vänta för länge och explodera.

Jag lyssnar på “She wants revenge”. Riktigt bra. Har inte helt upptäckt det förrän nu. Man har så många konstiga hangups.
Häromdagen såg jag en bild på Mr X med annan kvinna. I ett folkhav. Märkligt var det men jävligt befriande. Och skönt att helt ärligt kunna säga att det inte gjorde det minsta ont att se. Jag hoppas att bilden på nåt sätt är sann. Att hon inte var nån som bara råkade hålla sig väldigt tätt intill honom. Eller så spelar det ingen roll. Mer bara en sådan befrielse att konstatera att jag på riktigt verkligen är så färdig med honom.

Jag är ju en sån som ger alla en till chans. Och en till och en till och så några till och därefter några fler. För att jag gärna själv vill det. Få en ny chans om jag tabbat till det. Mina vänner förstår mig inte. Kan inte förstå att jag är så satans tålmodig och förstående och förlåtande alltid. Jag förstår det inte själv. Men sån är jag. Och faktiskt tamigfan - sån vill jag också vara. Ska bara försöka fixa lite hårdare hud så kommer allt att bli så bra så. Tänker jag mig.

Någon från mitt förflutna skickade sms häromdagen och frågade om han får komma och krypa ner i min säng nån natt när han har vägarna förbi. Skulle inte tro det. Han får gärna hälsa på men vad är det om gör att vissa tror att man vill ha dom nakna helt plötsligt efter så många år när man inte velat det förr? Någon annan från mitt förflutna har börjat härja i mitt huvud sedan han mot alla odds reggade sig på facebook. Någon som tänker bra tankar och är lite som jag fast olika.
Jag tycker om människor. Jag tycker om att få titta in i andras liv och tankar. Jag tycker om att få kontakt. Men jag är dålig på att upprätthålla den. Kontakten. Vårda vänner är inte min starka sida. Det vill jag bli bättre på. Det ska jag skriva upp på listan över förbättringområden.

Och annars då? Jo jag har vänt på dygnet. Älskar att sova på dagarna. Och vara vaken på nätterna. Men jag kanske ändå borde försöka sova. Eller åtminstone flytta mig till sovrummet. Läsa en bok. Har inte riktigt kommit igång med läsandet den här sommaren. Högen på sängbordet känns inte lockande helt enkelt. Nån som har ett bra boktips?

 

haircut

För er som undrat om min “nya frisyr”. Så här ser jag ut nu för tiden:

grey

Originally uploaded by therealmymlan

 

haligh haligh a lie haligh

Jag är, enligt mina vänner, dom som känner mig, “tvingande ärlig”.
Betyder: Jag kan inte ljuga ens när jag borde. Jag säger som det är även när jag har allt att förlora och inget att vinna.

Vad som är värre: Jag utgår ifrån att andra är som jag.
Men. Jag är ju journalist. Hur fan går det ihop?
Jomen förstår ni mina vänner, det är skillnad. För jag är inte dum. Inte så naiv som man kanske kan tro. Jag utgår inte ifrån att en företagsledare eller politiker som har en god anledning att dölja fakta talar sanning med mig som journalist. Jag utgår inte ifrån att alla mäniskor alltid talar sanning.

Men jag utgår ifrån att människor som står mig nära, som säger sig älska mig, och som jag valt att lita på, talar sanning med mig. Jag utgår ifrån att människor som kallar sig mina vänner är ärliga mot mig.

Jag talar nu inte om vita lögner. Diskussionen om vad som är sanning och lögn behöver vi inte ta. Jag talar om de svarta lögnerna, de som skadar.

Jag var gift med en man som ljög som en häst travade. Varje dag. Hela tiden. En man med livslögner. Han ljög från dag ett. Vilket i efterhand kan ses som antingen skrattretande eller som fruktansvärt, vad man väljer. Eftersom vi hade en enda deal. Ett enda äktenskapslöfte till varann. Det löd: Aldrig ljuga. Alltid säga som det är.

Men han ljög och ljög. Till en början var det inte ett problem eftersom jag utgick ifrån att han talade sanning. Eftersom jag utgick ifrån att ingen människa med berått mod gifter sig med en annan och ger ett livslöfte om något man från början inte tänkt hålla .
Nu var det så ändå.
Och när det väl gick upp för mig hamnade jag i chock. En chock som mer eller mindre satt i i flera år. Jag kunde inte ta in att han inte talade sanning.
Han skulle aldrig heller ha medgett en lögn eller gjort avbön utan bevis. Alltså: varje gång jag såg i hans ögon, hörde på hans röst, kände i magen att han ljög, men inte hade några bevis, så slutade det med att jag bad om ursäkt för att jag var misstänksam och inte litade på honom.
Han blånekade. Alltid.

Tills jag lade fram bevis.
Och även då slutade det alltid med att jag bad om ursäkt. Jag gjorde avbön. Jag kröp och grät och bad om förlåtelse för att jag kränkt hans integritet.
Dessutom kunde han alltid slänga sig med argumentet att “Det är ju ett år sen, ska vi verkligen diskutera det nu?”

Bara för att “bevisen” kröp fram i efterhand. Ibland tog det en månad, ibland ett år, ibland flera år.

Ju längre tid det tog innan sanningen kom ikapp desto ondare gjorde det.

Och ju längre tid det tog desto mindre rätt hade jag att klaga.

Visst, man kan fråga sig varför jag stannade så länge med denne man. Simpelt: Han sa varje gång att han skulle sluta ljuga, tala sanning från och med nu, aldrig svika mer. Och jag ville så gärna tro honom. Men de sista åren gick jag omkring med ständigt magont och känslan av att vara lurad, och känslan visade sig alltid ha grund.

Jag pratar fortfarande inte om vita lögner. Jag talar om lögner av dignitet. Lögner som förändrar sakernas tillstånd. Lögner om andra kvinnor, om kärlek, om livsavgörande saker. Livslögner.

(mot slutet började han dissa mig. säga att jag borde träna, att jag vore snyggare om jag vore mindre fet och blek och annat. och när jag blev sårad sa han: du vill ju att jag ska vara ärlig, men du ser - du blir ju bara ledsen när jag säger som det är)

Jag blev svårt brännskadad kan jag säga.
När jag träffade den mannen var jag öppensinnad och glad. Jag ställde inga särskilt höga krav. Han fick knulla runt om han ville. Så länge han inte ljög om det.

Om jag någon gång i mitt liv någonsin mer får till det med en man så måste den mannen vara ett under av tålamod. Han måste förstå att jag är brännskadad. Att han måste smörja mina sår med salva. Han kommer att måsta stå ut med misstänksamhet och tusen frågor. Han måste försäkra mig om och om igen om sakernas tillstånd, och han kommer att måsta ge mig bevis.
Han må vara hur oskyldig som helst, han får inte bli arg eller brusa upp eller känna sig orättvist behandlad om jag ställer närgångna frågor om kvinnor i hans närhet.
Han måste bevisa att han talar sanning. Att han är lika ärlig mot mig som jag mot honom. Även om han skulle råka hamna i säng med någon annan.
Den mannen som gör sånt och säger som det är har min respekt. Och förhoppningsvis, efter ett tag, efter att ha visat tålamod och förståelse för mina brännskador - även min tillit.
En som ljuger kan dra åt helvete.
Det ska inte vara upp till mig att bevisa saker.
Om en man vill ha mig måste han ta mitt bagage också.

Tyvärr.
Tyvärr är det så.

Och jag blir så jävla beklämd när vänner säger att det är att ställa för höga krav. Att alla ljuger. Att särskilt alla män ljuger.
Eller när min vän säger: Men jag skulle inte märka om jag blev lurad och ljugen, för jag tänker inte så. I wish. Jag önskar verkligen att jag inte hade den lögnradar jag har. Att jag inte direkt märker när någon inte talar sanning. Jag har fingertoppskänsla för när någon försöker dölja något för mig.

Men i en nära relation kan man inte ljuga. Lögner bygger murar mellan människor. Lögner gör en människa känslomässigt frånvarande. Lögner gör att en person inte kan vara sig själv eller helt avslappnad för en människa som ljuger måste alltid tänka lite extra innan han talar.

Jag hittar alltid dom som ljuger.
Fråga mig inte hur.
Kan någon hjälpa mig att leta fram en människa som liksom jag tror att ärlighet varar längst?
En människa som kan stå för vem han är och vad han tror på?
En man som inte medvetet skadar den han säger sig älska?
Finns det?
(som dessutom såklart avgudar mig, som jag tänder på och som i övrigt passar ihop med mig. typ)

Läs även andra bloggares åsikter om bright eyes, haligh haligh a lie haligh, lögner, sanning, relationer, kärlek

 

idioterna

Vi talade om kärlek. Men mer talade vi om helvetet. Det som finns på jorden. Inuti oss och runt omkring. Alla idioter som översvämmar jorden. Vi var två av dom. Idioterna. Idioterna som kanske innerst inne hoppades att vi skulle läka varandras galenskap. Idioterna som inbillade oss att vi skulle vara något annat, något större än helvetet.

Vi talade om livet. Men mer om drömmar, så vi ville att livet skulle vara. Fullt av kärlek. Intimitet. Förståelse. Fast vi förstod nog aldrig varandra, vi var bara två ensamma idioter som hoppades och gärna ville tro att vi hittat Den som förstod. Som de idioter vi är försökte vi förtränga att drömmar sällan slår in.

Vi talade om vardag. Och vi hade idiotiska förhoppningar om att en vardag tillsammans med varandra skulle vara en vardag annorlunda än andras trista vardagar. Fast vi visste att det inte skulle bli så. Inte mellan oss. Vår vardag skulle inte vara grå, den skulle vara röd av passion och svart av våra helveten och kanske orange av ilska och hårda ord mellan väggarna.

Vi talade om att försonas. Försoningssex. Vi kom aldrig så långt. Kanske hade det förändrat sakernas tillstånd. Om vi haft det där sexet och svettats ut allt och somnat som två idioter i tron att allt blir bra om man knullar skiten ur varandra.

Vi talade om att älska. Och eftersom vi är två och inte en och samma hade vi olika bilder av vad det är att älska. Fast vi kämpade för att försöka hitta en gemensam syn. Fast jag tror på handling och du trodde på orden. Och kanske det kunde blivit bra om vi hittat en kompromiss mellan orden och handlingarna. Men eftersom vi är två idioter som gärna gör vad som helst för att slippa kompromissa om det vi tror på kom vi aldrig så långt.

Vi talade om skönhet. Jag kände mig vacker när du såg på mig. Men din blick började flacka och gjorde mig osäker. Som den idiot jag är försökte jag alldeles för länge krampaktigt hålla fast vid bilden av mig själv som vacker i dina ögon, långt efter att du slutat se mig. Försökte hålla kvar känslan av vara mindre ensam långt efter att jag insett att jag kanske från och med nu kommer att vara ensammare än någonsin förut eftersom jag vet att du finns.

Vi talade om tillit. Framförallt om hur viktigt det är för mig att kunna lita på. Och du lovade att aldrig ljuga. Som den idiot du är trodde du ändå att dina lögner skulle skydda oss från den fula verkligheten. Och som den idiot jag är trodde jag på dig. Fast jag föredrar en ful verklighet framför en vacker dröm.

Du var en vacker dröm. Vi var en vacker dröm. Det var vi. Som alla andra vackra drömmar, bara det. Det var inget särskilt med oss, vi var bara två av de där idioterna vi älskade att dissa. Två idioter som trodde vi var speciella. Två idioter som kanske älskade varandra så mycket som idioter kan älska. Drömmen är slut nu. Jag har vaknat. Men jag älskade den. Och dig.

 

dagens citat

“Mymlan, jag har verkligen aldrig träffat någon som är ens i närheten så vidsynt som du. Men gör dig själv en tjänst - öva dig på att bli mer trångsynt och mindre förstående…”

Det är sånt man har vänner till.

 

lurad

Jag känner mig lurad.
Möjligen är jag naiv. Men någonstans måste man väl ändå utgå ifrån att det man lär sig är sant, att det man hör stämmer någotsånär och att människor har goda avsikter.

Framförallt har jag alltid inbillat mig att människor faktiskt tänker. Att människor har ett samvete. Att de allra flesta ändå någonstans vill att det ska vara så bra som möjligt. Att alla vill ha en så bra värld som möjligt för oss alla att leva i. Att ingen är i grunden ond. Att ingen medvetet lurar någon bara för att jävlas.

Jag har fått lära mig sedan barnsben att Sverige är ett bra land att leva i. Och visst. Absolut. Sverige är ett bra land att leva i av många orsaker. Men inte av de orsaker jag trott.

Jag har också fått lära mig att människor generellt är egoister och står sig själva närmast. Men i det ingår ju att stå sin omgivning nära, att faktiskt vilja ha en bra värld att leva i, för sin egen skull.

Jag har trott att Sverige är frihetens land. Demokratins vagga. (nåja, lite ironisk får man kanske vara).
Jag har trott att i Sverige har vi åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Och att det är bland det viktigaste vi har, och det viktigaste som finns för att ett land verkligen ska få kallas för en demokrati.
Jag har trott att vi har folkvalda som styr och ställer för att de har ett förtroende från andra. Och jag har naivt trott att mäniskor ändå är så pass rädda om sina politiska positioner att de inte vill riskera att svika de som valt dem, i förtroende.
Jag har lärt mig att respektera individen. Sedan barnsben har jag fått höra att man ska vara sig själv och vara ärlig, för det räcker längst. Jag har blivit itutad att man ska respektera alla andra människor, och i skolan fick jag lära mig demokrati och vad det faktiskt är.
Jag har trott att alla i det här landet fått ungefär samma demokratiska fostran. Och jag har stundvis varit stolt över Sverige i jämförelser med andra delar av världen.

Och visst är det sant att i Sverige behöver man inte riskera livet för sina åsikter. Visst är det sant att jag faktiskt har en möjlighet att ringa eller skriva eller ta direkt kontakt med dem som bestämmer och så länge jag uppför mig någorlunda hyfsat får jag också ett hyfsat bemötande.

Men vad spelar det för roll när precis hela skiten bara är ett spel för galleriet?
När ord är ord som betyder något annat, när folk säger en sak men menar en annan, när det spelas fulspel och hotas och mörkas och alla egentligen är livrädda för att sanningen ska komma fram för Sverige är inte en demokrati den meningen att människor får vara som de är och tänka fritt. För de som vågar göra det, de som faktiskt inte spelar med i rävspelet, de blir utfrysta, mobbade, avsatta och kritiserade. Och makten är stor, större än den borde i en så underbar demokrati som Sverige.

Jag känner mig lurad när de få som inte spelar spelet blir dissade, uthängda, ifrågsatta och trampade på. Jag blir ledsen när jag inser att vi trots all demokratisk fostran och respekt för individen och tro på åsiktsfrihet fortfarande inte visar respekt för andra. När det fortfarande är så att folk inte ens orkar tänka efter och fråga sig själva varför, för att de är rädda att inte passa in. Och den som inte passar in får inte vara med i gemenskapen.

I Sverige. I ett av världens bästa länder att leva i. I ett land som predikat demokrati och mänskliga rättigheter så länge någon kan minnas. I det landet är människor fortfarande livrädda för att säg vad de tycker. För de drabbas av repressalier. De får skit för det.

Ord räcker inte.
Jag vill ha demokrati tack. I praktiken. Nu.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, demokrati, bloggregistrering, yttrandefrihet, åsiktsregistrering, folkvalda, Sverige

 

svar

Inatt fick jag svaret. Det jag så länge frågat efter.
Som kanske stått skrivet med rödpenna mitt framför näsan på mig redan tidigare men som jag behövde få bekräftat med den tydlighet jag fick inatt.

Det är kluvet. Jag är både sorgsen och lättad. Vet att något som betytt mycket för mig under en längre tid är över. Dags att lägga saker bakom mig, som varit viktiga. Dags att släppa taget. Att tänka nytt. Inte utan en viss separationsångest försöker jag ändå stanna i känslan av lättnad. Att äntligen veta.

Ovisshet är värre än allt.

 

vilket jävla skämt

Eller också helt med sanningen överensstämmande. Den ständiga tvåan. Hej, här har ni mig!

Läs även andra bloggares åsikter om facebook, compare people

 

in progress

Fast det känns som om jag står och stampar på ett och samma ställe så händer det ju faktiskt saker. Livet förändras. Saker sker. Utveckling.

Har startat firma. Bara en sån sak. Har tänkt tanken i så många år men aldrig kommit till skott, det har verkat så krångligt. Men så när jag började få förfrågningar om att föreläsa tänkte jag att jag måste fan göra det. Enklare fakturering och mer seriöst kanske. Sen gick det i en rasande fart, och jag har redan en pärm som inte är full men ändå innehåller alldeles för många papper för att vara för en firma som bara startat men ännu inte bedrivit någon vidare verksamhet. Fast jag har en faktura att skriva och senast idag bokades ännu en föreläsning. Det är inte som att jag ser fram emot nästa års deklaration, det gör jag inte.

Barnen blir äldre. Nästa vecka fyller Hamlet sjutton. Sjutton liksom. Han är snart ett huvud längre än mig och klarar sig själv. Helt och hållet. När jag var i Stockholm och Göteborg gjorde han det. Tänk, jag är inte längre den där inlåsta fastbundna småbarnsmamman som aldrig tar mig nånstans. Det är också utveckling.
(fast häromnatten kom lille e och ville sova i min säng, när jag precis stått och funderat på om det kanske aldrig skulle hända igen…)

Nytt jobb efter semestern. Känns riktigt bra. Bara lite långsamt och jobbigt att stå ut till dess.

Så nej. Jag kanske inte står och stampar. Förutom på en punkt. Jag saknar någon att dela med.

 

depp men ändå inte

Jag har som sagt varit hemifrån i en vecka.
Och sällan har jag träffat så många intressanta människor på så kort tid.
Sällan har jag druckit så mycket bubbel på så kort tid.
Varit så intensivt social.

Och så slås jag av trollen i min blogg som brukar säga att jag är en wannabe. En som försöker vara något annat än jag är. Kanske är det så. Samtidigt som det är märkligt att jag känner mig så hemma tillsammans med de där människorna jag så gärna vill vara som. För att de är smarta, snygga, verbala, kloka och trevliga på samma gång. För att de är ambitiösa och lyckas med saker. För att de verkar ha sån jäkla koll på läget. Kan så mycket som inte jag kan.

En av dem jag träffade var Fredrik. Och idag läser jag i hans blogg något som gör att jag ändå tror att han innerst inne är lika mänsklig som jag även fast han är så genomklok, mjuk, tänker innan han talar och har så jäkla mycket att komma med.
Jag kunde inte sagt det bättre själv.

En annan person jag träffade, två gånger till och med, var Ulrika. Som jag är ständigt avundsjuk på. För att hon är så satans snygg. (snyggare i verkligheten än på bild dessutom). Och för att hon är snabb i tanken och kan leka med ord och lägger märke till små detaljer och ser humorn i vardagen och formulerar dem klockrent i sin blogg.

Och så Abbes pappa. Som skriver om kärlek. Kärlek till sina barn. På ett sätt vars like inte finns. Och utan att vara mesig, utan att vara genomgod. Han är mänsklig och tillåter sig att vara det, att dela med sig av sin mänsklighet. Skriv den där boken, gör det! Man vill så gärna kunna skriva som han, göra det så där bra och klanderfritt. Men det kan jag ju inte.

Och så Nisse. Som är sådär jättebra på allt. Som är trevlig, snygg, smart, klok, duktig på det han gör och som alla bara älskar för det finns ingenting ont i honom överhuvudtaget. Som får åka till Peking-OS (om nu det är nåt att avundas…) och som liksom verkar vara sådär i grunden nöjd med livet.

Jag skulle kunna räkna upp fler personer jag träffat under den gångna veckan, som alla har så mycket som inte jag har men som jag skulle dö (nästan) för att få.

Fast.

Och man kanske ska påminna sig om det lite oftare. Om det fanns två Ulrika Good, hur kul skulle det vara? Vill jag vara exakt likadan som någon annan? Eller tror jag att jag skulle kunna ha precis alla andras goda egenskaper samtidigt fast de sällan ryms i en och samma människa?
Om jag vore precis som Fredrik eller Abbes pappa skulle jag ju inte vara jag och då skulle jag förmodligen kanske avundas någon som vore min motsats på något sätt.
Jag är den jag är och jag har saker. Jag kanske inte är bäst på nånting, men jag är lagom bra på tillräckligt mycket. Inte är jag ful heller. Jag talar innan jag tänker och det kanske är min charm. Jag mår knappast bättre av att ha ångest för att jag är sån.

Men ändå. Det är sommar. Jag slås av allt det där jag inte är. Allt jag känner mig som men aldrig lever ut, allt jag önskar mig men inte har.

Och jag önskar mig någon annanstans.

 

ännu en dag till ända

Jag har köpt skor. Två par. Hittade ett par riktigt sköna men inte så snygga Replay. Och så köpte jag ett par nya Converse, lågskor, randiga. En storlek mindre än dom jag har nu. Antingen har mina fötter krympt eller också är det mina gamla skor som gjort det.

Jag har också lyckats åstadkomma mitt livs första slideshow, i Keynote. Känner mig halvduktig. Ingen som helst hjälp hade jag och jag är inte den som är särskilt snabb på att fatta. Det är inte den snyggaste som gjorts heller. Men jag tror den duger. Nu ska jag bara komma på något att säga till bilderna också… På fredag smäller det.

Sommarvärmen kom idag, och häggdoften tränger ända in till mig på andra våningen. Normalt sett älskar jag den. Värmen och häggen och ljuset och våren. Men inte nu. Inte i år. Inte idag.

 

uppar och nerar

Idag är en sån där dag när jag är full av inspiration och nya tankar. Har haft ett bra möte med min nya arbetsgrupp på jobbet och planerar för ett par turer söderut, som känns riktigt roliga.

Men nästan mer nu än annars saknar jag någon att dela med.
(såklart kanske. varför ska man ha någon att dela med när man inte har något att dela…?)

Så fick jag veta att min chef tydligen läser den här bloggen. Borde jag ägna mig åt nån slags självcensur då?

Läs även andra bloggares åsikter om chefen läser bloggen, inspiration, mymlan

 

klippt

Jo jag har ju skaffat jobb. (Annat, lite bättre jobb.)
Och tänkte att det var dags att klippa mig då också.
Så nu har jag varit hos frissan för första gången på två år.
Jag ser ut som nån jävla korthårig Jennifer Aniston som hon såg ut på det glada nittiotalet.

Läs även andra bloggares åsikter om klipp dig och skaffa ett jobb, frisyrer, nytt jobb, jennifer aniston

 

veckans blogg

För ett tag sedan var the real mymlan Veckans Blogg på Bloggtidningen.

Nu får jag vara med igen, fast den här gången med bloggen Same same but different. Och det handlar ju inte bara om mig då utan även om deeped.

Läs även andra bloggares åsikter om veckans blogg, bloggtidningen, deepedition, samesamebutdifferent

 

nytt jobb

Jo så är det. På samma gamla tidning. Men ändå helt nytt för mig. Efter semestern kommer jag att jobba på vår opinionsavdelning, med ansvar för debatt, ordet fritt och en del bloggtjosan.

I am very happy. Kunde inte fått en bättre tilldelning i vår omorganisation.

Läs även andra bloggares åsikter om opinion, debatt, nytt jobb

 

mymlan hymlar inte

Men. Alltså. Jag är inte nöjd med den här omslagsbilden.
(förlåt linus, men du kan ju inte rå för att jag har dubbelhaka även fast jag stirrar rakt upp i taket)

Läs även andra bloggares åsikter om medievärlden, omslagsflicka, bild, mymlan hymlar inte

 

positiv stress

Från att under rätt lång tid kvävts av inre stress börjar det äntligen hända grejer som gör att jag känner mig levande. Jag har idag för första gången på länge drabbats av positiv stress. Sådan där som man känner när man plötsligt har saker att göra, som känns roliga, meningsfulla, utvecklande.

Sådär så att man samtidigt är lite orolig för att man inte riktigt ska få ihop det men bara går på ändå.

Igår och idag har jag fått flera mail och telefonsamtal som förändrar saker. Kanske inte precis revolutionerande men tillräckligt för att ge mig livsgnistan tillbaka.

Och jag är så glad och lite stolt över mig själv för att jag faktiskt hur svart det än har känts inte har gett upp.

Läs även andra bloggares åsikter om mymlan, livslust, stress

 

det mest förbjudna

Jag är en rätt introvert person, inte särskilt social, och jag trivs i mitt eget sällskap. Men ibland vill jag ha sällskap. Men inte av vem som helst, inte bara för att. Utan av någon som tar mig som jag är, och inte bara det, någon som uppskattar mig just för att jag är jag. Någon som jag slipper tassa på tå för, någon som jag känner att jag slipper vakta min tunga inför. Någon som är lika mänsklig som jag och inte förväntar sig att jag ska vara perfekt. Någon som litar på mig och vågar dela med sig, någon som berättar och som jag kan berätta för, berätta allt. Någon som inte alltid måste förstå men som gillar mig ändå. Någon som kan le och få mig att skratta, som inte tar mig på alldeles för stort allvar men som tar mig på allvar när jag är allvarlig. Någon som är tillräckligt trygg i sig själv för att inte behöva lysa starkast alltid, någon som kan hålla i mig och om mig när jag inte orkar med mig själv, någon som jag får hålla om, som inte stänger mig ute. Någon som tycker om att lyssna på mig när jag pratar en massa om ingenting, och som står ut med min tystnad när jag inte har något att säga. Någon som vill vara med just mig. Någon som älskar mig. Fan vad jag vill det. Eller så är det bara mina vårkänslor som spökar. För ensam är stark, eller hur var det?

 

tänka vs känna

Jag är en sån där person som i vissa lägen kan uppfattas som känslokall.

Och som rationaliserar mina känslor.

En vän beskrev det såhär: Jag vet andra i din situation som varit ett enda stort skrik, men du är sansad och rationell och sätter ord på det som är istället.

Jag har suttit en massa timmar hos terapeuter, psykologer och sånt. Och alla säger ungefär samma sak: Det finns inget jag kan göra, du har ju koll på läget.

För att jag inte är ett enda stort skrik. För att jag kan förklara varför och hur.

Men: jag känner inte efter. Jag tänker istället.

Fast det är inte riktigt sant.

För ibland känner jag efter. Och då är det som att vrida på en kran. Börjar jag gråta kan jag inte sluta. Blir jag arg så blir jag fanimig så jävla arg. Jag förvandlas till ett monster och när barnen var yngre brukade jag läsa om mamman som förvandlades till en eldsprutande drake för att dom skulle förstå att det inte var riktigt rationellt eller ens riktat mot dem när jag plötsligt exploderade.

De senaste veckorna har jag slagit på mina känslor. Och då jävlar blir det kaos. Och jag försöker så gott jag kan att återvända till min hjärna. Hitta argumenten. Logiken. Det rationella tänket. För det är sån jag är. Logisk, rationell och jag till och med känner logiskt, ibland.

Jag har i alla tider till och med grälat enligt någon slags logik. Det har inte funkat särskilt bra.

Men jag har träffat en person som jag vågar släppa fram mina känslor till. En person som får mig att strunta i vad som är logiskt, vad jag borde säga, göra eller tänka i bestämda situationer. Jag säger saker som jag aldrig sagt förr, till någon. Jag bitchar som fan. Och på nåt konstigt sätt känner jag mig starkare. Kanske för att han är den han är. Han bitchar tillbaks. Men han försvinner inte.  Han är kvar.

 

intervjuad

Nu har jag blivit intervjuad i ett par timmar. Smakat på min egen medicin. Ska bli spännande att se resultatet.

I morgon är det fotografering.

Frågan är: Var?

Jag får tänka ut en miljö där jag passar in. Helst utomhus. Svårt ju.

Läs även andra bloggares åsikter om foto, journalistik, mymlan,