död mans ryggrad

Är det meningen att man ska bli upprörd?

Jag antar att tanken är att man ska tänka att “oj vad Saab är oetiska nu”. En död kropp är en död kropp. Den ska ändå grävas ner och ruttna, eller brännas upp, så vad är grejen liksom? Det är väl inte märkligare egentligen att använda döda kroppar till säkerhetstester än att använda dem till medicinsk forskning? Personligen är jag faktiskt helt likgiltig inför vad som händer med min kropp efter min död, jag är ju ändå inte där då.

Jag fattar inte. Alltså jag fattar, det är intressant information, hade varit ännu intressantare om det varit lite mer omfattande om fler metoder för säkerhetstester, men att toppa expressen.se med “nyheten” att döda kroppar används på detta sätt är inte helt relevant.

Men det känns bra att läsa kommentarerna till artikeln och inse att folk inte går på det, att inställningen till lik och döda kroppar är sundare än man (läs: jag) kanske trodde. Att dessutom i skrivande stund 30% av de som svarat på enkäten kan tänka sig att donera kroppen till dylika tester är också intressant. Men även här är jag nyfiken på motiveringarna. Varför vill man göra det? Varför inte?

Läs även andra bloggares åsikter om lik, säkerhetstester, död, sensationsjournalistik

 

sanning vs ärlighet

På samesamebutdifferent har jag skrivit ett inlägg om framtidens journalistik.

Om ord och begrepp som varit och är viktiga inom journalistiken. Ett ord som är viktigt för en journalist är sanning. Det man berättar ska vara sant. Och det ska vara objektivt. Jag är lite inne på att dessa begrepp börjar förlora sin betydelse och kanske ska ersättas med något annat. Så som ärlighet till exempel.

Sanning och ärlighet är inte samma sak. En ärlig person behöver nödvändigtvis inte säga sanningen. Men en ärlig person ljuger inte medvetet. Och en ärlig person erkänner också om den inte vet.

Sett ur en journalistisk synvinkel tänker jag att det vore bättre om medierna berättade ärligt om vad som händer och sker, egna betraktelser som i alla händelser måste vara subjektiva, i kombination med fakta och intervjuer med människor där man helt enkelt ärligt redovisar var man hämtat sina uppgifter istället för att hävda att man lyckats ta reda på sanningen.

Ärlighet och sanning är nämligen inte samma sak. Och med tanke på att det sällan finns en absolut sanning tycker jag att ärlighet är viktigare att sträva efter än sanning.

Läs även andra bloggares åsikter om ärlighet, sanning, journalistik, samesamebutdifferent, transparens, framtid, medier, objektiv journalistik

 

påskafton

Angående diskussionen om “det värsta som kan hända” har nu Anna Svensson vaknat.

Hon är alltså den intervjuade som jag citerar i inlägget. Och som det verkar var hon helt rätt citerad och står fullt ut för det hon sa. Däremot står hon inte för andras tolkningar av det hon sa.

Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, det värsta som kan hända, fokus, anna svensson, tolka

 

det värsta som kan hända

Vad är egentligen det värsta som kan hända?

Det är inte att bli våldtagen i varje fall.

Den här artikeln är så jävla bra, särskilt i den delen som handlar om våldtäkt.

Som detta, sagt av en kvinna som själv blivit våldtagen, och jag kunde inte ha sagt det bättre själv:

– När folk pratar om våldtäkt som det värsta som kan hända en människa, skapar man ett rädslans landskap, och det skadar kvinnor mer än själva våldtäkten.

Det här har jag varit inne på förut, också när det gäller sexuella övergrepp mot barn. Om det är så att omgivningen beter sig som om det är det värsta, så kanske det också blir det? Man lär sig ett kulturellt betingat beteende som säger att man ska känna sig kränkt över en rad saker, och då gör man också det. Och inte fasen gör man livet lättare för människor som växer upp genom att tala om för dem att de är kränkta.

Läs även andra bloggares åsikter om fokus, sexualitet, tonåringar, homosexualitet, våldtäkt, kränkningar, det värsta som kan hända

 

tiggeri och insamlingar i bloggosfären

Lokesson vill som jag tidigare berättat ha en dammsugare.

Något som Göte Børge tagit på största allvar. Först genom att initiera en insamling i bloggosfären. Senare genom att rakt av erbjuda Lokesson en tusenlapp mot att han gör reklam för Göte Børges blogg “Denna sidan sundet”.

(och nej jag har inte fått några tusen kronor vare sig för länken i bloggrullen eller övriga länkningar och hänvisningar till Göte)

Ska Lokesson anta utmaningen? Svaret får vi i morgon. Väldigt spännande tycker jag.

PS: Jag behöver en Nokia N95. Jag skulle göra en massa reklam för den om jag fick en. Men likt Teflonminne kanske även kritisera om den inte motsvarar mina förväntningar. DS.

Läs även andra bloggares åsikter om produktplacering, reklam, dammsugare, Lokesson, Teflonminne, Nokia N95, insamling

 

hänsyn och respekt

Apropå ord som missbrukas.

Och apropå situationen i skolan. Och det här med kränkningar och trakasserier.

Någon gång, var det på sjuttiotalet eller kanske senare, så blev det så modernt med hänsyn och respekt. Två i grunden bra saker. Men det finns faktiskt gränser. Och man ska ha klart för sig vad orden betyder, tycker jag.

Barn ska bemötas med respekt, om man vill att dom ska respektera en.

Att curla och sopa framför och bakom dem är inte att visa respekt. Det är att göra dem en björntjänst.

Att låta barnen ha en massa medbestämmande i skolan är kanske ett bra sätt att lära ut demokrati, men jag är tveksam. Barn behöver en vuxen som slår näven i bordet och talar om var skåpet ska stå. Precis som att jag på mitt jobb vill ha en chef som kan göra detsamma.

Vi lär inte barnen respekt genom att anpassa hela livet efter dem.

Vi lär inte barnen respekt genom missvisad hänsyn och rädsla för att säga som det är.

Barn tål sanningen. Ofta bättre än många vuxna. Om den serveras på ett respektfullt sätt. Och då menar jag respektfullt i ordets rätta bemärkelse. Att inte underskatta barns förmåga.

Det är något snett i det här samhället när barn tvingas ta ansvar för saker som hur deras skolundervisning ska se ut, men de inte anses kunna gå själva till skolan.

Att visa hänsyn är inte detsamma som att trippa på tå och aldrig säga ifrån. Att visa hänsyn är att vara vänlig och låta andra komma till tals, men inte nödvändigtvis bestämma. Att visa hänsyn är att upplåta sitt busssäte åt någon som ser ut att bättre behöva det, och att säga saker på ett snyggt sätt.

Unga idag är stressade och har ångest och karvar sig armarna. Och inte fasen avlastar vi dem genom att tvinga dem att göra sina egna skolplaner och själva sätta upp mål för skolarbetet.

Självklart går allt åt helvete om vi fostrar våra unga att känna sig kränkta om de möter motstånd.

Självklart går allt åt helvete om vi låter barnen styra både hemma och i skolan.

Och det är fanimig inte respekt för barnen. Det är motsatsen.

Nu har jag svamlat färdigt. Tack för ordet.

Andra bloggar om: skola, undervisning, trakasserier, kränkningar, respekt, hänsyn, curla, föräldraskap, lärare,

 

fjortisar är vi allihopa

Eller. Åtminstone jag tycker faktiskt att det är rätt kul att vara lagom barnslig ibland. Eller fjortisaktig.

Just nu äger jag ett gäng bloggare, köpta för dyra pengar, och dom ger mig presenter. (själv har jag blivit för dyr, ingen köper mig längre, så jag är liksom fast hos deeped själv blev jag visst köpt för ett par timmar sen, och därmed ännu dyrare)

Fjortis som fan. That’s me.

Mamman/stumpan/loella/miamaria gillar inte fjortisfasoner. Hon gillar inte facebook. Och inte internet heller som det verkar. Framförallt så gillar hon inte mig.

Förmodligen gillar hon inte den här gruppen på Facebook heller:

Det är alltså inte bara jag som börjar tröttna. På mammans självgoda nedlåtande insinuerande kommentarer och inlägg. Då föredrar jag nog faktiskt fjortisfasoner a la facebookgrupper.

Andra bloggar om: mamman, stumpan, loella, miamaria, facebook, fjortisar, självgod, elak, besserwisser, falsk, internet, bloggar

 

upphovsrätten ur ett journalistiskt perspektiv

Upphovsrätt är populärt att diskutera. Då framförallt i samband med fildelningsdebatten och musik/film.

Många röster höjs för att ta bort eller ändra upphovsrättslagen, och den anses vara något närmast Stalinistiskt påfund som ska utrotas. Ungefär samma personer är de som högst skriker om journalistikens urvattning och snuttifiering, och gapar över skandaltörstande journalister som trampar över lik. Enskilda journalister hålls ansvariga för alla misstag i medierna. Jag tar gärna ansvar för mitt jobb. Men då måste jag också ha möjligheter till inflytande över vad jag gör. Ansvar utan inflytande är knappast eftersträvansvärt.

Därför tänkte jag försöka mig på att pedagogiskt förklara varför upphovsrätten är viktig ur ett journalistiskt perspektiv. Att den är viktig för mångfalden och etiken i medierna och därmed för demokratin.

Först en kort förklaring. Upphovsrättslagen kan delas in i två delar. Den ekonomiska upphovsrätten, även kallad förfoganderätten, och så den ideella upphovsrätten. Den första kan förhandlas bort, den senare har ett starkt skydd i lagtexten men de båda kan ändå sägas gå hand i hand och den senare är delvis beroende av den förra för att fungera.

Som exempel: Jag gör en film. I min film vill jag spela en låt av Ulf Lundell. Ulf Lundell har då genom den ideella rätten möjlighet att säga att jag inte får använda hans låt i min film, eftersom min film innehåller propaganda som han inte vill förknippas med. Om han går med på att jag får använda låten har han rätt att få betalt. När det gäller musik har STIM bra koll, och sköter det ekonomiska åt musiker och artister. För journalister är det inte så enkelt.

SJF (svenska journalistförbundet) har i många många år stridit för att få behålla sin upphovsrätt, när TU (tidningsutgivarna) velat avtala bort den. I stort sett varje avtalsförhandling går till medling på grund av upphovsrättsfrågan. TU säger i sin propaganda att journalisterna är giriga och vill ha betalt många gånger för ett jobb som de gör i sin anställning.

Om journalisterna vore så giriga skulle de kanske inte kämpa så hårt för att få behålla upphovsrätten. Det är nämligen så att den här frågan som blockerat förhandlingarna år efter år gjort att journalisternas löneutveckling halkat efter. Det är priset vi betalar för att vi värnar upphovsrätten. Så. Varför gör vi det?

TU vill ha ett upphovsrättsavtal som ger dem i princip hela upphovsrätten. Både den ekonomiska och ideella. Den ideella kan inte förhandlas bort enligt lagen, men den enskilde kan avsäga sig möjligheten att göra anspråk på sin upphovsrätt. Men det TU vill är att kunna återanvända material. De vill att en artikel skriven för en tidning ska kunna återanvändas och publiceras i tio andra tidningar också. För den enskilde journalisten är det ganska kul att bli publicerad och läst. Så utifrån det borde vi kanske tycka det är kul. Men. Vi värnar mångfald och demokrati. Om min artikel ska publiceras i tio olika tidningar blir läsarens möjligheter att få olika perspektiv på en sak begränsade. Om min artikel ska publiceras i tio olika tidningar behövs färre journalister efter materialet går runt runt och kan återanvändas. Ganska enkelt. Färre journalister - mer likriktade medier - mindre möjligheter för folk att se saker ur olika perspektiv och bilda egna uppfattningar.

Det finns också en etisk aspekt här. Om jag intervjuar en person för den tidning jag jobbar på, om en känslig sak, vill jag kunna garantera den personen att texten inte ska dyka upp i en kvällstidningsbilaga eller Hemmets Journal ett par månade senare. Kanske i en version redigerad på ett sätt som helt förvanskat innehållet. Enligt den ideella upphovsrätten ska så inte kunna ske, men i det avtal som TU vill ha är texten formulerad så att det är arbetsgivaren som avgör huruvida det är lämpligt att publicera min text någon annanstans, alternativt göra om den. Vi journalister måste alltså lita på våra arbetsgivare.

Och till skillnad från förr när de flesta tidningsägare var publicister har bilden förändrats så att de flesta tidningar ägs av vinstdrivande koncerner som inte bryr sig så himla mycket om lämpligheten att publicera vissa saker så länge det går att tjäna pengar på det.

Upphovsrättslagen är väldigt abstrakt. Den innefattar alla möjliga verk, från böcker och målade tavlor till låtar och tidningsartiklar. Den är i många fall svårtolkad. Men som det ser ut idag är den det enda skydd som finns för att vi journalister ska kunna ha någon som helst kontroll över vårt arbete. Utan lagen skulle vi vara förlorade för länge sedan, eftersom arbetsgivarna har makten över det mesta men inte helt kan sätta sig över lagen.

Däremot kan de på andra sätt gå omvägar kring upphovsrättslagen. Exempelvis i Gävle bildades Gävle Nyhetsbyrå. Den producerar sportsidor åt både Arbetarbladet och Gefle Dagblad, som sålunda har identiska sportsidor. Rätt trist för läsarna. Men underbart för ägarna som på det viset sparar in en hel sportredaktion. Är det så ni vill ha det, ni som vill ha bort upphovsrätten? Samma texter i alla tidningar?

(Jag vet att tidningarna inte är nödvändiga för att få information eller olika infallsvinklar på saker och ting. Men fortfarande besitter journalister och redaktioner resurser och kunskaper som de flesta vanliga människor inte har och även om bloggarna är på frammarsch kommer det att dröja innan de traditionella medierna spelat ut sin roll, om någonsin. Dessutom är det så att de flesta inte ens läser bloggar…men tidningen läser folk, fortfarande.)

Tack för ordet.

Andra bloggar om: upphovsrätt, fildelning, journalistik, medier, tu, sjf, journalister, etik, mångfald, demokrati

 

män är värre än djur

Då vet vi. Män är inte djur. Ireen von Wachenfeldt har ångrat sitt uttalande som ordförande i ROKS. Nu säger hon att män är värre än djur.

Hon känner sig lurad. Hon ville inte att hennes ord om att Män är djur skulle kablas ut i hela Sverige.

Nu har hon gett ut en bok. Jag har inte läst den. Men enligt en längre intervju i MANA innehåller boken flera referenser till mannen som ett djur.

“Men det finns också de som provoceras av henne och de satiriska teckningarna som finns i boken, bland annat en ilsken man med slips och skjorta på överkroppen men med en tigers underkropp. “

Men snälla Ireen, hur ska du ha det? Är män djur? Tycker du det? Stå för det då.

Somliga menar ju att det är våldtäkt när en människa har sex med ett djur. Men det är inte människan utan djuret som blir våldtaget. Jag undrar var Ireen har för syn på tidelag?

Nä jag gillar inte de här ständiga likhetstecknen mellan människor och djur. Vare sig det är söta getter som anses vara bättre än människor eller elaka män som anses vara djur för att de är en sämre sorts människa.

Andra bloggar om: män är djur, ROKS, get, djur, feminism, våldtäkt, tidelag, kvinna

 

man måste vara frisk för att orka vara sjuk

Go Marcus, Go!

Och det han skriver handlar ju inte bara om sjukdom.

Det handlar om människor som på olika sätt behöver stöd av samhället. Människor som behöver hjälp att komma tillbaka. Det går knappast fortare om de måste lämna hus och hem för att de inte får ersättning av Försäkringskassan.

Och jo som journalist känner jag igen problemet han beskriver. “Vi talar inte om enskilda fall”. Det är tamigfan omöjligt att få någon att ta ansvar, för de beslut som fattas.

Nu är det kanske inte de enskilda handläggarna på Försäkringskassan som ska sättas dit. De följer väl bara ett regelverk. Eller “gör bara sitt jobb”. Jo det gjorde folk i Tyskland under andra världskriget också. I utrotningsläger och annat. Dom gjorde bara sitt jobb.

Finns det inget jävla civilkurage i det här landet längre?

Uppdatering: Läser hos bloggkollegan Nemo som verkar jobba på Försäkringskassan. Han är harmsen säger han, över oss som gått med i det lättköpta drevet mot Försäkringskassan. Jag bara funderar på hur jag själv skulle må om jag tog åt mig av all kritik som riktas mot min egen yrkesgrupp. Läser väl sådär en tio bloggar om dan som dissar journalister. Å det grövsta. Det här skriver jag här av enda anledning att det inte går att kommentera hos Nemo…

Andra bloggar om: marcus birro, försäkringskassan, sjukskrivning, frisk, sjuk, utrotningsläger, tyskland, nazism, civilkurage

 

om att sprida sin säd

I inlägget hur man gör barn pågår en diskussion som kommit att övergå i frågan om ifall det är lättare för män att donera sperma än för kvinnor att donera ägg.

Att det rent fysiskt/praktiskt är krångligare för kvinnan vet vi. Men är det också rent psykiskt svårare för en kvinna att lämna ifrån sig ett ägg? Jag själv tror inte att jag skulle klara av vetskapen att ha ett barn, biologiskt, som jag inte känner, får vara med, ta hand om, och sånt.

Visst medhåll har jag fått från andra kvinnor. Men ingen man säger något. Så jag ställer frågan till dig som är man - skulle du kunna tänka dig att donera sperma? Och - skulle du gå och tänka på det då?

Är det här biologiskt eller socialt betingat, att det verkar som om män gärna sprider sin säd, medan kvinnan vill ha mer kontroll över sin avkomma? (om det är så, men jag har fått intrycket att det är lättare att hitta spermadonatorer än äggdonatorer)

Det verkar ju också som om män generellt har lättare att överge och liksom tänka bort sina barn, även de barn de känner till.

Andra bloggar om: sperma, ägg, donation, barn, befruktning, avkomma, biologi

 

sikta på trollen, döda trollen!

Nef har skrivit mycket bra om troll. Eller kanske snarare om skillnaden mellan att vara anonym/känd på nätet.

Jag har en fråga till sådana som “tänk” eller andra som kommenterar och härjar på nätet som “anonyma”. Gör ni så i verkliga livet också? Kastar er in i andra människors samtal och aktiviteter, slänger in kritik och brandfacklor, utan att presentera er, för att sedan droppa av och försvinna i intet?

Jag hör inte till en av de artigaste människorna i världen. Jag kan säga både ett och annat, som inte alltid är snällt. Men jag står för det. Jag gömmer mig inte. Det är stor skillnad.
Jag räknar också med att få en del mothugg, och jag raderar inte kritik mot mig i mina kommentarer till exempel. Men jag uppskattar om den som delar ut kritiken presenterar sig. Och då inte som “Stig Larsson”.
Dessutom. Jag håller mig tillgänglig. Har jag sårat eller sagt något som missförståtts eller som någon tagit illa vid sig av, då finns jag till hands, för att redan ut, förklara, och ofta nå någon slags konsensus även om man inte alltid kan vara överens.

Jag försöker också skilja på sak och person.

Därför uppskattar jag om människor som är kritiska finns tillgängliga för att förklara och diskutera. Inte bara kasta skit och sen försvinna ner i underjorden igen.

Jag skulle kunna orera om troll och mina erfarenheter av desamma hur länge som helst. Det tänker jag inte göra.

Gandalf får sköta snacket. Fyra minuter in:

Uppdatering: Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men mina Passagentroll gillar mig tror jag. Kolla här.  Scrolla ner till “mest lästa”… Och det säger betydligt mer om Passagen än om mina bröst. Kanske dags att lägga ner, göra om, tänka nytt?

Andra bloggar om: troll, sagan om ringen, gandalf, anonymitet, kritik, artighet, netikett

 

oskuld eller hora - ett fritt val

Jag har hittills inte tyckt så mycket i debatten om den lyckliga horan.

Men jag har tänkt.

Och kommit fram till ett par saker. Ska försöka fatta mig kort och hoppas bli förstådd. Litegrann är det ett försök att förklara för dem som protesterar högst mot “horkramarna”. Inte för att de inte kan snacka själva, men för att de kanske stundvis tappar lite nyans. (och kanske också krånglar till saker för oss vanliga dödliga som nöjessurfar och vill ha sakerna lättsmält serverade) Och jag ser ibland “utifrån” att det uppstår missförstånd som gör mig frustrerad eftersom folk pratar förbi varann.

Jag har försökt förenkla.

Utgångspunkten måste ju vara varje människas rätt att göra sina egna val. Jag tror starkt på individens frihet. Bra eller dåliga, ingen kan säga åt en annan hur eller vad den personen ska göra.

Förutom det fria valet utgår jag också ifrån att varje form av tvång är fel.

Enda gången tvång kan anses vara okej är när en persons val skadar tredje person som därmed tas ifrån sin rätt till ett fritt val.

Alltså: Det är förkastligt att tvinga in en människa i prostitution. Självklart. Det är inte det den här postningen - eller “horkramardebatten” - handlar om. Den handlar om dom som frivilligt gör valet att prostituera sig.

Det har heller inte att göra med våra döttrar, för fram till och med arton års ålder finns det hundratals saker som jag bör - eller bara vill - försöka få min dotter att avhålla sig ifrån av olika skäl, sedan har hon ett fritt val. Alla föräldrar har drömmar om vad det ska bli av deras barn, ofta tror jag att de krossas. Av olika skäl. Men det hör alltså inte hit.

Motståndarna kommer med argument som att den stackare som själv väljer att prostituera sig inte alls väljer, eftersom valet baseras på dåliga erfarenheter, sexuella övergrepp, desperation efter pengar på grund av drogmissbruk etc.

Möjligt.

Men alla människor gör sina val baserade på egna erfarenheter. Och det som får en person att må dåligt kanske inte får en annan att göra det. Dessutom kan vi aldrig hindra människor från att må dåligt. Folk mår dåligt av olika skäl, och ofta har dessa sina rötter i ens barndom, oavsett om det handlar om att man blivit utsatt för övergrepp och väljer att prostituera sig, eller om man blivit utsatt för religiös indoktrinering som gör att man senare i livet vägrar sig själv att njuta av sex för att man tror att det är smutsigt och fult.

Varför anses det mer ädelt att dö oskuld? Mår en person utan sexliv bättre än en som har ett aktivt sådant? Knappast.

Hur ska jag kunna veta hur en annan person upplever saker? Vem är jag att tala om för någon annan hur han eller hon ska må? Jag kan visserligen ibland se att någon gör något tokigt, men ibland måste man faktiskt lägga band på sig och låta andra göra sina egna misstag.

Jag kan inte veta hur en prostituerad upplever sin situation. Dessutom är alla prostituerade individer, och jag tror inte att de upplever det på samma sätt.

Jag själv röker. Jag gör varje dag valet att fortsätta göra det, fast jag vet att det är livsfarligt, att det skadar min kropp och fast jag då och då har cancerångest och inte mår vidare bra av det. Men det är mitt val, och ingen annan kan få mig att sluta, om jag inte själv är motiverad och vill. Det är också mitt eget problem, som bara jag själv kan lösa. Och jag anser faktiskt att jag bör behandlas med respekt fast jag gör det valet.
Så. En person som själv valt att sälja sex har rätt att respekteras. Som individ, och för det val han eller hon gjort. Det handlar inte bara om att ha rätt att välja fritt. Det handlar också om varje människas eget ansvar för sig själv och sitt liv.

Och de personer som tvingats in i prostitution har det knappast lättare att återfå stolthet och självrespekt så länge prostitution ses som något fult som ska utrotas.

Sen en liten fundering, som jag slänger ut såhär i förbifarten och hoppas få någon reaktion på: Är det inte så att feminister och kvinnor överlag helt enkelt känner sig hotade av horan? För att hon erbjuder något till mannen som man själv inte kan eller vill ge? För att horan hotar den romantiska Mitt livs novell-bilden av hur livet, kärleken och äktenskapet ska se ut? Därmed måste det vara FEL, och att döma ut prostitutionen och den prostituerade är mer eller mindre bara ett sätt att stoppa huvudet i sanden.

Uppdatering: Uppföljningar till detta har jag skrivit här och här. 

Färska postningar i ämnet: opassande, Magister Christer, Blogge Bloggelito, deep.edition, Enligt minHumla, Herr klokboks kollektion, Teflonminne, Att arbeta som eskort,

Vad jag själv skrivit tidigare i ämnet: Var håller torskarna hus? Hora eller städerska?

Andra bloggar om: den lyckliga horan, prostitution, sex, att arbeta som eskort, tvång, frihet, liberalism, oskuld,

 

cp, hora, bög

När jag var liten sa barnen cp till varandra när de ville vara elaka. Men så fick vi lära oss att det är inget fel att vara cp, att man inte får säga så, för det är elakt mot dem som faktiskt är cp-skadade att använda det som skällsord.

Nu kallar barnen varandra för hora och bög.

Men jag har aldrig hört cp-diskussionen i samband med det.

Hora och bög är fula ord och sånt kallar man inte varandra, det är vad barnen får lära sig.

Det betyder: Vårt samhälle accepterar fortfarande att man använder ord som pekar ut hela grupper i samhället för att jävlas med andra.

Jag har tagit upp det några gånger med barnens lärare, framförallt då vad gäller ordet bög som ett tag användes flitigt bland barnens kompisar. Och jag gjorde det utifrån perspektivet att man kan ju inte lära barnen att bög är ett fult ord, man måste lära dem att det är taskigt mot alla som faktiskt är bögar att använda ordet som skällsord. Ungefär som jag själv fick lära mig om ordet cp när jag var barn. Alla tittar på mig som om dom inte förstår vad jag säger.

Som tur är har mina barn lärt sig att bög inte är något fel, och således inte är något skällsord. Man kanske till och med kan känna sig stolt om nån skriker bögjävel åt en?

Ord är viktiga. Så länge vi accepterar att ord som hora och bög används som skällsord kan vi knappast räkna med att horor eller bögar kommer att accepteras fullt ut i samhället.

Och det här har ingenting att göra med vad man har för åsikter om prostitution. Eller om homosexuella. Horor är också människor, liksom bögar, och cp-skadade.

Andra bloggar om: hora, bög, cp, svordomar, fula ord, diskriminering

 

le mot världen…

…så ler den tillbaks mot dig.

Det var det förträffliga rådet jag fick av Mamman när jag i helgen faktiskt bröt ihop och skrev inlägget Just precis nu.

Hon verkar tycka att mina problem har med attityd att göra. Vem som har störst problem med attityden, Mamman eller jag, låter jag vara osagt.

Däremot vill jag säga att jag inte riktigt tror på hennes floskler.

Imanja skrev ett fint inlägg som kommentar både till det jag skrev och Mammans “goda råd”.

I vissa lägen tror jag mer på tårar än skratt.

Att le mot världen när man mår skit är att förtränga sina känslor, och det livsfarligt att göra det. Och ganska nordiskt tror jag. Att inte visa, inte känna, särskilt inte negativa sådana. (om det inte handlar om Mammans egna barn såklart, då uppmuntras både ilska och sorg. För övrigt verkar hon agera som en svärmor från helvetet, men det kanske inte hör hit)

Ett annat fint inlägg om tårar och om att gråta har nef skrivit här.

Uppdatering: Mamman vill visst inte bemöta detta. Men hon svarar mig i sin egen blogg.

Och till er som vet att det inte alltid funkar att rycka upp sig och le mot världen - en vacker sång med två av Sveriges bästa röster:

Andra bloggar om: tårar, gråt, tröst, mamman, freddie wadling, helen sjöholm, attitydproblem, svärmor

 

hora eller städerska?

Jag bestämde mig för länge sedan att inte ge mig in i hordebatten. Den som länge förts i bloggvärlden och som alltid kretsar kring Isabella.

Men så har de senaste dagarnas rabalder kring Ulrikas postning om Veckorevyn, om Resumés stöld av hennes idé och den följande diskussionen i bloggvärlden mer eller mindre dragit in mig.

Jag har förr skrivit en hel del om detta i andra forum. Och då varit av åsikten att jag hellre horar än städar. Och jag tror att städyrket är belagt med skam och nedsättande omdömen från omgivningen om än inte i samma omfattning som horan, eftersom det ändå är pk att städa… Jag skulle kunna räkna upp en rad yrken jag tror jag skulle må betydligt sämre av än av prostitution. (inte minst tänker jag mig att en hora får betydligt mer uppskattning för det hon gör än vad en städare får…)

Därför blir jag lite stött när Isabella verkar tro att jag hör till dem som säger att “hora är fult”. Det gör jag inte.

Men jag vill fan inte att min trettonåriga dotter ska sälja sex som extraknäck. Inte för att “hora är fult” utan för att jag tror att en trettonåring inte har den mognaden.

Men det kanske inte var det allt detta handlade om, utan om Veckorevyns ansvar för sina läsare. Har dom överhuvudtaget ett ansvar? Eller är det föräldrarna kanske som har ansvar för vad barnen läser? Här håller jag på det senare. Samtidigt som det är jävligt svårt att kontrollera vad barnen får för information.

Men som Ulrika varit inne på - det finns många saker man kan uppröras över som förälder. Jag är för egen del mer irriterad på alla bantningstips och kaloritabeller som min dotter slukar med hull och hår och är helt besatt av.

Jag blir upprörd när jag får höra att folk säger till min perfekta dotter att “det skulle inte skada om du gick ner några kilon”.

Jag skulle bli precis lika upprörd om nån sa till henne att “om du behöver pengar kan du suga av nån”.

Jag tycker att man kan skriva om lyckliga horor. Jag skulle gärna själv träffa en sådan och göra ett reportage.

Jag tycker inte att det är fel med bantningstips heller. Men jag tycker inte att de ska vända sig till tonårsflickor. Lika lite som jag tycker att texter om hur trevligt det är att sälja sex ska vända sig till tonåringar. Om en medelålders lönnfet kvinna vill läsa om flygvärdinnebantning eller GI så ska hon självklart få göra det.

Det är nu inte möjligt att hindra en trettonåring i Sverige från att ta del av vare sig bantningtips eller texter om lyckliga horor. Så vad ska man då göra åt saken? Jag känner inte att jag kan skylla på Veckorevyn. Eller på några andra medier. Jag är för yttrandefrihet, jag är för att låta människor ta del av all tänkbar information och dra sina egna slutsatser.

Och just därför är det så bra att människor som Ulrika reagerar, så att vi får en diskussion, så att vi inte mörkar, så att vi inte gör hela prostitutionsgrejen till ett tabu som vi inte ska prata om.

Men då måste vi också tillåta nyanser i debatten. Man måste inte vara för eller emot allt.

Andra bloggar om: hora, prostitution, Isabella Lund, Resumé, bloggvärlden, bantning, veckorevyn

 

ulrika var först

Ville bara säga det.

Andra bloggar om: veckorevyn, prostitution, resumé

 

journalister som intervjuar journalister

Apropå det här och kanske mest diskussionen i kommentarerna, är det intressant att läsa vad Andreas Ekström skriver i Journalisten idag.

Om journalister som intervjuar journalister, och litegrann som jag funderade på, nämligen att Pihlblad är man och skulle ha behandlats annorlunda om han varit kvinna…

Andra bloggar om: Andreas Ekström, journalister, Pihlblad, media

 

yrkesetik och personliga relationer

Det är inte lätt.

Men hur fan ska man göra då?

Bland det svåraste jag vet är att intervjua/skriva om folk jag känner. Som reporter i en mindre stad är det oundvikligt. Ibland gör man det. Som reporter i ett ganska litet land där “alla” i branschen känner varann är det stört omöjligt att inte ibland göra jobb om folk man känner.

Det är svårt.

Det är svårt att inte låta sin objektivitet färgas av det man vet om eller känner för personen tidigare.

Det allra svåraste är att våga ställa de obekväma frågorna till någon man känner och gillar när man vet att frågan är obekväm.

Men man gör det. Och det går. Har man förmåga att skilja på sak och person och intervjuobjektet också har det brukar det gå bra. Man kanske till och med är lite skarpare, lite hårdare, när man gör det med någon man känner, just av rädslan för att upplevas som partisk, jävig, subjektiv.

Sedan måste man såklart kunna dra gränser. Jag skulle inte kunna skriva om kommunalrådets skatteaffärer om kommunalrådet var min pappa.

Det intressanta med artikeln i svenskan är noteringen om Per Bjurman och Håkan Hellström Inom kultur och sport är det plötligt inte lika viktigt med denna objektivitet.

Kanske därför det känns helt okej att göra författarporträtt på sina kompisar, som jag ska göra nu för tredje gången…

Och jag kan erkänna rakt av. Det svåra är inte att vara objektiv. Det svåra är att hantera sitt ego. Att intervjua journalister är fan det svåraste som finns. Om man dessutom känner dem är det ännu svårare. Att sedan skriva artiklar om folk som skriver hundra gånger bättre än en själv är fan döden.

Men det går.

Andra bloggar om: media, journalistik, etik, svd