be who you wanna be - semestersvammel

Semestermode. Så mycket som snurrar i huvudet som jag inte får ordning på. Medveten om att jag tappar kontrollen låter jag mig göra just det. Tappa kontrollen. Sluta vara sådär duktig och sluta ha koll på allt. Jag navelskådar. Så in i helvete.

Jag har fått några fina mail. Människor som läser min blogg som av någon anledning inte vill skriva kommentarer. Men ni mailar. Tack.

Och så nåt annat:
Ni som följt mig genom åren har hört mig tjata om det här förut. Om att vara sig själv eller inte. Känner bara att det tål att upprepas. Och eftersom jag navelskådar och funderar över mig själv och varför jag gör som jag gör kan jag lika gärna dela med mig lite.
Det dummaste rådet man kan ge till en vilsen tonåring (eller till vem som helst förresten) är “Var dig själv”. Dom stackarna som lyder det rådet blir fan utfrysta, mobbade och får det jävligt tufft. Jag säger inte att man inte ska vara sig själv. Jag säger bara att om man ger någon det rådet bör det följas av noggrann information om vad det kostar att vara den man är. Det bör följas av information om människor som inte riktigt kan tänka utanför sin egen låda. Det bör följas av information om att det kommer att vara jävligt tufft.

Jag har en annan idé. Ett annat råd. Istället för att vara sig själv ska man försöka vara den man vill vara. Bli den man vill bli. För allvarligt: Vem är man? Man är en jävla messup av saker som varit med om, av gener och arv och miljö och erfarenheter om kanske inte alls gjort en till en person att visa upp och vara stolt över.
Ska man då bara “vara den man är” eller ska man försöka bli någon annan?

Jag tror på att man ska försöka bli någon annan. Jag tror på att ha en bild av hur man vill vara, vad man vill göra och på vilket sätt, och försöka nå dit.
Jag tror inte att man riktigt någonsin lyckas, för vissa saker kan man inte ändra på. Men annat kan man faktiskt fan påverka.
Jag har skrivit förut om barndom. Om traumatisk barndom. Det är ju jävligt enkelt kanske att skylla alla sina tillkortakommanden på en taskig barndom, men det håller fan inte. Bättre då att trotsa oddsen och bli den man vill vara istället för att vara ett bränt barn resten av livet.
Kan ju låta konstigt att jag säger det här efter mitt inlägg om lögner och hur bränd jag är. Men tro fan inte att jag bara gillar det läget. Tro inte att jag för en sekund kapitulerar för att jag är sårad som jag är. Tro inte att jag inte faktiskt försöker tänka annorlunda, utanför lådan, och hitta tillbaks till den jag var innan jag brände mig. Samtidigt om jag strävar mot att bli något mer än jag var då. Samtidigt som jag måste lägga till det jag blivit, det jag vet, det jag har nu som jag inte hade då. Och göra något bra av det.

Det är så irriterande och frustrerande med människor som konstaterar att “sån är jag” utan tillägget “men nu ska jag jävlar i mig ta itu med det och bli den jag vill vara, någon bättre, något mer”.

Jag vet inte riktigt vad jag vill vara. Eller vem.
Jag vet att jag inte vill vara ett jävla offer som sitter och tycker synd om mig själv och dömer andra på förhand bara för att jag har taskiga erfarenheter.
Jag är mer än så.

Men ibland måste man få släppa taget. Ibland måste man få sjunka till botten, för att ta sig upp. Litegrann bryta ihop och komma igen. Jag tror på det. Och jag har blivit bättre genom åren på att bryta ihop lite lagom då och då istället för att vänta för länge och explodera.

Jag lyssnar på “She wants revenge”. Riktigt bra. Har inte helt upptäckt det förrän nu. Man har så många konstiga hangups.
Häromdagen såg jag en bild på Mr X med annan kvinna. I ett folkhav. Märkligt var det men jävligt befriande. Och skönt att helt ärligt kunna säga att det inte gjorde det minsta ont att se. Jag hoppas att bilden på nåt sätt är sann. Att hon inte var nån som bara råkade hålla sig väldigt tätt intill honom. Eller så spelar det ingen roll. Mer bara en sådan befrielse att konstatera att jag på riktigt verkligen är så färdig med honom.

Jag är ju en sån som ger alla en till chans. Och en till och en till och så några till och därefter några fler. För att jag gärna själv vill det. Få en ny chans om jag tabbat till det. Mina vänner förstår mig inte. Kan inte förstå att jag är så satans tålmodig och förstående och förlåtande alltid. Jag förstår det inte själv. Men sån är jag. Och faktiskt tamigfan - sån vill jag också vara. Ska bara försöka fixa lite hårdare hud så kommer allt att bli så bra så. Tänker jag mig.

Någon från mitt förflutna skickade sms häromdagen och frågade om han får komma och krypa ner i min säng nån natt när han har vägarna förbi. Skulle inte tro det. Han får gärna hälsa på men vad är det om gör att vissa tror att man vill ha dom nakna helt plötsligt efter så många år när man inte velat det förr? Någon annan från mitt förflutna har börjat härja i mitt huvud sedan han mot alla odds reggade sig på facebook. Någon som tänker bra tankar och är lite som jag fast olika.
Jag tycker om människor. Jag tycker om att få titta in i andras liv och tankar. Jag tycker om att få kontakt. Men jag är dålig på att upprätthålla den. Kontakten. Vårda vänner är inte min starka sida. Det vill jag bli bättre på. Det ska jag skriva upp på listan över förbättringområden.

Och annars då? Jo jag har vänt på dygnet. Älskar att sova på dagarna. Och vara vaken på nätterna. Men jag kanske ändå borde försöka sova. Eller åtminstone flytta mig till sovrummet. Läsa en bok. Har inte riktigt kommit igång med läsandet den här sommaren. Högen på sängbordet känns inte lockande helt enkelt. Nån som har ett bra boktips?

 

vilket jävla skämt

Eller också helt med sanningen överensstämmande. Den ständiga tvåan. Hej, här har ni mig!

Läs även andra bloggares åsikter om facebook, compare people

 

inte bara jag

Jag bloggar.

När man bloggar vill folk att man ska göra reklam. Till exempel för antirynkkrämer. (dom funkade inte)

Nu har jag fått mail från Mustaschkampen. Dom vill att jag ska skriva och länka till deras sida. Mailet jag fick såg ut så här:

“Hej Mymlan!

Mitt namn är Mxxxx och jag jobbar på uppdrag av Cancerfonden. Just nu pågår Mustaschkampen, Cancerfondens kamp mot Prostatacancer. Vi är på jakt efter skribenter som vill skriva om kampanjen och om man vill även lägga upp en banner eller ribbon för att få dina besökare att besöka mustaschkamen.se. Kampen går ut på att få folk att starta en insamling och tävla mot varandra. I kampen ingår också, för den som vill, att odla en mustasch. Det brukar bli föremål för många skratt, en del aha-upplevelser och till och med några livsavgörande insikter J

Vi skulle bli jätteglada om du vill vara med, och vi vet att både du och dina besökare skulle kunna hjälpa oss i kampen mot prostatacancer.

Maila mig direkt om du är intresserad!”

Jag svarade “Tack, men nej tack” och en länk till inlägget jag skrev sist det var mustaschkampanj.

Jag påpekade dessutom att länken till mustaschkampen inte fungerade. Det fattades en bokstav.

Och så det allra viktigaste: jag engagerar mig i det jag vill för att jag vill och bryr mig. Inte för att någon ber mig. Jag är världsbäst på att ignorera inbjudningar till diverse “causes” på Facebook. Hur meningsfullt är det att gå med om man sen ändå struntar i det? Och varför skulle jag vilja lägga upp en ful banner här i min blogg? Någon? Alltså, tackar man ja till det ena bör man ju tacka ja till det andra, men jag vill inte att det här bloggen ska förvandlas till nån ful sida med en massa stödbanners för olika välgörande ändamål.

Jag tycker det verkar skittråkigt med prostatacancer. Men jag gick inte ens med i rosa bandet på facebook.

Jag skrev också till Mxxxx att jag förmodligen kommer att skriva något ändå. Men att jag ville göra det oberoende. Nu har jag gjort det. Håll till godo.

(men varför är det ingen som vill att jag ska göra reklam för en Nokia N95?)

Läs även andra bloggares åsikter om mustaschkampen, rosa bandet, cancer, reklam, bloggar

 

korthugget

Det är tydligen bra att nöjessurfa på arbetstid.

Imorgon ska jag på Kent. I Timrå. Det stör mig. Att dom spelar där.

Jag har rensat lite i min bloggrulle. Tog bort A little less conversation. Är lite ledsen för att han inte skriver mer. Hoppas han kommer igång snart igen.

På måndag spelar Nina Ramsby och Martin Hederos i Sundsvall. Nån som vill göra mig sällskap?

Enligt min sociala profil på facebook är jag “more desirable than 99.52% of the population”. Då kan man fråga sig varför jag somnar ensam kväll efter kväll efter kväll. Jag litar inte på facebook.

Jag har inte hunnit läsa så mycket bloggar de senaste veckorna. Känns som om jag missar saker. Men mina oaser på nätet kollar jag då och då.

Upptäckte häromdagen att jag är vansinnigt otränad. Fick träningsvärk efter en dag i skidbacken. Så ska det inte vara.

Min bebis vill inte sova i min säng längre om nätterna. Fan, jag har snart vuxna barn. Fan och alldeles underbart.

Min store pojke har varit i fjällen. Han kom hem vid midnatt, packade om på en kvart och drog iväg med sin dator någonstans. Jag har fan snart vuxna barn.

Min dotter skriker åt mig att jag ska sluta ge henne så dåliga råd. Hon är vuxen snart. Hon med.

Igår satt jag i polisförhör i en timme angående detta. Och en sak kan jag lova. Man anmäler inte brott för att man tycker att det är roligt eller ger någon slags inre tillfredsställelse.

Och som vanligt eftersom det är fredagkväll har jag tvättstugan. Festligt värre. Hoppas ni andra gör roligare saker.

Läs även andra bloggares åsikter om stalker, kent, bloggar, bloggtips, mymlan, nöjessurfa

 

fredagsfrågan

Hur ber man någon dra åt helvete?

Någon undrar. Och kom till min blogg. Hjälp till nu! Deepedition, WB, eller nån annan som är bra på sånt. Själv är jag alldeles för dålig på det. Att be folk dra åt helvete.

Sen är det någon som undrar “varför poka på facebook?” Jag känner några som borde kunna svara på den också. :)

Och så måste jag få dela med mig av följande sökning, med följdfrågan: varför i helvete klickar sig personen som gör en sådan in här? Sökningen lyder: “koppla el” “x” “n” “l”. Nån som begriper?

Andra bloggar om: facebook, helvete, söktermer, frågelåda,

 

transparens

Jag gissar att ordet transparens hör till de ord man kommer att vara rätt trött på om ett par månader.

Plötsligt skriver alla om det.

Överallt.

Det är transparens som gäller liksom.

När i augusti en hord av svenskar tog steget och reggade sig på Facebook, lade ut sina riktiga namn, telefonnummer och bilder på barnen, då hände något. Nu pratas det om det. Men det har pratats väldigt mycket om farorna, riskerna. Inte lika mycket om fördelarna, det positiva i den nya transparensen.

Men det finns en klick människor som gör det. Som pratar, predikar, och lever transparens. Som tar det ett steg längre. Det handlar om andra saker än att visa bilder på sina barn. Det handlar om att mötas. Om utbyte av idéer. Om att öka sin trovärdighet, om att helt enkelt utnyttja alla möjligheter som finns att bredda sina kontaktytor och få ett rikare liv, privat och professionellt. (och att tjäna pengar såklart…)

Och en parentes - ingen har sagt nåt om det vad jag sett än, men med klimathotet hängande över axeln är ju 2.0-snacket liksom nödvändigt.

Själv är jag alldeles grön. Jag är ingen tekniknörd, eller it-nörd. Däremot passionerat intresserad av kommunikation och jag tycker det är apkul att kolla när folk bambusar. Idag följde jag till exempel en lunchkonferens som Björn Falkevik ordnade, om kommunikation 2.0. (den hackade på slutet så den är uppdelad på två filmer för den som orkar)

Där togs ärlighet upp. Ur ett företags och PR-perspektiv. Som nånstans landade i det vi ju vet - att ärlighet varar längst. Så varför sitter det så långt inne hos folk?

För min del är det här inga nya idéer. Det känns snarare som om det plötsligt finns en massa människor som brinner för samma sak som jag. Och det är underbart. Jag ser fram emot att få använda transparensidéerna också i jobbet, och inte bara hemma framför min egen skärm. För jag har länge varit en ganska transparent person. Som står för den jag är, det jag gör sagt och säger. Även när jag gör bort mig. Det för med sig en del troll och sånt, ja.

Men i längden, och efter drygt tio år på internet tror jag mig kunna säga att jag har vunnit betydligt mycket mer än jag förlorat på att vara jag, good and bad, och inte radera, utan låta mina digitala fotspår finnas kvar.

En fråga som togs upp i konferensen var också vad som skulle hända om transparens/ärlighet slog igenom. Hur skulle folk reagera? Och visst är det farligt. Det är riskfyllt. Och det ställer krav på människor, att faktiskt tänka sig för både en och två gånger, både privat och professionellt. Men. Det är väl något bra, för alla, i längden?

(och så undrar jag om ingen okänd välgörare vill skicka mig en N95 så jag också kan bambusa…:))

Andra bloggar om: transparens, facebook, bambuser, internet, ärlighet, farligt

 

fjortisar är vi allihopa

Eller. Åtminstone jag tycker faktiskt att det är rätt kul att vara lagom barnslig ibland. Eller fjortisaktig.

Just nu äger jag ett gäng bloggare, köpta för dyra pengar, och dom ger mig presenter. (själv har jag blivit för dyr, ingen köper mig längre, så jag är liksom fast hos deeped själv blev jag visst köpt för ett par timmar sen, och därmed ännu dyrare)

Fjortis som fan. That’s me.

Mamman/stumpan/loella/miamaria gillar inte fjortisfasoner. Hon gillar inte facebook. Och inte internet heller som det verkar. Framförallt så gillar hon inte mig.

Förmodligen gillar hon inte den här gruppen på Facebook heller:

Det är alltså inte bara jag som börjar tröttna. På mammans självgoda nedlåtande insinuerande kommentarer och inlägg. Då föredrar jag nog faktiskt fjortisfasoner a la facebookgrupper.

Andra bloggar om: mamman, stumpan, loella, miamaria, facebook, fjortisar, självgod, elak, besserwisser, falsk, internet, bloggar

 

deeped till salu

Jag vet att jag dissar facebook med jämna mellanrum.

Framförallt lekarna och tramset.

Men nu har jag hittat en lek som fan är kul. Åtminstone jag sitter och skrattar så ungarna undrar vad jag håller på med…

Leken går ut på att köpa och sälja sina facebookkompisar. Och det kan bli sjukt kul.

Man kan också få sina kompisar att göra saker med varann. Som att man kan tvinga Mickey J Barczyk att dansa med deepedition.

Och så kan man mata sina “pets” med bananer och annat.

Själv börjar jag bli ganska dyr så om nån vill köpa är det bäst att skynda sig. :)

Här är mina husdjur, om ingen hunnit köpa ifrån mig dom medan jag skrev detta:

Ingen som är sugen på att köpa mickey och mata honom med bananer? Eller deep kanske? Dom är ganska billiga båda två, vem som helst har råd.

Andra bloggar om: facebook, pets, till salu, mymlan, leka, mickey j barczyk, deepedition, banan,

 

vad gör folk på facebook?

Facebookhajpen börjar lägga sig, och det är väl bra så.

Själv är jag rätt trött på saker som cirkulerar. Som alla som vill skicka “good karma” eller folk som vill att man ska en app för att kramas, en för att skicka kärlek, en för att mäta sin hotness och åter en för att få veta hur sexig ens kompisar anser att man är.

Jag ignorerar. Och ignorerar. Och de kommer igen, och igen, och igen. Ibland klickar jag ja bara för att jag tänker att det kanske är roligare än det ser ut men det är det fan inte. Dessutom tvingas man bjuda in tjugo kompisar för varje en av de där hjärtsakerna. Häromdan lyckades jag skicka Valentineskort till en massa kompisar utan att ens fattar hur det gick till.

Vad fan får folk ut av det?

Tydligen ska man passa sig för just dom där sakerna med hjärtan och kärlek också.

Men somliga verkar tycka att det är riktigt kul. Idag kom jag in till en facebookkompis som det såg så här hos:

Den med minsta lilla facebookerfarenhet kan kanske gissa hur själva sidan såg ut. Och jävlar vad sexig och älskad och het och populär den killen måste vara.

Eller inte.

Uppdatering: Motsvarande lista på min egen Facebook. Betyder det att jag är ensam och ful?

Andra bloggar om: facebook, älska, kärlek, sexig, applikationer, datorer, aftonbladet, hjärtan,