haligh haligh a lie haligh

Jag är, enligt mina vänner, dom som känner mig, “tvingande ärlig”.
Betyder: Jag kan inte ljuga ens när jag borde. Jag säger som det är även när jag har allt att förlora och inget att vinna.

Vad som är värre: Jag utgår ifrån att andra är som jag.
Men. Jag är ju journalist. Hur fan går det ihop?
Jomen förstår ni mina vänner, det är skillnad. För jag är inte dum. Inte så naiv som man kanske kan tro. Jag utgår inte ifrån att en företagsledare eller politiker som har en god anledning att dölja fakta talar sanning med mig som journalist. Jag utgår inte ifrån att alla mäniskor alltid talar sanning.

Men jag utgår ifrån att människor som står mig nära, som säger sig älska mig, och som jag valt att lita på, talar sanning med mig. Jag utgår ifrån att människor som kallar sig mina vänner är ärliga mot mig.

Jag talar nu inte om vita lögner. Diskussionen om vad som är sanning och lögn behöver vi inte ta. Jag talar om de svarta lögnerna, de som skadar.

Jag var gift med en man som ljög som en häst travade. Varje dag. Hela tiden. En man med livslögner. Han ljög från dag ett. Vilket i efterhand kan ses som antingen skrattretande eller som fruktansvärt, vad man väljer. Eftersom vi hade en enda deal. Ett enda äktenskapslöfte till varann. Det löd: Aldrig ljuga. Alltid säga som det är.

Men han ljög och ljög. Till en början var det inte ett problem eftersom jag utgick ifrån att han talade sanning. Eftersom jag utgick ifrån att ingen människa med berått mod gifter sig med en annan och ger ett livslöfte om något man från början inte tänkt hålla .
Nu var det så ändå.
Och när det väl gick upp för mig hamnade jag i chock. En chock som mer eller mindre satt i i flera år. Jag kunde inte ta in att han inte talade sanning.
Han skulle aldrig heller ha medgett en lögn eller gjort avbön utan bevis. Alltså: varje gång jag såg i hans ögon, hörde på hans röst, kände i magen att han ljög, men inte hade några bevis, så slutade det med att jag bad om ursäkt för att jag var misstänksam och inte litade på honom.
Han blånekade. Alltid.

Tills jag lade fram bevis.
Och även då slutade det alltid med att jag bad om ursäkt. Jag gjorde avbön. Jag kröp och grät och bad om förlåtelse för att jag kränkt hans integritet.
Dessutom kunde han alltid slänga sig med argumentet att “Det är ju ett år sen, ska vi verkligen diskutera det nu?”

Bara för att “bevisen” kröp fram i efterhand. Ibland tog det en månad, ibland ett år, ibland flera år.

Ju längre tid det tog innan sanningen kom ikapp desto ondare gjorde det.

Och ju längre tid det tog desto mindre rätt hade jag att klaga.

Visst, man kan fråga sig varför jag stannade så länge med denne man. Simpelt: Han sa varje gång att han skulle sluta ljuga, tala sanning från och med nu, aldrig svika mer. Och jag ville så gärna tro honom. Men de sista åren gick jag omkring med ständigt magont och känslan av att vara lurad, och känslan visade sig alltid ha grund.

Jag pratar fortfarande inte om vita lögner. Jag talar om lögner av dignitet. Lögner som förändrar sakernas tillstånd. Lögner om andra kvinnor, om kärlek, om livsavgörande saker. Livslögner.

(mot slutet började han dissa mig. säga att jag borde träna, att jag vore snyggare om jag vore mindre fet och blek och annat. och när jag blev sårad sa han: du vill ju att jag ska vara ärlig, men du ser - du blir ju bara ledsen när jag säger som det är)

Jag blev svårt brännskadad kan jag säga.
När jag träffade den mannen var jag öppensinnad och glad. Jag ställde inga särskilt höga krav. Han fick knulla runt om han ville. Så länge han inte ljög om det.

Om jag någon gång i mitt liv någonsin mer får till det med en man så måste den mannen vara ett under av tålamod. Han måste förstå att jag är brännskadad. Att han måste smörja mina sår med salva. Han kommer att måsta stå ut med misstänksamhet och tusen frågor. Han måste försäkra mig om och om igen om sakernas tillstånd, och han kommer att måsta ge mig bevis.
Han må vara hur oskyldig som helst, han får inte bli arg eller brusa upp eller känna sig orättvist behandlad om jag ställer närgångna frågor om kvinnor i hans närhet.
Han måste bevisa att han talar sanning. Att han är lika ärlig mot mig som jag mot honom. Även om han skulle råka hamna i säng med någon annan.
Den mannen som gör sånt och säger som det är har min respekt. Och förhoppningsvis, efter ett tag, efter att ha visat tålamod och förståelse för mina brännskador - även min tillit.
En som ljuger kan dra åt helvete.
Det ska inte vara upp till mig att bevisa saker.
Om en man vill ha mig måste han ta mitt bagage också.

Tyvärr.
Tyvärr är det så.

Och jag blir så jävla beklämd när vänner säger att det är att ställa för höga krav. Att alla ljuger. Att särskilt alla män ljuger.
Eller när min vän säger: Men jag skulle inte märka om jag blev lurad och ljugen, för jag tänker inte så. I wish. Jag önskar verkligen att jag inte hade den lögnradar jag har. Att jag inte direkt märker när någon inte talar sanning. Jag har fingertoppskänsla för när någon försöker dölja något för mig.

Men i en nära relation kan man inte ljuga. Lögner bygger murar mellan människor. Lögner gör en människa känslomässigt frånvarande. Lögner gör att en person inte kan vara sig själv eller helt avslappnad för en människa som ljuger måste alltid tänka lite extra innan han talar.

Jag hittar alltid dom som ljuger.
Fråga mig inte hur.
Kan någon hjälpa mig att leta fram en människa som liksom jag tror att ärlighet varar längst?
En människa som kan stå för vem han är och vad han tror på?
En man som inte medvetet skadar den han säger sig älska?
Finns det?
(som dessutom såklart avgudar mig, som jag tänder på och som i övrigt passar ihop med mig. typ)

Läs även andra bloggares åsikter om bright eyes, haligh haligh a lie haligh, lögner, sanning, relationer, kärlek

 

lurad

Jag känner mig lurad.
Möjligen är jag naiv. Men någonstans måste man väl ändå utgå ifrån att det man lär sig är sant, att det man hör stämmer någotsånär och att människor har goda avsikter.

Framförallt har jag alltid inbillat mig att människor faktiskt tänker. Att människor har ett samvete. Att de allra flesta ändå någonstans vill att det ska vara så bra som möjligt. Att alla vill ha en så bra värld som möjligt för oss alla att leva i. Att ingen är i grunden ond. Att ingen medvetet lurar någon bara för att jävlas.

Jag har fått lära mig sedan barnsben att Sverige är ett bra land att leva i. Och visst. Absolut. Sverige är ett bra land att leva i av många orsaker. Men inte av de orsaker jag trott.

Jag har också fått lära mig att människor generellt är egoister och står sig själva närmast. Men i det ingår ju att stå sin omgivning nära, att faktiskt vilja ha en bra värld att leva i, för sin egen skull.

Jag har trott att Sverige är frihetens land. Demokratins vagga. (nåja, lite ironisk får man kanske vara).
Jag har trott att i Sverige har vi åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Och att det är bland det viktigaste vi har, och det viktigaste som finns för att ett land verkligen ska få kallas för en demokrati.
Jag har trott att vi har folkvalda som styr och ställer för att de har ett förtroende från andra. Och jag har naivt trott att mäniskor ändå är så pass rädda om sina politiska positioner att de inte vill riskera att svika de som valt dem, i förtroende.
Jag har lärt mig att respektera individen. Sedan barnsben har jag fått höra att man ska vara sig själv och vara ärlig, för det räcker längst. Jag har blivit itutad att man ska respektera alla andra människor, och i skolan fick jag lära mig demokrati och vad det faktiskt är.
Jag har trott att alla i det här landet fått ungefär samma demokratiska fostran. Och jag har stundvis varit stolt över Sverige i jämförelser med andra delar av världen.

Och visst är det sant att i Sverige behöver man inte riskera livet för sina åsikter. Visst är det sant att jag faktiskt har en möjlighet att ringa eller skriva eller ta direkt kontakt med dem som bestämmer och så länge jag uppför mig någorlunda hyfsat får jag också ett hyfsat bemötande.

Men vad spelar det för roll när precis hela skiten bara är ett spel för galleriet?
När ord är ord som betyder något annat, när folk säger en sak men menar en annan, när det spelas fulspel och hotas och mörkas och alla egentligen är livrädda för att sanningen ska komma fram för Sverige är inte en demokrati den meningen att människor får vara som de är och tänka fritt. För de som vågar göra det, de som faktiskt inte spelar med i rävspelet, de blir utfrysta, mobbade, avsatta och kritiserade. Och makten är stor, större än den borde i en så underbar demokrati som Sverige.

Jag känner mig lurad när de få som inte spelar spelet blir dissade, uthängda, ifrågsatta och trampade på. Jag blir ledsen när jag inser att vi trots all demokratisk fostran och respekt för individen och tro på åsiktsfrihet fortfarande inte visar respekt för andra. När det fortfarande är så att folk inte ens orkar tänka efter och fråga sig själva varför, för att de är rädda att inte passa in. Och den som inte passar in får inte vara med i gemenskapen.

I Sverige. I ett av världens bästa länder att leva i. I ett land som predikat demokrati och mänskliga rättigheter så länge någon kan minnas. I det landet är människor fortfarande livrädda för att säg vad de tycker. För de drabbas av repressalier. De får skit för det.

Ord räcker inte.
Jag vill ha demokrati tack. I praktiken. Nu.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, demokrati, bloggregistrering, yttrandefrihet, åsiktsregistrering, folkvalda, Sverige

 

total förvirring

Nu är buden olika från olika håll.
Jag såg inte själv debatten mer än sporadiskt och kan bara referera till vad andra säger.
Falkvinge säger att det förmodligen blir en återremiss som ska utredas de närmaste dagarna.
Enligt playrapport är avlyssningslagen stoppad. Vad fan som nu menas med det? Så pass har jag förstått att inte sista ordet är sagt och att lagen mycket väl kan gå igenom oavsett om frågan skjuts upp eller ej.
Enligt politikerbloggen ska det gå till så här - men det utesluter väl inte votering eller?
Enligt folk på Jaiku ska återremissen behandlas klart redan imorgon.
DN skriver så här.
Bloggosfären kan ta ut en delseger. Den som opinionsbildare som faktiskt fått både gammelmedia och politiker att vakna och inse att det finns en tredje röst att räkna med.
Och frågan är hur politikerna ska hantera den storm som kommer att uppstå om de smygröstar efter en återremiss? Hur ska de hantera det för att inte fullständigt tappa folks förtroende?
Eller har politikerna fortfarande inte förstått att de har ögonen på sig? Att de kommer att få äta upp om de kuppar bort den här voteringen, alltså genomför den snabbt i hemlighet utan att offentliggöra vad eventuellt nytt som kommer fram?
Just nu förstår jag ingenting. Vad händer egentligen i morgon? Och - om inget händer imorgon, alltså ingen votering - vad händer härnäst och när och hur snabbt kan det gå?

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, FRA-lagen, votering, riksdag, opinion, bloggosfären

 

hujedamig

Stackars stackars människor. Som “hängs ut på nätet”...
Eller? Kan det kanske vara så att de själv lagt ut bilderna? Möjligen?
Hela historien påminner lite om den när någon snodde en bild på bloggaren Englas bebis.

Det är inte okej att sno bilder från privatpersoner, vare sig man hittar dem på en parkbänk eller på nätet.
Men om jag lämnar mitt fotoalbum eller min påse med mina framkallade papperskopior på en parkbänk får jag kanske räkna med att någon hittar och på något sätt använder bilderna, inte minst ifall de visar något naket.
Samma gäller på nätet. Lägger jag ut bilder till allmänt beskådande på nätet så får jag nog faktiskt räkna med att de kan missbrukas.

Drottningen har skrivit mycket bra om detta, jag har egentligen inget mer att lägga till det hon sagt.

Läs även andra bloggares åsikter om englas showroom, drottningsylt, bildstöld, gravida, hängas ut på nätet, missbruk, naket

 

man slutar aldrig förvånas

Regel ett: Klappa aldrig en bäver.
Regel två: Låt inte din fyraåring gå fram till en bäver och klappa den.
Regel tre: Om du ändå bryter mot ovanstående, se till att filma attacken.

Bävern är en gnagare. Som sådan jättestor. Man klappar inte en bäver. Helt enkelt.

 

flytta bloggar och grejer

Jag har köpt ett par domäner. Och tänkte flytta den här bloggen. Eller åtminstone peka om den. Och nu försöker de lärde överträffa varandra med goda råd och rekommendationer till mig om hur jag ska göra.

Fakta: Jag kan ingenting. Jag kan ingenting egentligen om nånting som har med datorer och kodning och sånt att göra. Jag förstår inte internetfackspråk. Jag vet inte hur man gör nånting. Jag jävlades till tre häromnatten för att peka om bloggen till domänen mymlan.se utan att lyckas. Däremot lyckades jag köpa på mig en massa tjänster jag uppenbarligen inte har någon nytta av.

Jag köpte “fel” webbhotell och jag köpte fel credits här på WP. Jag har gjort allting fel. Man lär sig av sina misstag sägs det men jag har inte råd att göra så många fler.

Så varför vill jag köra eget: För att jag vill ha roliga widgets och grejer. Jag vill ha commentluv och jag vill kunna ändra designen friare än WP tillåter. Å andra sidan: kan jag ändra designen även om det finns rent tekniska möjligheter till det? Svar: nej. Inte om jag inte har färdiga fina mallar som talar om för mig exakt hur jag ska göra enligt formulär 1A utan konstiga ord som jag inte förstår.

Så vad tycker ni? Ska jag starta eget eller ska jag stanna kvar här, fast med annan adress? Jag vill ha all input som går, om för och nackdelar.

(det finns ju ingenting jag inte kan som jag inte kan lära mig, frågan är hur mycket tid jag faktiskt kan lägga ner och hur beroende jag (inte) vill vara av hjälp från andra.)

Sen är jag lite sådär tveksam för jag vill inte tappa mina fina listplaceringar på Knuff och Bloggportalen. Vilket iofs är världsliga saker i sammanhanget…

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, wordpress, egen domän, mymlan.se, hjälp,

 

från det ena till det andra

…tänkte skriva ett par rader, men inte så många, om detta. Först kränkt vinner.

Man orkar nästan inte. När det har gått så långt att ett dylikt problem överhuvudtaget tas upp så som det gjorts, när vi snackar om att utbilda personer som ska utbilda våra barn. Jag tog upp detta med lärarutbildningen här och här. Det tog hus i helvete. Jag ger mig inte. Det finns alldeles för många lärare och blivande sådana som inte har förstått sitt uppdrag.

Om ni inte såg första avsnittet av Klass 9A så rekommenderar jag er att se del två på svt i morgon klockan 21.30. Det som var mest skrämmande i första avsnittet var att vi hade att göra med en klass där eleverna inte visste saker som att London ligger i England, eller att singel betyder en, och ändå sade deras lärare att dom var jätteduktiga. Är det märkligt om elever i den svenska skolan har undermåliga kunskaper om kriterierna för att vara “duktig” är så låga? Om inte ens lärarna har grundläggande allmänbildning?

Det är helt klart att en person som ska vara lärare i den svenska skolan ska ha goda kunskaper i svenska. Ingen snack. Inga undantag. Och man måste fan få säga det utan att riskera att bli kallad rasist eller anklagas för att trakassera folk.

Och nu kommer jag osökt in på Per Ström också. Som skrev detta, och faktiskt hade en poäng, även om han inte är direkt min idol. Isabella har utvecklat det på ett intressant sätt. Och hon har fan rätt. Som journalist idag är det otroligt svårt att få skriva eller göra något som inte är riktigt PK. Och om man har en modig redaktör och lyckas blir det ramaskri hos folket. Minns när jag för flera år sedan ville göra något annat av Internationella kvinnodagen och lät två män orera om kvinnor och jämställdhet. Bilderna på de båda männen drogs upp jättestort. Och fy satan vad arga feministerna blev. Trots att allt de sa mer eller mindre var en hyllning till kvinnorna. Folk är så jävla dåliga på att skilja på äpplen och päron så jag blir rädd.

Sen funderar jag lite över detta med kränkningar. Om trakasserier.
Jag vill inte ha nåt jävla USA där folk stämmer varann till höger och vänster. Fatta att orättvisa är en del av livet.

Och fatta att människor inte ska behöva vara rädda hela tiden för att sätta ner foten och säga ifrån för att nån överkänslig person ska komma med kränkningsanklagelser. Det finns män som faktiskt bara menar väl när de ger en dam en komplimang, även om alla inte behärskar metoderna för att göra det på “rätt sätt”.

Är det så svårt att kommunicera? Att förstå att alla är olika. Att folk uppfattar olika saker på olika sätt, och att en person kanske inte menade det som jag uppfattade. Känner man sig kränkt så är det ofta något som sitter i en själv. Jag tror inte riktigt på budskapet att man kan välja glädje, men man kan fan ändå välja att inte ta illa vid sig av precis allt som man skulle kunna ta illa vid sig av.

Mina bloggläsare verkade här tämligen överens om att ordet kränkt har förlorat sin betydelse och borde förbjudas.

Allt hänger ihop. Och nånting är radikalt fel. I det här landet. När människor tystas eller sätts dit bara för att de inte tassar på tå. För att de faktiskt vill saker, har civilkurage, eller helt enkelt är ärliga.

Uppdatering: Och så är jag sur för att jag när för en gångs skull pingar twingly så ignorerar twingly mig.

Uppdatering: Och som ett brev på posten hittar man det här. “Folk har blivit mer uppmärksamma på kränkande behandling.” Men jo. Folk har blivit sämre på att skilja kränkningar från vardagsorättvisor. Det blir ju inte precis lättare att vara lärare om man ska vara rädd för att bli anmäld för mobbning om man säger ifrån på skarpen.

Andra bloggar om: per ström, dn, kränkt, kränkningar, trakasserier, jämställdhet, pk, skolan, lärarutbildning, svenska, isabella,

 

besvikelse

Alltså. För några dagar sen skrev jag lite försynt att nån okänd välgörare kanske ville skicka mig en rolig telefon eller nåt.

Inte för att jag trodde att nån skulle nappa. Men idag kom ett paket. Vars innehåll var “elektronik”. Hur spännande som helst ju, jag har fan inte beställt nån elektronik.

Traskade glad i hågen iväg till OK där paketet skulle hämtas ut. Tyckte nog att det var lite väl stort, men det vägde inte så mycket, så det skulle ha kunnat vara en telefon inpackad i en massa mojs för att inte gå sönder.

Kom hem och slet upp paketet.

Och hittade.

Det här:

Klicka så får ni se.

Andra bloggar om: besviken, mobiltelefon, paket,

 

tjejer kan. eller…?

Å ena sidan.

Schmut har rätt i att det är kul att unga tjejer dominerar.

Å andra sidan.

Har dom inget vettigare att skriva om? Jag tog en snabbtitt och måste ärligen säga att de tre tjejerna som intervjuades hade fullständigt ointressanta bloggar. Vilka är dessa 50.000 personer som läser varje vecka? (Uppdatering: Teflonminne verkar ha svaret.)

Jinge hade ett kul svar på frågan “Vad säger det här om nätläsarna?” “Att jag skulle få fler om jag vore 17 år, tjej, och hade stora bröst?”

Falken har gjort en sammanställning över de senaste tio inläggen hos KENZA.

Det räcker liksom för att fatta grejen.

Och jag som tycker det är häpnadsväckande att sisådär en 3-4000 pers i veckan läser min blogg…

Och ja. Självklart är jag avundsjuk.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, tjejer, bloggosfären, jinge, mymlan, avundsjuka

 

nytt betygssystem

Jag läser runt lite och folk verkar så jäkla upprörda över betygssystemet som presenterats.

Jag förstår inte. Skillnaden är väl inte så himla stor, och förändringarna uppfattar åtminstone jag som förbättringar.

Betyg är bra. Så det så.

Men sen finns det reaktioner som gör mig mörkrädd. Som Mammans. Hon gillar systemet. Så långt är jag med. Men hur fan kan hon påstå att det inte räcker att bli godkänd? Herreminje, det beror väl alldeles på vad man har för mål i livet, vad man vill göra?

Det hemska med just Mammans påstående är att hon jobbar med barn med särskilda behov. Som har inlärningsvårigheter och kanske får kämpa som fan för ett G. Och som kanske inte har några som helst behov av högra betyg heller. Men enligt mamman är ett G inte tillräckligt alltså. Det räcker inte att vara godkänd.

Sen undrar jag hur hon menar när hon skriver att det inte är de duktigaste eleverna som sätter gränsen för ett G. Nämen självklart inte. Eller? Ska de duktigaste sätta normen? Är det så hon tänker?

Jag är för betyg. Jag tror att betyg är bra, tidigt. Och att de fungerar som en sporre och morot att lägga ner jobb på skolarbetet. Men jag tycker inte att man ska döma människor efter betygen. Det enda betygen talar om är faktiskt vad man har för kunskaper i olika specifika ämnen. Men en människa är så väldigt mycket mer än det den lär sig i skolan.

Andra bloggar om: betyg, skola, mamman

 

provokativa språkpoliser

Varför blir somliga så oerhört provocerade av språkpoliser?

Vad är grejen liksom? Antingen håller man med om att språket är viktigt, eller så gör man det inte.

Och gör man det inte så behöver man väl inte låta sig provoceras av att andra gör det?

Jag är en rökare. Många tycker väldigt illa om rökare. Jag har läst många bloggar som osar svavel över oss hemska människor som inte kan hålla oss från nikotin. Men herregud jag kan väl inte ta åt mig personligt och bli provocerad av det? Eller borde jag det? Jag väljer att röka. Det står jag för.

Den som väljer att slarva med språket och inte tycker det är intressant att peta i meningsbyggnad kan väl stå för det, utan att bli fullständigt rabiat om någon annan faktiskt tycker att det är extremt kul att diskutera och plocka sönder ord och meningar i atomer?

Andra bloggar om: språkpolis, språk, rökare, nikotin, provocera, provokationer,

 

mymlan tjatar

Jag vet att jag tjatar.

Men jag blir, faktiskt, fortfarande, lika förvånad varje gång.

Är folk idioter? Dumma i huvudet? Säg mig, ge mig en bra anledning till att ljuga i ett sånt läge?

Jag tänker mig att jag söker jobb. Att jag ljuger om min kompetens. Får jobbet. Och lögnen uppdagas. Fy fan.

Jag har väldigt svårt att tänka mig något värre än att bli påkommen med att ha ljugit i en sån situation.

Och även om lögnen inte avslöjas. Det är som att fuska i spel. Hur kul är det egentligen att vinna om man fuskat sig till vinsten?

Å andra sidan är ju jag jävligt dålig på sånt där. Spelet på marknaden. Minns ett val jag deltog i. Motparten jobbade hårt med lobbying. Röstsamlande. Inte jag. För jag tänkte att om jag ska vinna så ska det vara på egna meriter och inte för att jag tjatat på folk. Han vann såklart. Men en rösts mariginal. Och folk blev sura på mig för att jag inte informerat så att de hade kunnat vara där och lägga sin röst på mig. Så kan det vara, när man är naiv som jag.

Andra bloggar om: ljuga, söka jobb, lobbying, rösta, tävla, tjata, vinna, marknadsföring, naiv

 

fjortisar är vi allihopa

Eller. Åtminstone jag tycker faktiskt att det är rätt kul att vara lagom barnslig ibland. Eller fjortisaktig.

Just nu äger jag ett gäng bloggare, köpta för dyra pengar, och dom ger mig presenter. (själv har jag blivit för dyr, ingen köper mig längre, så jag är liksom fast hos deeped själv blev jag visst köpt för ett par timmar sen, och därmed ännu dyrare)

Fjortis som fan. That’s me.

Mamman/stumpan/loella/miamaria gillar inte fjortisfasoner. Hon gillar inte facebook. Och inte internet heller som det verkar. Framförallt så gillar hon inte mig.

Förmodligen gillar hon inte den här gruppen på Facebook heller:

Det är alltså inte bara jag som börjar tröttna. På mammans självgoda nedlåtande insinuerande kommentarer och inlägg. Då föredrar jag nog faktiskt fjortisfasoner a la facebookgrupper.

Andra bloggar om: mamman, stumpan, loella, miamaria, facebook, fjortisar, självgod, elak, besserwisser, falsk, internet, bloggar

 

mymlan erkänner

Fram till igår hade jag aldrig hört talas om honom.

Heath Ledger. Och nu är det visst för sent att lära känna honom.

Först Kelly Clarkson och nu den här Ledger.

Det jag frågar mig är om det här är ett ålderstecken eller vad fan det beror på, att jag tycks ha tappat kollen så totalt.

Min alldeles egna teori är att det helt enkelt finns för många kändisar att hålla reda på nu för tiden. Eller hur, kan jag få lite medhåll tack?

Andra bloggar om: heath ledger, kelly clarksson, kändisar, noll koll, åldertecken

 

herregud

Ibland funderar man.

Jag skrev ett inlägg igår. Som i största allmänhet handlade om att det har betydelse hur man ser ut, och hur ens blogg ser ut. Naturligtvis spelar det roll vad man själv har för syfte. Vilka jag vill ska läsa, och vem jag vänder mig till.

Det brukar bli bäst om man gör som man själv gillar. Man ser inte snygg ut i obekväma kläder.

Men folk verkar känna sig utpekade.

Till och med de jag överhuvudtaget inte nämnde i inlägget.

Detta trots att jag hissade en ironiflagga och bara länkade till bloggar jag gillar. Detta trots att jag faktiskt tog exempel som jag inte ens står bakom själv. Jag utgår för fan inte ifrån att en person med arabiskt utseende är kvinnomisshandlare och våldtäktsman! Lika lite som jag tänker att nån som har en avskalad stilren blogg är tom och innehållslös.

Hjälp. Andra verkar ta mig på större allvar än jag gör själv. Det känns betungande.

Andra bloggar om: bloggar, utseende, yta, fördomar, herregud, mymlan, allvar, ironi

 

män är värre än djur

Då vet vi. Män är inte djur. Ireen von Wachenfeldt har ångrat sitt uttalande som ordförande i ROKS. Nu säger hon att män är värre än djur.

Hon känner sig lurad. Hon ville inte att hennes ord om att Män är djur skulle kablas ut i hela Sverige.

Nu har hon gett ut en bok. Jag har inte läst den. Men enligt en längre intervju i MANA innehåller boken flera referenser till mannen som ett djur.

“Men det finns också de som provoceras av henne och de satiriska teckningarna som finns i boken, bland annat en ilsken man med slips och skjorta på överkroppen men med en tigers underkropp. “

Men snälla Ireen, hur ska du ha det? Är män djur? Tycker du det? Stå för det då.

Somliga menar ju att det är våldtäkt när en människa har sex med ett djur. Men det är inte människan utan djuret som blir våldtaget. Jag undrar var Ireen har för syn på tidelag?

Nä jag gillar inte de här ständiga likhetstecknen mellan människor och djur. Vare sig det är söta getter som anses vara bättre än människor eller elaka män som anses vara djur för att de är en sämre sorts människa.

Andra bloggar om: män är djur, ROKS, get, djur, feminism, våldtäkt, tidelag, kvinna

 

att stötta sina barn

Gör man kanske inte bäst på det här sättet.

Jag slutar aldrig förvånas över föräldrar som gör så.

Vad vill dom uppnå? Tror pappan på fullt allvar att han hjälper sin son genom att ringa och hota folk?

Varför verkar vissa föräldrar ha så svårt att inse att de inte hjälper sina barn genom att försvara saker de gör som är fel? Är det inte det fostran delvis går ut på, att lära sina barn skilja på just rätt och fel? Att lära dem att ta ansvar för sina handlingar?

Andra bloggar om: brott och straff, föräldraskap, dödsmisshandel, övergrepp i rättssak

 

mata gärna djuren

Via Monika Ringborg en annan bloggare hittar jag den här artikeln om en djurpark i Kina.

Men till skillnad från henne många andra kan jag fan inte uppröras.

Möjligen kan man uppröras över att det överhuvudtaget finns djurparker. Nu är det inget jag går och mår dåligt över heller. Och vad jag förstår jobbar en hel del djurparker med uppfödning och liknande av utrotningshotade arter och utifrån det är det väl bra att det finns djurparker, trots allt.

Men att man får mata djuren?

Är det så konstigt?

Är det inte så man vill att det ska vara i en djurpark, så naturtroget som möjligt? Det är ju knappast så att lejonen i naturen äter redan döda djur en gång om dagen eller hur ofta man nu kan tänkas mata djuren i en djurpark. Möjligen skulle det vara ännu mer verkligt om man helt enkelt slussade in en get eller antilop då och då och lät lejonen jaga. Att kasta ner dom från en mur känns ju lite sådär kanske.

Men att det skulle vara synd om barnen? Man får kanske utgå ifrån att ingen förälder tvingar ett känsligt barn att se på när lejonen slåss. Men som jag minns det från exempelvis djurparken i Dubai där rovdjursmatningen var dagens höjdpunkt så tyckte barnen att det var enbart spännande.

Kan någon tala om för mig varför detta är upprörande? Är det överhuvudtaget relevant att ta upp lejonmatningen i en djurpark i ett granskningsprojekt inför OS i Kina? Har inte det landet andra brister som känns viktigare att fokusera kring?

Vad är det som säger att våra djurskyddslagar är rätt och bra och ska vara norm i Kina? Är vi så jävla mycket bättre? Vavava?

Uppdatering: Kanske lite off topic. Men sånt här tycker jag att varenda unge borde få vara med om. Visserligen lite mer jordnära än att kasta getter till lejon. Men ändå. Same same but different. (scrolla ner en bit till nisses fina bilder. eller förresten. läs texten först)

Andra bloggar om: djurpark, kina, OS 2008, lejon, get, mata djuren, granska, normer

 

teflonminne is the sound of the future

Det finns visst ett ord för det som jag inte kan.

Ett ord för varumärken som blir vardagsord. Som att man säger gladpack istället för plastfolie.

Någon som vet vad det heter? Nån i reklambranschen?

Uppdatering: Svaret är visst degenerering. Varumärket är degenererat och därmed allmän egendom, åtminstone i tal… 

Tydligen är teflon ett sådant varumärke. Eller trademark kanske?

Vilket skulle kunna innebära att Teflonminne måste byta namn…?

Och att Teflonminne också måste göra det?

Inte för att jag förstår mig på sånt där. Men är det inte så att företaget DuPont skjuter sig själva i foten då? Borde de inte se det som en framgång att ordet teflon fått ett sådant genomslag i människors medvetande?

Andra bloggar om: teflon, teflonminne, aftonbladet, dupont, varumärke, trademark,

 

wordpress-hjälp please

Hur gör man?

Jag försöker hitta en bra ställe att klistra in koden för min besöksräknare. (använder susnet)

Men jag går bet.

Nån som vet, som kan förklara enkelt steg för steg vart fan jag ska klistra in den?

Uppdatering: Tydligen funkar inte susnet på wp. Orka. Nån som vet nåt som funkar, som är användarvänligt? 

Andra bloggar om: hjälp, wordpress, besökare, räknare,