om bris och föräldrars internetvanor

Läste igår om barn som oroar sig över föräldrarnas internetvanor.

Jag tyckte det var intressant men inte direkt upprörande av någon anledning. Det fanns inget braskande över någon av texterna och inte heller kändes det som någon överraskning.

Blogge är väldigt upprörd. Jag håller inte riktigt med honom. Barn är barn liksom.
Deepedition har också skrivit (och sorry darling men det går fortfarande inte att klicka på inlägg, kommentarer eller permalänkar hos dig…) och jag har nu inte sett vad Bris gick ut med ursprungligen men jag vet ju hur medierna tänker och klart man skriver om det nya fenomenet att barn oroar sig över det som annars varit föräldrars oro. Internetvanor. Farliga farliga internet.

Och det är litegrann det som gör mig om inte upprörd så i varje fall irriterad. Att man gör internet till en bov när det handlar om helt andra saker.
Vilket barn skulle inte må dåligt av att komma på sin förälders otrohet? Det är väl rätt givet. Men det har ingenting med internet att göra.

Internet är ett verktyg, en kanal, ett sätt att vara otrogen genom. Men barnet skulle väl tycka det vore precis lika jobbigt att överhöra mammas samtal med sin älskare eller av att se sin pappa hångla bakom en husvägg med nån som inte är den mamma han bor med?

Internet är inte boven.

Vad gäller porren så tror jag att det är lite samma där. Och där kan jag ge Blogge delvis rätt. Föräldrar har rätt till ett sexliv. Och barn kommer nog alltid har svårt för det. Svårt att se sina föräldrar i sexuella situationer. Sådant vill man helt enkelt inte veta om sina föräldrar. Så vare sig det handlar om porrsurfning, otrohet eller den klassiska missionärsställningen i mamma och pappas säng så bör kanske föräldrarna tänka sig för. Men det är meningslöst att försöka mörka för kidsen att föräldrar har sex. Däremot finns det olika sätt att informera dem om det.

Jag upprepar: Internet är inte boven. Däremot kan en omdömeslös förälder använda nätet på ett omdömeslöst vis. Men då är det föräldern som är boven.

Läs även andra bloggares åsikter om internet, porr, sex, föräldraskap, bris, barn oroliga för föräldrars internetvanor, farliga internet

 

in progress

Fast det känns som om jag står och stampar på ett och samma ställe så händer det ju faktiskt saker. Livet förändras. Saker sker. Utveckling.

Har startat firma. Bara en sån sak. Har tänkt tanken i så många år men aldrig kommit till skott, det har verkat så krångligt. Men så när jag började få förfrågningar om att föreläsa tänkte jag att jag måste fan göra det. Enklare fakturering och mer seriöst kanske. Sen gick det i en rasande fart, och jag har redan en pärm som inte är full men ändå innehåller alldeles för många papper för att vara för en firma som bara startat men ännu inte bedrivit någon vidare verksamhet. Fast jag har en faktura att skriva och senast idag bokades ännu en föreläsning. Det är inte som att jag ser fram emot nästa års deklaration, det gör jag inte.

Barnen blir äldre. Nästa vecka fyller Hamlet sjutton. Sjutton liksom. Han är snart ett huvud längre än mig och klarar sig själv. Helt och hållet. När jag var i Stockholm och Göteborg gjorde han det. Tänk, jag är inte längre den där inlåsta fastbundna småbarnsmamman som aldrig tar mig nånstans. Det är också utveckling.
(fast häromnatten kom lille e och ville sova i min säng, när jag precis stått och funderat på om det kanske aldrig skulle hända igen…)

Nytt jobb efter semestern. Känns riktigt bra. Bara lite långsamt och jobbigt att stå ut till dess.

Så nej. Jag kanske inte står och stampar. Förutom på en punkt. Jag saknar någon att dela med.

 

nu måste jag skärpa till mig

Jag hörde just mig själv säga “Nej så får du inte göra, det är inte snyggt” till sonen när han föreslog en ny frisyr. (rakad på ena sidan av huvudet)

Jag blir rädd för mig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om frisyrer, yta

 

utbrändhet finns inte

Så har Linda Skugge anslutit sig till dem som inte tror att utbrändhet finns.

Och jo man blir lite provocerad. Faktiskt. Hon hävdar att utbrändhet inte finns. Att det är provocerande att vilja ha ledigt. Samtidigt som hon säger att det är barnplågeri att vara två föräldrar som jobbar heltid. Då måste man ha barnflicka. Jaha. Om man är en förälder som inte har råd vare sig att jobba deltid eller ha barnflicka då? Eller om man är två i samma sits? Hur ska man göra då? Om man är ensam om både barn och försörjningsansvar, hur ska man då bära sig åt? Och är det konstigt om man ibland vill vara ledig för att hinna med sina barn, barnflicka eller ej?

Och visst Linda. Man ska ta saker i egna händer och göra det man vill. Men alla har inte samma möjligheter. Det är klart man kan jobba hela tiden om man kan göra det hemifrån. Jag skulle älska att göra det, då skulle jag jobba jämt samtidigt som jag fanns hos mina barn. Men jag har hittills inte hittat någon som betalar mig för det. Det kan säkert bero på att jag är fullständigt inkompetent, men på riktigt så är det så att de flesta har ett jobb där de förväntas finnas på plats vissa tider, och det i sig kan vara rätt tröttande och då kan man önska sig ledigt ibland. Och faktiskt till och med bli utbränd, om man är en sån som vill göra ett bra jobb både hemma och på jobbet men aldrig riktigt får återhämta sig, eller har möjlighet att lägga upp det på ett sätt som funkar för alla parter.

Sen sa Linda en annan sak, om att ha barn. “Jag visste att det skulle vara väldigt underbart och det är det. Det finns ingen som inte tycker det.” Hmm. Jag tror att det finns många som inte tycker att det är underbart att ha barn. Jag är också övertygad om att man kan ha ett rikt och fantastiskt liv även utan barn. Framförallt så vänder jag mig emot att Linda gör sig till taleskvinna för alla andra när hon säger att “det finns ingen som inte tycker det”. Hon får gärna tycka att det är underbart att ha barn och att det är tråkigt att vara ledig, men snälla Linda - sluta tala för resten av världen, och sluta vara så dömande mot alla som inte tycker som du. Det gör att det blir svårt att applådera dig när du säger de där bra sakerna som du gör med jämna mellanrum. Lite om man inte är med dig är man emot dig.

Läs även andra bloggares åsikter om linda skugge, utbrändhet

 

religion och fostran

Deltar i en intressant diskussion om religion i ett annat forum.
Och så slog det mig att jag kanske lyckats med min vilja att vara religiöst obunden som förälder.
I sommar ska min son pilgrimsvandra i Spanien som en del i en utbildning till ledare inom Svenska Kyrkan.
Min dotter ska på humanistiskt konfirmationsläger.

:)

Läs även andra bloggares åsikter om religion, tro, konfirmation,

 

passa på när barnen är små!

Just nu pågår en diskussion på Jaiku om sex och barn.

Och jag känner att jag måste basunera ut detta till alla er som har småbarn och glömmer bort/struntar i/inte orkar ha sex: Passa på när barnen är små!

Jag har uppriktigt sagt aldrig förstått problemet när folk pratar om att det är så dåligt med sex under småbarnstiden. Utan att gå in på några detaljer så hade jag en jävla massa sex när mina barn var små, herregud dom somnade ju klockan åtta på kvällarna!

Annat är det nu när dom är tonåringar. Dom är vakna jämt. Nån av dom i varje fall. Själv är jag trött och vill sova långt innan ungarna lägger sig. Och - om det låter konstigt från sovrummet så förstår dom vad det är som låter, till skillnad från när dom var tre och råkade vakna.

Man kan ju tänka sig att göra det på dagtid, men då är det alltid nån som är hemma eller plötsligt kommer in genom dörren för att hämta nåt. Man kan liksom inte lita på tonåringars tider.

Nu är det visserligen så att jag just nu inte har någon som jag delar säng med. Men ändå. Jag har haft och jag vet. Ni som har små barn som lägger sig tidigt - passa på nu - om ni väntar kan det bli för sent.

Läs även andra bloggares åsikter om sex, småbarn, tonåringar

 

amning och iq

Så det är därför han har MVG i allt.

Jag som trodde det berodde på generna. :)

Läs även andra bloggares åsikter om betyg, intelligens, amning

 

revolutionsbehov?

Diskuterade med några vänner häromkvällen, om tonåringars behov av att revoltera mot sina föräldrar. Det handlade ursprungligen om musik och det konstaterades att det nu är allt vanligare att föräldrar och barn lyssnar på ungefär samma musik.

Frågor som ställdes på det: Är det föräldrarna som är modernare nu än förr? Eller är det barnen som är mognare? Eller är det rent av så att det inte görs någon “ny” musik längre, att allt redan är gjort?

Därifrån till: Hur revolterar unga idag? Jag har svårt att se vad mina barn skulle kunna göra som jag skulle uppfatta som riktigt provocerande eller revolterande.

Har unga ett behov av att revoltera som nu för tiden inte tillfredsställs då det inte finns något att revoltera mot? Kommer avsaknaden av revolution att påverka ungarna negativt?

Eller: Är det bara jag och mina vänner som lever i någon slags sluten värld där vi lyssnar på samma musik och inte blir provocerade av hur barnen klär sig, pratar eller vad de satsar på för karriär?

Min son är ett exempel på en som kanske för femtio år sedan skulle fått en och annan pik av sina föräldrar. Som son till en avhoppad Pingstvän och en ateist, har han sett till att som första extraknäck bli gudstjänstassistent och konfirmationsledare i Svenska kyrkan. Han drömmer också om någon form av karriär inom det militära, och hans pappa var totalvägrare. Ingen av oss är särskilt provocerade dock, vi är rörande överens om att vi har en klok och duktig son och är mycket stolta över hans val so far.

Är det så att vi trots all inskränkthet i världen ändå blivit tolerantare mot våra unga? Eller lever jag i en bubbla?

Läs även andra bloggares åsikter om barn, föräldraskap, revolution, tonåringar, revolt, musik

 

korthugget

Det är tydligen bra att nöjessurfa på arbetstid.

Imorgon ska jag på Kent. I Timrå. Det stör mig. Att dom spelar där.

Jag har rensat lite i min bloggrulle. Tog bort A little less conversation. Är lite ledsen för att han inte skriver mer. Hoppas han kommer igång snart igen.

På måndag spelar Nina Ramsby och Martin Hederos i Sundsvall. Nån som vill göra mig sällskap?

Enligt min sociala profil på facebook är jag “more desirable than 99.52% of the population”. Då kan man fråga sig varför jag somnar ensam kväll efter kväll efter kväll. Jag litar inte på facebook.

Jag har inte hunnit läsa så mycket bloggar de senaste veckorna. Känns som om jag missar saker. Men mina oaser på nätet kollar jag då och då.

Upptäckte häromdagen att jag är vansinnigt otränad. Fick träningsvärk efter en dag i skidbacken. Så ska det inte vara.

Min bebis vill inte sova i min säng längre om nätterna. Fan, jag har snart vuxna barn. Fan och alldeles underbart.

Min store pojke har varit i fjällen. Han kom hem vid midnatt, packade om på en kvart och drog iväg med sin dator någonstans. Jag har fan snart vuxna barn.

Min dotter skriker åt mig att jag ska sluta ge henne så dåliga råd. Hon är vuxen snart. Hon med.

Igår satt jag i polisförhör i en timme angående detta. Och en sak kan jag lova. Man anmäler inte brott för att man tycker att det är roligt eller ger någon slags inre tillfredsställelse.

Och som vanligt eftersom det är fredagkväll har jag tvättstugan. Festligt värre. Hoppas ni andra gör roligare saker.

Läs även andra bloggares åsikter om stalker, kent, bloggar, bloggtips, mymlan, nöjessurfa

 

vem fan behöver teve…

…när det finns Bambuser?

Har precis sett bland det mest underhållande jag någonsin sett, en man som i livesändning ser en vacker kvinna, spanar på henne och slutligen raggar upp henne. När han gör det lämnar han streamen på så att vi tittare får se, hur hon pratar och gestikulerar och skrattar, utan att veta att hon är iakttagen av en hel bunt mycket engagerade personer som först peppat mannen och gett förslag på hur han ska närma sig den vackra kvinnan.

Sedan får vi via Jaiku veta att de ska gå på bio.

Så jävla underbart! Jag är alldeles euforisk. Alla dokusåpor kan hälsa hem, verkligen.

För övrigt så har jag en skön kväll. Är ensam hemma med lille e. Han är i sitt kreativa tillstånd och drog fram färger, staffli och panå, för att måla en tavla åt en flicka. Sedan tog han fram skrivmaskinen och skrev ett vackert brev. Han lyser. Han kvittrar och småpratar och frågar mig om råd, och jag känner mig priviligerad som får dela hans tankar.

Nu målar han igen.

Och så funderar han över hur han ska överlämna tavlan åt flickan. Och hur han ska slå in den i ett fint paket. Han vill börja blogga också, mitt i allt målande. Han vill ta bilder av sina tavlor och lägga ut i en blogg. Han säger “mamma jag är glad idag” och det gör mig lycklig efter alla ledsna dagar, som har varit.

Jag älskar honom.

Andra bloggar om: bambuser, jaiku, blogga, måla, kärlek, ragga, älska, underhållning,

 

smeta inte jante på min dotter

Jag blir så jäkla förbannad ibland, när vuxna människor försöker trycka ner barn sådär bara i största allmänhet.

Som den kvinna som idag utan anledning tog chansen att säga till min dotter att “Komma ner på jorden, istället för att sväva däruppe ovanför alla andra som var så långt därnere.”

Men herrejävlar. Inget gör mitt mammahjärta så glatt som de stunder när min dotter svävar. Låt henne sväva för sjuttsiken. Låt henne vara glad, låt henne dansa och hoppa och tjoa. Sådant ska uppmuntras, inte stävjas.

När min dotter undrade vad kvinnan menade och försvarade sina skutt och glädjeyttringar blev hon dessutom kallad “uppkäftig”.

Go bumpen, go! Stäng inte in ditt guldhjärta.

En del sorts tanter ska man vara uppkäftig emot, annars kommer man inte långt här i livet.

Andra bloggar om: jante, bump, mymlan, hjärta,

 

hänsyn och respekt

Apropå ord som missbrukas.

Och apropå situationen i skolan. Och det här med kränkningar och trakasserier.

Någon gång, var det på sjuttiotalet eller kanske senare, så blev det så modernt med hänsyn och respekt. Två i grunden bra saker. Men det finns faktiskt gränser. Och man ska ha klart för sig vad orden betyder, tycker jag.

Barn ska bemötas med respekt, om man vill att dom ska respektera en.

Att curla och sopa framför och bakom dem är inte att visa respekt. Det är att göra dem en björntjänst.

Att låta barnen ha en massa medbestämmande i skolan är kanske ett bra sätt att lära ut demokrati, men jag är tveksam. Barn behöver en vuxen som slår näven i bordet och talar om var skåpet ska stå. Precis som att jag på mitt jobb vill ha en chef som kan göra detsamma.

Vi lär inte barnen respekt genom att anpassa hela livet efter dem.

Vi lär inte barnen respekt genom missvisad hänsyn och rädsla för att säga som det är.

Barn tål sanningen. Ofta bättre än många vuxna. Om den serveras på ett respektfullt sätt. Och då menar jag respektfullt i ordets rätta bemärkelse. Att inte underskatta barns förmåga.

Det är något snett i det här samhället när barn tvingas ta ansvar för saker som hur deras skolundervisning ska se ut, men de inte anses kunna gå själva till skolan.

Att visa hänsyn är inte detsamma som att trippa på tå och aldrig säga ifrån. Att visa hänsyn är att vara vänlig och låta andra komma till tals, men inte nödvändigtvis bestämma. Att visa hänsyn är att upplåta sitt busssäte åt någon som ser ut att bättre behöva det, och att säga saker på ett snyggt sätt.

Unga idag är stressade och har ångest och karvar sig armarna. Och inte fasen avlastar vi dem genom att tvinga dem att göra sina egna skolplaner och själva sätta upp mål för skolarbetet.

Självklart går allt åt helvete om vi fostrar våra unga att känna sig kränkta om de möter motstånd.

Självklart går allt åt helvete om vi låter barnen styra både hemma och i skolan.

Och det är fanimig inte respekt för barnen. Det är motsatsen.

Nu har jag svamlat färdigt. Tack för ordet.

Andra bloggar om: skola, undervisning, trakasserier, kränkningar, respekt, hänsyn, curla, föräldraskap, lärare,

 

kakor och söndagsstek

Min dotter är i en bakperiod.

Till Alla hjärtans dag gjorde hon dom här fina skapelserna och placerade ut på olika ställen (så som buss-säten och fönsterbrädor) för att överraska okända människor:

Igår var det dags igen. Då var det en klasskompis som fyllde år och hon och en kompis bakade kakor och muffins så det stod härliga till, den ena mer konstnärlig än det andra.

Grejen är att köket efteråt ser ut som en konstnärsatelje. Det vill säga rörig. Kladdig. Smulig. Grejer överallt. Och det gör det fortfarande…

Jag som ska göra en söndagsstek. Det är det nya. Det som mina söner vill ha. Söndagsstek med potatis och sås och kokta morötter. Känns sjuttiotal.

Men jag kan inte laga mat när köket ser ut sådär. Och hon sover fortfarande. Jag som bestämt att jag inte ska curla. Att hon gärna får sagga ner hela köket bara hon städar upp efter sig. Så hur göra? Väcka henne och säga åt henne att städa nu, (det kommer ändå att ta minst en timme om jag känner henne rätt) eller ska jag göra det själv och låtsas som inget?
Jag vill ju inte ta död på hennes kreativitet heller…

Hmm.

Andra bloggar om: alla hjärtans dag, kakor, söndagsstek, kök, röra, överraskning, barn

 

bumpkrönika

Eftersom de fortfarande inte publicerar krönikorna på st.nu och eftersom det finns människor som inte läser Sundsvalls Tidning i printversion får lilla flickan lägga ut sina krönikor i sin blogg. Och utan att skämmas det minsta för att jag är stolt över min dotter länkar jag såklart.

Hon har alltså alldeles på egen hand fått jobb som krönikör på tidningen. Var fjärde lördag skriver hon. Det tycker jag är bra jobbat, av en trettonåring.

Man skulle kunna säga att hon fått jobbet trots att hon är min dotter, inte på grund av att hon är det.

Andra bloggar om: bump, krönika, sundvalls tidning

 

språkpolisen och ordkonstnären

Varandras motsatser.

Han är 16 år, naturvetare, och språkpolis av guds nåde.

Hon är 13 med Pippi Långstrump som förebild.

Ikväll har vi spelat alfapet. En stundvis absurd upplevelse.

Han vill slå upp orden i SAOL, hon vill hitta på egna nya som tröjig och trosig (och nigah).

När jag skrev homo sa han: Det räknas inte. Det är latin. I sådana fall vill jag skriva tyska ord.

Hon: Det räknas visst, det betyder ju lika.

Jag: Det är ett ord som är helt införlivat i svenskan ju.

Han: Sa du lika? Det betyder två lika.

Sen fortsatte spelet och diskussionen utan att nån egentligen brydde sig om huruvida jag fick mina 56 poäng eller inte. (Det var nere i hörnet, ett sådant man får fyra gånger poängen för)

Jag lade också ordet sarv och båda stirrade storögt på mig.

- Jamen det är en rentjur sa jag.

- Du kan ju mycket mer än oss, sa hon.

- Och du som sa att ir inte är ett ord. Bara för det ska jag lägga det nu, sa han.

Och igen och igen i all oändlighet. Men det var kul. Det roligaste är att dom har börjat tjabba och tramsa med varandra på ett sätt som dom inte gjort förr. Han är ändå tre år äldre och de har inte haft mycket gemensamt. Det har dom iofs inte nu heller, men dom verkar ha större utbyte av varann än förr. Uppskattas av en mamma som annars mest försöker medla i syskongräl.

Läs även andra bloggares åsikter om alfapet, sarv, tonåringar, barn, språkpolis, spel, ordkonstnär

 

att stötta sina barn

Gör man kanske inte bäst på det här sättet.

Jag slutar aldrig förvånas över föräldrar som gör så.

Vad vill dom uppnå? Tror pappan på fullt allvar att han hjälper sin son genom att ringa och hota folk?

Varför verkar vissa föräldrar ha så svårt att inse att de inte hjälper sina barn genom att försvara saker de gör som är fel? Är det inte det fostran delvis går ut på, att lära sina barn skilja på just rätt och fel? Att lära dem att ta ansvar för sina handlingar?

Andra bloggar om: brott och straff, föräldraskap, dödsmisshandel, övergrepp i rättssak

 

mata gärna djuren

Via Monika Ringborg en annan bloggare hittar jag den här artikeln om en djurpark i Kina.

Men till skillnad från henne många andra kan jag fan inte uppröras.

Möjligen kan man uppröras över att det överhuvudtaget finns djurparker. Nu är det inget jag går och mår dåligt över heller. Och vad jag förstår jobbar en hel del djurparker med uppfödning och liknande av utrotningshotade arter och utifrån det är det väl bra att det finns djurparker, trots allt.

Men att man får mata djuren?

Är det så konstigt?

Är det inte så man vill att det ska vara i en djurpark, så naturtroget som möjligt? Det är ju knappast så att lejonen i naturen äter redan döda djur en gång om dagen eller hur ofta man nu kan tänkas mata djuren i en djurpark. Möjligen skulle det vara ännu mer verkligt om man helt enkelt slussade in en get eller antilop då och då och lät lejonen jaga. Att kasta ner dom från en mur känns ju lite sådär kanske.

Men att det skulle vara synd om barnen? Man får kanske utgå ifrån att ingen förälder tvingar ett känsligt barn att se på när lejonen slåss. Men som jag minns det från exempelvis djurparken i Dubai där rovdjursmatningen var dagens höjdpunkt så tyckte barnen att det var enbart spännande.

Kan någon tala om för mig varför detta är upprörande? Är det överhuvudtaget relevant att ta upp lejonmatningen i en djurpark i ett granskningsprojekt inför OS i Kina? Har inte det landet andra brister som känns viktigare att fokusera kring?

Vad är det som säger att våra djurskyddslagar är rätt och bra och ska vara norm i Kina? Är vi så jävla mycket bättre? Vavava?

Uppdatering: Kanske lite off topic. Men sånt här tycker jag att varenda unge borde få vara med om. Visserligen lite mer jordnära än att kasta getter till lejon. Men ändå. Same same but different. (scrolla ner en bit till nisses fina bilder. eller förresten. läs texten först)

Andra bloggar om: djurpark, kina, OS 2008, lejon, get, mata djuren, granska, normer

 

kalle annasdotter

Nej, min son heter inte så. Men han heter Hxxxxx Mxxxxxxdotter.

Har du problem med det?

Har du problem med din granne som heter Maria Johansson också? Din släkting som heter Anna Karlsson?

Nä men dåså.

Andra bloggar om: normer, namn, problem,

 

mymlan är naiv

I nomineringarna till tävlingen Årets blogg hade en person skrivit om mig:

“Är hon naiv eller beräknande”- frågade jag mig förut.

Eftersom navelskådning är en av mina favoritsysselsättningar har jag funderat på vad han kan ha menat, och tror jag fattar. Och svaret på frågan är nog att jag är naiv. Inte så lite heller.

Eller åtminstone var jag naiv. Med åren har jag väl lärt mig vissa saker. Som att folk inte alltid följer sitt hjärta. Som att folk går emot sig själva för att passa in. Som att folk inte tänker efter utan köper färdiga koncept för hur saker ska vara. Det gör säkert jag också, oftare än jag själv förstår. Men ofta gör jag det inte.

Kurrylin ska få barn. Och funderar över normer, i det här fallet könsnormer. Det gjorde jag också när jag skulle få barn. Och kom fram till att jag kör mitt race. Jag gör det jag tror är rätt, för mina barn. Jag tror på jämställdhet. På alla nivåer. Men för mig var det aldrig något att kämpa för när barnen var små. Det var något jag bara levde efter. Utgångspunkten var att vi bor i ett jämställt land där ingen högt skulle säga att de inte är för jämställdhet. Fan så fel jag hade. Men jag var naiv. Det är skillnad på vad folk säger och hur dom faktiskt lever.

Bara som en sån sak som att alla trodde att min dotter var en pojke för att hon nästan alltid hade blå kläder när hon var bebis. Det var inte nån antigrej, det var inte så att jag tänkte att “baraföratthonärflickaskahonminsannhablåkläder”. Det var simpelt så att blått var så fint till hennes väldigt blå ögon. Jag häpnade över folks reaktioner.

Än värre blev det när yngste sonen kom in i klänningsperioden. Han sparade ut håret, han tog hål i båda öronen och hade örhängen som dinglade. Hans favoritfärg var under lång tid rosa. Han lade beslag på sin systers urvuxna klänningar och tajta rosa byxor med blommor. Det skulle aldrig ha fallit mig in att säga till honom att det var tjejgrejer, eller tjejkläder. Det var kläder, och vill man ha klänning så får man, oavsett kön. Och jag var fanimig så naiv så jag trodde att resten av befolkningen skulle gilla läget.

Det var inte hans jämnåriga som reagerade. Dom sa ingenting. Men deras jävla föräldrar. Och det var inte diskret heller. Dagispersonalen sa åt mig att sonen blev mer eller mindre mobbad av föräldrar som skulle hämta och lämna, för att han såg ut om han gjorde.

Så vad gör man då? Förbjuder man sonen att ha klänning för att han inte ska bli trackasserad av sina kompisars föräldrar? Nej tänkte jag. Då skickar man signaler och talar jag indirekt om för honom att dom har rätt. Däremot så tog jag ett (eller flera) snack med honom. Förklarade att en del människor tycker att det bara är flickor som ska ha långt hår och klänning. Sa att han fick välja själv. Han valde att strunta i dem. Så gick den där perioden över. Han blev grabbigare än grabbigast. Men jag är glad att det inte var jag som lärde honom att pojkar har döskallar och tjejer har rosa.

För att gå tillbaks till där jag började. Jag har aldrig varit aktivist av något slag. Aldrig feminist, aldrig politiskt aktiv, aldrig propagerat. Jag har försökt att leva det jag tror på. Eller försökt. Jag har gjort det, och naivt trott att det är så alla andra gör också. Men kurrys inlägg får mig att inse att det fan inte är så. Folk anpassar sig. Mer än de själva vill också tydligen. Och ja det gör säkert jag också, men inte när det gäller de saker där jag verkligen har en ståndpunkt. Då kompromissar jag inte med det jag tror på för att passa in. Aldrig i livet.

Men det är svårt när det kommer till barnen. Att lära dem att göra det de tror på och samtidigt förklara omvärldens reaktioner. Att ge dem modet att vara det de vill och göra det de tror på trots omgivningens reaktioner. Värst var nog detta när dottern började hänga på nätet. När hon deltog i debatter och diskussionsforum och blev starkt ifrågasatt och kritiserad eftersom tioåringar ju inte kan skriva sådär, eller inte borde tycka att det är kul att prata med vuxna, eller inte borde vara så smarta.

Att i det läget peppa henne och försöka förklara reaktionerna från de vuxna var inte lätt. Hon blev som elvaåring portad från två communitys på internet för att folk blev provocerade av hennes förmåga att uttrycka sig i ord trots den ringa åldern. Hon passade inte in i normen. Hon var olik deras egna barn och eftersom hon var det måste ju något vara fel. Ungefär så verkade de tänka. Men vi red ut stormarna. Hon red ut dem. Och skapade sin egen plats på nätet. Och där hon skriver om jämställdhet bland annat. Som det här: “Det är klart att okej-vi-är-jämställda-jämfört-med-många-andra-länder men vi är inte jämställda jämfört med Jämställdhet.”

Och så kan ni ju själva fundera över vilka normer ni slavar under. Är det en flicka eller pojke på bilden?

Andra bloggar om: jämställdhet, könsroller, normer, mymlan,

 

om att sprida sin säd

I inlägget hur man gör barn pågår en diskussion som kommit att övergå i frågan om ifall det är lättare för män att donera sperma än för kvinnor att donera ägg.

Att det rent fysiskt/praktiskt är krångligare för kvinnan vet vi. Men är det också rent psykiskt svårare för en kvinna att lämna ifrån sig ett ägg? Jag själv tror inte att jag skulle klara av vetskapen att ha ett barn, biologiskt, som jag inte känner, får vara med, ta hand om, och sånt.

Visst medhåll har jag fått från andra kvinnor. Men ingen man säger något. Så jag ställer frågan till dig som är man - skulle du kunna tänka dig att donera sperma? Och - skulle du gå och tänka på det då?

Är det här biologiskt eller socialt betingat, att det verkar som om män gärna sprider sin säd, medan kvinnan vill ha mer kontroll över sin avkomma? (om det är så, men jag har fått intrycket att det är lättare att hitta spermadonatorer än äggdonatorer)

Det verkar ju också som om män generellt har lättare att överge och liksom tänka bort sina barn, även de barn de känner till.

Andra bloggar om: sperma, ägg, donation, barn, befruktning, avkomma, biologi