lurad

Jag känner mig lurad.
Möjligen är jag naiv. Men någonstans måste man väl ändå utgå ifrån att det man lär sig är sant, att det man hör stämmer någotsånär och att människor har goda avsikter.

Framförallt har jag alltid inbillat mig att människor faktiskt tänker. Att människor har ett samvete. Att de allra flesta ändå någonstans vill att det ska vara så bra som möjligt. Att alla vill ha en så bra värld som möjligt för oss alla att leva i. Att ingen är i grunden ond. Att ingen medvetet lurar någon bara för att jävlas.

Jag har fått lära mig sedan barnsben att Sverige är ett bra land att leva i. Och visst. Absolut. Sverige är ett bra land att leva i av många orsaker. Men inte av de orsaker jag trott.

Jag har också fått lära mig att människor generellt är egoister och står sig själva närmast. Men i det ingår ju att stå sin omgivning nära, att faktiskt vilja ha en bra värld att leva i, för sin egen skull.

Jag har trott att Sverige är frihetens land. Demokratins vagga. (nåja, lite ironisk får man kanske vara).
Jag har trott att i Sverige har vi åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Och att det är bland det viktigaste vi har, och det viktigaste som finns för att ett land verkligen ska få kallas för en demokrati.
Jag har trott att vi har folkvalda som styr och ställer för att de har ett förtroende från andra. Och jag har naivt trott att mäniskor ändå är så pass rädda om sina politiska positioner att de inte vill riskera att svika de som valt dem, i förtroende.
Jag har lärt mig att respektera individen. Sedan barnsben har jag fått höra att man ska vara sig själv och vara ärlig, för det räcker längst. Jag har blivit itutad att man ska respektera alla andra människor, och i skolan fick jag lära mig demokrati och vad det faktiskt är.
Jag har trott att alla i det här landet fått ungefär samma demokratiska fostran. Och jag har stundvis varit stolt över Sverige i jämförelser med andra delar av världen.

Och visst är det sant att i Sverige behöver man inte riskera livet för sina åsikter. Visst är det sant att jag faktiskt har en möjlighet att ringa eller skriva eller ta direkt kontakt med dem som bestämmer och så länge jag uppför mig någorlunda hyfsat får jag också ett hyfsat bemötande.

Men vad spelar det för roll när precis hela skiten bara är ett spel för galleriet?
När ord är ord som betyder något annat, när folk säger en sak men menar en annan, när det spelas fulspel och hotas och mörkas och alla egentligen är livrädda för att sanningen ska komma fram för Sverige är inte en demokrati den meningen att människor får vara som de är och tänka fritt. För de som vågar göra det, de som faktiskt inte spelar med i rävspelet, de blir utfrysta, mobbade, avsatta och kritiserade. Och makten är stor, större än den borde i en så underbar demokrati som Sverige.

Jag känner mig lurad när de få som inte spelar spelet blir dissade, uthängda, ifrågsatta och trampade på. Jag blir ledsen när jag inser att vi trots all demokratisk fostran och respekt för individen och tro på åsiktsfrihet fortfarande inte visar respekt för andra. När det fortfarande är så att folk inte ens orkar tänka efter och fråga sig själva varför, för att de är rädda att inte passa in. Och den som inte passar in får inte vara med i gemenskapen.

I Sverige. I ett av världens bästa länder att leva i. I ett land som predikat demokrati och mänskliga rättigheter så länge någon kan minnas. I det landet är människor fortfarande livrädda för att säg vad de tycker. För de drabbas av repressalier. De får skit för det.

Ord räcker inte.
Jag vill ha demokrati tack. I praktiken. Nu.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, demokrati, bloggregistrering, yttrandefrihet, åsiktsregistrering, folkvalda, Sverige

 

helvetet på odenplan eller hur man misslyckas med en springnota

Lång rubrik jag fick till va? En sån som redigerarna på tidningen verkligen ogillar. Hur som helst. I fredags kväll var jag ut en sväng i Stockholm. Vi började med mingel på Booli med Swedish Startups. Där träffade jag bland många andra underbara What’s Nextparet Tomas och Kristin. Otroligt sympatiska människor. Helt enkelt.

Efter minglandet begav vi oss till ett sushiställe någonstans och därefter ville vi ha en öl utomhus. Vi var ett rätt stort sällskap och det som såg mest lämpligt ut var Sommar på Odenplan. En sådan tillfällig uteservering.

Det fanns inget bord med plats för oss alla så sällskapet skingrades därinne. Jag hamnade med P, K och H vid ett bord. K hade köpt en drink i baren. Vi andra beställde vid bordet. H beställde mat. Entrecote, för er som väldigt gärna vill veta.
När maten var uppäten och drinkarna slut tänkte vi kanske ta något mera. Men ingen personal fanns i närheten. Vi försökte på alla sätt uppmärksamma dem på att vi satt där, men ingen såg oss. K gick därifrån, andra delar av sällskapet verkade också vilja röra på sig så vi tänkte att vi skippar det extra glaset och tar notan istället. Men den fick vi inte heller.

H reste sig, stegade fram till baren och bad att få betala. Ingen lyssnade på honom. Han stod kvar i en kvart, medan jag och P satt kvar och väntade på att någon skulle vilja ha våra pengar.

Till slut gick vi helt enkelt därifrån. Det finns gränser för hur länge man ska behöva vänta på att få betala. Dessutom frös vi.

Jag och P traskade gatan upp med resten, medan H stannade kvar utanför en stund och pratade med någon innan han tog sin cykel och cyklade åt ett annat håll. Men då.
Då var det en servitris som såg honom och plötsligt kom på att hon inte gjort sitt jobb. Så hon rusade ut på gatan, men då var han borta. Istället fick hon span på oss som hunnit gå kanske hundra meter därifrån, och alltså blev ikappsprungna av en sur servitris. Vi förklarade situationen och sa att vi kunde betala våra drinkar. Men det gick hon inte med på. Hon tyckte att vi skulle betala H:s entrecote också. Vi vägrade. Hon ville dessutom att vi skulle följa med henne tillbaks till restaurangen för att betala våra drinkar. Vi vägrade det också. Men gav henne pengar där på plats, för våra drinkar.

Så kan det gå.

I måndags fick jag följande mail från H:
Ohoj, hörde nyss av Erik att ni hade blivit antastade av servitris som ville ha betalt för vårt bord på Sommar i torsdags. Så dom hade faktiskt servitriser anställda???

Var det någon av er som betalade min nota? Jag skickar såklart pengarna.

Vi svarade att vi inte betalat och senare fick vi detta:

Ohoj igen, nu har jag varit på Sommar och betalat min nota från i torsdags
Kommer fram till baren och drar min upprörda historia om hur jag kämpade förgäves i torsdags för att få betala och vill nu betala.
Killen stirrar med tom blick på mig och frågar: “Vad åt du då”? När jag svarar så går han bort till kassan och slår in det, tar mina 300 pix och muttrar nåt som jag tror var nåt i stil med “Det var väl bra gjort”, medan han tittar åt ett annat håll och sedan börjar han putsa glas med ryggen mot mig.

Suck, de har mycket att lära om kundservice. Men det är skönt att ha rent samvete…

Sammanfattningsvis. Bojkotta Sommar på Odenplan. Ni förstår varför.

Läs även andra bloggares åsikter om Sommar på Odenplan, springnota

 

skor

Jag tycker inte om att köpa skor. Det är nog bland det värsta jag vet.
Det är inte för att jag inte tycker om skor. Jag skulle älska att ha ett par snygga skor för varje tillfälle. Det är för att inga skor passar på mina fötter.

Jag har lite missbildade fötter. Särskilt den ena. Innebär att jag om jag har skor som inte passar perfekt så får jag sådan värk efter en liten stund att jag knappt kan gå. Det känns som om fötterna ska brinna upp. Och så börjar jag halta. (jag haltar litegrann till vardags också, men ofta märks det inte)

Därför avskyr jag att köpa skor. Dom som är snygga passar inte alls. Höga klackar finns inte på kartan. Mindre klackar kan funka men då måste resten av skon vara sjukt passande. Bra skor är dessutom dyra. Väldigt dyra. Och riktigt bra dyra skor måste man ofta gå in.

Kommande vecka ska jag på en rad olika evenmang som kräver mer eller mindre uppklätt. Jag har inga skor. Jag har väldigt lite tid på mig att leta. Om jag mot förmodan skulle hitta ett par så lär dom kosta hur mycket som helst. Och jag kommer inte att hinna gå in dom. Dessutom skulle jag behöva mer än ett par, alla skor passar ju inte till allt.

Så om ni ser på mina skor och tycker att dom ser konstiga ut, fel för årstiden eller lite trasiga eller något annat, så vet ni vad det beror på.

 

hujedamig

Stackars stackars människor. Som “hängs ut på nätet”...
Eller? Kan det kanske vara så att de själv lagt ut bilderna? Möjligen?
Hela historien påminner lite om den när någon snodde en bild på bloggaren Englas bebis.

Det är inte okej att sno bilder från privatpersoner, vare sig man hittar dem på en parkbänk eller på nätet.
Men om jag lämnar mitt fotoalbum eller min påse med mina framkallade papperskopior på en parkbänk får jag kanske räkna med att någon hittar och på något sätt använder bilderna, inte minst ifall de visar något naket.
Samma gäller på nätet. Lägger jag ut bilder till allmänt beskådande på nätet så får jag nog faktiskt räkna med att de kan missbrukas.

Drottningen har skrivit mycket bra om detta, jag har egentligen inget mer att lägga till det hon sagt.

Läs även andra bloggares åsikter om englas showroom, drottningsylt, bildstöld, gravida, hängas ut på nätet, missbruk, naket

 

inte bara jag

Jag bloggar.

När man bloggar vill folk att man ska göra reklam. Till exempel för antirynkkrämer. (dom funkade inte)

Nu har jag fått mail från Mustaschkampen. Dom vill att jag ska skriva och länka till deras sida. Mailet jag fick såg ut så här:

“Hej Mymlan!

Mitt namn är Mxxxx och jag jobbar på uppdrag av Cancerfonden. Just nu pågår Mustaschkampen, Cancerfondens kamp mot Prostatacancer. Vi är på jakt efter skribenter som vill skriva om kampanjen och om man vill även lägga upp en banner eller ribbon för att få dina besökare att besöka mustaschkamen.se. Kampen går ut på att få folk att starta en insamling och tävla mot varandra. I kampen ingår också, för den som vill, att odla en mustasch. Det brukar bli föremål för många skratt, en del aha-upplevelser och till och med några livsavgörande insikter J

Vi skulle bli jätteglada om du vill vara med, och vi vet att både du och dina besökare skulle kunna hjälpa oss i kampen mot prostatacancer.

Maila mig direkt om du är intresserad!”

Jag svarade “Tack, men nej tack” och en länk till inlägget jag skrev sist det var mustaschkampanj.

Jag påpekade dessutom att länken till mustaschkampen inte fungerade. Det fattades en bokstav.

Och så det allra viktigaste: jag engagerar mig i det jag vill för att jag vill och bryr mig. Inte för att någon ber mig. Jag är världsbäst på att ignorera inbjudningar till diverse “causes” på Facebook. Hur meningsfullt är det att gå med om man sen ändå struntar i det? Och varför skulle jag vilja lägga upp en ful banner här i min blogg? Någon? Alltså, tackar man ja till det ena bör man ju tacka ja till det andra, men jag vill inte att det här bloggen ska förvandlas till nån ful sida med en massa stödbanners för olika välgörande ändamål.

Jag tycker det verkar skittråkigt med prostatacancer. Men jag gick inte ens med i rosa bandet på facebook.

Jag skrev också till Mxxxx att jag förmodligen kommer att skriva något ändå. Men att jag ville göra det oberoende. Nu har jag gjort det. Håll till godo.

(men varför är det ingen som vill att jag ska göra reklam för en Nokia N95?)

Läs även andra bloggares åsikter om mustaschkampen, rosa bandet, cancer, reklam, bloggar

 

död mans ryggrad

Är det meningen att man ska bli upprörd?

Jag antar att tanken är att man ska tänka att “oj vad Saab är oetiska nu”. En död kropp är en död kropp. Den ska ändå grävas ner och ruttna, eller brännas upp, så vad är grejen liksom? Det är väl inte märkligare egentligen att använda döda kroppar till säkerhetstester än att använda dem till medicinsk forskning? Personligen är jag faktiskt helt likgiltig inför vad som händer med min kropp efter min död, jag är ju ändå inte där då.

Jag fattar inte. Alltså jag fattar, det är intressant information, hade varit ännu intressantare om det varit lite mer omfattande om fler metoder för säkerhetstester, men att toppa expressen.se med “nyheten” att döda kroppar används på detta sätt är inte helt relevant.

Men det känns bra att läsa kommentarerna till artikeln och inse att folk inte går på det, att inställningen till lik och döda kroppar är sundare än man (läs: jag) kanske trodde. Att dessutom i skrivande stund 30% av de som svarat på enkäten kan tänka sig att donera kroppen till dylika tester är också intressant. Men även här är jag nyfiken på motiveringarna. Varför vill man göra det? Varför inte?

Läs även andra bloggares åsikter om lik, säkerhetstester, död, sensationsjournalistik

 

sinnesrobönen

“Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.”

Hört den nån gång? Det är AA som brukar be den på sina möten. Oavsett om man är alkis eller ej, oavsett om man tror på Gud eller ej, så är bönen ett rätt bra mantra att säga till sig själv när man är på väg att ge upp. Jag brukar använda mig av den som princip.

Acceptera det jag inte kan förändra. Det är ju faktiskt väldigt energislösande att gå omkring och inte acceptera saker man ändå inte kan göra något åt. Så jag brukar verkligen försöka, och brukar vara rätt bra på det. Att acceptera saker. De mest märkliga saker. Det är där förståndet kommer in i bilden. Vissa saker kan man förändra, och det gäller att se skillnaden.

Så kommer vi till modet. Mod att förändra det man kan. Jag brukar vara ganska modig också. Faktiskt. För att jag inte tycker om att sitta och vänta på att saker ska hända av sig själva. Jag är en problemlösare, som försöker ta saker i egna händer.

Men. Så är det alla dom där sakerna som man å ena sidan kan förändra. Eller skulle kunna förändra. Om bara nånting annat föll på plats. Eller: saker man skulle kunna förändra med rätt sorts uppbackning från omgivningen.

Just nu känns det som om jag har stått på en fjälltopp i motvind alldeles för länge. Jag känner mig gnällig och jävligt trött på mig själv, för att jag liksom kört fast. Det mesta är skit och jag ser inga lösningar heller. Eller: jag ser lösningar, men mitt mod räcker inte för att jag ska kunna förändra. Jag är beroende av en massa yttre omständigheter. Och jag kämpar, jag jobbar jävligt hårt, för att de yttre omständigheterna ska ta sig i kragen, ta sitt förnuft tillfånga, eller helt enkelt bara göra det som behöver göras. Men det går så långsamt. Och jag blåser snart ner från den här fjälltoppen. Fast jag har lösningen, fast jag vet hur jag skulle kunna klättra ner utan att slå mig sönder och samman. Men verktygsleverantören levererar inte. Sherporna kommer inte till min undsättning.

Jag är inte en pessimist. Jag tror på framtiden. Jag tror verkligen i djupet av mitt hjärta att det någon gång ska bli min tur. Att jag också ska få skörda frukterna av hårt slit. Jag har modet. Och jag tror jag har förståndet. Men just nu är det jävligt svårt att acceptera alla de där sakerna som jag inte med egna händer kan förändra. För dom står som höga murar i vägen för mig.

Jag är så jävla trött.

Läs även andra bloggares åsikter om sinnesrobönen, mod, mymlan, fjäll, motvind, skörda frukt, slita ont, vänta, tålamod, förändring, problemlösning

 

korthugget

Det är tydligen bra att nöjessurfa på arbetstid.

Imorgon ska jag på Kent. I Timrå. Det stör mig. Att dom spelar där.

Jag har rensat lite i min bloggrulle. Tog bort A little less conversation. Är lite ledsen för att han inte skriver mer. Hoppas han kommer igång snart igen.

På måndag spelar Nina Ramsby och Martin Hederos i Sundsvall. Nån som vill göra mig sällskap?

Enligt min sociala profil på facebook är jag “more desirable than 99.52% of the population”. Då kan man fråga sig varför jag somnar ensam kväll efter kväll efter kväll. Jag litar inte på facebook.

Jag har inte hunnit läsa så mycket bloggar de senaste veckorna. Känns som om jag missar saker. Men mina oaser på nätet kollar jag då och då.

Upptäckte häromdagen att jag är vansinnigt otränad. Fick träningsvärk efter en dag i skidbacken. Så ska det inte vara.

Min bebis vill inte sova i min säng längre om nätterna. Fan, jag har snart vuxna barn. Fan och alldeles underbart.

Min store pojke har varit i fjällen. Han kom hem vid midnatt, packade om på en kvart och drog iväg med sin dator någonstans. Jag har fan snart vuxna barn.

Min dotter skriker åt mig att jag ska sluta ge henne så dåliga råd. Hon är vuxen snart. Hon med.

Igår satt jag i polisförhör i en timme angående detta. Och en sak kan jag lova. Man anmäler inte brott för att man tycker att det är roligt eller ger någon slags inre tillfredsställelse.

Och som vanligt eftersom det är fredagkväll har jag tvättstugan. Festligt värre. Hoppas ni andra gör roligare saker.

Läs även andra bloggares åsikter om stalker, kent, bloggar, bloggtips, mymlan, nöjessurfa

 

sur på twingly

Jag är faktiskt lite sur.

Jag pingar inte alltid twingly. Snarare ganska sällan. Men det händer att även jag inspireras att skriva och kommentera artiklar och då vill även jag ta del av kakan. Simple as that.

Men twingly ignorerar mig. Mina länkar kommer inte upp. Vare sig hos twingly eller på länkade sidor.

Igår skrev jag en text som länkade till både SvD och DN. Pingade manuellt, så jag vet att jag har pingat. Nada. Det var inte första gången som länkningen inte funkade, men just igår kände jag att det var dags att säga ifrån, så jag mailade twingly. Fortfarande inget svar. Störigt.

Inte minst som jag är en riktig twinglyfan. Sådär av princip. Som lobbar hårt för att fler ska köpa tjänsten. Som gärna talar gott om Primelabs och det de gör. De borde hålla sig väl med mig. ;)

Ett svar på mail är det minsta jag kan begära. Jag kan leva med att jag gick miste om förmodligen en massa läsare igår, men herregud. Jag länkar till tidningen, tidningen länkar tillbaka. Tagande och givande. Jag vill också ta. Inte bara ge.

Andra bloggar om: twingly, dn, svenskan, länka, primelabs, sur, tidning,

 

hänsyn och respekt

Apropå ord som missbrukas.

Och apropå situationen i skolan. Och det här med kränkningar och trakasserier.

Någon gång, var det på sjuttiotalet eller kanske senare, så blev det så modernt med hänsyn och respekt. Två i grunden bra saker. Men det finns faktiskt gränser. Och man ska ha klart för sig vad orden betyder, tycker jag.

Barn ska bemötas med respekt, om man vill att dom ska respektera en.

Att curla och sopa framför och bakom dem är inte att visa respekt. Det är att göra dem en björntjänst.

Att låta barnen ha en massa medbestämmande i skolan är kanske ett bra sätt att lära ut demokrati, men jag är tveksam. Barn behöver en vuxen som slår näven i bordet och talar om var skåpet ska stå. Precis som att jag på mitt jobb vill ha en chef som kan göra detsamma.

Vi lär inte barnen respekt genom att anpassa hela livet efter dem.

Vi lär inte barnen respekt genom missvisad hänsyn och rädsla för att säga som det är.

Barn tål sanningen. Ofta bättre än många vuxna. Om den serveras på ett respektfullt sätt. Och då menar jag respektfullt i ordets rätta bemärkelse. Att inte underskatta barns förmåga.

Det är något snett i det här samhället när barn tvingas ta ansvar för saker som hur deras skolundervisning ska se ut, men de inte anses kunna gå själva till skolan.

Att visa hänsyn är inte detsamma som att trippa på tå och aldrig säga ifrån. Att visa hänsyn är att vara vänlig och låta andra komma till tals, men inte nödvändigtvis bestämma. Att visa hänsyn är att upplåta sitt busssäte åt någon som ser ut att bättre behöva det, och att säga saker på ett snyggt sätt.

Unga idag är stressade och har ångest och karvar sig armarna. Och inte fasen avlastar vi dem genom att tvinga dem att göra sina egna skolplaner och själva sätta upp mål för skolarbetet.

Självklart går allt åt helvete om vi fostrar våra unga att känna sig kränkta om de möter motstånd.

Självklart går allt åt helvete om vi låter barnen styra både hemma och i skolan.

Och det är fanimig inte respekt för barnen. Det är motsatsen.

Nu har jag svamlat färdigt. Tack för ordet.

Andra bloggar om: skola, undervisning, trakasserier, kränkningar, respekt, hänsyn, curla, föräldraskap, lärare,

 

från det ena till det andra

…tänkte skriva ett par rader, men inte så många, om detta. Först kränkt vinner.

Man orkar nästan inte. När det har gått så långt att ett dylikt problem överhuvudtaget tas upp så som det gjorts, när vi snackar om att utbilda personer som ska utbilda våra barn. Jag tog upp detta med lärarutbildningen här och här. Det tog hus i helvete. Jag ger mig inte. Det finns alldeles för många lärare och blivande sådana som inte har förstått sitt uppdrag.

Om ni inte såg första avsnittet av Klass 9A så rekommenderar jag er att se del två på svt i morgon klockan 21.30. Det som var mest skrämmande i första avsnittet var att vi hade att göra med en klass där eleverna inte visste saker som att London ligger i England, eller att singel betyder en, och ändå sade deras lärare att dom var jätteduktiga. Är det märkligt om elever i den svenska skolan har undermåliga kunskaper om kriterierna för att vara “duktig” är så låga? Om inte ens lärarna har grundläggande allmänbildning?

Det är helt klart att en person som ska vara lärare i den svenska skolan ska ha goda kunskaper i svenska. Ingen snack. Inga undantag. Och man måste fan få säga det utan att riskera att bli kallad rasist eller anklagas för att trakassera folk.

Och nu kommer jag osökt in på Per Ström också. Som skrev detta, och faktiskt hade en poäng, även om han inte är direkt min idol. Isabella har utvecklat det på ett intressant sätt. Och hon har fan rätt. Som journalist idag är det otroligt svårt att få skriva eller göra något som inte är riktigt PK. Och om man har en modig redaktör och lyckas blir det ramaskri hos folket. Minns när jag för flera år sedan ville göra något annat av Internationella kvinnodagen och lät två män orera om kvinnor och jämställdhet. Bilderna på de båda männen drogs upp jättestort. Och fy satan vad arga feministerna blev. Trots att allt de sa mer eller mindre var en hyllning till kvinnorna. Folk är så jävla dåliga på att skilja på äpplen och päron så jag blir rädd.

Sen funderar jag lite över detta med kränkningar. Om trakasserier.
Jag vill inte ha nåt jävla USA där folk stämmer varann till höger och vänster. Fatta att orättvisa är en del av livet.

Och fatta att människor inte ska behöva vara rädda hela tiden för att sätta ner foten och säga ifrån för att nån överkänslig person ska komma med kränkningsanklagelser. Det finns män som faktiskt bara menar väl när de ger en dam en komplimang, även om alla inte behärskar metoderna för att göra det på “rätt sätt”.

Är det så svårt att kommunicera? Att förstå att alla är olika. Att folk uppfattar olika saker på olika sätt, och att en person kanske inte menade det som jag uppfattade. Känner man sig kränkt så är det ofta något som sitter i en själv. Jag tror inte riktigt på budskapet att man kan välja glädje, men man kan fan ändå välja att inte ta illa vid sig av precis allt som man skulle kunna ta illa vid sig av.

Mina bloggläsare verkade här tämligen överens om att ordet kränkt har förlorat sin betydelse och borde förbjudas.

Allt hänger ihop. Och nånting är radikalt fel. I det här landet. När människor tystas eller sätts dit bara för att de inte tassar på tå. För att de faktiskt vill saker, har civilkurage, eller helt enkelt är ärliga.

Uppdatering: Och så är jag sur för att jag när för en gångs skull pingar twingly så ignorerar twingly mig.

Uppdatering: Och som ett brev på posten hittar man det här. “Folk har blivit mer uppmärksamma på kränkande behandling.” Men jo. Folk har blivit sämre på att skilja kränkningar från vardagsorättvisor. Det blir ju inte precis lättare att vara lärare om man ska vara rädd för att bli anmäld för mobbning om man säger ifrån på skarpen.

Andra bloggar om: per ström, dn, kränkt, kränkningar, trakasserier, jämställdhet, pk, skolan, lärarutbildning, svenska, isabella,

 

bloggar utan kommentarer

Hur kul är det, på en skala, med bloggar som inte har någon kommentarsfunktion?

Inte kul alls.

Det är bara frustrerande och jag funderar på att bojkotta alla bloggar som inte tillåter kommentarer.

What’s the point liksom?

Andra bloggar om: bloggosfären, bloggar, kommentarer

 

tjejer kan. eller…?

Å ena sidan.

Schmut har rätt i att det är kul att unga tjejer dominerar.

Å andra sidan.

Har dom inget vettigare att skriva om? Jag tog en snabbtitt och måste ärligen säga att de tre tjejerna som intervjuades hade fullständigt ointressanta bloggar. Vilka är dessa 50.000 personer som läser varje vecka? (Uppdatering: Teflonminne verkar ha svaret.)

Jinge hade ett kul svar på frågan “Vad säger det här om nätläsarna?” “Att jag skulle få fler om jag vore 17 år, tjej, och hade stora bröst?”

Falken har gjort en sammanställning över de senaste tio inläggen hos KENZA.

Det räcker liksom för att fatta grejen.

Och jag som tycker det är häpnadsväckande att sisådär en 3-4000 pers i veckan läser min blogg…

Och ja. Självklart är jag avundsjuk.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, tjejer, bloggosfären, jinge, mymlan, avundsjuka

 

provokativa språkpoliser

Varför blir somliga så oerhört provocerade av språkpoliser?

Vad är grejen liksom? Antingen håller man med om att språket är viktigt, eller så gör man det inte.

Och gör man det inte så behöver man väl inte låta sig provoceras av att andra gör det?

Jag är en rökare. Många tycker väldigt illa om rökare. Jag har läst många bloggar som osar svavel över oss hemska människor som inte kan hålla oss från nikotin. Men herregud jag kan väl inte ta åt mig personligt och bli provocerad av det? Eller borde jag det? Jag väljer att röka. Det står jag för.

Den som väljer att slarva med språket och inte tycker det är intressant att peta i meningsbyggnad kan väl stå för det, utan att bli fullständigt rabiat om någon annan faktiskt tycker att det är extremt kul att diskutera och plocka sönder ord och meningar i atomer?

Andra bloggar om: språkpolis, språk, rökare, nikotin, provocera, provokationer,

 

fjortisar är vi allihopa

Eller. Åtminstone jag tycker faktiskt att det är rätt kul att vara lagom barnslig ibland. Eller fjortisaktig.

Just nu äger jag ett gäng bloggare, köpta för dyra pengar, och dom ger mig presenter. (själv har jag blivit för dyr, ingen köper mig längre, så jag är liksom fast hos deeped själv blev jag visst köpt för ett par timmar sen, och därmed ännu dyrare)

Fjortis som fan. That’s me.

Mamman/stumpan/loella/miamaria gillar inte fjortisfasoner. Hon gillar inte facebook. Och inte internet heller som det verkar. Framförallt så gillar hon inte mig.

Förmodligen gillar hon inte den här gruppen på Facebook heller:

Det är alltså inte bara jag som börjar tröttna. På mammans självgoda nedlåtande insinuerande kommentarer och inlägg. Då föredrar jag nog faktiskt fjortisfasoner a la facebookgrupper.

Andra bloggar om: mamman, stumpan, loella, miamaria, facebook, fjortisar, självgod, elak, besserwisser, falsk, internet, bloggar

 

lön för mödan

Ibland lönar det sig att gnälla eller ropa efter svar.

Idag ramlade det in en inbjudan till Bloggträffen.

Man kanske skulle passa på att gnälla eller önska sig nåt annat, när det nu verkar funka?

Jag behöver en bil. Gärna en Amazon.

Och så var det länge sen jag blev headhuntad. Ingen som behöver mina tjänster? Jag vet inte vilka eller vem eller varför, bara att det är tillfredsställande att bli headhuntad om inte annat för att kunna svara nej.

Dessutom så längtar jag efter någon. Sjukt mycket. Om man tänker tillräckligt hårt, och skriver det här i bloggen, kommer han att stå utanför min dörr då, vilken stund som helst?

Sen vill jag ju gärna såklart få ett brev från Hovrätten som säger att den inte tänker ta upp målet. Det vore det bästa, att slippa dra hela skiten ett varv till.

Jo just ja. Det är själva fan. Min dator är stendöd nu igen. Jag har kickat igång den med akupunktur i ett par månader, men nu vill den inte hur många nålar jag än sticker in i den. Men om jag skriver om det här i bloggen kanske det händer ett under?

Läs även andra bloggares åsikter om bloggträff, lön, headhunta, mymlan, dator, längtan, amazon, bil

 

motsatsen till oskuld

Det var faktiskt bara häromdagen som det slog mig vilket otroligt dumt ord ordet oskuld är. Oskuld som i virgin.

O-skuld.

Motsatsen blir alltså skuld.

En person som inte haft sex är oskyldig, medan en som haft det plötsligt förvandlas till skyldig. Skyldig till vad? Och inte bara skyldig, utan bärande av skuld, vilket i mina öron låter värre än att vara skyldig.

Dumt ju. Att man får säga att någon är oskuld men inte att någon är en neger.

Visst, vi har vårt kristna arv, Luther och sånt. Men kan vi inte hjälpas åt att komma på ett annat ord? Kan ett land enas om att fitta ska heta snippa så borde vi kunna hitta ett bättre ord för att uttrycka tillståndet av ännu outforskad sexualitet, ogenomträngd mödom eller vad vi nu ska säga.

(Inte underligt förresten att mina tankar kretsade kring helvetet och andra ojordiska plågor under lång tid efter att oskulden farit sin kos)

Andra bloggar om: ord, oskuld, snippa, helvete, luther, virgin, kristendom

 

så många siter

Flera gånger om dagen är jag väldigt väldigt nära att skriva såna där små besserwissriga kommentarer inne hos andra bloggare. Bloggare som normalt är språkpoliser och gärna hackar på andra. Bloggare som jag har all respekt för.

Men jag vill inte verka grinig och jag tycker det är lite larvigt att hela tiden rätta andras fel. Så jag biter ihop och surfar vidare.

Men eftersom det stör mig så mycket skriver jag nu i min egen blogg.

Det heter SAJT. “Jag var inne på en sajt”, “den sajten”.

“Siten ser bra ut i firefox” ser så jävla dumt ut.
Kolla bara rubriken till det här inlägget. Nån som tycker det ser snajdigt ut? Nej jag tänkte väl det.

Andra bloggar om: språkpolis, gnäll, sajt, site, bloggar

 

vad är väl en bloggträff…

…hos Telia Sonera? Förmodligen inte alldeles alldeles underbar. Men kanske lite trevlig?

Har fått nys om att Telia Sonera ordnar en bloggträff för “Sverige främsta bloggare” alldeles snart. I Stockholm, på dagtid. Nån form av jippo inför Melodifestivalen.

Men varför är inte jag bjuden? Va? Vilka är kriterierna för att få vara med? Vad krävs för att räknas som en av “Sveriges främsta bloggare”?

Har kollat och jag ligger högre på listorna på både Bloggportalen och Knuff, än dom jag känner till som blivit bjudna…

Nejdå. Jag är inte alls sur. Inte ett dugg förnärmad. Känner mig inte alls ratad. Hmpf.

Andra bloggar om: bloggträff, ratad, telia sonera, bloggare, sur, stockholm

 

man måste vara frisk för att orka vara sjuk

Go Marcus, Go!

Och det han skriver handlar ju inte bara om sjukdom.

Det handlar om människor som på olika sätt behöver stöd av samhället. Människor som behöver hjälp att komma tillbaka. Det går knappast fortare om de måste lämna hus och hem för att de inte får ersättning av Försäkringskassan.

Och jo som journalist känner jag igen problemet han beskriver. “Vi talar inte om enskilda fall”. Det är tamigfan omöjligt att få någon att ta ansvar, för de beslut som fattas.

Nu är det kanske inte de enskilda handläggarna på Försäkringskassan som ska sättas dit. De följer väl bara ett regelverk. Eller “gör bara sitt jobb”. Jo det gjorde folk i Tyskland under andra världskriget också. I utrotningsläger och annat. Dom gjorde bara sitt jobb.

Finns det inget jävla civilkurage i det här landet längre?

Uppdatering: Läser hos bloggkollegan Nemo som verkar jobba på Försäkringskassan. Han är harmsen säger han, över oss som gått med i det lättköpta drevet mot Försäkringskassan. Jag bara funderar på hur jag själv skulle må om jag tog åt mig av all kritik som riktas mot min egen yrkesgrupp. Läser väl sådär en tio bloggar om dan som dissar journalister. Å det grövsta. Det här skriver jag här av enda anledning att det inte går att kommentera hos Nemo…

Andra bloggar om: marcus birro, försäkringskassan, sjukskrivning, frisk, sjuk, utrotningsläger, tyskland, nazism, civilkurage