ajour sätter punkt

Vi var sju personer som grundade Ajour under hösten 2011. Sju personer, som på olika vägar kom i kontakt med varandra och bestämde oss för att genomföra en idé. Två år senare stänger vi butiken. Precis som när vi lanserade sajten möts vi idag av en hel del hårda ord, andra mindre hårda, många är raljerande. Och precis som då är min känsla påtaglig att det är relativt fruktlöst att på Twitter försöka förklara, eller försvara något. Dessutom – vi är sju individer. Sannolikt är att vi alla hade olika syn på vad Ajour skulle vara, och olika syn på vad det blev. Därför tar jag mig friheten att ge mitt personliga perspektiv på de frågeställningar som nu dyker upp i samband med att vi säger tack och hej.

Den huvudsakliga kritiken riktas idag precis som för två år sedan mot den enorma hajp som uppstod i samband med lanseringen av sajten. Jag är den förste att erkänna att jag har full förståelse för alla som nyfiket gick in på ajour.se den första dagen och tänkte att ”Var det inte mer än så här?” Och jag tar på mig att vi som grundade sajten hade underskattat vår egen genomslagskraft, vi hade underskattat de förväntningar som kom att ställas på oss när vi själva tisslade och tasslade och steg för steg avslöjade vad det var vi hade på gång.

Vi borde kanske ha förstått. Men vi var uppriktigt väldigt förvånade över all uppmärksamhet vi fick. Efter att i många år ha varit engagerade i nätet och medieutveckling, och mer eller mindre kämpat som underdogs i motvind, hade vi inte hängt med, inte märkt riktigt när det svängde. Vi använde våra kanaler och jag tror inte att jag var ensam om att tänka att vi ville få spridning i våra egna nätverk, väcka nyfikenhet och självklart driva trafik till sajten, men vi hade nog inte räknat med att det redan innan sajten lanserades skulle skrivas hoppfulla artiklar som fick det att kännas som om vi skulle presentera en lösning för hela mediebranschen och journalistikens framtid. Det var aldrig syftet. Jag förstår besvikelsen, och jag kan inte heller förneka att jag troligen – om jag inte varit en av medgrundarna – utifrån de förväntningar som fanns, skulle ha deltagit i raljerandet.

Så vad var syftet med Ajour? Det var – enligt mig – att skapa en experimentverkstad för journalistik. Testa nya idéer, nya arbetssätt och även nya finansieringslösningar. Vi hade ingen långsiktig plan eller strategi, vi fick en idé och vi körde. Vi var sju olika viljor och vår organisation var platt och demokratisk. Alla hade vetorätt. Vi tvingades alla kompromissa. Jag har lärt mig otroligt mycket av inte minst den delen av arbetet med Ajour.

Till en början var det Malin Crona som engagerade sig i finansieringsbiten. Hon brann för den, brann för att testa nya grejer. Så fick hon ett jobb som chefredaktör på 8sidor och ingen av oss andra hade något större intresse av ekonomin, varför den delen kom att bli sista prioritet. Något som givetvis påverkat utvecklingen, det förstår ju ett barn att vi hade gjort andra saker, och utvecklat sajten både tekniskt och innehållsmässigt på andra sätt om vi hade dragit in pengar på den.

Även Thord Daniel Hedengren som byggde sajten lämnade och Jack Werner fick jobb på Sveriges Radio, varför han inte heller hade möjlighet att fortsätta att skriva på Ajour. Sajten påverkades av dessa förändringar. För flera av oss andra kom livet och andra jobb emellan, mer eller mindre och under olika långa perioder, men vi lyckades dra ihop ett bra gäng av externa skribenter, som har varit med på resan och hjälpt till att göra Ajour till vad det var – en nyhetssajt som lyfte ämnen och nyheter som inte lyftes någon annanstans, en sajt som hade en stadig trafik fullt jämförbar med många lokaltidningssajter, en sajt som jag vet inspirerat andra och som traditionella mediehus plockat nyheter (och medarbetare) från.

Vi har inte revolutionerat journalistiken. Jag är ledsen om någon trodde att vi skulle göra det och är besviken. Jag är stolt över vad vi faktiskt gjorde, vågade testa, och även om sajten kanske inte motsvarade någons förväntningar så känns det bättre att ha vågat och nu sätta punkt, än att aldrig ha vågat av rädsla för misslyckanden eller twitterstormar.

Dagens Media skriver om nedläggningen, liksom Dagens Nyheter.
Jack Werner ger sin version.
Här är Ajours egen avskedstext, och här skriver Axel Andén på Medievärlden.
Emma som var med i vår redaktionsgrupp skriver här.

ny teknik och ökade klyftor

Joakim Jardenberg bad om min syn på hur utveckling av ny teknik gör att mycket i samhället börjar fungera som materialsport, och frågeställningen var om vi av den anledningen bör försöka bromsa utvecklingen för att inte öka klyftorna i samhället.
Det korta svaret är att vi såklart inte bör bromsa utvecklingen.
Modern teknik, som smarta telefoner och utbyggda nätverk har samtidigt minskat många klyftor, och det finns stora grupper som fått tillgång till information som de tidigare stod utanför. Det betyder inte att frågan om materialsport är ointressant eller kan avfärdas, inte minst när det appliceras på skolans värld, och då innebär att elever i skolor som ligger i framkant och satsar på ny teknik får ett stort försprång jämfört med elever som går i skolor där utvecklingen går trögare.

Men problemet här är ju inte skolorna som satsar, utan skolorna som inte satsar. Problemet är också som jag ser det att hela skolväsendet i Sverige är alltför splittrat idag. Personligen önskar jag till exempel att skolan skulle ha varit fortsatt statlig, då det idag kan vara enorma skillnader beroende på i vilken kommun en elev råkar bo och gå i skolan.

Skolan måste bli mer flexibel, det måste gå fortare, läroplanen måste anpassas efter det digitala samhälle vi lever i, för tillgång till digital teknik ska för svenska elever inte vara beroende av vad de får i hemmet. Alla ska ha tillgång till samma information, bredband borde vara lika självklart som elektricitet i socialbidragsnormen (kanske heter det försörjningsstödsnormen nu?) och i vissa fall kanske hårdvaran bör subventioneras så att alla får tillgång till den.

Men nej. Skolor som vill satsa och som ligger i framkant ska inte bromsas. Däremot bör alla åtgärder tas som skyndar på utvecklingen så att alla Sveriges skolelever får samma materiella förutsättningar att leva i det digitala samhället. Det är inte okej att elever i en skola kan sitta med egna nya datorer och lärare som vet hur dessa ska användas medan andra elever i samma stad får slåss om några skraltiga burkar i en datasal, datorer som knappt lärarna vet vad de ska vara bra till. Så stora är skillnaderna idag.

Relaterat: Det var inte bättre förr.

det var inte bättre förr

För det allra mesta när jag föreläser om sociala medier och internet är det någon eller ett par stycken i publiken som är starkt kritiska till det jag säger, som uppvisar en blandning av rädsla och irritation över internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet. En gång var det en kvinna som stod upp skakade och nästan skrek, eftersom hon vägrade acceptera att internet är en sådan stor del som det är av så många människors liv. Hon vägrade acceptera att en relation eller ett samtal som förs på internet kan vara lika verklig och bra som det som händer AFK. Jag tror inte att jag lyckades få henne att ändra inställning.

Ofta anklagas personer som jobbar med sociala medier för att vara missionärer, onyanserade, och sekteristiska i sina hyllningar av internet. Ofta tycker folk att man är alltför positiv, glömmer ”baksidorna” och inte pratar tillräckligt mycket om dem. Jag kan förstå den kritiken, då jag själv brukar känna mig skeptisk till allt som låter för bra. Utifrån detta är frågan jag fick av Josef Eriksson väldigt intressant, och jag ska försöka svara på den så gott det går:

”Jag har en liten fråga som rör argumentationen kring riskerna med internet och sociala medier. I mitt fält som är Kulturskolan så dyker internet, sociala medier och kommersialisering av konsten upp som en förklaring till att ungdomar idag inte vill syssla med viss musik, vissa instrument osv. Detta är jag så innerligt trött på då denna harang sällan leder till att man funderar fram strategier för att komma vidare utan att man fastnar i någon sorts bitteljuv nostalgi över musikskolans glansdagar.
Då jag hörde dig i filosofiska rummet så kände jag att du hela tiden nyanserade debatten på just det sätt som jag ofta försöker och göra och kanske framförallt önskar att jag kunde göra. Jag vill ofta bara ryta tillbaka att ni kanske borde granska era egna förutsättningar och er egen barndoms medieklimat och fråga sig om det var bättre, mer demokratiskt och vilka som whinade om kommersialisering då Beatles slog igenom precis som ni gör nu.
Det är som att alla som ger sig in i den här leken har glömt att det överhuvudtaget fanns ett medieklimat förr och att det var en oerhört stark kraft i samhället nu som då.
Du kanske har skrivit dig less om detta, men jag undrar bara hur du pallar att gå in i debatter som vilar på en så ytlig förståelse och en sådan historielöshet? Vilka argument väljer du och varför?
Jag fattar ju att detta handlar om makt. Att det är mindre smärtsamt att se Lady Gagas klädstil som ett uttryck för patriarkala strukturer än att se att Kammarorkesterns vårprogram har 98% vita män i upphovskategorierna dirigerade av 100% vita män i en högborgerlig miljö som en exkluderande maktstruktur då det är just denna miljö som man önskar inviga eleverna i. (Samma sak kan sägas om mitt fält, nämligen jazzen, där skäggigheten är minst sagt besvärande)
För att sammanfatta det hela, hur förhåller du dig till denna historielöshet och dessa argument som låter som en gammal trasig vinyl som hakat upp sig?
Mvh
Josef Eriksson vid Sundsvalls Kulturskola”

Josef ber alltså om någon form av argument att använda mot personer som är rädda för det nya, om jag inte helt missförstår. Jag ska försöka lista några olika svar/argument som jag brukar använda:

1. Okunskap gör oss rädda. När vi saknar kunskap känner vi oss otrygga. Därför är det helt naturligt att internet ter sig skrämmande när vi inte har tillräcklig kunskap om det. Därför är mitt tips att skaffa mer kunskap, och kunskap om internet får man bäst och snabbast genom att använda det.

2. Föräldragenerationen har i tusentals år dömt ut den yngre generationens påhitt. Det kan handla om språkbruk, äldre brukar ofta visa oro och bestörtning över en yngre generations användning av språket. Det kan handla om musik, som den farliga jazzen, hårdrocken eller varför inte det fullständigt obegripliga med Swedish House Mafia? Det kan handla om ny teknik, som grammofonen eller teven eller huvaligen – videon! Dessa prylar som skulle leda till mänsklighetens förfall. Att påminna om detta och med lite perspektiv konstatera att dessa prylar och företeelser faktiskt inte lett till mänsklighetens undergång kan i vissa fall ta bort en del av rädslan för internet.

3. Självklart finns det sådant som kan ifrågasättas, även med internet. Framförallt finns frågor som är svåra att svara på eftersom nätet varit en del av vår vardag alldeles för kort tid för att vi ska veta vilka konsekvenser saker har på sikt. Det kan vara sådant som vad som händer när vi läser färre böcker, hur hjärnan påverkas av att sitta framför en skärm väldigt länge, vad som händer när Google ger svar på allt så att vi slipper memorera och komma ihåg saker. Det jag kan säga är att det intressanta är kanske inte om detta är bra eller dåligt, det intressanta är att titta på verkligheten och förstå att det inte går att stoppa eller backa den tekniska utvecklingen. I det läget är det bättre att lära sig så mycket man kan om den nya tekniken för att kunna förhålla sig till den och använda den till bra saker istället för dåliga.

4. Specifikt för föräldrar eller skolpersonal; att inte använda nätet, att inte finnas där ungarna finns, är ett svek från vuxenvärlden som eventuellt kan komma att påverka en hel generation som kastas ut i en helt ny värld utan vuxennärvaro eller vägledning. Det kan bli lite Flugornas herre över det hela, och det undviks inte genom att förbjuda eller begränsa nätet, utan genom att som vuxen finnas där.

5. Det var inte bättre förr. Nostalgi kan vara fint och så, men vi får inte låta oss styras av nostalgiska känslor och tankar på tiden utan teve.

Behöver du hjälp med dessa frågor på din arbetsplats? Hjälp att ändra attityder i din organisation? Hör av dig!

söndagskrönikan

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 10 februari 2013:

I min förra krönika skrev jag om hat. Hat mot kvinnor som uttrycker åsikter, däribland jag själv. Frågan är aktuell i allra högsta grad, inte minst genom onsdagens Uppdrag granskning som handlade om just näthat mot kvinnor.
Jag har de senaste veckorna fått många frågor om näthat, och en av de ständigt återkommande som inte är helt lätt att svara på är: Vad kan vi göra åt detta? Hur får vi ett slut på näthatet? Olika lösningar diskuteras, så som stiftande av nya lagar eller förbjudande av anonymitet på nätet.

Att stifta nya lagar skulle som jag ser det vara i stort sett verkningslöst. Dels för att hatet inte försvinner, dels för att vi redan har lagar som förbjuder hot och förtal. Dessa lagar gäller på internet också. Problemet är att polisen inte tycks ha resurser att utreda alla hot som sprids på nätet, och den som hotar löper minimal risk att åka fast. Så nej, nya lagar är inte vad som behövs, däremot vore det på sin plats att lagen börjar upprätthållas, att polisen tar itu med dessa brott. Men det löser inte problemet. Att något är förbjudet betyder inte att människor slutar göra det förbjudna, vare sig det handlar om stölder, våldsbrott eller olaga hot.

Att förbjuda anonymitet på nätet hjälper också föga. Kanske de obehagliga hotfulla kommentarerna på nyhetssajter skulle minska i antal, men faktum är att många grova påhopp, sexistiska tillmälen och inlindade hot uttalas av personer som inte skäms, personer som står för sina ord med namn och bild.
Dessutom skulle ingen tjäna på ett mindre öppet internet. Mer övervakning av privata förehavanden skulle inte heller hjälpa, ingen vill väl ha ett storebrorssamhälle à la 1984?

Samma dag som Uppdrag granskning sändes togs ett initiativ till att sprida nätkärlek. Man uppmanades att skicka kärlek till personer på Twitter, att mejla till någon man gillar och berätta varför. Uppmaningen fick stort genomslag och detta tror jag på. Kanske inte på att någon dag om året på grund av uppmaning från någon säga något snällt till en annan, men jag tror på att sprida kärlek. Jag tror på att visa att det finns mer kärlek än hat, också på internet. Jag tror på att visa att kramarna är fler än hatarna. Och jag tror på att visa civilkurage, varje dag, inte bara när frågan aktualiseras i media.

För det är inte bara hatarna som bär skulden, det är också den tigande massan som inte reagerar. Nästa gång du ser någon säga något elakt, hotfullt eller sexistiskt på nätet – ta dig en minut i tid och svara! Säg emot, försvara den som är utsatt. Och när du läser något, på en nyhetssajt, i en blogg eller på Facebook som du tycker är bra – säg det! Berätta för personen att du gillar det hen gör, och varför!
Och framförallt – fundera på vilket samhälle du vill att dina och andras barn ska växa upp i, och medverka till att forma det samhället.

det här kan du göra som motvikt till hatet

Såg du Uppdrag granskning ikväll (onsdag)? Förfasades du över innehållet, över hoten och hatet som många kvinnor utsätts för på internet? Vad gjorde du sen? Vad tänkte du göra imorgon? Tänkte du göra något överhuvudtaget åt detta?

Missförstå mig inte. Jag kräver inte att alla ska delta i kampen mot hatet. Jag kräver ingenting. Jag förstår om du känner dig uppgiven och inte orkar.
Men just när det gäller hat som sprids på nätet är det så enkelt, och kostar så lite, att dra sitt strå till stacken och agera motvikt. Visa lite civilkurage. Göra skillnad.

Så om du hör till dem som blev nedstämd, ledsen eller förbannad när du såg programmet, kommer här glada nyheter: Du är inte maktlös! Du kan göra en insats. Du kan faktiskt genom minimal ansträngning i din vardag vara med och vända på skutan.

1. Ofta tror man att hatarna är i majoritet, exempelvis i somliga nyhetssajters kommentarsfält. De är inte i majoritet bland läsarna, däremot bland kommentatorerna. Av någon anledning verkar hatarna mer angelägna om att uttrycka sitt hat än vad personer som inte hatar är att uttrycka just det. Men om du nästa gång du läser en bra artikel på en nyhetssajt, eller i en blogg – lämna en liten kommentar. Berätta att du gillar och varför. Det tar en minut kanske.

2. Det är lätt att hatarna när de får vara i majoritet lyckas normalisera hatet och de sexistiska uttrycken. Det är lätt att de skapar en egen sanning och så länge de får stå oemotsagda är det kanske inte så konstigt. Nästa gång du ser en kommentar som tangerar gränsen till det anständiga – svara på den! Säg emot, säg ifrån, försvara den som är utsatt. Jag tror nämligen att de sexistiska kommentarerna gör ondare och tar hårdare om de står oemotsagda. Om ingen reagerar. Och tänk på vilken ton du själv använder – hat föder hat, fall inte i den fällan.

3. Se dig omkring i din närmaste omgivning. Hur ser den ut? Hur behandlar du människor, hur behandlar andra varandra, och vad gör du? Hat på nätet är ju en spegling av samhället i övrigt. Skrattar du gott åt kollegans sexistiska skämt på fikarasten? Tiger du still när någon slänger ur sig en nedsättande kommentar som är irrelevant i sammanhanget? Du kanske ska sluta skratta och börja säga ifrån. Och framförallt – själv vara ett föredöme. Leva på ett sätt som du tror skapar bäst förutsättningar för människor att leva tillsammans i samförstånd.

4. Engagera dig politiskt. Detta handlar såklart inte bara om näthat. Men nätet är en spegling av samhället i övrigt. Och jag tror att segregation och ökade klyftor är faktorer som ökar hatet. Jag tror att ökad jämställdhet minskar sexismen, och jag tror att rättvisa villkor och förutsättningar för barn och ungdomar att forma sina liv, minskar frustrationen som ofta föder hatet.

Uppdaterat: Här har jag skrivit en uppföljning om just retoriken, om hur man kan bemöta hatet utan att elda på det.

att vidga sina vyer

Efter gårdagens medverkan i Filosofiska rummet har jag fått en del kommentarer, framförallt om mitt uttalande om att jag följer personer i sociala medier, som jag inte alls gillar, eller som har åsikter som skiljer sig väldigt mycket från mina.

Det talas om informationsbubblor. Det betyder i korthet att vi skapar egna bubblor på nätet, där vi bara omger oss med personer som är lika oss själva, och som därmed bekräftar våra åsikter och vår världsbild. Det är väldigt enkelt att avfölja personer som provocerar eller har fel åsikter och intressen, det är enkelt att dölja personer i flödet som tycker olika. Personligen gör jag inte det. Snarare tvärtom. Jag utsätter mig mycket medvetet och systematiskt för åsikter från personer som inte är som jag. Eftersom jag tror att det är lite farligt att stänga in sig i sin egen bubbla. Inte minst gäller detta journalister, och en del kritik som riktas mot inte minst journalister på Twitter är i detta fall relevant. Journalister som bara umgås med andra journalister, som bara följer personer som delar den egna världsbilden, personer ur samma samhällsklass och inte sällan personer som bor i ungefär samma områden som en själv, blir insnöade, och det speglas också i nyhetsrapporteringen.

Däremot håller jag inte med om att internet skulle innebära någon större fara just när det gäller detta. Innan internet var möjligheterna små att faktiskt ta del av andra människors tankar, det var svårt att komma nära personer olika en själv och man var mer eller mindre hänvisad att umgås med personer som man antingen hade en geografisk närhet till eller som man jobbade med eller delade en hobby med. Tack vara nätet är det nu fullt möjligt att dagligen följa, ha koll på och konversera med personer som både bor och lever under helt andra omständigheter än en själv i andra delar av landet och världen, och personer som tycker och tänker väldigt annorlunda än en själv och den närmaste omgivningen. Jag tycker att det är konstigt att så många faktiskt inte tar tillvara dessa möjligheter, kanske särskilt personer som jobbar med journalistik eller media generellt. Jag blir provocerad av personer som snabbt avföljer folk på Twitter som är av ”fel åsikt” eller som på något sätt provocerar. Jag blir provocerad när somliga ber personer med fel åsikt att ta bort en som vän på Facebook. Jag blir provocerad därför att det beteendet skapar definitivt bubblor, där vi skapar och bekräftar vår egen världsbild och samtidigt tappar förståelse för andra som inte är som vi.

Utan internet skulle jag vara en fattigare människa. Jag skulle framförallt vara en dummare människa, en mer insiktslös människa och jag skulle vara ovetande och oförstående om en massa saker som är andra människors verklighet.

Alla på Twitter är inte journalister. De flesta är inte journalister. De flesta jobbar inte alls med media. Twitter är fullt av personer som inte är som jag. Somliga är idioter, andra är intressanta, åter andra lever liv långt från min egen verklighet och några är litegrann som jag. Och alla tillför något mycket viktigt i mitt flöde. Kanske framförallt de som inte är som jag, de som provocerar mig genom uttalanden som jag i första läget tycker är dumma. Det är av dem jag lär mig mest.

Tycker du att jag är störig? Här kan du följa mig på Twitter, kanske lär du dig något nytt!

barn gör som vi gör, inte som vi säger

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 13/1 2013:

Häromdagen kom min son hem från skolan och deklarerade att han läst om mig på nätet. En klasskompis hade gjort honom uppmärksam på en debatt i forumet Flashback, där det stod att läsa om mig att jag är en psykiskt störd manshatare.
På Flashback finns en grupp kvinnohatare, jag kan inte komma på något bättre ord för dem, som ägnar väldigt mycket tid åt att skapa olika listor över kvinnor som enligt dem borde förpassas till i bästa fall köket, i värsta fall till andra, eldfyllda platser.
Jag förekommer på några få av dessa listor. Bland annat en som listar de hundra farligaste kvinnorna i Sverige. Jag återfinns även på en lista som handlar om “mentalsjuka mediefeminister”, en som listar de “största fienderna till yttrandefriheten i Sverige” och en där “Sveriges galnaste feminist” utsetts.
Personerna bakom dylika listor är ungefär samma personer som skriver hatiska kommentarer på olika nyhetssajter, och som skickar hotfulla mejl och ringer till sådana som Aftonbladets Åsa Linderborg, i sådan omfattning att hon tvingas skaffa skottsäkra fönster i sin bostad.

Ofta riktas varningens ord till unga människor, det där nätet är en hemsk plats. Och ungar är så elaka mot varandra.
Personerna som skriver till Linderborg eller listar farliga kvinnor på nätet är inte snorungar. De är inte sällan medelålders familjefäder, som lever utåt sett helt normala liv. Det förekommer inte sällan att vuxna människor, dina grannar, mina släktingar, deltar i dylika hatkampanjer mot kvinnor, helt öppet med egna namn, på Facebook.
Visst, barn är också elaka mot varandra. Även ungar skapar mobbningsidor och skriver hatiska kommentarer till varandra på internet.
För några veckor sedan uppstod vad som kallades Instagramupproret, då hundratals unga gav sig ut på gatorna och protesterade vilt mot en person som hängt ut och skrivit elaka saker om tonåringar på Instagram.
Nya liknande konton skapades i rask takt, mobbningssidor skapas dagligen på nätet, där enskilda unga personer hängs ut och baktalas.

Men barn gör inte som vi säger. Barn gör som vi gör.
Så länge vuxna män kan sitta dag ut och dag in och diskutera vilken feminist som egentligen är fulast, farligast eller mest sinnessjuk, utan några nämnvärda reaktioner eller protester, är det knappast konstigt om ungarna gör detsamma.
Så länge vuxna personer sprider hot och hat till enskilda personer bara för att de råkar vara kvinnor är det inte konstigt att deras barn tar efter beteendet.
Vilken värld vill du att dina barn ska växa upp i? En där hat och elakheter frodas och sprids, eller en där vi bryr oss om och tar hand om varandra, och reagerar när vi ser någon annan behandlas illa?
Jag kan inte svara åt dig, men jag kan uppmana dig att vilken värld du än föredrar, vara ett föredöme för dina egna och andras ungar.