annorstädes

Om du hör till dem som fortfarande kikar in här då och då för att se om jag skrivit något nytt: det har jag! Men inte här. Sedan årsskiftet har jag nytt jobb. Ett jobb som handlar väldigt mycket om att skriva, om att tycka och om att producera text, så pass att jag inte riktigt har något över till den här bloggen.

Mina alster hittar du dels på st.nu där jag är ledarskribent och dels i vår ledarblogg, där jag och Sundsvalls Tidnings politiske redaktör Marcus Bohlin skriver när vi tycker att vi har något att säga, och ibland annars också.

Nej, jag har inte lagt ner den här bloggen. Men jag ser ingen anledning att krysta ur mig inlägg bara för att. Jag vet av erfarenhet att jag vilken dag som helst, förr eller senare (troligen senare) kommer att ha något jag vill skriva och som inte platsar att publicera någon annanstans än här, varför jag inte tänker ta något farväl.

Om du är nyfiken och vill veta när jag publicerat mig någonstans så går det att följa mig på Facebook eller Twitter.

den fria viljan

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 22 september 2013:

På senare tid har det ramlat in allt fler rapporter om att kvinnor som bär hijab blivit trakasserade och i vissa fall även misshandlade, av ingen annan orsak än att de bär hijab. I protest mot detta startades hijabuppropet, en aktion till stöd för kvinnors rätt att bära slöja. Samtidigt uppstod debatt om kvinnors rätt att slippa bära slöja, och frågan om det någonsin är ett fritt val att göra det. Det är såklart enkelt att säga att många väljer själva. Många känner någon som själv gjort valet att börja bära hijab, och de flesta har hört talas om andra som tvingats göra det, medan andra faktiskt haft valet att ta av slöjan, eller aldrig ens börja bära den även om de kommer från en kultur och tradition där det hör till normen att göra det.

För mig stod hijabuppropet för något större än slöjans vara eller inte. Den stod för alla kvinnors rätt att klä sig som de vill. Och detta oavsett om de vill bära burka eller om de vill gå i kortkort, eller om de föredrar baggy jeans och sneakers framför tight och högklackat. För även om vi lever i ett fritt land där vi har rätt att klä oss och se ut precis hur vi vill så påverkas vår vilja av omgivningen och rådande normer. Den som väljer att kliva utanför normen drabbas ofta på ett eller annat sätt av omgivningens fördomar och tyckande, vare sig det handlar om att bära hijab eller låta håret växa under armarna.

Jag kan inte låta bli att undra om alla kvinnor som känner att de måste måla ansiktet innan de går utanför dörren verkligen gör det av fri vilja, eller om det handlar om att det är norm, om att kvinnor förväntas göra det? Jag undrar hur många som verkligen trivs i lite för trånga skor, och hur många som står ut med skavsår och blåsor på fötterna för att de förväntas göra det? För att de förväntas vara snygga. För att de förväntas vilja vara snygga? Varför är det så många som svälter sig? Är det för att de egentligen inte vill äta eller är det för att normen säger åt dem att smal = snygg = bra? Går det då att tala om fria val?

De fria valen påverkas mer än vi är medvetna om av våra egna fördomar och samhällsnormer. Och särskilt kvinnor får oavsett i vilket samhälle de lever ofta höra från omgivningen hur de bör se ut, vare sig de lever i mellanöstern där slöjan är norm eller i västvärlden där smalhetsidealet är det. Kvinnor får höra att de får skylla sig själva om de blir våldtagna om de har för utamanade kläder, eller om de blir trakasserade på grund av hijab. Det skulle vara oerhört spännande att se vad som skulle hända om alla kvinnor bara för en dag tog på sig just precis det de själva ville ha på sig, utan att behöva anpassa sig efter omgivningen eller rådande ideal. Jag är ytterst tveksam till om högklackat skulle vara förstahandsvalet i ett sådant läge.

ring p1

Livet är så fullt av överraskningar. Äntligen får jag berätta att jag ska leda Ring P1 ett par veckor i sommar!
Jag är mycket glad och känner mig lite hedrad över att bli tillfrågad. Men framförallt verkar det vara ett av de roligaste jobben man kan ha i Sveriges Radio. Synd bara att Carl Bildt ringde in just idag, det minskar ju chansen att han ska göra det igen när jag sitter i studion.

Här poserar jag tillsammans med Täppas när vi möttes förra veckan för att ta lite pressbilder:

IMG_1792
Foto: Karin Lycke

folkvandring, utvandring, invandring

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 5 maj 2013:

För ett par veckor sedan såg jag filmerna Utvandrarna och Nybyggarna. Filmer där vi får följa Karl-Oskar och Kristina genom svält och elände i Småland, en helvetisk båtresa över Atlanten som inte alla medresenärer överlevde, vägen från kusten till Minnesota och Ki-Chi-Saga där de slutligen bosätter sig och bygger ett liv.
Jag skrattade en del, som man gör åt ålderdomliga uttryck och underfundiga repliker. Men slogs även av att det som skildras i filmen inte är något som hör forna tider till. Filmen berättar om vad som är verklighet för många människor än i dag. Även om de flesta är mer upplysta och har bättre kartor år 2013 än de hade i mitten av 1800-talet, så är situationen densamma eller till och med betydligt svårare för många av de människor som flyr idag. De flyr inte bara undan svält, de flyr också från krig, terror, diktatur och förtryck.

Det är märkligt att det på sätt och vis är enklare att identifiera sig med Karl-Oskar och Kristina än det är att identifiera sig med människor som flyr från Afrika eller Mellanöstern idag. Ändå tror jag att jag har mer gemensamt med en journalist från Syrien eller en lärare från Iran än vad jag har med Karl-Oskar och Kristina.
Jag leker med tanken att någon skulle ha stoppat smålänningarna vid gränsen. Satt dem i förvar i månader, år, för att utreda hur stor svälten egentligen var där hemma i Sverige. Jag föreställer mig att de senare blir hemskickade till Småland, kanske dör på resan hem. Det är med facit i hand en orimlig tanke. Istället välkomnades de, var fria att slå sig ner där det fanns plats.

Så har människor gjort i alla tider. Tagit sitt pick och pack och flytt från svält och konflikter. Alla har inte blivit så väl mottagna som Karl-Oskar och Kristina blev, men nu är det 2013 och i Sverige kallar vi oss civiliserade.
Därför är det för mig en gåta att vi beter oss som vi gör mot människor som söker skydd.
Flyktingar som kommer till Sverige gör det inte för att de vill göra en trevlig resa.
De kommer för att de söker skydd. De har lämnat allt de har, precis som Karl-Oskar och Kristina gjorde. Utan att veta om de någonsin kommer att kunna resa hem.

De flyr från förföljelse, krig och hot om fängelse och tortyr. De kommer till oss, ofta med tomma händer, och ber om hjälp.

Det är för mig ofattbart att någon ens kan tänka tanken att någon då ska stå vid gränsen och säga åt personen som söker skydd att hen inte är välkommen, att hen inte får komma in här.
Flyktingar är inte en homogen, isolerad grupp i samhället. I samma stund som en flykting sätter sin fot på svensk mark har vi ett ansvar för att skydda den personen.
Detta har vi i ärlighetens namn inte gjort så bra på senare tid, och det är vad debatten måste handla om.
Hur tar vi bäst hand om de människor som söker sig till oss för att få skydd?

jonas inde

I somras gjorde jag en intervju med Jonas Inde. Den publicerades i magasinet Miss World. Eftersom tidningssajten stängt ner återpublicerar jag min intervju här. Mycket har hänt sedan intervjun gjordes och texten publicerades första gången. Livet kom emellan kan man säga. Inte desto mindre tycker jag att den fortfarande är intressant och värd att läsa. Relaterad till denna text finns också denna, om att blotta strupen i det offentliga, som jag skrev i höstas när teveserien Jonas löfte visades i SVT.

En lycklig man

Varje morgon avlägger Jonas Inde ett löfte till sig själv. Ett löfte om att inte dricka alkohol. Löftet att i dag ska han vara nykter. Det fungerar, en dag i taget. Men så har det inte alltid varit. Sofia Mirjamsdotter har träffat honom och pratat om psykisk sjukdom, karriär och varför människor gör dåliga saker.

Skärmavbild 2013-04-05 kl. 19.32.30 Bild: Milis Smith

Utåt sett levde Jonas Inde ett liv som många avundades. Hans karriär var på topp. Han var en av medlemmarna i Killinggänget som just spelat in filmen Fyra nyanser av brunt, som kom att vinna hela fyra guldbaggar. Då hoppade han från sitt fönster, i tron att han skulle vakna upp i paradiset. I stället vaknade han upp på ett sjukhus med skadat knä, en skallbasfraktur och hjärnblödning. Ändå skulle det ta några år innan han lärde sig leva med sina sjukdomar  – alkoholism och bipolaritet – och hålla dem i schack.
– Jag testade en rad dåliga mediciner, innan jag upptäckte att lithium fungerar. Utan lithium skulle jag vara aktiv i min alkoholism i dag. Jag vill inte dricka, men när jag mår som sämst vet jag helt enkelt inte vad jag ska ta mig till, hur jag ska stå ut. Då kan alkohol vara enda utvägen.

Dittills hade Jonas Inde självmedicinerat. Först med alkohol, senare, när han insåg att han var alkoholist, med tennis.
– Jag lade in mig på behandling när jag var 27. Sedan började jag spela tennis och blev som besatt. Jag spelade lika ofta som jag hade druckit, fyra till sex gånger i veckan. Det funkade. Jag träffade en psykiater som inte trodde på mig när jag sade att jag varit omedicinerad och nykter i tio år. Men det var tennisen, utan den hade jag definitivt börjat dricka igen.

Men Jonas Inde ser sig inte som en person som mår dåligt, egentligen.
– Jag var väldigt sjuk. Min bipolära hjärna fick mig att göra riktigt galna saker. Men i grunden är jag en ganska glad person som tycker om att leva. Och det oroar mig lite nu, att jag kanske är för harmonisk. Jag är rädd att jag börjar bli lite tråkig.

Ligger det något i det som sägs att man måste må lite dåligt för att vara kreativ och göra bra grejer?
– Jag vill säga nej, på autopilot. Men många gånger behöver jag en skjuts bakåt, den där speciella energin som jag brukade få till exempel när jag var bakis. Jag skrev bra när jag var bakis. Tror att P.O Enquist skrev det också, att han var bäst när han var knäpp men klar. Så var jag när jag var bakis.

Riktigt bra humor bygger oftast på någon form av tragik, går det att skapa sådan humor när man mår bra och är glad?
–  Det är svårare att skriva när jag är glad, men jag är en bättre skådis när jag är frisk och nykter. Att må dåligt när man skådespelar är en belastning som begränsar så att man inte har tillgång till hela registret, man är inte lika öppen i motspelet. Det är annorlunda när jag är för mig själv och behöver koncentration. Det måste kännas meningsfullt och lustfyllt. Jag skrev en låt som jag är väldigt nöjd med, jag var fullständigt bindgalen men det blev bra. Trots att jag inte var frisk blev resultatet kristallklart. Det är inte helt enkelt.
– Innan fönsterhoppet så hade jag sjävmordstankar i över ett år. Jag skrev en hel jävla binge om hur synd det var om mig och det är nog det sämsta jag har skrivit i hela mitt liv, det är helt oanvändbart. Det jävliga med depressioner är att det är så högt gnäll i dem, det märks i mitt språk. Jag var en monumental martyr och det var bara jättesynd om mig och det blir inte bra alls.

Detta var samtidigt som inspelningen av filmen Fyra nyanser av brunt. Jonas Inde säger sig inte minnas nästan något från det arbetet, han mådde bara dåligt. Jag frågar om han i rollen som sonen till den döde travkungen spelar sig själv.
–  Jo, så var det nog.

Jonas visste tidigt att han ville jobba med film. Han flyttade från Umeå till Stockholm när han var 18 år. Han cyklade omkring och sökte jobb på olika filmbolag.
–  Tack vare att jag var så naiv fick jag jobb på ett bra bolag som mest jobbade med reklam. Det var jättekul i början men snart tröttnade jag och började skriva en del egna grejer. Jag hörde talas om produktionsbolaget Strix som gjorde ungdomsprogram och skickade några sketcher till dem som jag skrivit.

Det var då karaktärenTommy Bohlin föddes. Hårdrockaren och roddaren som senare blev en profil i Killinggänget, men som alltså gjorde sin debut i ungdomsprogrammet Sputnik i SVT. Då var Jonas 22 år gammal.
– Jag tycker att dom är skitbra fortfarande, jag är jättestolt över Tommy Bohlin.

Drömmen var att bli regissör, men ganska snabbt blev Jonas Inde mer skådis och skribent. Han skrev mycket material för Killinggänget och det är skådespeleri han i första hand lever av i dag.
–  Ja det verkar så jobbigt att vara regissör. Tänk, de måste vara på tå hela tiden, arbetsdagar på 12-14 timmar och inblandade i precis allting. Som skådis sitter man mest och fikar tills någon säger att “Jonas, nu är det du”, och då går man in och gör sin grej.
–  Det var under inspelningen av filmen Mäklarna, som jag gjorde när jag var 36, som jag insåg att det var så jag skulle jobba. Innan hade jag haft mycket prestationsångest och det är något väldigt självupptaget över det. Jag hade en uppgörelse med mig själv kan man säga. Frågade mig hur viktigt det egentligen kunde vara om jag drattade på ändan, och kom fram till att det inte var ambitiöst att vara så prestationsinriktad, bara elakt mot mig själv. Jag bestämde mig för att göra mitt jobb grundligt inför inspelningen, och sedan slappna av och fika. Det fungerade, och gjorde mig till en bättre skådis.

Jonas Inde hymlar inte med sin alkoholism, och talar öppet om sin bipolaritet. När han för ett drygt år sedan twittrade att han var pank och behövde jobb fick han svar av Ulrika Nulty, producent på Utbildningsradion. Hon ville träffas och diskutera en programserie om psykisk ohälsa.
–  Först tänkte jag bara “äh, fy fan”. Kliniska termer som “psykisk ohälsa” är det värsta jag vet. Men vi träffades och jag sa att jag kunde tänka mig att medverka om vi gjorde ett program om människor. Och så hade jag som villkor att min och Peder Anderssons musik skulle vara med.

Under hösten sänds programserien Jonas löfte i SVT. I den berättar Jonas öppet om sin alkoholism, om bipolaritet, och om livet. Han besöker lägenheten vars fönster han hoppade från, han berättar om galenskap och om glädje. Han visar upp sin nyfödde son på BB och vi får följa med på barnvälsignelse. Men viktigast för Jonas är musiken. Varje avsnitt av serien innehåller en låt som han skrivit tillsammans med vännen Peder Andersson, och den framförs av olika artister i videos som Jonas själv har regisserat.
–  Det blev så att jag var tvungen att lägga mig i lite, säger han och ler. Tanken var inte från början att jag skulle göra det men nu blev det så.

Varje avsnitt av programmet börjar med att vi får se Jonas sitta på sin sängkant och lova sig själv att inte dricka alkohol. Inte i dag. Jag frågar om han verkligen gör så, varje morgon.
–  Ja. Det händer såklart att jag har en flippad morgon och glömmer bort det, men i så fall gör jag det senare på eftermiddagen. Sedan är det inte lätt nu när vi är tre, sonen är ju gapig och så men jag brukar ta det när jag är ute med hunden.
–  Jag tänker att det är en gåva att vilja vara nykter. Det finns ju många som slutar dricka men som bara går in i en torrfylla och är för jävliga, men det slipper jag, och det är jag ödmjuk inför. Det enda jag kan göra själv är att faktiskt lova att i dag ska jag inte dricka. Det är en jobbig grej att svika sig själv och har jag sagt det till mig själv på morgonen så får det fan vara så.

Blir du någonsin sugen på att dricka?
–  Ja. Det kommer som snabba blixtar. Nu senast var när jag och Marie var i Florida och låg på stranden. Jag gillar öl som inte smakar så mycket, som Corona, och det kom en person och serverade Corona i iskalla frostiga glas på stranden och då tänkte jag att det där vill jag ha just nu. Jag sa det till Marie och sen var det borta. En annan gång var i vintras när vi spelade in programmet, Maja Ivarsson var med och sjöng och det blev så bra och jag var så glad och ville fira och ville spontant säga att “nu går vi ut och tar några bärs”. Men så kom jag på direkt att det går ju inte. Det är de två gångerna jag kan komma på på flera månader.

Du vill dricka i positiva sammanhang, när du är glad och vill fira?
–  Ja, jag tror att det är klassiskt för nykter alkoholism. När man mår kass så vet man att det är farligt och att det inte blir bra om man dricker. Det är farligare att vara glad, för då blir det så lätt att tänka att “vad fan kan hända, jag är ju glad?” Det är då djävulen kommer och sätter klorna i en även om den första fyllan säkert är skitkul.
–  När jag har tagit återfall så har det börjat långt innan det första glaset, det är en process som börjar långt tidigare.

Vad tror du själv, kommer du att vara nykter i resten av ditt liv?
–  Jag ser det som fullt möjligt. Men det är en viktig skillnad mellan att tro att det kan bli så och att vara säker. Men i och med att jag fått hjälp med min bipolära hjärna så är det inte nödvändigt att dricka längre, sugen påminner mig om vem jag är och jag vet vilka konsekvenser det får om jag börjar dricka igen.

Vad är det för konsekvenser, vad har gått åt helvete?
–  Allt handlar om relationer. Jag har alltid varit dålig på att ta hand om mig själv, varit gränsöverskridande. Sedan hamnar man där man ligger och skriker i hallen och har ångest och tänker att nu räcker det. Men det räcker inte att tänka att man gjort något jävligt dumt och borde sluta dricka, efter några dagar dricker man igen. Och gör nya galna grejer. Det är ett mysterium. Men jag har bränt många broar, gjort mig ovän med många människor och varit riktigt riktigt elak som aktiv i min alkoholism.

Länge var Jonas Inde rädd för att möta personer han gjort illa eller gjort bort sig inför när han var som sjukast och aktiv i sin alkoholism. I dag tar han det när det kommer. Han berättar om ett tillfälle då han mötte ett par gamla kollegor ur Killinggänget som han inte talat med sedan uppbrottet. Han lämnade humorgruppen plötsligt och de blev alla mycket besvikna på honom. Själv säger Inde att det var ett professionellt beslut och inte så plötsligt som det verkade. Ändå har det varit jobbigt att fronta de gamla kollegorna.
–  Det var ganska nyligen faktiskt, som Marie bokade bord åt oss på Teatergrillen. Jag skulle inte ha bokat bord där själv, du vet ett sådant kändishak och jag förstod direkt att jag skulle tvingas möta personer som jag kanske hade något otalt med. Och när vi sitter där och käkar så hör jag rösterna på Andres Lokko och Henrik Schyffert. Hur det kom sig så blev vår son kinkig så jag tog upp honom och bar omkring honom i restaurangen, passerade deras bord och stannade och morsade. Det kändes som ett bra möte.

I tolvstegsprogrammet finns ett steg som går ut på att man ska gottgöra dem man behandlat illa?
–  Det där tror jag inte på. Jag tycker att det är riktigt egocentriskt. Sådant där händer när det är dags, när det är meningen att det ska hända. Det handlar om respekt och ödmjukhet. Om jag sårat någon har den personen rätt till sina känslor, och tänka och tycka vad som helst och förhålla sig till mig som de själva vill. Jag kan inte hålla på och skriva brev och tränga mig på om en människa bestämt sig för att den inte vill ha mig i sitt liv.

Marie Backman är Jonas Indes kärlek och mor till sonen som föddes i november förra året. Hon har aldrig sett Jonas dricka, något han är väldigt tacksam för.
–  Det kan ju gå till så att full man träffar kvinna och hon ska rädda honom, men så är det tack och lov inte. Hon har inte den rollen alls. Sedan har ju alkoholister en speciell personlighet och jag är säkert jättejobbig att leva med på många sätt, det kommer man inte ifrån.

Hur yttrar sig din beroendepersonlighet?
–  Missbrukare är väldigt känsliga, nästan utan undantag. Aktivt känsliga på ett sätt som är sjukt, kan dra saker hur många varv som helst. Jag har en kompis som ältar gamla oförrätter helt fruktansvärt. Det gör jag också ibland, det kommer ofta plötsligt och hälsar på. Sedan är jag tvångsmässig, blir lätt besatt och så. Jag har varit besatt av tennisen till exempel.

Skärmavbild 2013-04-06 kl. 11.46.49

Är du en tävlingsmänniska?
–  Jag vill bli bra och vinna och så. Just nu läser jag boken Vårt förakt för svaghet av Harald Ofstad, och jag känner igen mig mycket i Hitler. Det är närmare än jag kanske vill erkänna, men just att han hela tiden ville briljera och blev riktigt duktig på det han hade talang för. Men sådant som han inte förstod direkt eller inte hade talang för började han i stället förakta och se som helt ointressant.

I Jonas Löfte säger du någonstans att det finns för lite kunskap om varför människor gör dåliga saker. Tror du på människans inneboende godhet?
–  Njae, det där med godhet är subjektivt. Det någon anser vara en god handling kanske någon annan inte alls tycker var särskilt god. Det vanliga är nog att vilja andra väl. Men sedan händer saker i livet, vissa är sjuka som jag till exempel. När jag är aktiv i sjukdomen kan jag göra riktigt onda handlingar. Det blir så gränslöst. Det är fullständigt normalt att tänka att man vill döda någon, men en sjuk gränsöverskridande människa går ibland hela vägen och gör det, i sin sjukdom.
–  Hitler som exempel var ju galen. Jag minns tydligt från Albert Speer och sanningen av Gitta Sereny, när de hade byggt Olympiastadion i Berlin som kunde ta in flera hundra tusen personer, och Speer frågade Hitler hur den skulle användas när det inte var OS. Hitler svarade att det alltid skulle vara OS i Berlin och det var så Speer förstod att Hitler var galen på riktigt.

Är du en förstående människa?
–  Ja absolut, när det gäller andras dumma gärningar. Jag låter det gå alldeles för långt in och det är jobbigt.

Jonas Inde är aktiv twittrare och den som följer honom där förstår säkert vad han menar med besatthet och tvångsmässighet. Många slutar följa honom när han twittrar som mest.
–  Ja, jag märker att en del avföljer mig, personer som jag tycker om. Det gör mig lite ledsen och jag är nästan helt säker på att de tycker att jag är jobbig och blir för mycket.

Men ibland framstår du som helt galen och grandios. Som när du twittrar att alla mammor i föräldragruppen egentligen vill att du ska vara pappa till deras barn?
–  Jag är nästan aldrig allvarlig när jag twittrar och jag hoppas att de flesta förstår det. Det där grandiosa twittrandet är ett sätt att hålla det ifrån mig. Jag har faktiskt haft en psykos då jag trodde att jag var utsänd för att rädda alla kvinnor på hela jordklotet. Jag har egna erfarenheter av just grandiosa tankar så det ligger väldigt nära mig. Därför kan jag utan svårighet gå in i den rollen och jag tycker själv att jag är väldigt rolig när jag twittrar så. Men det är klart att det är genant om folk tror att jag är allvarlig när jag gör det.

Du har också skrivit en novell om en man som mördar kvinnor. Handlar den också om dig?
–  Jag hade otroligt roligt när jag skrev den. Det är kanske fel ord, men det var lustfyllt att skriva. Jag tycker om att få misär att bära genom några bra formuleringar och när jag lyckas teckna en svart bild av världen mår jag bra och börjar skratta. Men nej, den handlar inte om mig. Möjligen kan jag identifiera mig med hans ensamhetskänsla. Jag vet rent logiskt att jag inte alls är ensam, men jag känner mig ensam nästan 24 timmar om dygnet, och mannen i novellen är en otroligt ensam människa.

Jonas registrerade sig på Twitter i fyllan när han hade sitt senaste återfall. Men han började aldrig riktigt twittra, trodde inte att det var något för honom. Så en dag fick han mejl om att en Marie Backman hade börjat följa honom.
–  Jag spanade in henne och tyckte att hon var jättesöt. Så jag blev nyfiken och ville egentligen skicka direktmeddelande på en gång. Men så tänkte jag att det verkade konstigt om jag gjorde det utan att ha skrivit en enda tweet, så jag började twittra en massa för att kunna ta kontakt med henne. Haha. I samma veva upptäckte jag att det var väldigt kul att twittra, det hade jag inte trott. Jag gillar tanken att vilken medborgare som helst kan skriva vad den tycker eller berätta om en händelse, och så finns andra som kan haka på och ta det hela vidare.

Förutom tidsfördriv hittade alltså Jonas kärleken på Twitter. Han träffade Marie och i dag lever de ihop och har barn. När Jonas talar om sonen lyser hela han upp, och han får svårt att uttrycka sig.
–  Jag har fortfarande svårt att förstå att jag är pappa till honom. Det har inte sjunkit in. Men han är så fantastisk, och jag är så tacksam för att han är så grundtrygg. Det är tur att han är det. Precis som Grimbo, min hund. Han är också väldigt trygg i grunden, jag skulle aldrig ha klarat om han vore svajig eller så.

Är du fortfarande nyförälskad i sonen?
–  Mmm. Ja herregud. Alltså när han ler mot mig, det är inte klokt. Nu blir jag lite privat, men det är så att jag har väldigt svårt att se folk i ögonen. Till och med Marie, när jag pratar med henne. Men sonen är den första person som jag kan se rakt i ögonen utan att känna mig det minsta besvärad, så jag kan bli sittande och bara stirra i flera minuter. Jag får en sådan kick av det.
–  Men jag är väldigt tacksam för att det dröjde så länge för mig att bli pappa, att jag har blivit mer vän med mig själv. Jag är en väldigt barnslig person men jag är ändå 45 år och jag känner av mina gränser i dag och det gjorde jag inte en enda dag under mina första tio år som nykter.

Hur är det i dag, mår du fortfarande dåligt?
–  Jo det är klart att jag gör det ibland. Men skillnaden är att jag inte är sjuk som jag var förut. Nu mår jag dåligt på ett mer normalt sätt, när det dyker upp sådant som jag har rationella skäl att vara orolig eller rädd inför, då kan jag må dåligt. Men det är skillnad på att vara sjuk och att känna sorg. Sorg är skönt. När jag åker bussen från tennisbanan till exempel, då brukar jag sjunka in i lugnet och jag sitter och är sorgsen hela resan. Men det är positivt.

Efter allt du har gått igenom av sjukdom och dåliga erfarenheter, känner du att du inte har något att förlora och därmed fullt ut kan vara dig själv och göra din grej?
–  Jag skjuter nästan alltid från höften. På sätt och vis kan jag avundas folk som har lite större bullshitbuffertar. Jag har så pass höga krav på mig själv och är dålig på att förlåta mig själv när jag gör något halvdant. Jag hoppas att det är bra för kvaliteten på det jag gör men svaret på din fråga är både ja och nej.

Är du lycklig?
–  Nja, kanske korta stunder. Jag tycker fortfarande att det är en kamp. Jag är inte riktigt vän med mina tankar men jag är nog faktiskt ganska lycklig, men dålig på att tillåta mig att vara det. Men jag kan känna mig lycklig en vanlig tisdag med Marie och vår son. Eller när jag badade i Mexikanska golfen och det var soligt och jättevarmt i vattnet. Jag skulle inte säga att jag är lycklig men jag har ett bra liv. Det är roligt att skriva och sedan jag kom över min prestationsångest så är det roligt att skådespela, och jag känner väldigt stor tacksamhet.

Senare frågar jag Jonas om det är okej att sätta rubriken En lycklig man på den här texten. Han svarar att “det är okej, för jag är nog det ändå”.

staden mellan bergen

Dagens krönika i Sundsvalls Tidning som av outgrundlig anledning inte publicerar dem på sin egen sajt:

Jag föddes i Sundsvall, och jag har bott här i hela mitt liv förutom en mycket kort avstickare till Sveg när jag var 18 år. Jag har inte lämnat stan för studier eller jobb. Det har bara inte blivit så. Men det har heller aldrig varit min uttalade ambition att flytta härifrån.
Sedan några år är jag frilans, och har en hel del uppdrag i andra städer. Oftast i Stockholm. Därmed förutsätter många att jag flyttat härifrån. Ofta möter jag ytligt bekanta som blir förvånade när de får veta att jag bor kvar. Det är lite märkligt, tycker ni inte? Jag har aldrig annonserat en flytt, aldrig pratat om det, aldrig ens antytt att jag varit på väg härifrån.

Mina vänner i Stockholm förstår inte varför jag bor kvar.
“När ska du flytta hit?” är en standardfråga som jag börjar bli trött på.
Men tydligen är det så, att Stockholm är normen. Har man inte ett fast jobb i Sundsvall verkar det inte finnas någon som helst anledning att bo kvar här, enligt de attityder jag möter. Däremot verkar det vara mer eller mindre en självklarhet att vilja byta mitt trygga boende här mot overkligt dyra, trånga andrahandslägenheter i Stockholm.
Det verkar vara helt normalt att vilja pendla till och från ett jobb i Stockholms rusningstrafik i en timme eller mer om dagen, i sega bilköer eller stressig kollektivtrafik, istället för att som jag kan nu, promenera precis överallt dit jag behöver ta mig.

Jag måste ofta försvara mitt val att bo kvar här, fastän jag tycker att det vore väldigt mycket svårare att argumentera för en eventuell flytt.
I Stockholm är allt dyrare, avstånden längre, utrymmet mindre både i bostäder och utanför dem. Att hitta en plats i naturen där man får vara ifred kräver planering och logistik och inte sällan en god kassa.
Visst. Där finns bättre shopping. Mer att välja på. Större utbud av nöje och kultur. Saker som det är fullt möjligt att ta del av även utan att behöva bo där.

Framförallt finns, åtminstone för mig, större möjligheter till jobb. Fler uppdragsgivare, och betydligt fler erbjudanden. Och ja, det skulle kunna vara ett bra skäl att flytta, faktiskt. Samtidigt lever vi i ett digitalt samhälle där det är möjligt att arbeta var man än befinner sig, och delta i möten via internet utan att behöva röra sig en millimeter.
Men jag vill ju inte! Jag tycker inte att det är värt det. Jag pendlar hellre varje vecka trygg i vetskapen att jag får komma hem när jag är klar. Hem till min stad, mina omgivningar, till lugnet och till människor och platser som jag känner igen.
Och inte minst, eftersom jag är i mediebranschen, hem till verkligheten. Jag tror att en flytt till Stockholm alldeles för snabbt skulle omprogrammera mig och göra mig Stockholmsfixerad, insyltad i mediemedelklassen och även krympa mina perspektiv. Kanske göra mig tunnelseende. Och det är kanske det allra bästa argumentet för att stanna kvar här, eftersom min bransch redan är alldeles för homogen och Stockholmscentrerad.

#meg13

Idag är jag på Mediedagarna i Göteborg. Sitter i två olika paneler, kom gärna och lyssna/säg hej!
Klockan halv två ska jag sitta med i en panel som pratar om hatarna på nätet och hur de kan hanteras. Jag har skrivit en text om ämnet här.
Klockan 15.45 är jag med i en annan panel där vi pratar om hur nyheter delas i sociala medier. Vad är egentligen en snackis?