”innebandypappan” bevisar att sociala medier förbättrar journalistiken

Måste skriva ner denna lilla reflektion innan jag glömmer bort den:

Ni vet historien om innebandypappan, han som lämnade sonen ute i minusgrader och åkte ifrån honom, från Uppsala hem till Stockholm, för att han spelat dåligt? Ni vet också att det visade sig inte vara sant?

I diskussionen kring rapporteringen av denna händelse har nätet och sociala medier nämnts som orsaker till hur det kan gå så fel. De har inte på något vis fått skulden, men liksom fladdrat förbi i samtalen som förts. Och jag vill hävda att det är precis tvärtom. Berättelsen om innebandypappan bevisar snarare att internet och sociala medier förbättrar journalistiken.

Utan internet skulle den första artikeln – som skrevs i en traditionell tidning – inte ha fått samma spridning. Folk med papperstidningen skulle ha upprörts, pratat om det och spridit myten, muntillmunmetoden, ganska långsamt, och historien skulle ha förvrängts på vägen och blivit en modern myt.
Genom spridningen i sociala medier spreds den felaktiga nyheten extremt snabbt. Många blev upprörda. Många tyckte till. Och några började ifrågasätta. Varför har ingen pratat med pappan? Vad säger polisen? Vilket lag spelade killen i? Och så vidare.

Innan internet skulle dessa frågor troligen ha pyrt hos någon ensam läsare av tidningen men de skulle kanske inte ha framförts till någon på redaktionen. Nu tvingades medierna, både tidningen som först skrev och alla som senare hakade på, att dubbelkolla storyn och kolla igen. Enskilda läsare på internet gjorde sina egna små efterforskningar. Och ganska snabbt fick vi alltså en helt annan version av denna story.

Sociala medier förbättrar journalistiken. När läsare granskar medierna och ställer frågor offentligt tvingas journalisterna att kolla grejer som för några år sedan skulle ha stannat vid en notis eller liten artikel, en tryckt sanning som sällan reviderades. För jag är helt övertygad om att liknande osanna nyheter publicerats i alla tider, men innan internet fick de förbli sanningar. Nu ifrågasätts och granskas de.

Det är visserligen sant att rykten och lögner sprids i orkanhastighet på internet. Men lika snabbt som ett rykte uppstår – lika snabbt går det faktiskt att ta död på det, på ett sätt som var betydligt svårare innan internet.

stora journalistpriset

För en vecka sedan fick jag ett telefonsamtal. En herre från Bonnier ringde och frågade om jag kunde tala i ”enrum”. Ja sa jag. Och sedan berättade han att jag och Johanna Koljonen var nominerade till Stora Journalistpriset i kategorin Årets förnyare, för vårt engagemang i #prataomdet.

Sedan kom ett mejl med rubriken ”En ärofylld hemlighet”. Och jag har varit tvungen att hålla tyst tills idag. Då vi alla nominerade träffades och fick diplom, böcker och lunch. Vi har fotograferats och filmats och telefonen har ringt och gratulationerna har strömmat in och jag måste säga att om en nominering orsaker denna uppståndelse kan jag inte ens föreställa mig hur det skulle vara att vinna.

Hur som helst. Prata om det är så mycket mer, så mycket större, och så mycket viktigare än jag och Johanna. Johanna började, jag var en av alla dem som hakade på och pratade om det, på Twitter, i bloggar och debattartiklar. Utan alla hundratals människor som twittrade, bloggade och mejlade med sina berättelser, utan alla som pratat hemma vid sina köksbord, i sina sängar, skulle det inte ha blivit vad det blev, och vi skulle inte heller ha nominerats till detta pris. Jag är otroligt stolt över att få vara en del av denna rörelse. Och det är just det. Jag är bara en liten del i ett väldigt mycket större sammanhang som jag vet gjort skillnad för många människor. Och det är om möjligt vad som kan göra att jag ändå känner att det är okej. Det är okej att vara nominerad, det är okej att det är jag och Johanna, för utan någon som började och utan någon som spred det till allmänheten hade samtalet troligen inte blivit så stort, så spritt och så långlivat som det faktiskt blev.

Mitt största tack till alla er som deltog.

Den 24 november får vi veta vem som vinner. Övriga nominerade är Anette Novak, chefredaktör för Norran, en kvinna som jag har den största respekt och beundran för, och så personerna bakom Fas-3-bloggen, varav en är Mikael Pettersson som vikarierade på SVT i Sundsvall samtidigt som jag i mitten av 90-talet.

Mer om nomineringarna: Allehanda.se, Sundsvalls tidning, Medievärlden, Dagens Nyheter, Resumé, Dagens Media och såklart Ajour.

Sist men inte minst vill jag tacka för alla gratulationer, i mejl, telefon, på Twitter och Facebook. Jag hinner inte svara personligt på alla, men varenda ord betyder något.

det började med brevvänner

Jag var ett ganska ensamt barn. Inte överdrivet alls, jag hade enstaka, framförallt tillfälliga vänner i perioder. Vänner som jag kände mig trygg med, och kunde vara mig själv tillsammans med. Men jag kände mig ofta annorlunda och missförstådd. Inte minst kände jag att jag inte riktigt förstod andra jämnåriga.
Jag var det där barnet som oftast gick direkt hem från skolan, och ägnade mig åt mina böcker, mina ritböcker och mina skrivböcker.

Människor intresserade mig. Men jag tror att jag hellre hörde deras historier än lekte med dem. Jag föredrog alltid att prata, framför att göra saker. Än idag har jag svårt att föreställa mig vad som kan slå en helkväll med riktigt bra snack med smarta och intressanta människor.

För att stilla min nyfikenhet och få tillgång till fler människor att utforska än dem i min närmaste omgivning satte jag in en brevvänsannons i en tidning, och jag svarade också på mängder av sådana, och lärde mig därmed snabbt att jag var tvungen att skriva minst tio brev till olika personer för att få svar av åtminstone en av dem.

Jag började skriva brev. När jag var i tioårsåldern var dagens höjdpunkt att komma hem från skolan och vittja brevlådan, för att se vilka som svarat. Bäst var naturligtvis de långa breven, de som hade ett verkligt innehåll och inte endast innehöll artighetsfraser på vackert brevpapper. Jag läste brev, och jag skrev. Redan där någonstans började jag älska att skriva för en mottagare. Skriva för att bli läst, om så bara av en enda människa – mottagaren av mitt brev.

Jag skaffade brevvänner i alla åldrar, och olika sorters människor. Särskilt minns jag Åke, en äldre herre till vilken jag skrev och berättade om mitt liv, mina katter, min syster och skolan. Han i sin tur berättade om sitt liv, om att vara gammal, och han skickade presenter. Plötsligt en dag kom ett brev där han kort meddelande att vi måste avbryta vår brevväxling. Jag förstod aldrig riktigt varför.
En annan person som stack ut var Kristina. Hon var missionär i Bolivia, och hennes berättelser var som på riktigt. De handlade om riktiga saker, och jag lärde mig massor av henne. Jag började också engagera mig i hennes jobb och eftersom min egen dröm var att bli missionär planerade jag också att resa till henne, för att praktisera. Eller hälsa på. Resan dit var dyr, jag fick aldrig ihop tillräckligt mycket pengar. En dag, när en översvämning drabbat området där hon bodde, skickade jag alla pengar jag fått ihop till henne, till hjälp åt en familj som blivit hemlös.
Vi tappade kontakten efter en tid, sådär som man gör när saker rinner ut i sanden. När jag födde mitt första barn och efteråt fick en lapp med uppgifter om längd, vikt och klockslag tyckte jag att jag kände igen handstilen – och visst var det hon, Kristina, som varit min barnmorska.

Men nu gick jag händelserna i förväg. Kristina var inte den enda missionären jag brevväxlade med. Jag lockades av utomlands. Andra länder. Jag var nyfiken och vetgirig och hade en tid flera brevvänner som var missionärsbarn. Då föddes min tanke att dessa barn behövde en plattform för kontakt med varandra. Internet fanns ju inte, men jag fanns. Och min pappas tryckeri. Så jag gjorde en tidning, bildade en ”klubb”, och bjöd in mina brevvänner. Inte endast missionärsbarnen. Alla fick vara med och bidra. Skicka texter och bilder, berätta om sina liv, länderna de bodde i och vardagen. Jag redigerade ihop och tryckte upp en tidning som sedan skickades till brevvänner i fyra världsdelar. Kopplade ihop dem med varandra. Såklart rann även det projektet ut i sanden, av orsaker som vanligtvis får projekt att rinna ut i sanden. Jag var något mer engagerad än de flesta andra, och tröttnade så småningom på att tjata om material, och göra allt själv. Kanske minns jag fel, men det är så jag minns det.

Jag fortsatte att skriva. Och att berätta andra människors berättelser. Som journalist på Sundsvalls Tidning älskade jag mitt jobb som redaktör för en avdelning som hette Insikten bäst. Det var en avdelning som behandlade livsåskådningsfrågor, relationer och andra ämnen som kanske inte var den hårdaste skjutjärnsjournalistiken, men jag hade mycket plats i tidningen och jag fick låta andra människor berätta sina historier, och tala till punkt. Jag fick bidra till ökad förståelse för människor som inte är som andra, eller för samhällsyttringar som skiljer sig från normen. Den avdelningen lades ner och ända sedan dess har jag längtat efter att få berätta, och låta andra berätta.

Jag har använt min blogg som plattform för att öka förståelse. För att krossa tabun och ifrågasätta normer. Jag har använt den för att lära mig mer om omvärlden. Mest har jag nog lärt mig om mig själv, men det kanske ska vara så. Jag har älskat att jag i bloggen till skillnad från i de flesta redaktionella sammanhang har kunnat vara personlig. Mig själv. Att jag inte haft några formkrav. Och att jag har fått direkt respons på nästan allt jag skriver. Att jag blivit tillrättavisad, uppmuntrad, ifrågasatt och att mina läsare lärt mig något nytt i samband med nästan varje enskild bloggpost.

Genom min blogg har jag också lärt känna andra människor som vill ungefär samma fast lite annorlunda. Och via dem har jag hamnat på först Jaiku och senare Twitter, och nu har jag äntligen träffat några människor som vill gå ett steg längre, och tillsammans försöka bygga en plattform där människor tillsammans skapar relevans. Berättar sina historier, sätter dem i sammanhang, och delar med sig av sin kunskap.
Enligt exakt samma princip som jag skapade min första tidning när jag var tolv år, fast på internet, och för en större publik, vilket också ger extremt mycket större möjligheter att med hjälp av den skapa innehåll.

Redan i tisdags berättade jag om min medverkan på sajten Ajour.
En sajt som jag är med och startar tillsammans med Emanuel, Jack, Johan, Thord Daniel, Damon och Malin.
Det innebär att jag flyttar större delen av mitt bloggande dit. Fortfarande kommer vissa väldigt privata saker att hamna här, men om du vill fortsätta följa mig och mina skriverier rekommenderar jag dig att hålla koll på Ajour som kommer att vara min huvudsakliga hemvist på nätet från och med måndag.

#ajour


foto: Martin Ridne

Igår berättade Emanuel om den där nya grejen.
Ajour.
Jag är en av de sju som tillsammans ska försöka oss på att göra något nytt.

I så många år har jag varit en tyckare. Jag har pratat. Massor. Mycket snack men väldigt liten verkstad. Jag har utbildat, missionerat, recenserat och debatterat media i allmänhet och framtidens journalistik i synnerhet. Utan att själv göra skillnad.

Därför ser jag nu väldigt mycket fram emot att få en verkstad. Att få pröva mina egna idéer, dem som jag uppmanat andra att testa. Att få göra journalistik på ett sätt som jag tror fungerar, även om den i vissa delar kan uppfattas som kontroversiell.

Jag tror inte på hundra procent objektivitet. Jag tror till och med att journalister kan öka sin trovärdighet om de är öppna med egna ställningstaganden.
Jag tror också väldigt mycket på crowdsourcing. Jag tror på läsarkontakt. Jag tror på att tillsammans gräva och försöka komma fram till något som närmar sig sanning.
Jag tror på personliga avsändare, jag tror på berättelsen och jag tror på att våga testa saker, göra fel och göra om.

Jag hoppas att du vill vara med och skapa framtidens journalistik, tillsammans med mig, Emanuel och fem smarta personer till som snart kommer att presentera sig själva.

Vi ses på måndag.

Uppdaterat: Jack Werner är medlem nummer tre i Ajour.

tio år idag

Vad gjorde du idag för tio år sedan?
Jag minns inte. Jag har ärligt talat inte en aning om vad jag gjorde just idag för tio år sedan. Vad jag vet är att det känns som ett helt liv sedan. Så mycket har hänt. Mina barn har gått från att vara små barn till att vara nästan vuxna självständiga människor. Min vardag idag påminner inte mycket om min vardag för tio år sedan.
Jag har bytt jobb, liv, matvanor och en hel del annat. Jag har massor av nya vänner, nya sammanhang, jag har varit med om så mycket de senaste tio åren att det räcker för ett helt liv, nästan.

Dawit Isaak minns. Om han lever. Vi vet faktiskt inte alls hur han har det idag.
Det var den här dagen, för exakt tio år sedan, som han togs tillfånga och kastades i fängelse, för sitt engagemang för demokrati och pressfrihet i Eritrea. Han har ännu inte, tio år senare, fått en rättegång.

Inte mycket görs för att få honom fri.

Inte ens vårt lands utrikesminister Carl Bildt, tillika en av världens mer framträdande diplomater det senaste decenniet, har lyckats komma ett steg närmare en lösning.
Och i dagsläget är det högst tvivelaktigt om han någonsin kommer att lyfta ett finger för Isaak, i ljuset av den mycket pinsamma situationen kring de båda journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, vars situation mest liknar ett Moment 22.

Vad har jag gjort?
Det lilla jag kan. Skrivit under så många listor och upprop att jag tappat räkningen.
Här kan du också skriva under.
Jag har försökt uppmärksamma Dawit Isaaks situation genom att blogga, berätta och även delta i en manifestation som hölls i Kulturhuset i Stockholm, för mer än två år sedan.
Jag brukar delta i fredagsdemonstrationerna som hålls varje vecka på Twitter.

Men efter så många år, så lång tid, så många namnunderskrifter och blogginlägg är det lätt att känna sig fruktansvärt uppgiven, då inget händer. När ingenting tyder på att någon som verkligen kan gör något för att få ut Dawit Isaak, eller Schibbye och Persson.

Jag erkänner. Jag bryr mig inte mindre. Men jag känner mig maktlös. Därför har jag tappat stinget.

Även detta: Jag är personligen så in i helvete besviken på Sverige. På Carl Bildt. På vår regering.
Kom igår hem från Sydafrika där många människor fortfarande minns vårt lands engagemang mot Apartheid. Men stoltheten jag önskat att jag känt fastnade i halsen när jag tänker på hur vårt engagemang i omvärlden, för demokrati och pressfrihet, ser ut i realiteten idag.

Jag är inte konservativ, jag tänker inte att allt var bättre förr. Men en sak vill jag ha tillbaks – och det är de värderingar och den handlingskraft mot orättvisor, för demokrati, som jag upplever en gång fanns. Det Sverige jag var så stolt över att bo och leva i.
Jag vill ha politiker med handlingskraft.
Demokrati är inte en självklarhet. Man måste slåss för den varje dag, i hela världen.


(bilden är tagen av Axel Andén när vi demonstrerade mot The Secrecy Bill i Kapstaden i lördags)

Det är bara det är att jag ensam är så liten och kan inte göra mycket.
Mer än att än en gång länka till sajten för Dawit Isaak, och hoppas att om några fler blir medvetna om hans utsatthet, så kanske vi kan sätta lite större press på dem som har verklig makt att göra något.

om källskydd och anonymitet på nätet

Ett betydligt större problem än anonymitet på internet är svårigheten att garantera människor just anonymitet, och källskydd.

Jqg har skrivit en debattartikel på SvD Kultur, lite som svar på denna artikel av Anette Novak, men mer som ett allmänt inlägg i debatten om anonymitet på internet efter att fler och fler röster höjs som vill förbjuda anonymitet.
Rätten till anonymitet på nätet i stort ska dock ej förväxlas med rätten att anonymt skriva kommentarer på nyhetssajter eller i bloggar – där jag tycker att det är upp till varje sajtägare att bestämma huruvida det ska vara tillåtet eller ej.


Flattr this