#ajour

foto: Martin Ridne

Igår berättade Emanuel om den där nya grejen.
Ajour.
Jag är en av de sju som tillsammans ska försöka oss på att göra något nytt.

I så många år har jag varit en tyckare. Jag har pratat. Massor. Mycket snack men väldigt liten verkstad. Jag har utbildat, missionerat, recenserat och debatterat media i allmänhet och framtidens journalistik i synnerhet. Utan att själv göra skillnad.

Därför ser jag nu väldigt mycket fram emot att få en verkstad. Att få pröva mina egna idéer, dem som jag uppmanat andra att testa. Att få göra journalistik på ett sätt som jag tror fungerar, även om den i vissa delar kan uppfattas som kontroversiell.

Jag tror inte på hundra procent objektivitet. Jag tror till och med att journalister kan öka sin trovärdighet om de är öppna med egna ställningstaganden.
Jag tror också väldigt mycket på crowdsourcing. Jag tror på läsarkontakt. Jag tror på att tillsammans gräva och försöka komma fram till något som närmar sig sanning.
Jag tror på personliga avsändare, jag tror på berättelsen och jag tror på att våga testa saker, göra fel och göra om.

Jag hoppas att du vill vara med och skapa framtidens journalistik, tillsammans med mig, Emanuel och fem smarta personer till som snart kommer att presentera sig själva.

Vi ses på måndag.

Uppdaterat: Jack Werner är medlem nummer tre i Ajour.

tio år idag

Vad gjorde du idag för tio år sedan?
Jag minns inte. Jag har ärligt talat inte en aning om vad jag gjorde just idag för tio år sedan. Vad jag vet är att det känns som ett helt liv sedan. Så mycket har hänt. Mina barn har gått från att vara små barn till att vara nästan vuxna självständiga människor. Min vardag idag påminner inte mycket om min vardag för tio år sedan.
Jag har bytt jobb, liv, matvanor och en hel del annat. Jag har massor av nya vänner, nya sammanhang, jag har varit med om så mycket de senaste tio åren att det räcker för ett helt liv, nästan.

Dawit Isaak minns. Om han lever. Vi vet faktiskt inte alls hur han har det idag.
Det var den här dagen, för exakt tio år sedan, som han togs tillfånga och kastades i fängelse, för sitt engagemang för demokrati och pressfrihet i Eritrea. Han har ännu inte, tio år senare, fått en rättegång.

Inte mycket görs för att få honom fri.

Inte ens vårt lands utrikesminister Carl Bildt, tillika en av världens mer framträdande diplomater det senaste decenniet, har lyckats komma ett steg närmare en lösning.
Och i dagsläget är det högst tvivelaktigt om han någonsin kommer att lyfta ett finger för Isaak, i ljuset av den mycket pinsamma situationen kring de båda journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, vars situation mest liknar ett Moment 22.

Vad har jag gjort?
Det lilla jag kan. Skrivit under så många listor och upprop att jag tappat räkningen.
Här kan du också skriva under.
Jag har försökt uppmärksamma Dawit Isaaks situation genom att blogga, berätta och även delta i en manifestation som hölls i Kulturhuset i Stockholm, för mer än två år sedan.
Jag brukar delta i fredagsdemonstrationerna som hålls varje vecka på Twitter.

Men efter så många år, så lång tid, så många namnunderskrifter och blogginlägg är det lätt att känna sig fruktansvärt uppgiven, då inget händer. När ingenting tyder på att någon som verkligen kan gör något för att få ut Dawit Isaak, eller Schibbye och Persson.

Jag erkänner. Jag bryr mig inte mindre. Men jag känner mig maktlös. Därför har jag tappat stinget.

Även detta: Jag är personligen så in i helvete besviken på Sverige. På Carl Bildt. På vår regering.
Kom igår hem från Sydafrika där många människor fortfarande minns vårt lands engagemang mot Apartheid. Men stoltheten jag önskat att jag känt fastnade i halsen när jag tänker på hur vårt engagemang i omvärlden, för demokrati och pressfrihet, ser ut i realiteten idag.

Jag är inte konservativ, jag tänker inte att allt var bättre förr. Men en sak vill jag ha tillbaks – och det är de värderingar och den handlingskraft mot orättvisor, för demokrati, som jag upplever en gång fanns. Det Sverige jag var så stolt över att bo och leva i.
Jag vill ha politiker med handlingskraft.
Demokrati är inte en självklarhet. Man måste slåss för den varje dag, i hela världen.

(bilden är tagen av Axel Andén när vi demonstrerade mot The Secrecy Bill i Kapstaden i lördags)

Det är bara det är att jag ensam är så liten och kan inte göra mycket.
Mer än att än en gång länka till sajten för Dawit Isaak, och hoppas att om några fler blir medvetna om hans utsatthet, så kanske vi kan sätta lite större press på dem som har verklig makt att göra något.

om källskydd och anonymitet på nätet

Ett betydligt större problem än anonymitet på internet är svårigheten att garantera människor just anonymitet, och källskydd.

Jqg har skrivit en debattartikel på SvD Kultur, lite som svar på denna artikel av Anette Novak, men mer som ett allmänt inlägg i debatten om anonymitet på internet efter att fler och fler röster höjs som vill förbjuda anonymitet.
Rätten till anonymitet på nätet i stort ska dock ej förväxlas med rätten att anonymt skriva kommentarer på nyhetssajter eller i bloggar – där jag tycker att det är upp till varje sajtägare att bestämma huruvida det ska vara tillåtet eller ej.

veckobrev

Den här veckan var det min tur att skriva veckosammanfattningen på SSBD.
Så här blev det.

#assange gripen

Julian Assange har gripits av brittisk polis. Detta efter att han själv överlämnat sig till polisen.

Anledningen är enligt uppgift de våldtäktsanklagelser som riktats mot honom i Sverige. Jag hoppas verkligen det, och att inte Hillary Clinton har ett finger med i spelet. (man får önska, det får man)
I så fall bör Assange utlämnas till Sverige och inte till USA, som det nu spekuleras i om att han kommer att göra.
Det är väldigt viktigt att i det här läget inte blanda ihop personen Julian Assange och hans privata förehavanden med Wikileaks viktiga roll.

Jag hoppas också att medierna inser allvaret i de försök som görs att tysta Wikileaks, jag måste tro att alla journalister ställer sig enade för kampen för yttrandefrihet.
Björn Hedensjö, Axel Andén och Karin Pettersson säger det bäst.

Demokrati är ingen naturlag. Vi måste stå upp och slåss för den. Varje dag.

jag har avslutat mitt paypalkonto för yttrandefriheten

Jag har precis avslutat mitt Paypalkonto. Anledningen är att Paypal stängt av Wikileaks Paypal-konto, allt för att försvåra Wikileaks verksamhet.

Det kostade inte så mycket, jag har använt kontot en enda gång, för ett par år sedan, och det innebär alltså ingen vidare uppoffring för mig.
Men jag tycker att det är viktigt att markera ibland. Nu är väl min lilla markering knappast något som ens noteras av Paypal, men om jag och några tusen till gör samma sak – då märks det.

Precis som jag skrev i Metro i torsdags – tror man på demokrati och yttrandefrihet kan man inte göra undantag.

Det är lätt att läsa tidningen eller kolla tevenyheterna i förbifarten och tänka att det som rapporteras inte har med mig att göra. Men det har det. Även om Wikileaksavslöjandena handlar om världspolitik på allra högsta nivå, är det just politiken som avgör hur du och jag ska ha det i vår vardag. Kanske inte idag, eller i morgon, men i framtiden. Demokrati är inte en naturlag. Det är inget man erövrar för att sedan sitta lugnt i båten. Demokrati är något man måste slåss för varje dag, det har inte minst USA:s reaktioner på Wikileaks avslöjanden bekräftat. Det behövs ingen statskupp eller plötsligt revolution för att rasera den demokratiska världen. Demokrati kan monteras ner steg för steg över lång tid. Det är därför det är så viktigt att du och jag reagerar, protesterar och gör det lilla vi kan, som i det här fallet – avsluta ett konto som ändå inte är till någon nytta, för att protestera mot sättet att utöva påtryckningar för att stoppa ett fritt informationsflöde.

Att jag stödjer Wikileaks och inte tror på ett mellanläge för yttrandefrihet betyder inte att jag älskar allt Wikileaks tar sig för. Det betyder inte att jag inte i vissa delar kan vara kritisk till deras avslöjanden. Men det handlar inte om det. Det handlar om att få saker är så förödande för människors frihet i alla led som att skrämma till tystnad. Vare sig det handlar om en organisation som publicerar hemligstämplade dokument från världens stormakt eller om en enskild person i offentlig sektor som vill protestera mot missförhållanden på sin arbetsplats.

Det är väldigt enkelt. Skjut inte budbäraren.

Också Emma och Nikke har avslutat sina konton hos Paypal. Thord Daniel kan inte göra detsamma.

Läs också gärna Peter Wolodarski i DN, och den här artikeln i SvD om hur Wikileaks jobbar.

Så här kan du också hjälpa Wikileaks.

Om du gillar detta – använd Flattr-knappen nedan. Ett av flera alternativ till Paypal.

veckan som gick – vecka 44

Eftersom Binero krånglar och jag inte kommer åt SSBD och veckobrevet redan är försenat kör jag en liten reservlösning och publicerar sammanfattningen av veckan som gick här istället. Naturligtvis även på SSBD bara Binero får bukt med problemen.

Kungen har stått i centrum denna vecka. Och PR-konsulterna. Diskussionen kring boken om Den motvillige monarken har i mångt och mycket blivit en metadebatt om hovets krishantering och journalister har intervjuat PR-konsulter och andra journalister.
Att en av medförfattarna till boken petats från sin projektanställning (eller fått andra arbetsuppgifter) hos SR har också orsakat en hel del protester från övriga medarbetare och den förklaring som Svegfors, Benkö och Löfdahl gett medarbetarna är minst sagt luddig;

Sveriges Radios ledning tycker det är bra när medarbetare skriver böcker. Det utvecklar både den enskilde individen och företaget och det har vi genom åren sett ett antal exempel på. Det finns också rutiner för hur detta ska gå till. Varje medarbetare som avser att skriva en bok går igenom upplägget med sin chef och får ett godkännande. I de flesta fall är också personen tjänstledig eftersom det inte går att göra två jobb samtidigt. I överenskommelsen ligger också att om medarbetaren under sitt bokskrivande tar fram en nyhet så ska den först publiceras i Sveriges Radio.
Sveriges Radios ledning tycker att det är en angelägen uppgift att kritiskt granska kungahuset och vi ser inga problem med att bevaka den bok som nu publiceras. Senast imorse skedde detta på ett alldeles utomordentligt sätt i P1-morgon.
Det beslut som nu diskuteras både inom vårt eget företag och externt handlar i grunden om viktiga principfrågor i publicistisk verksamhet.
Vi ställer höga krav när det gäller inte bara medarbetarnas utan också företagets integritet. Om man är medarbetare i Sveriges Radio sätts generellt bestämda gränser för vad man kan göra vid sidan av. Tveksamhet ska aldrig behöva råda om vad som är Sveriges Radios journalistiska verksamhet och vad som ligger helt utom vårt ansvarsområde. Det ska heller inte behöva uppstå tveksamhet om de journalistiska krav som våra medarbetare förväntas leva upp till.
Står en Sveriges Radiomedarbetare som författare till en bok ställs ofrånkomligen frågan – internt och externt – hur innehållet förhåller sig till Sveriges Radio
Det beslut som nu diskuteras handlar främst om principer men också om en enskild medarbetare. Vi hoppas att alla har respekt för att vi som ledning inte kan och bör offentligt inom företaget diskutera enskildheter som rör medarbetare. Vi anser att personer som jobbar på Sveriges Radio ska känna sig trygga med att ledningen inte diskuterar deras agerande – det gäller chefer och det gäller andra medarbetare – vitt och brett.
Kärnan i den här historien är att vi har en medarbetare som står som författare till en bok med ett innehåll som genererar nyheter och debatt men som samtidigt har en viktig roll i en av Sveriges Radios redaktioner som ska kritisk, oberoendet och opartiskt skildra och granska detta innehåll med full trovärdighet. Här uppstår en kollision mellan två olika roller, två olika uppdrag, olika intressen. Dessa intressen är inte förenliga – det går inte att opartiskt och oberoende granska sitt eget verk. Det går inte att vara oberoende till något man skapat själv. Redaktionens och Sveriges Radios oberoende och trovärdighet skulle med denna uppenbara kollision alltså kunna ifrågasättas.
Därför får den här medarbetaren nu andra arbetsuppgifter, vid sida av det redaktionella arbetet, men hon är kvar på sin redaktion och har kvar sin tidsbegränsade anställning.
Mats, Cilla och Björn

SR-medarbetaren Lasse Edfast ställer en rimlig fråga.

Presskonferensen – den mest besökta någonsin vid kungens älgjakt – blev ett fiasko av flera skäl. Dels fanns ingen täckning för dem som tänkt sända direkt, dels drog kungen efter att snabbt ha kläckt ur sig några klämkäcka kommentarer och avslutat med att vända blad. Fokus Anders Billing återger vad kungen egentligen sa.

Andreas Ekström har gjort en läsvärd intervju med förläggaren, som inte har någon stämning att vänta.
Guillou ger sig in i diskussionen och talar om en ny pressetik, och detta i Aftonbladet, en av de två tidningar som frossat mest i skvallret från boken, och äntligen kan skylla på någon annan, nämligen bokens författare och förlaget. Thomas Mattsson resonerar om rapporteringen om kungligheters privatliv. Medievärlden har talat med flera utgivare om hur de resonerar kring kungarapporteringen.
Att boken även på sikt kan påverka hur kungahuset bevakas är det nog ingen som tvivlar på.

Läsvärd är också John Chrispinsson på Brännpunkt, som menar att kungasakandalen är en fis i rymden i förhållande till forna kungars leverne och det skvaller som då härjade.
Statsvetaren Ulf Bjereld har skrivit två texter i ämnet som jag också varmt rekommenderar. Carl XVI Gustaf – teflonkungen? och Vad kan man skriva om kungens privatliv?
Rasmus Fleischer skriver intressant om vad han kallar pressetikens kris.

Slutligen har Johan Kellman Larsson samlat några av vad han anser vara de bästa Twitterkommentarerna i uppståndelsen kring boken.
Därmed lämnar vi kungen för den här veckan och går över till Twitter.

En fråga som ställs nästan dagligen, och som jag alltid får när jag föreläser, är hur många svenskar som är aktiva på Twitter. Ingen tycks kunna ge ett riktigt bra svar på den frågan, men så dök denna text upp, som gör gällande att ungefär 200.000 svenskar twittrar. Den är från i mars, men känns ändå rimlig utifrån att det i maj förra året påstods finnas 75.000 svenskar på Twitter, och åtminstone jag märker en ständig, om än inte lavinartad, ökning.

En annan fråga som fortfarande ställs är vad Twitter egentligen är, och vad det ska vara bra till. Senast i fredags föreläste jag för en redaktion där endast en av medarbetarna sade sig ha ett Twitter-konto. Andreas Ekström har skrivit en mycket bra text som undanröjer allt tvivel om huruvida Twitter är ett relevant verktyg för en journalist, eller för vem som helst som vill nätverka eller påverka. Också Kristina Alexandersson har skrivit om vad Twitter är.

På Twitter konverseras det friskt, och för den som inte alltid orkar hänga med har Resumé blivit snabba på att finna de små stormarna, som det här grälet mellan Paul Ronge och ett gäng ”mediapersonligheter”. Och Dagens Media hoppade på. Joakim Jardenberg ställer en intressant fråga, som jag ändå tror saknar relevans, då ingen kan sägas ha upphovsrätt till en hel konversation. Från Twitter rekommenderas dock att aldrig använda skärmdumpar från Twitter utan att be inblandade personer om lov.

Apropå att påverka, och då inte enbart genom Twitter utan genom nätet i sin helhet, ledde det här blogginlägget, om en kvinna som förlorat allt i en brand men inte fick säga upp sitt Boxer-abonnemang till att Boxer kröp till korset. Inlägget retweetades flitigt under dagarna två, folk twittrade och raljerade om Boxer-Robert (som finns på Twitter med ett väldigt inaktivt konto)

Många twittrade och bloggade att de skulle säga upp sitt Boxer-abonnemang. Boxer pekades ut som omänskliga, och om man googlar på Boxer-Robert kommer det här inlägget upp på första sidan. Den här stormen hade kunnat lugnas något om Boxerrobert varit mer aktiv på Twitter, men den visar också med all önskvärd tydlighet att det intressanta är inte själva närvaron på nätet, utan att man uppträder sjyst mot sina kunder. Att vårda sitt varumärke är att erbjuda bra service, bland annat. Få lät sig imponeras av pudeln som Boxer gjorde, även om den var ärlig – skrämmande ärlig.
Hans Kullin samlar svenska företagskonton på Twitter.

Johanna Ögren skriver om en annan sida av Twitter – den privata. Om att dela stora händelser i livet.

Från Twitter kilar vi raskt över till Facebook, och börjar med en skärmdump:

Kanske inte helt sant men definitivt ingen dum jämförelse. På åttiotalet fanns inget fyllefilter för telefonen dock, något som nu finns till Facebook, framtaget av Deportivo. 300.000 tester ska ha gjorts sedan lanseringen förra tisdagen. Relaterat kan vara den här texten om Facebook-tabbarna man bör undvika.

Headweb öppnar videobutik på Facebook, i samarbete med SF. Läs gärna Tommie Nordholms inlägg om tanke vs genomförande.

I Sverige väntar vi fortfarande på Facebook Places – samtidigt som H&M hör till pionjärerna när det gäller att använda tjänsten för marknadsföring och reklam. Även om inte Facebook Places finns tillgängligt kan också svenskar använda Foursquare och Gowalla, och SvD testar att använda Foursquare. Den som checkar in på en biograf i Stockholm får filmrecensioner från SvD.

Facebook ska dessutom ha funkat bra som opinionsinstitut i det amerikanska kongressvalet.

Från Facebook till död skog:
Papperstidningen spås vara utdöd i Sverige år 2025. I Storbritannien går det ännu fortare, enligt Ross Dawson. Kullin kommenterar, liksom Mikael Marklund. Personligen tror jag inte att papperstidningen kommer att dö ut, däremot att morgontidningen som vi känner den kommer att göra det. Den kommande generationen nyhetskonsumenter kommer inte att köpa konceptet använda tonvis med död skog, trycka nyheter på och köra hem till folks brevlådor när nyheterna redan är gårdagens och som man ej hinner läsa.
De få dagar om året man faktiskt har tid, så som i lördags, kom ingen tidning.
Inte bara tidningarna är hotade, utan också radion. Åtminstone minskar lyssnandet. Reklamradion står för det stora tappet.

Nomineringarna till Stora journalistpriset är nu klara. De nominerade är: Årets berättare, Årets avslöjande och Årets Förnyare. Medievärlden konstaterar att få tidningar finns med fanns de nominerade. Uppdrags Gransknings Den andra våldtäkten är nominerade, och har även friats i Granskningsnämnden. Jag brukar när jag föreläser använda SvD:s realtidsgräv som exempel på hur man kan crowdsourca journalistik, här skriver Fredric Karén mer.

Nomineringarna är också klara till Stora Kulturbloggpriset. Jag är nominerad på ett hörn med Dagens Spotifylista. Rösta kan man göra här.

Så några spridda skurar:
Fredrik Wass outar sitt flödesmissbruk. Anton Johansson hakar på.
Jardenberg skriver om UD-bloggen och hur tekniken påverkar tonen.
Precis allt om USA-valet.
Försov du dig förra måndagen? Du var inte ensam.
DN.se drog tillbaks en seriestripp om judarna på Bonniers. Wiman förklarar varför.
Måste också tipsa om bloggen Motionsfloden, som läser riksdagsmotionerna så att vi andra ska slippa.
Alla basister är inte mördare. Bra av Rasmus Fleischer, om den gripne ”lasermannen” i Malmö. (PK diskuterar för övrigt Malmöskotten ikväll)
Sara Trus, reportern bakom Vindsvåningen med Teppanyakihällen, påminner oss alla om reportaget precis när vi börjat glömma.
Katarina Wennstam skriver om Skavlan och hans manliga gäster.
Oscar Sundell skriver om självmord och pressetik, och om att hänsynen till den sovande björnen inte längre är relevant eftersom björnen redan är vaken.
På Brännpunkt debatteras nätet och ungdomarna. Först skriver Christina Stielli och Sara Storm Stålhand att vuxna sviker, varpå Marcin de Kaminski och Elza Dunkels svarar.
Landsortstidningarna drar in pengar på nätet.
Bildt och Guillou immuna mot mediekritik?
Objektivitet finns inte, så sanningen fordrar äkta medborgarjournalistik. Läs Jeff Jarvis.
Det strular för Medievärlden på grund av märkliga regler kring utgivningsbevis.
En ddos-attack har slagit hårt mot internet i Burma.
Per Torberger vill vrida musten ur sociala medier.
Fredrik Wass igen – den här gången om ROI för sociala medier.
Jocke Jardenberg har varit i Egypten och med sig hem har han en del tankar, bland annat om bistånd. Missa heller inte harassmap.

Slutligen lite till synes obligatorisk rapportering om Assange och Wikileaks.
Julian Assange kräver skadestånd, för de anklagelser som riktats mot honom. Samtidigt meddelas att han byter Sverige (här han ej fått arbetstillstånd) för Schweiz. Och så försvarar han sitt beslut att lämna CNN-intervjun häromveckan.
Samtidigt tar en mängd journalister världen över ställning för Wikileaks.

#tentaplugg

Igår blev jag via Twitter inbjuden att delta i ett par journaliststudenters tentaplugg, i Bambuser.
Så genialiskt i all sin enkelhet. Jens LEstrade som går första året på bildjournalistprogrammet körde ett par timmars talkshow, där han gick igenom tentafrågorna en efter en och resonerade med sidekicken Sheena Lindberg och tittarna om svaren.

Jag började titta och hade sedan svårt att slita mig fast jag egentligen inte hade tid att sitta och hänga så länge, men det gav mig en hel del. För det första gillar jag diskussioner om journalistik i allmänhet, och eftersom ämnet för tentan var journalistikens grunder säger det sig självt att ämnet var i min smak. Men också för att programledaren Jens var rapp och trevlig att titta på, det uppstod parallella diskussioner i chatten och för studenterna måste det ha varit guld att plugga tillsammans, för flera av studiekamraterna tittade naturligtvis, och i chatten fanns flera journalister som hjälpte till med svaren.

Konceptet borde funka för alla möjliga typer av studier, där man kör fast i sin ensamhet och behöver någon att bolla med. Input utifrån är aldrig fel och fler vet oftast mer en en.
I fallet ovan hör det ju också till saken att studenterna vill bli journalister, och på detta sätt, genom att bjuda in vem som helst från Twitter, bidrar sändningen till att ge dem ett grundläggande kontaktnät, det ger övning i själva yrket att faktiskt direktsända och det visar också vad studenterna kan, för eventuella framtida arbetsgivare.
Och givet – direkt praktiserande av nyvunna kunskaper i sociala medier.

Självklart var det också lite extra kul för mig att jag inspirerat till idén under min föreläsning för studenterna i måndags.

Ett förslag dök upp om att göra en regelbunden talkshow och bjuda in gäster, för att prata journalistik. Ett initiativ som jag definitivt hejar på och är beredd att hjälpa till med om jag kan. Mer såna här initiativ, och gärna här i Sundsvall!

vad var felet och vems är det?

Lite Assange igen då. Eller snarare – tankar som fötts ur diskussionerna kring misstankarna mot honom. Och för att slippa ifrågasättanden om just det – nej jag är inte jurist. Men jag kan några enkla begrepp, så som skillnaden mellan att vara anhållen och häktad, mellan att vara misstänkt och att vara dömd. Dessutom har jag efter perioder som kriminalreporter ganska bra erfarenheter av rutiner och hur relationen media/rättsväsende brukar fungera i uppmärksammade fall.
Den här postningen skrivs inte för att påtala någon sanning eller hävda rätt/fel. Mer för att reda ut egna funderingar, och jag låter dig vara med, och komma med input.

Åklagaren som fattade beslutet att anhålla Julian Assange i sin frånvaro är JO-anmäld. Diskussionen kring det hela handlar om flera saker, men främst om klantigheten i att anhålla honom på sannolika skäl misstänkt, för våldtäkt, då just våldtäktsanklagelserna senare avskrevs.

Jag tycker att just den kritiken är lite märklig.
Det är betydligt vanligare (åtminstone i min värld) att svenskt rättsväsende kritiseras för att vara ineffektivt, för att kvarnarna maler för långsamt och att man skyddar misstänkta och även dömda men tar dåligt hand om offren.

Men så plötsligt - ett helgon hamnar i hetluften.
Åklagaren gör det faktiska misstaget att bekräfta för Expressens reporter att det rör sig om Julian Assange. Förutom det tycker jag att historien snarare visar att vi har ett rätt så väl fungerande rättsväsende. Kvinnor anmäler en man för brott som i Sverige ses som väldigt allvarliga. Jouråklagare fattar snabbt beslut. Det är inte så att Assange hämtas av polis på brutalt sätt. Han får god tid på sig att själv förbereda överlämnandet till polisen. (visserligen på grund av medierna, vilket väl kan sägas vara nån slags fail för rättsväsendet)
Att anhålla någon i inledningsskedet efter en brottsanmälan är inte ett dugg ovanligt eller märkligt, det är kanske till och med nödvändigt för att inte saker ska glida utredningen ur händerna.
Att den som anhålls är oskyldig är inte heller helt ovanligt.
Många som anhålls släpps efter förhör. Vid starkare misstankar för allvarliga brott brukar senare häktning begäras.

Att brottsrubriceringen ändras i takt med att åklagaren får mer kött på benen och mer tid att ägna sig åt det specifika fallet är inte heller ovanligt – och ett bevis på att systemet fungerar.

Jag vill inte riktigt tänka på hur det skulle se ut om åklagare hindrades att agera/fatta beslut förrän de hade alla bevis på bordet. Då skulle rättegångar vara ganska onödiga, eller?

Det är också intressant att många kritiker använder orden ”man är oskyldig tills man är dömd” som mantra. Jag vill bara säga – jamenvisst. Det är så. Så självklart att det inte ska behöva sägas så ofta. Man är oskyldig i juridisk mening tills man är dömd, och även oskyldiga tas in för förhör titt som tätt, det är så det fungerar. Att tas in för förhör betyder inte att man är skyldig.

Beträffande kritiken mot medierna – återigen – de har bara konstaterat att Assange anhölls i sin frånvaro, senare att beslutet upphävdes men att utredning fortfarande pågår. Detta säger ingenting om hans skuld, så varför detta tjat om att han ”hängs ut som våldtäktsman”? Han hängdes ut som ”misstänkt för våldtäkt”, och senare som ”misstänkt för ofredande”. Det är något helt annat.
På redaktioner finns ett mantra som heter att ”underskatta aldrig dina läsares intelligens, överskatta aldrig deras kunskap”. Ett mantra som jag gillar men som kanske inte är relevant…?

Självklart har medierna också del i detta, även om jag har väldigt svårt att tänka mig något annat än att jag hade publicerat uppgifterna om jag varit den som skulle fatta beslutet.
Så långt försvarar jag det, men i ljuset av den massiva kritik som nu sköljer över pressen är jag benägen att tro att det hela kommer att bli ett skolexempel och möjligen bidra till att förändra tänket i liknande framtida fall.

En annan aspekt i detta är mediernas roll som granskare av makten och därmed även rättsväsendet. Det vore förkastligt om endast fakta bekräftade från åklagare/rättsväsende presenterades i medierna. Det vore förkastligt om inte journalister på egen hand försökte söka information om olika fall och utredningar.
Men det är skillnad på eget granskande och rakt rapporterande av vad som händer. Fallet Assange hör till det senare. Mycket hänger nu på vad åklagaren beslutar i den pågående utredningen.
Och så finns det ett uttryck som heter ”konsekvensneutralitet”. Vilket går ut på att man berättar något utan att ta ansvar för hur informationen mottas. Återigen – medierna måste utgå ifrån att folk är kapabla att ta till sig och förstå det berättade. Men det lägger också såklart ett stort ansvar på media att vara så korrekta som det bara går, och förklara till exempel juridiska termer för att läsaren ska ha en rimlig chans.
Nu tillämpas som regel inte konsekvensneutralitet. Och det är just där pressetiken kommer in i bilden. Vid risk för skada för enskild eller flera måste media ibland välja att inte publicera information, eftersom konsekvenserna för enskilda eller mottagandet hos läsarna kan tänkas orsaka stor skada.
Detta är både bra och dåligt.
Å ena sidan kan media kritiseras för att sitta på information och inte berätta. De kan kritiseras för att undanhålla och godtyckligt välja/vinkla efter egen agenda.
Å andra sidan kritiseras media än mer massivt då de berättar, även då det är rena fakta som inte borde kunna feltolkas.
Jag tycker inte att pressen vare sig har eller bör ta ansvar för alla enskilda personers reaktioner på saker som berättas. Om det vore så skulle inget kunna publiceras, eftersom precis allt kan tolkas fel, beroende på mottagaren.

Jag må vara naiv, men jag tror att det svenska rättssystemet fungerar väl i de allra flesta fall. Jag tror dessutom på öppenhet. Skulle jag som oskyldig tas in för förhör, och misstänkas för ett brott jag ej begått, så kan jag inte se varför jag skulle försöka hemlighålla det på något vis. (detta kommer jag kanske nån gång att få äta upp, men min önskan om att det borde kunna fungera är just nu starkare än rädslan för att bli missförstådd/oskyldigt dömd av rättssystemet eller enskilda)
Jag vill till och med tro att öppenhet och korten på bordet är bättre i längden för den enskilde än rykten och skvaller och antydningar mellan raderna.

Assange är i juridisk mening oskyldig. Oavsett kommande brottsrubricering kommer han att fortsätta vara det fram till dess att eventuell dom faller. Eftersom vi alla vet detta (?) vill jag återigen hävda att jag inte tycker att han borde lida så stor skada av det inträffade. Och om han gör det – är då felets åklagarens, medierna, eller varför inte de personer som på ett eller annat sätt använder det inträffade mot Assange på olika sätt? Eller ska media och åklagare ta ansvar för alla enskilda människors tolkningar av ett skeende? Var tog individens ansvar för sina handlingar vägen i den här soppan?

Det här betyder inte att jag inte tror på likhet inför lagen, eller att jag tycker att alla brottsmisstänkta ska namnges, att alla polisutredningar ska offentliggöras. Jag lyssnade i morse på riksåklagaren i radio och blev rätt irriterad på hur han å ena sidan medgav att det var fel att bekräfta vem som var anhållen men å andra sidan inte ”kunde svara för den åklagarens beslut i den sena timmen”. Hon skulle ha hållit käft när Expressen ringde, helt enkelt. Att hon inte gjorde det är det tydligaste felet som begåtts i hela den här härvan.

Men åter till den eventuella skadan för Assange. Är folk verkligen så enkelriktade att de dömer rakt av utan fakta, utan att veta och utan att bry sig om ifall deras dom är relevant eller ej? Överskattar jag folks intelligens? Eller handlar det om bristande kunskaper i medielogik och juridik?
Jag måste få fortsätta att tro att det inte är så. Annars spelar ju de juridiska termerna överhuvudtaget ingen roll. Jag måste få fortsätta att tro att de allra flesta är kapabla att tänka, läsa på och försöka förstå. Jag måste få fortsätta att tro att öppenhet är rätt väg att gå. Att ärlighet varar längst. Att sanningen alltid kommer ikapp, vare sig det är för att reparera en skada eller straffa en skyldig. Jag måste få tro på en värld där man inte alltid måste ta ställning.

Tyvärr har debatten om Julian Assange skapat en del tvivel på människors förmåga se gråzonerna mellan det svarta och det vita. Men jag måste – helt för min egen skull – försöka mota tvivlen och fortsätta tro.

Slutligen: Bernt Hermele borde fan skämmas.

pressetik i ljuset av anklagelserna mot julian #assange

I morse vaknade jag på ett vandrarhem i Gävle, och loggade min vana trogen in på Twitter det första jag gjorde. Min första känsla var besvikelse. Våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange, Wikileaks grundare, dominerade flödet, som jag inte hann fördjupa mig i eftersom frukost på ett fik med vänner stundade.

Senare under dagen försökte jag hålla mig uppdaterad i små doser mellan besöken på typ alla loppisar som stod att finna på vägen mellan Gävle och Sundsvall. Min första känsla av besvikelse byttes mot det där gnaget. Osäkerheten, min innerliga önskan om Assanges oskuld i kombination med vetskapen att även stora män gör dumma saker. Medveten om att en polisanmälan ibland inte är mer än just en anmälan, utan grunder, hoppades jag men utan att bestämma mig för vad jag egentligen skulle tro.

Jag kände naturligtvis en viss lättnad när nyheten kom att Assange inte längre är misstänkt för våldtäkt. Fortfarande handlar det ju om juridik och brottsrubriceringar, som ibland säger föga om en persons verkliga skuld, men som oftast är vad man har att rätta sig efter.

Genast uppstod nya funderingar. Vad handlade det hela egentligen om? Är det så simpelt och kanske inte så otroligt att Assange är en man med taskig kvinnosyn? Eller är det så mycket mer komplicerat men inte heller det otroligt, att det hela iscensatts av Wikileaks och Assanges fiender, för att sätta stopp för verksamheten?

Om detta vet jag alldeles för lite för att i dagsläget uttala mig eller ha någon som helst teori om vad som verkligen hänt. Vad jag däremot kan ha teorier om och uttala mig om är mediebevakningen, publiceringen av uppgifterna och den diskussion om pressetik som utbröt på Twitter och som jag kastade mig in i när jag landat hemma i mitt kök efter att ha fyndat en teakspegel och några fina femtiotalstabletter på min loppisrunda.

Kortversionen av diskussionen på Twitter, grovt generaliserad, går ungefär så här:
Några personer är väldigt fasta i sin övertygelse och säger sig veta att det hela är en attack mot Wikileaks från Amerikanska myndigheter. Samma personer är oerhört kritiska mot att medierna i allmänhet, Expressen i synnerhet, publicerat storyn. Argumenten är i korthet dels det vanligt förekommande att Assange endast är (var?) misstänkt och därför ej bör hängas ut, men också att Expressen borde veta bättre än att agera nyttig idiot och budbärare åt myndigheterna på andra sidan Atlanten.

Argumenten innehåller så många fel att jag inte vet var jag ska börja eller hur jag ska knyta ihop det, men för det första:
En stor skillnad mellan pressen – i det här fallet Expressen – och konspirationsteoretikerna är att pressen måste ta hänsyn till vilka fakta som finns i fallet när de publicerar. Det vore riktigt farligt för demokratin om tidningsredaktörerna godtyckligt började avfärda nyheter utifrån tesen att de kanske är en del i en komplott eller bestämde sig för en konspirationsteori och vidhöll den utan att kunna presentera fakta.
I fallet Littorin i somras kritiserades pressen för just det motsatta – för att de publicerade trots att ingen anmälan fanns, trots att de fakta som presenterades var tveksamma och ohållbara.
Den här gången är det Expressen som gör precis som en tidning ska göra – nämligen publicerar fakta, som i det här fallet var att Assange anhållits i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt. Att inte publicera med argumentet att ”det kan vara USA som försöker jävlas med Assange” är inte hållbart.
Däremot är det självklart så att det vore förkastligt om medierna nu släppte storyn bara för att de första uppgifterna ändrats. Det är som Jan Helin säger viktigt att fortsätta granska, att ägna sig åt journalistik.

En journalist ska inte tro, en journalist ska veta. Visst kan också tidningar i viss utsträckning spekulera, analysera, tycka och ställa frågor, men svaren ska inte ges förrän de kan styrkas på ett eller annat sätt, och vid eventuella spekulationer ska det tydligt framgå att det är just spekulationer. Att påstå utan om eller men att Julian Assange är utsatt för sabotage, om detta är endast en misstanke, vore såklart förkastligt.

Argumentet att Assange är en privatperson och att våldtäktsanklagelserna inte är något annat än skvaller är precis lika dåligt. Dels för att en polisanmälan inte i normalfallet betraktas som skvaller. Visserligen händer det att journalister onödigt ofta tar polisens version av en händelse för en sanning utan att kolla ytterligare, men i det här fallet berättades få detaljer och nyheten bestod av ett krasst refererande om den polisanmälan som faktiskt fanns.
Och Assange kan i det här fallet inte betraktas som en privatperson. Han är ansiktet utåt för Wikileaks, en organisation som jobbar globalt för demokratiska värden, för öppenhet och som dessutom är uttalat konsekvensneutrala.

En annan aspekt här är den om våldtäktsanklagelserna verkligen är så farliga för Assange, om det nu inte finns någon sanning bakom. Snarare tvärtom, tror jag. Det är väl mumma att han får den här uppmärksamheten och vatten på sin kvarn vad gäller hotet mot Wikileaks från de Amerikanska myndigheterna. (Har ingen hunnit konspirera om ifall det kan vara så att det är Wikileaks själva som planterat storyn för att kunna lägga skulden på myndigheterna?)

Här vill jag också skjuta in möjligheten att det hela verkligen handlar om att USA vill stoppa Wikileaks. Om så är fallet, och om de använder sig av svenskt rättsväsende och svenska medier för att göra detta, så är publiceringen än mer relevant, om det hela ska kunna ifrågasättas, granskas och slutligen avslöjas.

Dessutom stör det mig alltid när man skjuter budbäraren istället för boven, som i det här fallet knappast är Expressens reportrar Niklas Svensson och Diamant Salihu, eller chefredaktören Thomas Mattsson.

I kritiken mot pressen finns också ofta påståendet att pressetiken verkar ha försvunnit helt, formulerat på många olika sätt. Försvunnit i förhållande till vad, när?
För inte alls särskilt länge sedan omskrevs privatpersoner med namn i tidningen när de var anklagade för diverse brott. Detta innan dom fallit. Dessutom beskrevs detaljer, och det påstods saker utan att ge läsaren möjlighet att bilda egna uppfattningar. Detta var dessutom på den tiden då den allmänna uppfattningen till skillnad från idag var att ”om det står i tidningen måste det vara sant”.
Dessutom var det inte helt ovanligt att privatpersoner satte in radannonser i tidningarna för att anklaga sina grannar, släktingar eller andra för både det ena och det andra…

I jämförelse skulle jag nog säga att den svenska pressen sällan hållit etikfanan så högt som nu. Däremot är det något som ständigt måste diskuteras, omprövas och förändras i takt med tiden, och det görs också, idag i helt ojämförbart stor omfattning i relation till för bara ett par år sedan.

Jag vill också påminna om att det pressetiska systemet i Sverige är frivilligt, styrs av pressen själv, och med den friheten kommer också ett ansvar som faktiskt tas, även om misstag såklart görs. Men till skillnad från förr diskuteras och dissekeras misstagen, och det ligger helt i pressens eget intresse att lyssna till och ta åt sig av kritik för sin egen trovärdighets skull.
Men att börja lyssna på och styras av konspirationsteoretiker vore knappast ett bra drag för framtida trovärdighet, vare sig för Expressen eller något annat medieföretag.