var höll den goda journalistiken hus i quickhärvan?

Igår var jag på Publicistklubben i Sundsvall. Där var en debatt, eller kanske snarare ett samtal, om mediahanteringen av Thomas Quick. Jag kallar honom så och inte Sture Bergwall som han heter idag eftersom jag skriver om den tid då han kallade sig för Thomas Quick och blev känd som Sveriges värste seriemördare. Här kan du titta på debatten i sin helhet.

En stor del av diskussionen handlade om varför ingen reagerade, hur det kommer sig att den rättsskandal som nu rullas upp tack vare Hannes Råstams gedigna arbete med först två dokumentärfilmer och sedan en bok, inte avslöjades eller till och med förebyggdes av journalister som bevakade fallet då, när Quick erkände och senare fälldes för åtta mord.

Det kom upp några saker, och faktiskt några bra svar som jag vill lista här, eftersom jag tror att de är otroligt viktiga och en bra läxa för alla journalister, inte bara de som jobbar med nyhetsrapportering, utan lika mycket redaktörer och andra beslutsfattare på redaktionerna.

I panelen fanns Jenny Küttim (researcher som jobbade tillsammans med Hannes Råstam), Anna-Clara Asplund (den försvunne Johans mamma) och Patric Sellén, som är journalist i Sundsvall och han bevakade fallet för SVT.

I publiken fanns Peter Jonsson och Hans Lindblom, två andra journalister som bevakat rättegångar mot Quick. De ägnade sig alla åt viss självrannsakan, men jag tycker att Patric sa de bästa sakerna. Kanske satte han fingret på varför journalistiken inte lyckades avslöja eller gräva djupare i Quickhärvan.

1. ”Vi i branschen har för stor tro på auktoriteter”.
Han menar helt enkelt att om en förundersökningsledare, en åklagare eller domare ger ett besked om något så tror vi på det. Större delen av all kriminaljournalistik som produceras ute i landet bygger på en eller två källor. Polisen och åklagaren. Ytterst sällan får man en vettig kommentar från en advokat. Nästan aldrig gör en journalist, åtminstone inte på lokalredakionerna, en egen utredning liknande dem man läser om i deckare. Och det blir alltmer ovanligt i takt med att resurserna krymper på redaktionerna, det ges helt enkelt inte tid till sådant arbete om man inte har väldigt klara indicier på att något inte stämmer. Förr var det vanligare att man fick tid att kolla upp även saker som kanske inte alls ledde till något av värde att publicera, idag måste man nästan veta i förväg att den begravna hunden faktiskt är begravd, och var. Utifrån det är det otroligt enkelt att förstå att det inte ansågs vara någon större skandal att Quick dömdes.

2. ”Vi journalister tyckte att det var så spännande med en seriemördare så vi rycktes med och ville tro att det var sant”.
Lika sorgligt. Men kanske mänskligt, och förståeligt. Fenomenet Quick var så stort, så unikt, så utanför allt vad de flesta varit med om. Otroligt och just därför nyhetsmässigt och spännande. Sture Bergwall berättar själv att han upplevde att de journalister som träffade honom var exalterade över att få träffa en seriemördare.

Trots ovanstående var det inte så att hela journalistkåren slutade vara kritisk. Det fanns många, inte minst på lokal nivå, som verkligen ifrågasatte bevisningen vid rättegångarna, som försökte att själva lägga olika pussel för att förstå hur Quick kunde dömas. Problemet var bara att de tystades, eftersom konsensus på redaktionerna efter alla fällande domar var att en person som fällts för så många mord i svensk domstol såklart är skyldig. Det var helt enkelt otänkbart att det svenska rättssystemet kunde ha gjort bort sig så. Fallet drog också ut på tiden och som alla vet minskar nyhetsvärde med tiden, och om inget sensationellt nytt framkommer så vill man ha nya nyheter, inte vända ut och in på de gamla. Patric berättade hur redaktörer ville att han skulle sluta när han kom med nya vinklar på fallet Quick.

Tack vare Hannes Råstam med benäget bistånd av Jenny Küttim, frias nu Sture Bergwall i fall efter fall där han tidigare dömts. Och resten av journalistkåren hakar på, nu när det finns en riktig rättsskandal att bevaka. Med erfarenheterna från förr är det kanske viktigt att ta en funderare så att det inte som sist blir så att alla springer åt samma håll, dras med i den euforiska känslan som en journalist kan få av en riktigt stor skandal, och börja vända på nya stenar. Andra stenar.

En fråga som jag tycker är intressant att ställa är: om inte Sture Bergwall är skyldig till de åtta mord han dömts för, vilka är då mördarna?
En annan sak att fundera på är att det stundvis känns som om det är Sture Bergwall själv som dirigerar hela cirkusen. Innan han började erkänna de mord han senare dömdes för var han inte ens misstänkt för något av dem. Efter att han själv tagit tillbaka sina erkännanden började granskningen på allvar. Jag undrar också hur mycket hans eget bloggande och twittrande betytt för journalistkårens syn på hela saken. Ganska mycket, tror jag.

ibland måste man göra fel för att göra rätt

Under dagens presskonferens med Johan Persson och Martin Schibbye kommenterades det såklart en hel del på Twitter. Somliga tycker att det var dumt av dem att åka dit till att börja med, andra hävdar att de ju bröt mot lagen och får skylla sig själva. En del raljerar om självgoda journalister som kräver specialbehandling för att de är journalister.

Jag kan förstå att bortskämda svenskar (bortskämda med demokrati och yttrandefrihet) som inte ägnar så mycket tid åt nyhetskonsumtion har en skev bild av vad en journalist är. Därför vill jag påminna om något som kallas pressfrihet, som anses vara något extremt viktigt i ett demokratiskt samhälle, eftersom journalisters arbete handlar om att avslöja oegentligheter och missförhållanden, att granska makthavare och stå på medborgarens sida gentemot makten. Och förhoppningsvis lyckas göra skillnad.

I en diktatur är det tvärtom, där styrs pressen av regimen, och medborgarna blir lurade då de läser tidningar eller tittar på teve. Journalister i diktaturer lever inte sällan i ständig livsfara. Därför är pressfrihet viktigt. Därför bör journalister ibland ”särbehandlas”, inte för att de är journalister i största allmänhet, men för att de är ute på uppdrag som syftar till att granska makten.

Det var precis det Martin Schibbye och Johan Persson gjorde i Ogaden.

Var det dumt av dem?
Ur ett strikt privat perspektiv kanske det var dumt att ta de risker de gjorde när de tog sig in där, men framförallt var det modigt. Mod och dumhet gränsar ofta till varandra.
Oavsett så åkte de till ett område som ingen journalist hittills rapporterat ifrån. De tänkte berätta något som ingen annan har berättat. Det är journalistik.

Bröt de mot lagen?
Ja. De tog sig in i Ogaden utan tillstånd. Men. Ibland måste man göra fel för att göra rätt.
Det skulle ha varit omöjligt för en journalist att ta sig in i Ogaden lagligt. Så de övervägde att ta den här risken, att göra det här lagbrottet, för att ändå kunna berätta sin historia.
När man bryter mot lagen kanske man måste vara beredd att ta konsekvenserna. Och nu kan det väl ändå sägas att Martin Schibbye och Johan Persson gjort just det.

Så varför detta engagemang för att få hem dem i förtid?
Därför att det inte är rimligt att acceptera lagar som bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Därför att journalister måste kunna verka fritt, var som helst på jorden, utan att riskera sina liv. Tyvärr är det alldeles för många journalister som varje år dödas i tjänsten, i strider eller i fängelser. Därför måste Sverige och andra demokratiska länder agera kraftfullt internationellt för att stå upp för press- och yttrandefrihet, och göra allt som är möjligt för att skydda dem som vågar granska.
Dessutom har det visat sig att bevisen mot Martin och Johan var manipulerade och jag tror att de flesta håller med om att den sortens rättsröta är betydligt allvarligare än att olagligt ta sig över en gräns.

I nazityskland var det förbjudet att hjälpa judar. Det fanns de som trotsade det förbudet och tog stora personliga risker. Ni som tycker att Martin och Johan får skylla sig själva, tycker ni det om dom som avrättades i utrotningsläger för att ha satt sig upp mot nazisterna också?
(Och nej, jag jämför inte Schibbye/Persson med judarna. Jag jämför en totalitär stat och dess förtryck av människor med en annan. Vem skulle idag döma den journalist som då hade försökt avslöja vad som hände i tyskarnas läger?)

Detta är vad Amnesty International jobbar med varenda dag, året om. Att uppmärksamma och försöka hjälpa personer som brutit mot eller påstås ha brutit mot ett lands lagar, genom att uttrycka en åsikt, kritisera makten eller kanske bara göra ett konstverk, ett musikstycke eller en bok. Yttrandefrihet är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna, och det är precis vad det här handlar om. Ni som tror att yttrandefrihet handlar om vem som får säga vad i Aftonbladets kommentarsfält är ganska så världsfrånvända.

Med det sagt – välkomna hem, Johan och Martin! Ni är årets hjältar i min värld. Kan inte riktigt med ord uttrycka min beundran för er, så jag lånar några av Johan Hilton:

Jag kan också rekommendera läsning av Axel Andén som sammanfattat presskonferensen med Martin och Johan, med betoning på delarna om pressfriheten.
Här skriver Johan Ripås om hur avslöjandet om det fejkade bevismaterialet kom till.

Uppdaterat: Naturligtvis tycker jag också att ni ska se hela presskonferensen med Johan och Martin, där de själva förklarar det jag försöker göra i det här inlägget. Bland annat säger Martin att det faktum att UD avrått från att resa till det aktuella området snarare är ett incitament att åka dit. Och Johan säger att det är hans uppgift som journalist att bryta mot lagar som strider mot mänskliga rättigheter.
Anders Lindberg skriver också bra i Aftonbladet. ”Johan Persson och Martin Schibbye har suttit 14 månader i etiopiskt fängelse för att de gjorde sitt jobb. Att en diktatur som systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter inte vill bli granskad är inget som ska respekteras.”

”innebandypappan” bevisar att sociala medier förbättrar journalistiken

Måste skriva ner denna lilla reflektion innan jag glömmer bort den:

Ni vet historien om innebandypappan, han som lämnade sonen ute i minusgrader och åkte ifrån honom, från Uppsala hem till Stockholm, för att han spelat dåligt? Ni vet också att det visade sig inte vara sant?

I diskussionen kring rapporteringen av denna händelse har nätet och sociala medier nämnts som orsaker till hur det kan gå så fel. De har inte på något vis fått skulden, men liksom fladdrat förbi i samtalen som förts. Och jag vill hävda att det är precis tvärtom. Berättelsen om innebandypappan bevisar snarare att internet och sociala medier förbättrar journalistiken.

Utan internet skulle den första artikeln – som skrevs i en traditionell tidning – inte ha fått samma spridning. Folk med papperstidningen skulle ha upprörts, pratat om det och spridit myten, muntillmunmetoden, ganska långsamt, och historien skulle ha förvrängts på vägen och blivit en modern myt.
Genom spridningen i sociala medier spreds den felaktiga nyheten extremt snabbt. Många blev upprörda. Många tyckte till. Och några började ifrågasätta. Varför har ingen pratat med pappan? Vad säger polisen? Vilket lag spelade killen i? Och så vidare.

Innan internet skulle dessa frågor troligen ha pyrt hos någon ensam läsare av tidningen men de skulle kanske inte ha framförts till någon på redaktionen. Nu tvingades medierna, både tidningen som först skrev och alla som senare hakade på, att dubbelkolla storyn och kolla igen. Enskilda läsare på internet gjorde sina egna små efterforskningar. Och ganska snabbt fick vi alltså en helt annan version av denna story.

Sociala medier förbättrar journalistiken. När läsare granskar medierna och ställer frågor offentligt tvingas journalisterna att kolla grejer som för några år sedan skulle ha stannat vid en notis eller liten artikel, en tryckt sanning som sällan reviderades. För jag är helt övertygad om att liknande osanna nyheter publicerats i alla tider, men innan internet fick de förbli sanningar. Nu ifrågasätts och granskas de.

Det är visserligen sant att rykten och lögner sprids i orkanhastighet på internet. Men lika snabbt som ett rykte uppstår – lika snabbt går det faktiskt att ta död på det, på ett sätt som var betydligt svårare innan internet.

stora journalistpriset

För en vecka sedan fick jag ett telefonsamtal. En herre från Bonnier ringde och frågade om jag kunde tala i ”enrum”. Ja sa jag. Och sedan berättade han att jag och Johanna Koljonen var nominerade till Stora Journalistpriset i kategorin Årets förnyare, för vårt engagemang i #prataomdet.

Sedan kom ett mejl med rubriken ”En ärofylld hemlighet”. Och jag har varit tvungen att hålla tyst tills idag. Då vi alla nominerade träffades och fick diplom, böcker och lunch. Vi har fotograferats och filmats och telefonen har ringt och gratulationerna har strömmat in och jag måste säga att om en nominering orsaker denna uppståndelse kan jag inte ens föreställa mig hur det skulle vara att vinna.

Hur som helst. Prata om det är så mycket mer, så mycket större, och så mycket viktigare än jag och Johanna. Johanna började, jag var en av alla dem som hakade på och pratade om det, på Twitter, i bloggar och debattartiklar. Utan alla hundratals människor som twittrade, bloggade och mejlade med sina berättelser, utan alla som pratat hemma vid sina köksbord, i sina sängar, skulle det inte ha blivit vad det blev, och vi skulle inte heller ha nominerats till detta pris. Jag är otroligt stolt över att få vara en del av denna rörelse. Och det är just det. Jag är bara en liten del i ett väldigt mycket större sammanhang som jag vet gjort skillnad för många människor. Och det är om möjligt vad som kan göra att jag ändå känner att det är okej. Det är okej att vara nominerad, det är okej att det är jag och Johanna, för utan någon som började och utan någon som spred det till allmänheten hade samtalet troligen inte blivit så stort, så spritt och så långlivat som det faktiskt blev.

Mitt största tack till alla er som deltog.

Den 24 november får vi veta vem som vinner. Övriga nominerade är Anette Novak, chefredaktör för Norran, en kvinna som jag har den största respekt och beundran för, och så personerna bakom Fas-3-bloggen, varav en är Mikael Pettersson som vikarierade på SVT i Sundsvall samtidigt som jag i mitten av 90-talet.

Mer om nomineringarna: Allehanda.se, Sundsvalls tidning, Medievärlden, Dagens Nyheter, Resumé, Dagens Media och såklart Ajour.

Sist men inte minst vill jag tacka för alla gratulationer, i mejl, telefon, på Twitter och Facebook. Jag hinner inte svara personligt på alla, men varenda ord betyder något.