haligh haligh a lie haligh

Jag är, enligt mina vänner, dom som känner mig, “tvingande ärlig”.
Betyder: Jag kan inte ljuga ens när jag borde. Jag säger som det är även när jag har allt att förlora och inget att vinna.

Vad som är värre: Jag utgår ifrån att andra är som jag.
Men. Jag är ju journalist. Hur fan går det ihop?
Jomen förstår ni mina vänner, det är skillnad. För jag är inte dum. Inte så naiv som man kanske kan tro. Jag utgår inte ifrån att en företagsledare eller politiker som har en god anledning att dölja fakta talar sanning med mig som journalist. Jag utgår inte ifrån att alla mäniskor alltid talar sanning.

Men jag utgår ifrån att människor som står mig nära, som säger sig älska mig, och som jag valt att lita på, talar sanning med mig. Jag utgår ifrån att människor som kallar sig mina vänner är ärliga mot mig.

Jag talar nu inte om vita lögner. Diskussionen om vad som är sanning och lögn behöver vi inte ta. Jag talar om de svarta lögnerna, de som skadar.

Jag var gift med en man som ljög som en häst travade. Varje dag. Hela tiden. En man med livslögner. Han ljög från dag ett. Vilket i efterhand kan ses som antingen skrattretande eller som fruktansvärt, vad man väljer. Eftersom vi hade en enda deal. Ett enda äktenskapslöfte till varann. Det löd: Aldrig ljuga. Alltid säga som det är.

Men han ljög och ljög. Till en början var det inte ett problem eftersom jag utgick ifrån att han talade sanning. Eftersom jag utgick ifrån att ingen människa med berått mod gifter sig med en annan och ger ett livslöfte om något man från början inte tänkt hålla .
Nu var det så ändå.
Och när det väl gick upp för mig hamnade jag i chock. En chock som mer eller mindre satt i i flera år. Jag kunde inte ta in att han inte talade sanning.
Han skulle aldrig heller ha medgett en lögn eller gjort avbön utan bevis. Alltså: varje gång jag såg i hans ögon, hörde på hans röst, kände i magen att han ljög, men inte hade några bevis, så slutade det med att jag bad om ursäkt för att jag var misstänksam och inte litade på honom.
Han blånekade. Alltid.

Tills jag lade fram bevis.
Och även då slutade det alltid med att jag bad om ursäkt. Jag gjorde avbön. Jag kröp och grät och bad om förlåtelse för att jag kränkt hans integritet.
Dessutom kunde han alltid slänga sig med argumentet att “Det är ju ett år sen, ska vi verkligen diskutera det nu?”

Bara för att “bevisen” kröp fram i efterhand. Ibland tog det en månad, ibland ett år, ibland flera år.

Ju längre tid det tog innan sanningen kom ikapp desto ondare gjorde det.

Och ju längre tid det tog desto mindre rätt hade jag att klaga.

Visst, man kan fråga sig varför jag stannade så länge med denne man. Simpelt: Han sa varje gång att han skulle sluta ljuga, tala sanning från och med nu, aldrig svika mer. Och jag ville så gärna tro honom. Men de sista åren gick jag omkring med ständigt magont och känslan av att vara lurad, och känslan visade sig alltid ha grund.

Jag pratar fortfarande inte om vita lögner. Jag talar om lögner av dignitet. Lögner som förändrar sakernas tillstånd. Lögner om andra kvinnor, om kärlek, om livsavgörande saker. Livslögner.

(mot slutet började han dissa mig. säga att jag borde träna, att jag vore snyggare om jag vore mindre fet och blek och annat. och när jag blev sårad sa han: du vill ju att jag ska vara ärlig, men du ser - du blir ju bara ledsen när jag säger som det är)

Jag blev svårt brännskadad kan jag säga.
När jag träffade den mannen var jag öppensinnad och glad. Jag ställde inga särskilt höga krav. Han fick knulla runt om han ville. Så länge han inte ljög om det.

Om jag någon gång i mitt liv någonsin mer får till det med en man så måste den mannen vara ett under av tålamod. Han måste förstå att jag är brännskadad. Att han måste smörja mina sår med salva. Han kommer att måsta stå ut med misstänksamhet och tusen frågor. Han måste försäkra mig om och om igen om sakernas tillstånd, och han kommer att måsta ge mig bevis.
Han må vara hur oskyldig som helst, han får inte bli arg eller brusa upp eller känna sig orättvist behandlad om jag ställer närgångna frågor om kvinnor i hans närhet.
Han måste bevisa att han talar sanning. Att han är lika ärlig mot mig som jag mot honom. Även om han skulle råka hamna i säng med någon annan.
Den mannen som gör sånt och säger som det är har min respekt. Och förhoppningsvis, efter ett tag, efter att ha visat tålamod och förståelse för mina brännskador - även min tillit.
En som ljuger kan dra åt helvete.
Det ska inte vara upp till mig att bevisa saker.
Om en man vill ha mig måste han ta mitt bagage också.

Tyvärr.
Tyvärr är det så.

Och jag blir så jävla beklämd när vänner säger att det är att ställa för höga krav. Att alla ljuger. Att särskilt alla män ljuger.
Eller när min vän säger: Men jag skulle inte märka om jag blev lurad och ljugen, för jag tänker inte så. I wish. Jag önskar verkligen att jag inte hade den lögnradar jag har. Att jag inte direkt märker när någon inte talar sanning. Jag har fingertoppskänsla för när någon försöker dölja något för mig.

Men i en nära relation kan man inte ljuga. Lögner bygger murar mellan människor. Lögner gör en människa känslomässigt frånvarande. Lögner gör att en person inte kan vara sig själv eller helt avslappnad för en människa som ljuger måste alltid tänka lite extra innan han talar.

Jag hittar alltid dom som ljuger.
Fråga mig inte hur.
Kan någon hjälpa mig att leta fram en människa som liksom jag tror att ärlighet varar längst?
En människa som kan stå för vem han är och vad han tror på?
En man som inte medvetet skadar den han säger sig älska?
Finns det?
(som dessutom såklart avgudar mig, som jag tänder på och som i övrigt passar ihop med mig. typ)

Läs även andra bloggares åsikter om bright eyes, haligh haligh a lie haligh, lögner, sanning, relationer, kärlek

 

kärlek på nätet

Alltså. Jag blir lite tårögd när jag ser sånt här.

Om nån händelsevis inte skulle orka lyssna på hela låten - läs texten.

Och om nån händelsevis inte skulle förstå så vill jag bara säga att det är kärlek över internet. Någon har skrivit en låt till min dotter. Någon som aldrig träffat henne. Fint tycker jag.

 

andra saker

Kollar runt lite och läser Marcus Birro. Det var längesen. Men han är så förbannat bra i lagoma doser.

Ett jättegammalt inlägg hos Kajen har en slutkläm som jag tycker är väldigt intressant men inte riktigt tänkt på. Eller tror på Men är det så? Att i horinsontellt läge är alla lika långa?

Och åhh vad dvijdvs är bra ibland. Som det här, om hur jävligt det är att vara polisfru.

Sen så har min dotter varit på humanistisk konfirmation. Eftersom jag fortfarande inte träffat henne är jag väldigt glad att hon bloggar och lägger ut bilder, så att jag ändå får ta del av hennes värld där inte jag finns med.

Till sist en liten video som jag hittade här. Och till och med jag måste erkänna att jag tycker den är alldeles underbar.

Läs även andra bloggares åsikter om dvijdvs, marcus birro, lejonvideo, kärlek

 

när man inte har några egna ord

Då lånar man av Lars:

Jag har ett hem under täcket som ingen har ryckt, jag har det varmt och tryggt
Jag har en lampa vid sängen
Där har du varit på flykt från den svåra terrängen
Det skulle aldrig ha gått, när vi stått
på så olika ställen i livet, men tiden gav oss lite grann ändå
Vi kallar oss vänner, det är svårt att vara när man längtar och känner
som vilka vänner som helst, vilka mänskor som helst
ungefär, du kan säga kär
Jag har ett hem bort i skogen, snårigt och svart, där har du aldrig vart
Där faller löven om våren
Där har jag gjort mig en kvart, i dom djupaste snåren
Vi skulle aldrig ha mötts, när vi fötts
på så olika delar av världen, men en fjäril flyger mellan oss ibland
Vi kallar den lycka, den är svår att fånga, den vill slita och rycka
som vilken lycka som helst, vilken fjäril som helst
Men ändå, vi ses igen vi två

Så kan vi sjunga tillsammans om en längtan som aldrig blir still
för alla oss som aldrig vet vad vi vill
Det finns en sång och en dröm
om en lycka så öm
för oss som alltid ska till
att fånga en fjäril

Det finns en skugga bland träden, där vi kan ses, där kan det tas och ges
Där har vi nånting tillsammans
Där är skogen rätt gles, där finns ljus lite varstans
Det är en underlig plats, där vi satts
på så olika prov med varandra, två världar ska krocka varje gång vi ses
Vi kan kalla oss kära, det är svårt att säga, men vi vill vara nära
som vilka kära som helst, vilka världar som helst
Eller hur, det måste va nåt strul
Det går en vind genom skogen, nånting hörs därifrån, det blåser till över ån
Nånting fladdrar i vinden
Ingen väldig cyklon, men det biter i kinden
Det skulle aldrig ha blåst, om vi låst
om vi stängt om våra olika världar, en fjäril längtar alltid ut igen
Små lätta vingar, som jag lätt skjuter undan, som jag lätt förringar
som vilka vingar som helst, vilka känslor som helst
Rationell, vi kanske ses ikväll

Så kan vi sjunga tillsammans om en längtan som aldrig blir still
för alla oss som aldrig vet vad vi vill
Det finns en sång och en dröm
om en lycka så öm
för oss som alltid ska till
att fånga en fjäril

att fånga en fjäril, som vill
fälla vingarna ut över världen, en fjäril som flyger mellan oss ibland
Vi kallar den lycka, den är svår att fånga, den vill slita och rycka
som vilken lycka som helst, vilken fjäril som helst
vilken kärlek som helst, hur som helst

Så kan vi sjunga tillsammans om en längtan som aldrig blir still
för alla oss som aldrig vet vad vi vill
Det finns en sång och en dröm
om en lycka så öm
för oss som alltid ska tillnär egna ord
att fånga en fjäril

 

kriminellt

det borde vara kriminellt
att hitta sin andra halva
och slösa bort den

du säger: vi kan inte ta slut
jag säger: vi har aldrig ens börjat

nog nu
jag är bättre
än att behöva sitta på bänken

och jag minns vad du sa
om att människor
inte ändrar sig

jag borde ha lyssnat på dig då

 

syskonkärlek

Jag älskar mina barn. En del dagar extra mycket. Och få saker gör mitt mammahjärta så varmt som när mina barn visar varann kärlek.

Som så här.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, syskonkärlek, bump

 

tanka kärlek

Behöver du tanka upp med lite kärlek?
Jag har sagt det förr men säger det igen.
Den här bloggen är Kärlek.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, abbes pappa, tanka

 

det mest förbjudna

Jag är en rätt introvert person, inte särskilt social, och jag trivs i mitt eget sällskap. Men ibland vill jag ha sällskap. Men inte av vem som helst, inte bara för att. Utan av någon som tar mig som jag är, och inte bara det, någon som uppskattar mig just för att jag är jag. Någon som jag slipper tassa på tå för, någon som jag känner att jag slipper vakta min tunga inför. Någon som är lika mänsklig som jag och inte förväntar sig att jag ska vara perfekt. Någon som litar på mig och vågar dela med sig, någon som berättar och som jag kan berätta för, berätta allt. Någon som inte alltid måste förstå men som gillar mig ändå. Någon som kan le och få mig att skratta, som inte tar mig på alldeles för stort allvar men som tar mig på allvar när jag är allvarlig. Någon som är tillräckligt trygg i sig själv för att inte behöva lysa starkast alltid, någon som kan hålla i mig och om mig när jag inte orkar med mig själv, någon som jag får hålla om, som inte stänger mig ute. Någon som tycker om att lyssna på mig när jag pratar en massa om ingenting, och som står ut med min tystnad när jag inte har något att säga. Någon som vill vara med just mig. Någon som älskar mig. Fan vad jag vill det. Eller så är det bara mina vårkänslor som spökar. För ensam är stark, eller hur var det?

 

losing you

Men vad gör det när jag har SPOTIFY?!

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, love, spotify, losing

 

vem fan behöver teve…

…när det finns Bambuser?

Har precis sett bland det mest underhållande jag någonsin sett, en man som i livesändning ser en vacker kvinna, spanar på henne och slutligen raggar upp henne. När han gör det lämnar han streamen på så att vi tittare får se, hur hon pratar och gestikulerar och skrattar, utan att veta att hon är iakttagen av en hel bunt mycket engagerade personer som först peppat mannen och gett förslag på hur han ska närma sig den vackra kvinnan.

Sedan får vi via Jaiku veta att de ska gå på bio.

Så jävla underbart! Jag är alldeles euforisk. Alla dokusåpor kan hälsa hem, verkligen.

För övrigt så har jag en skön kväll. Är ensam hemma med lille e. Han är i sitt kreativa tillstånd och drog fram färger, staffli och panå, för att måla en tavla åt en flicka. Sedan tog han fram skrivmaskinen och skrev ett vackert brev. Han lyser. Han kvittrar och småpratar och frågar mig om råd, och jag känner mig priviligerad som får dela hans tankar.

Nu målar han igen.

Och så funderar han över hur han ska överlämna tavlan åt flickan. Och hur han ska slå in den i ett fint paket. Han vill börja blogga också, mitt i allt målande. Han vill ta bilder av sina tavlor och lägga ut i en blogg. Han säger “mamma jag är glad idag” och det gör mig lycklig efter alla ledsna dagar, som har varit.

Jag älskar honom.

Andra bloggar om: bambuser, jaiku, blogga, måla, kärlek, ragga, älska, underhållning,

 

smeta inte jante på min dotter

Jag blir så jäkla förbannad ibland, när vuxna människor försöker trycka ner barn sådär bara i största allmänhet.

Som den kvinna som idag utan anledning tog chansen att säga till min dotter att “Komma ner på jorden, istället för att sväva däruppe ovanför alla andra som var så långt därnere.”

Men herrejävlar. Inget gör mitt mammahjärta så glatt som de stunder när min dotter svävar. Låt henne sväva för sjuttsiken. Låt henne vara glad, låt henne dansa och hoppa och tjoa. Sådant ska uppmuntras, inte stävjas.

När min dotter undrade vad kvinnan menade och försvarade sina skutt och glädjeyttringar blev hon dessutom kallad “uppkäftig”.

Go bumpen, go! Stäng inte in ditt guldhjärta.

En del sorts tanter ska man vara uppkäftig emot, annars kommer man inte långt här i livet.

Andra bloggar om: jante, bump, mymlan, hjärta,

 

for what it’s worth

jag vill ha en ny frisyr som funkar även dagen efter, jag vill ha en ny laptop som är liten utanpå men stor inuti, jag vill ha en starkare rygg, jag vill vara glad, jag vill att min älskade ska vara hos mig, jag vill ha glada barn, jag vill ha en ny telefon, jag vill att alla idioter i världen ska ta sitt förnuft tillfånga, jag vill ha roligt på jobbet, jag vill ha inspiration till att laga rolig mat, jag vill att nån kommer hem och storstädar hos mig, jag vill ha ett nytt kök, jag vill vara snygg när jag vaknar på morgonen, jag vill vara ekonomiskt oberoende, jag vill vara fri, jag vill göra skillnad, jag vill orka svara på alla mejl, jag vill att alla jag älskar ska vara lyckliga, jag vill ha energi, jag vill sova, jag vill känna mig pigg och sprudlande när jag vaknar på morgnarna, jag vill att mina barn ska få träffa sin pappa, jag vill åka på semester, jag vill skriva på riktigt, jag vill ha ro att läsa böcker, jag vill ha sprit, jag vill ha en ny kropp, jag vill spola tillbaka tiden, jag vill spola fram tiden, jag vill ha facit, jag vill ha en ny garderob, jag vill ha en ny vänsterfot, jag vill åka skidor, jag vill vara liten igen, jag vill ha en pappa, jag vill att min mamma ska vara frisk och leva länge, jag vill ha en sommarstuga, jag vill ha en katt, jag vill att min dotter ska förstå hur fantastisk hon är, jag vill sprida kunskap, jag vill bli ny, jag vill vara ifred, jag vill att saker ska hända, jag vill bli headhuntad, jag vill ha en ny telefon, jag vill att nån kliar mig på ryggen tills jag somnar, jag vill ligga, jag vill att det ska vara sommar, jag vill jobba, jag vill ha en stor fest för alla jag tycker om, jag vill bli smart, jag vill sälja allt jag äger, jag vill vara fri, jag vill känna att jag lever, jag vill leva länge, jag vill se in i framtiden, jag vill veta hur det var förr, jag vill vara älskad, jag vill göra revolution, jag vill att nån ska se mig, jag vill att alla ska se mig, jag vill vara osynlig, jag vill ha sol på min bleka hud, jag vill älska, jag vill kunna leka, jag vill kunna sjunga, jag vill ha musik, jag vill lära mig allt jag inte kan, jag vill känna mig levande…

Andra bloggar om: älska, leva, semester, sommar, telefon, laptop, headhuntad, fest, barn, pappa, mamma, drömma, idiot, smart, skriva

 

ställa ultimatum

För väldigt länge sedan skrev jag en text här om att ställa ultimatum.

Jag tycker fortfarande att den är väldigt bra.

“När man ställer ett ultimatum till någon måste man vara beredd att ta konsekvenserna av denne någons val.

Därför är ultimatum ofta verkningslösa.

Om ett ultimatum ska fungera måste man antingen vara likgiltig inför någons val, eller också alldeles säker på att denne någon väljer rätt.

Hon är väldigt säker på sin sak när hon ger honom valet. Ställer ultimatum.

Han överraskar henne.”

Då ville jag inte bli överraskad.

Den här gången vill jag det.

Andra bloggar om: ultimatum, otro, överraskning, kärlek

 

underbar och älskad av alla

Dagens fråga i mina söktermer:

* Hur blir man omtyckt av alla?

Svar: Det går inte.

Andra bloggar om: söktermer, omtyckt, älskad,

 

min första kärlek

I Uppmaningen vill MsGarbo att jag ska skriva om Min allra första kärlek. I vid bemärkelse.

Men hjälp. Jag minns ju inte.

På riktigt.

Jag var kär i Josef på dagis. Han var från Turkiet. Men exakt vad var det? Jag minns ingenting. Minns att jag tyckte han var söt, men det är ungefär allt. Jo han brukade rita turkiska flaggan. Josef var söt och brukade rita turkiska flaggan. Men jag minns inte vad jag egentligen kände. Det var inget stort eller så. Inget som gav upphov till tårar eller liknande. Fast det inte var besvarat på något sätt.

Patrik var kär i mig. Han hade eksem på händerna. Han var snäll och söt och sa att jag var söt men det var väl ungefär det hela.

Så jag tror inte att nån av dom räknas. Mina lekiskompisar.

Sen kom skoltiden som i och för sig var full av olyckliga kärlekar, men ingen var större än den andra på nåt sätt. Hälften av dom blev ihop med min syrra. Jag måste tänka hårt för att ens minnas vilka det var.

Men sen kom den. Min första kärlek. Jag var sjutton år. Han var ett år äldre. Synthare. Lite avdankad, men synthare. Han hade egen lägenhet och där hängde vi på kvällarna. Han dansade till “A Rush and a Push and the land is ours” och jag älskade honom.

Varannan natt sov jag över. Nätterna däremellan gjorde Jenni det. Hon var också kär i honom. Vi visste båda om det men vi delade med oss till varann. Så sålde han lägenheten och flyttade till ett hus långt ute i skogen. Jag hälsade på där i ett par veckor, levde nåt slags hippieliv och bevisade att jag inte var kinkig sådär. Sen sa han: Du är nästan som en kille ju, ska vi gifta oss?

Inte så långt efter det bodde vi tillsammans i en sunkig lägenhet mitt i stan och där gjorde vi barn.

Vi var verkligen kära. Han var så bra. Så fin. Och vi hade det mysigt. Men så hände något. Jag var ung och gravid och fick panik. Och flyttade ut ur vår etta. Från honom. Det skulle inte vara vi. Jag kan fortfarande fundera på hur allt skulle varit, hur livet skulle ha blivit, om jag stannat där då. Med honom. Om vi hade lyckats hålla ihop. Och jag inbillar mig att vi skulle ha haft det väldigt bra.

Han var nog min första kärlek, den där jag inte glömmer. Och den jag minns utan någon som helst bitterhet eller sårade känslor. (jag vete fasen hur det är för honom)

Den där första riktiga kärleken som aldrig hann skjutas i sank.

Andra bloggar om: kärlek, första kärleken, mymlan, uppmaningen, antiutmaning

 

dejavu

Vissa saker minns man. De sitter i kroppen, i själen, utan att man är medveten om dem. Jag trodde att jag hade glömt. Att det var över.

Men idag när jag inne på leksaksaffären av alla ställen, och vände mig om, så stod hon där. Bara ett par meter ifrån mig, och vi såg varandra rakt i ögonen. En av exets älskarinnor.

Genast såg jag min egen fulhet. Känslorna av otillräcklighet och känslan av att vara värdelös, en sån man väljer bort, slog mig med full kraft. Skamkänslorna, de man känner när man inser att alla vet och har vetat utom jag. Känslan av att vara en lättlurad idiot.

Det är många år sedan. Jag bryr mig verkligen inte, inte om henne, eller om exet. Och ingen av dem bryr sig om mig heller. Våra liv är åtskilda. Men såren i själen som var läkta börjar klia.

Så jag stod därinne, i leksaksaffären och blev den där bortvalda. Den lurade. Den fula. Och jag vände mig bort och hoppades att hon skulle ha försvunnit när jag var tvungen att faktiskt passera stället där hon stått. Det hade hon. Så jag kunde gå därifrån med känslan av att vara iakttagen, skrattad åt, lurad.

Vem fan tror jag att jag är?

(och ändå. hellre än att hamna där igen. hellre än att bli lurad, hellre än att bli bortvald, hellre än att behöva känna otillräcklighet och vanmakt, så stöter jag bort människor. omedvetet. innan de hinner göra mig för illa. och känslan av att alltid vara den som är lite mindre värd, den som ska vara glad att någon vill ha mig, går inte ihop med min vetskap att jag förtjänar mer än så. jag som var en sån som faktiskt verkligen trodde på det folk sa. frågan är vad som är bäst.)

Andra bloggar om: otrohet, älskarinna, sår, själen, ful, lurad, känslor, minnen

 

måndagsfråga

Hur blir man omtyckt?

Någon undrar. Och hamnade här. Men den har jag fan inget svar på, det har aldrig varit min starka sida faktiskt.

Jodå. Jag har personer som tycker riktigt mycket om mig. Men hur det gick till kan jag inte riktigt svara på. Det är inget jag ägnat några större ansträngningar åt. Eller rättare sagt - de gånger jag försökt har jag inte riktigt lyckats.

Nån annan som kan? Hur gör man för att bli omtyckt?

Andra bloggar om: tycka om, respekt, måndag, frågelåda, hat, avundsjuka, svartsjuka, missförstånd, skepsis

 

mymlan har svar på (nästan) allt

Min frågelåda har fått en oväntad vändning. I form av direkta frågor i kommentarsfält. Och eftersom jag är en plikttrogen person som gärna gör allt jag kan för att bringa klarhet i ovissheter och missförstånd tar jag givetsvis uppdraget på största allvar.

Ola i Skoga skriver och frågar:

1. Hur lär man sig att leka igen?

Det snabba svaret: Gå med i facebook.

Det mer seriösa svaret: Skaffa en ung älskare/älskarinna. Börja hänga hos the real mymlan. Annars vet jag inte. Jag är nog den mest hämmade person jag känner till.

2. Ska man leta efter kärlek eller ska man ge upp och bli hittad?

Det snabba svaret: Gå med i facebook och leta.

Det mer seriösa svaret: Det är först när man slutar leta som man finner det man söker. Tror jag.

3. Har någon tips på en sajt där man hittar riktigt grymma blandband i MP3-format? Inte sån indieintrovert, utan en grym blandning av gamla hits, worldmusic, sväng och briljans?

Det snabba svaret: Gå med i facebook och kolla in folk med liknande musiksmak.

Det mer seriösa: Last fm. Verkar funka.

4. Nyfiken på bra raggningsrepliker på ICA, bussen eller på gatan. Helst ska de ha prövats.

Det snabba svaret: Gå med i facebook och ställ frågan där.

Det mer seriösa: Jag har nog aldrig testat. Så jag överlämnar den med varm hand åt mina kloka och påhittiga läsare.

Andra bloggar om: frågelåda, mymlan, raggningsrepliker, leka, fråga, svara, facebook, ica, musik, blandband

 

årsdagen

Vi hade varit i fjällen. Åkt skidor i några dagar. Kommit hem till mig, packat upp, handlat mat och nattat barn. Hällt upp ett glas vin och satt i köket och pratade. Trevligt. Han skulle sova över.

Jag vet inte vad som hände, vad som utlöste det hela. Vredesutbrottet vars like jag inte sett förr.

Under rättegången fick jag flera förklaringar. Förutom att han inte hade gjort det så hade han gjort det han inte gjort för att han var chockad, frustrerad, trött. Och så fick han en blackout. Och så var han arg för att jag ville sätta dit honom. (hur kunde han veta det, då, att det skulle bli en rättssak av det han ännu inte hade gjort?)

Detta trots att han i polisförhör lämnat ungefär samma version av händelseförloppet som jag.

Idag är det exakt ett år sedan. Nästan på timmen. Jag har tänkt en jävla massa. På året som gått. Som varit ett helvete. Och jag har tänkt på det jag inte tänkt så mycket på tidigare. På det vi hade. På det faktum att bara ett par timmar innan han höll armen mot min hals så länge att jag tappade andan hade han sagt att jag är så bra. Att han älskar mig, att jag har potential och borde bli något stort.

Och jag har tänkt att det här året hade kunnat se så väldigt annorlunda ut. Varit så väldigt mycket bättre. För oss alla.

…om han bara hade sagt förlåt.

Andra bloggar om: misshandel, årsdag, förlåt, blackout, exet, älska, helvete

 

saker som går sönder

Snart är det precis ett år sedan allt slogs sönder.

Och jag menar inte fönsterrutorna, möblerna som revs ner från väggar och vältes eller blåmärkena på min kropp.

Jag menar det andra.

Tron, hoppet och kärleken.

Och så barnen. Det som gick sönder i dom. Tiden läker inte alla sår. Sår blir ärr. Och dom kliar.

Min då tolvåriga dotter, som satt i sitt rum för att blogga om dagarna i fjällen.

Eller lille e, tio år, som låg i sin säng med händerna för öronen och grät. Som plötsligt hade en mamma och en pappa där, i sängen. En pappa som vrålade och skrek med händerna om halsen på en mamma som inget kunde göra. Lille e som sparkade på pappa för att han skulle släppa, varpå han släppte och började ruska lille e istället.

Eller H som var femton. Som när skriken från hans mor och bror lät alldeles för skräckslagna rusade in i rummet där mannen stod och svingade en hylla, vänd mot mig. Hur H som var liten och späd slängde sig över mannen och knuffade undan honom.

Suddiga minnen. Vet att lille e kröp bland glassplittret på golvet för att hitta sin telefon för att ringa polisen. Vet att jag själv kröp där och att det hela slutar i hallen där jag, H och dottern knuffar ut mannen, som gör motstånd, genom dörren. Minns känslan när jag låst. Hur jag skakade. Jag hade inte ont någonstans. Inte då. Jag vara bara i chock och jag var rädd och allt var overkligt men det var på riktigt.

Hur rädd jag blev när det ringde på dörren efter bara några minuter, men det var polisen.

Jag satt i köket och försökte berätta för dem vad som hände, medan H plåstrade om lille e’s skärsår inne i badrummet.

Natten. Hur vi bäddade en madrass på golvet i mitt rum, hur H lade sig där och de andra två i min säng. Hur vi låg så alla fyra, natt efter natt efter natt, tätt intill varandra som packade sillar och undrade hur det kunde hända, om det var på riktigt och varför.

Saker som gick sönder, som är så svåra att laga.

Senast inatt hörde jag lille e ligga i sitt rum och snyfta i kudden. Jag frågade om något hänt men han ruskade på huvudet. Jag frågade lite till men han ruskade på huvudet.

Så frågade jag: E, är du ledsen för allting?

Då nickade han. Och frågade om han fick sova på min arm. Och så låg vi som förut. Tätt intill varandra med tårar i ögonen. Och jag var tvungen att säga till honom att det kommer att bli bra. Allt ordnar sig. Men ibland tar det tid.

Ibland tar det fan alldeles för lång tid. Särskilt när man är liten.

Andra bloggar om: sönder, trasigt, barn, föräldraskap, tårar, ledsen, tid, kaos, skrik