instagramupproret handlar inte om internet, det handlar om sexism

När jag var barn och tonåring på åttiotalet var det vanligt med sexistiska budskap klottrade på skolans väggar. Inte sällan pekades enskilda tjejer ut som horor eller luder, deras utseenden kommenterades till allas beskådan.
Jag minns inte att någon vuxen någon gång kommenterade dessa öppna budskap på skolans väggar. Inget minne av att någon lärare tog upp innehållet i klottret och diskuterade människovärde eller hur vi behandlar varandra.
Däremot kunde det muttras om klottret som sådant. Att pennstrecken i sig var skadegörelse och ej var acceptabla, detta oavsett om det var elaka tillmälen om annan elev eller någon som ritat ett hjärta och ristat in namnet på någon kär person.

Därför tycker jag att det är intressant att läsa att kommunalrådet Robert Hammarstrand vill granska skolan i Göteborg där Instagramupproret bröt ut utifrån hur de pratar om värdegrunder med eleverna.

För det som händer i Göteborg handlar inte om Instagram. Det handlar inte om internet. Det handlar om hur vi människor ser på varandra. Det handlar om urgamla strukturer och om att vissa försöker göra sig populära genom att sparka på andra. Det handlar om mobbning som funnits betydligt längre än internet har funnits.

Självklart är det så att internet påverkar. Självklart är det så att upploppen och sättet att hänga ut och sprida rykten om enskilda växer sig stort och får som i det aktuella fallet orimliga proportioner med hjälp av internet. Men internet är ett verktyg. Internet speglar samhället i övrigt och tack vare internet är det nu lättare att sätta fingret på och ta itu med många problem som tidigare inte uppmärksammades särskilt, som ansågs höra till. Som tjej på 80-talet hade jag inte en tanke på att protestera eller ifrågasätta det faktum att någon skrivit stort över matsalsdörren att jag var en av tre som ansågs ha ”skolans största pattar”, även om jag fick en klump i magen varje gång jag passerade och gjorde allt för att gömma både mig själv och mina bröst.

Upploppen i Göteborg är egentligen uttryck för något ganska sunt – nämligen oviljan att acceptera att enskilda hängs ut och baktalas. Metoden att protestera kan självklart ifrågasättas, men protesterna i sig är bra och förhoppningsvis startskottet för en förändring till det bättre. Men för att det ska bli det och inte bara ännu en orsak för vuxenvärlden att ifrågasätta och känna rädsla för internet krävs att vi tar tag i grundproblemet – människovärde – istället för att skylla allt på internet och göra det hela till ett internetproblem. Det krävs att vi vuxna i högre utsträckning engagerar oss i våra unga och ser över hur vi själva talar om andra, vilka signaler vi skickar till våra barn om hur det är okej att behandla varandra. Och det gör vi knappast genom att skrika högt att internet är farligt, däremot genom att försöka förstå och engagera oss i vad våra unga gör, både på nätet och i köttvärlden.

Att endast peka med fingret åt unga tjejer och uppmana dem att inte lägga upp ”utmanande” bilder på sig själva då dessa kan komma att användas på oönskat sätt är ungefär som att säga åt henne att aldrig ha kort kjol för då får hon skylla sig själv om hon blir våldtagen. Lösningen på problemet är inte att stänga in och begränsa och tvinga unga att anpassa sig efter de dumma, lösningen är att ta itu med värderingarna som styr dem som är dumma.

läsvärt

Det känns som om jag har blivit allmänt dålig på att tipsa och länka, så jag tänkte skärpa till mig på den fronten.
Här kommer därför en summering av vad jag läst, lärt, uppskattat, upprörts och roats av under den gångna veckan.

Lisa Bjurwald upprörs lite över att Dagens Nyheter inte riktigt har koll på genren chick lit. Det är ganska roligt tycker jag. När Bjurwald själv skrev för DN lyckades hon utnämna Hillary Clinton till USAs första kvinnliga utrikesminister.

Realtid.se har väl aldrig varit ett ställe man sökt sig till för att läsa smarta och initierade texter. Så man kanske kan säga att den här texten om en överklassunge som diskuterar skoputs på middag med sin far passar bra in på sajten.

I veckan utsattes ett gäng viktiga sajter i Sverige för överbelastningsattacker. I vanlig ordning skrev många tidningar riktiga skrämselartiklar och det är bra att det finns folk som reder ut begreppen. Som Jack Werner, Anna Troberg och Marcin de Kaminski.

Johannes Forssberg har skrivit en artikel där han kritiserar Amnesty för hanteringen av Julian Assange. Noteras ska kanske att svenska Amnesty inte ställer sig bakom internationella Amnesty i den här frågan.

Att Marcus Birro verkar ha spårat fullständigt är väl ingen nyhet, men Daniel Swedins sågning är ändå läsvärd.

Knappast någon kan ha missat att Ikeakatalogen i Saudiarabien inte visar några kvinnor på bild. Någon kanske har missat Soran Ismails kommentar till händelsen.

För er som läser min blogg är det knappast någon hemlighet att jag gillar ordet hen, även om jag inte använder det särskilt ofta. Framförallt tycker jag att det är vansinnigt intressant att studera ilskan och upprördheten hos hen-motståndarna, som inte sällan själva använder ord som är betydligt mer kontroversiella av olika skäl.

Jag förmår inte bli upprörd över den här bilden. Jag förmår inte tycka om den, men jag tycker inte illa om den heller. Det är ju bara en bild?

Redan i måndags tipsade jag om den här texten av Isobel Hadley-Kamptz. Har du inte läst den – gör det. Sedan kan du föralldel kolla in min kommentar till inlägget.

Vill du bli varm i hjärtat och magen? Återfå hoppet om mänskligheten som dippar då och då? Läs den här texten av Martin Schibbye. Utan kärlek är vi maskiner.

Svenska akademiens ständige sekreterare Peter Englund har inte börjat twittra.

Har du missat bloggen Journalisttips? Den är fantastiskt bra, både för yrkesverksamma journalister, studenter och lekmän i en värld där alla är journalister. Den bjuder på många tips och trix som är användbara för precis vem som helst.
Och apropå journalistik, avgående radiochefen Mats Svegfors, tidigare chefredaktör på Svenska Dagbladet, ligger inte på latsidan. I Aftonbladet skriver han denna mycket läsvärda drapa där han kritiserar Schibsted för slakten av SvD.
Och så ännu mer journalistik: Jan Gradvall har gjort sin Tintin-research.
Jag vet att Jan Gradvall är intresserad av typsnitt, men jag vet också att han inte är elitist. Därför skulle det vara intressant att höra hans tankar om det här radioprogrammet om Comic Sans.

Det här är så dumt så klockorna stannar. Av så många orsaker. Personal i skolmatsal får inte lyxa till maten även om det inte kostar mer för kommunen, eftersom det ska vara lika för alla. Dåligt för eleverna, dåligt och demoraliserande för personalen som inte uppmuntras att göra sitt bästa.

Behöver du förresten blogginspiration? Sonja har några tips.

Slutligen: Jag tänker på Kristian nästan hela tiden.

var höll den goda journalistiken hus i quickhärvan?

Igår var jag på Publicistklubben i Sundsvall. Där var en debatt, eller kanske snarare ett samtal, om mediahanteringen av Thomas Quick. Jag kallar honom så och inte Sture Bergwall som han heter idag eftersom jag skriver om den tid då han kallade sig för Thomas Quick och blev känd som Sveriges värste seriemördare. Här kan du titta på debatten i sin helhet.

En stor del av diskussionen handlade om varför ingen reagerade, hur det kommer sig att den rättsskandal som nu rullas upp tack vare Hannes Råstams gedigna arbete med först två dokumentärfilmer och sedan en bok, inte avslöjades eller till och med förebyggdes av journalister som bevakade fallet då, när Quick erkände och senare fälldes för åtta mord.

Det kom upp några saker, och faktiskt några bra svar som jag vill lista här, eftersom jag tror att de är otroligt viktiga och en bra läxa för alla journalister, inte bara de som jobbar med nyhetsrapportering, utan lika mycket redaktörer och andra beslutsfattare på redaktionerna.

I panelen fanns Jenny Küttim (researcher som jobbade tillsammans med Hannes Råstam), Anna-Clara Asplund (den försvunne Johans mamma) och Patric Sellén, som är journalist i Sundsvall och han bevakade fallet för SVT.

I publiken fanns Peter Jonsson och Hans Lindblom, två andra journalister som bevakat rättegångar mot Quick. De ägnade sig alla åt viss självrannsakan, men jag tycker att Patric sa de bästa sakerna. Kanske satte han fingret på varför journalistiken inte lyckades avslöja eller gräva djupare i Quickhärvan.

1. ”Vi i branschen har för stor tro på auktoriteter”.
Han menar helt enkelt att om en förundersökningsledare, en åklagare eller domare ger ett besked om något så tror vi på det. Större delen av all kriminaljournalistik som produceras ute i landet bygger på en eller två källor. Polisen och åklagaren. Ytterst sällan får man en vettig kommentar från en advokat. Nästan aldrig gör en journalist, åtminstone inte på lokalredakionerna, en egen utredning liknande dem man läser om i deckare. Och det blir alltmer ovanligt i takt med att resurserna krymper på redaktionerna, det ges helt enkelt inte tid till sådant arbete om man inte har väldigt klara indicier på att något inte stämmer. Förr var det vanligare att man fick tid att kolla upp även saker som kanske inte alls ledde till något av värde att publicera, idag måste man nästan veta i förväg att den begravna hunden faktiskt är begravd, och var. Utifrån det är det otroligt enkelt att förstå att det inte ansågs vara någon större skandal att Quick dömdes.

2. ”Vi journalister tyckte att det var så spännande med en seriemördare så vi rycktes med och ville tro att det var sant”.
Lika sorgligt. Men kanske mänskligt, och förståeligt. Fenomenet Quick var så stort, så unikt, så utanför allt vad de flesta varit med om. Otroligt och just därför nyhetsmässigt och spännande. Sture Bergwall berättar själv att han upplevde att de journalister som träffade honom var exalterade över att få träffa en seriemördare.

Trots ovanstående var det inte så att hela journalistkåren slutade vara kritisk. Det fanns många, inte minst på lokal nivå, som verkligen ifrågasatte bevisningen vid rättegångarna, som försökte att själva lägga olika pussel för att förstå hur Quick kunde dömas. Problemet var bara att de tystades, eftersom konsensus på redaktionerna efter alla fällande domar var att en person som fällts för så många mord i svensk domstol såklart är skyldig. Det var helt enkelt otänkbart att det svenska rättssystemet kunde ha gjort bort sig så. Fallet drog också ut på tiden och som alla vet minskar nyhetsvärde med tiden, och om inget sensationellt nytt framkommer så vill man ha nya nyheter, inte vända ut och in på de gamla. Patric berättade hur redaktörer ville att han skulle sluta när han kom med nya vinklar på fallet Quick.

Tack vare Hannes Råstam med benäget bistånd av Jenny Küttim, frias nu Sture Bergwall i fall efter fall där han tidigare dömts. Och resten av journalistkåren hakar på, nu när det finns en riktig rättsskandal att bevaka. Med erfarenheterna från förr är det kanske viktigt att ta en funderare så att det inte som sist blir så att alla springer åt samma håll, dras med i den euforiska känslan som en journalist kan få av en riktigt stor skandal, och börja vända på nya stenar. Andra stenar.

En fråga som jag tycker är intressant att ställa är: om inte Sture Bergwall är skyldig till de åtta mord han dömts för, vilka är då mördarna?
En annan sak att fundera på är att det stundvis känns som om det är Sture Bergwall själv som dirigerar hela cirkusen. Innan han började erkänna de mord han senare dömdes för var han inte ens misstänkt för något av dem. Efter att han själv tagit tillbaka sina erkännanden började granskningen på allvar. Jag undrar också hur mycket hans eget bloggande och twittrande betytt för journalistkårens syn på hela saken. Ganska mycket, tror jag.

måndagspanel

Från och med idag sitter jag i en nyhetspanel i Radio Västernorrland (P4) varje måndag morgon. Eller nästan varje måndag. Egentligen tycker jag att det är grymt (enligt ordets ursprungliga betydelse) att behöva gå upp så tidigt på måndagar, men jag tackade ändå ja av två skäl. Just för att komma upp. Rivstarta veckan. Och så för att ha en tydlig anledning att hålla koll på nyhetsflödet. Idag bestod panelen av mig, Mange Hellberg och Berivan Mohammed. Dagens ämnen var hockey, (eller snarare det faktum att Örnsköldsvik och Timrå kommun satsar ett gäng miljoner på elitseriehockey), talangprogram som X-factor och sist pratade vi om metadon. Jag trodde att programmet skulle finnas att lyssna på här men det har inte kommit upp än, kanske senare idag.
Jag tyckte hur som helst att:
Det är helt okej att kommunerna satsar pengar på hockeyn, utifrån devisen att folket behöver bröd och skådespel. Men att det finns en rad andra kulturyttringar som också behöver stöttning. Alla gillar inte hockey.
Jag är kluven inför talangtävlingarna och skäms för att jag skrattar åt dem som gör bort sig.
Metadon bör vara tillgängligt för alla och pengar är ett extremt dåligt argument för att hindra folk från att få delta i metadonprogrammet, vilket är fallet i Västernorrland. Däremot är jag inte helt säker på att metadon är det bästa sättet att hantera sitt missbruk. Beroendesjukdomen bör tas itu med på andra sätt, inte bara hållas i schack.
Jag gruvade mig lite innan, kände mig osäker på om jag skulle ha något att säga överhuvudtaget om de här ämnena, men väl på plats var det oväntat roligt och tiden gick alldeles för fort. Ser redan fram emot nästa måndag, den tidiga timmen till trots.

Uppdaterat: Man kan lyssna här, en kvart in ungefär, efter Ekot. Och sedan fortsätter det här, efter de lokala nyheterna.

det började med brevvänner

Jag var ett ganska ensamt barn. Inte överdrivet alls, jag hade enstaka, framförallt tillfälliga vänner i perioder. Vänner som jag kände mig trygg med, och kunde vara mig själv tillsammans med. Men jag kände mig ofta annorlunda och missförstådd. Inte minst kände jag att jag inte riktigt förstod andra jämnåriga.
Jag var det där barnet som oftast gick direkt hem från skolan, och ägnade mig åt mina böcker, mina ritböcker och mina skrivböcker.

Människor intresserade mig. Men jag tror att jag hellre hörde deras historier än lekte med dem. Jag föredrog alltid att prata, framför att göra saker. Än idag har jag svårt att föreställa mig vad som kan slå en helkväll med riktigt bra snack med smarta och intressanta människor.

För att stilla min nyfikenhet och få tillgång till fler människor att utforska än dem i min närmaste omgivning satte jag in en brevvänsannons i en tidning, och jag svarade också på mängder av sådana, och lärde mig därmed snabbt att jag var tvungen att skriva minst tio brev till olika personer för att få svar av åtminstone en av dem.

Jag började skriva brev. När jag var i tioårsåldern var dagens höjdpunkt att komma hem från skolan och vittja brevlådan, för att se vilka som svarat. Bäst var naturligtvis de långa breven, de som hade ett verkligt innehåll och inte endast innehöll artighetsfraser på vackert brevpapper. Jag läste brev, och jag skrev. Redan där någonstans började jag älska att skriva för en mottagare. Skriva för att bli läst, om så bara av en enda människa – mottagaren av mitt brev.

Jag skaffade brevvänner i alla åldrar, och olika sorters människor. Särskilt minns jag Åke, en äldre herre till vilken jag skrev och berättade om mitt liv, mina katter, min syster och skolan. Han i sin tur berättade om sitt liv, om att vara gammal, och han skickade presenter. Plötsligt en dag kom ett brev där han kort meddelande att vi måste avbryta vår brevväxling. Jag förstod aldrig riktigt varför.
En annan person som stack ut var Kristina. Hon var missionär i Bolivia, och hennes berättelser var som på riktigt. De handlade om riktiga saker, och jag lärde mig massor av henne. Jag började också engagera mig i hennes jobb och eftersom min egen dröm var att bli missionär planerade jag också att resa till henne, för att praktisera. Eller hälsa på. Resan dit var dyr, jag fick aldrig ihop tillräckligt mycket pengar. En dag, när en översvämning drabbat området där hon bodde, skickade jag alla pengar jag fått ihop till henne, till hjälp åt en familj som blivit hemlös.
Vi tappade kontakten efter en tid, sådär som man gör när saker rinner ut i sanden. När jag födde mitt första barn och efteråt fick en lapp med uppgifter om längd, vikt och klockslag tyckte jag att jag kände igen handstilen – och visst var det hon, Kristina, som varit min barnmorska.

Men nu gick jag händelserna i förväg. Kristina var inte den enda missionären jag brevväxlade med. Jag lockades av utomlands. Andra länder. Jag var nyfiken och vetgirig och hade en tid flera brevvänner som var missionärsbarn. Då föddes min tanke att dessa barn behövde en plattform för kontakt med varandra. Internet fanns ju inte, men jag fanns. Och min pappas tryckeri. Så jag gjorde en tidning, bildade en ”klubb”, och bjöd in mina brevvänner. Inte endast missionärsbarnen. Alla fick vara med och bidra. Skicka texter och bilder, berätta om sina liv, länderna de bodde i och vardagen. Jag redigerade ihop och tryckte upp en tidning som sedan skickades till brevvänner i fyra världsdelar. Kopplade ihop dem med varandra. Såklart rann även det projektet ut i sanden, av orsaker som vanligtvis får projekt att rinna ut i sanden. Jag var något mer engagerad än de flesta andra, och tröttnade så småningom på att tjata om material, och göra allt själv. Kanske minns jag fel, men det är så jag minns det.

Jag fortsatte att skriva. Och att berätta andra människors berättelser. Som journalist på Sundsvalls Tidning älskade jag mitt jobb som redaktör för en avdelning som hette Insikten bäst. Det var en avdelning som behandlade livsåskådningsfrågor, relationer och andra ämnen som kanske inte var den hårdaste skjutjärnsjournalistiken, men jag hade mycket plats i tidningen och jag fick låta andra människor berätta sina historier, och tala till punkt. Jag fick bidra till ökad förståelse för människor som inte är som andra, eller för samhällsyttringar som skiljer sig från normen. Den avdelningen lades ner och ända sedan dess har jag längtat efter att få berätta, och låta andra berätta.

Jag har använt min blogg som plattform för att öka förståelse. För att krossa tabun och ifrågasätta normer. Jag har använt den för att lära mig mer om omvärlden. Mest har jag nog lärt mig om mig själv, men det kanske ska vara så. Jag har älskat att jag i bloggen till skillnad från i de flesta redaktionella sammanhang har kunnat vara personlig. Mig själv. Att jag inte haft några formkrav. Och att jag har fått direkt respons på nästan allt jag skriver. Att jag blivit tillrättavisad, uppmuntrad, ifrågasatt och att mina läsare lärt mig något nytt i samband med nästan varje enskild bloggpost.

Genom min blogg har jag också lärt känna andra människor som vill ungefär samma fast lite annorlunda. Och via dem har jag hamnat på först Jaiku och senare Twitter, och nu har jag äntligen träffat några människor som vill gå ett steg längre, och tillsammans försöka bygga en plattform där människor tillsammans skapar relevans. Berättar sina historier, sätter dem i sammanhang, och delar med sig av sin kunskap.
Enligt exakt samma princip som jag skapade min första tidning när jag var tolv år, fast på internet, och för en större publik, vilket också ger extremt mycket större möjligheter att med hjälp av den skapa innehåll.

Redan i tisdags berättade jag om min medverkan på sajten Ajour.
En sajt som jag är med och startar tillsammans med Emanuel, Jack, Johan, Thord Daniel, Damon och Malin.
Det innebär att jag flyttar större delen av mitt bloggande dit. Fortfarande kommer vissa väldigt privata saker att hamna här, men om du vill fortsätta följa mig och mina skriverier rekommenderar jag dig att hålla koll på Ajour som kommer att vara min huvudsakliga hemvist på nätet från och med måndag.

#ajour


foto: Martin Ridne

Igår berättade Emanuel om den där nya grejen.
Ajour.
Jag är en av de sju som tillsammans ska försöka oss på att göra något nytt.

I så många år har jag varit en tyckare. Jag har pratat. Massor. Mycket snack men väldigt liten verkstad. Jag har utbildat, missionerat, recenserat och debatterat media i allmänhet och framtidens journalistik i synnerhet. Utan att själv göra skillnad.

Därför ser jag nu väldigt mycket fram emot att få en verkstad. Att få pröva mina egna idéer, dem som jag uppmanat andra att testa. Att få göra journalistik på ett sätt som jag tror fungerar, även om den i vissa delar kan uppfattas som kontroversiell.

Jag tror inte på hundra procent objektivitet. Jag tror till och med att journalister kan öka sin trovärdighet om de är öppna med egna ställningstaganden.
Jag tror också väldigt mycket på crowdsourcing. Jag tror på läsarkontakt. Jag tror på att tillsammans gräva och försöka komma fram till något som närmar sig sanning.
Jag tror på personliga avsändare, jag tror på berättelsen och jag tror på att våga testa saker, göra fel och göra om.

Jag hoppas att du vill vara med och skapa framtidens journalistik, tillsammans med mig, Emanuel och fem smarta personer till som snart kommer att presentera sig själva.

Vi ses på måndag.

Uppdaterat: Jack Werner är medlem nummer tre i Ajour.