284

Jag tycker att resultatet av min lilla poll är rätt intressant. Det kan ju inte på något vis ses som vägledande eller som något tvärsnitt av befolkningen, även om vissa delar verkar stämma in på seriösa opinionsundersökningar. Som att KD och Centerpartiet hänger löst. Det gläder mig mycket att så få personer har valt att rösta på KD. Sedan önskar jag att SD hängde lika löst som det ser ut i min omröstning, men så är tyvärr inte fallet.
Anmärkningsvärt: Vänsterpartiet är största partiet! Jag hade ingen aning om att så många i min bekantskapskrets var vänster. Ingen aning.
Jag är inte lika förvånad över att så många röstat på Miljöpartiet, det visste jag nog att många jag känner drar ditåt. Har även släktingar som är engagerade miljöpartister. Nu är det väl inte bara människor jag känner som röstat, jag har många followers på Twitter som jag inte alls känner, och jag tror att SD-rösterna till exempel kommit därifrån.
Men jag trodde nog att jag omgav mig med framförallt liberaler. Har fått klart för mig att flera av dem som röstade ”annat” skulle rösta Pirat, och det får väl sägas vara liberalt. Sedan vet man ju inte, hur röstar en liberal i Sverige idag? Det finns ju inget riktigt liberalt parti, utom möjligen Piratpartiet.
För två år sedan gjorde jag en liknande poll på själva valdagen. Det var betydligt fler som röstade, och resultatet blev också väldigt annorlunda. Miljöpartiet var störst, och KD fick oväntat många röster.

ibland måste man göra fel för att göra rätt

Under dagens presskonferens med Johan Persson och Martin Schibbye kommenterades det såklart en hel del på Twitter. Somliga tycker att det var dumt av dem att åka dit till att börja med, andra hävdar att de ju bröt mot lagen och får skylla sig själva. En del raljerar om självgoda journalister som kräver specialbehandling för att de är journalister.

Jag kan förstå att bortskämda svenskar (bortskämda med demokrati och yttrandefrihet) som inte ägnar så mycket tid åt nyhetskonsumtion har en skev bild av vad en journalist är. Därför vill jag påminna om något som kallas pressfrihet, som anses vara något extremt viktigt i ett demokratiskt samhälle, eftersom journalisters arbete handlar om att avslöja oegentligheter och missförhållanden, att granska makthavare och stå på medborgarens sida gentemot makten. Och förhoppningsvis lyckas göra skillnad.

I en diktatur är det tvärtom, där styrs pressen av regimen, och medborgarna blir lurade då de läser tidningar eller tittar på teve. Journalister i diktaturer lever inte sällan i ständig livsfara. Därför är pressfrihet viktigt. Därför bör journalister ibland ”särbehandlas”, inte för att de är journalister i största allmänhet, men för att de är ute på uppdrag som syftar till att granska makten.

Det var precis det Martin Schibbye och Johan Persson gjorde i Ogaden.

Var det dumt av dem?
Ur ett strikt privat perspektiv kanske det var dumt att ta de risker de gjorde när de tog sig in där, men framförallt var det modigt. Mod och dumhet gränsar ofta till varandra.
Oavsett så åkte de till ett område som ingen journalist hittills rapporterat ifrån. De tänkte berätta något som ingen annan har berättat. Det är journalistik.

Bröt de mot lagen?
Ja. De tog sig in i Ogaden utan tillstånd. Men. Ibland måste man göra fel för att göra rätt.
Det skulle ha varit omöjligt för en journalist att ta sig in i Ogaden lagligt. Så de övervägde att ta den här risken, att göra det här lagbrottet, för att ändå kunna berätta sin historia.
När man bryter mot lagen kanske man måste vara beredd att ta konsekvenserna. Och nu kan det väl ändå sägas att Martin Schibbye och Johan Persson gjort just det.

Så varför detta engagemang för att få hem dem i förtid?
Därför att det inte är rimligt att acceptera lagar som bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Därför att journalister måste kunna verka fritt, var som helst på jorden, utan att riskera sina liv. Tyvärr är det alldeles för många journalister som varje år dödas i tjänsten, i strider eller i fängelser. Därför måste Sverige och andra demokratiska länder agera kraftfullt internationellt för att stå upp för press- och yttrandefrihet, och göra allt som är möjligt för att skydda dem som vågar granska.
Dessutom har det visat sig att bevisen mot Martin och Johan var manipulerade och jag tror att de flesta håller med om att den sortens rättsröta är betydligt allvarligare än att olagligt ta sig över en gräns.

I nazityskland var det förbjudet att hjälpa judar. Det fanns de som trotsade det förbudet och tog stora personliga risker. Ni som tycker att Martin och Johan får skylla sig själva, tycker ni det om dom som avrättades i utrotningsläger för att ha satt sig upp mot nazisterna också?
(Och nej, jag jämför inte Schibbye/Persson med judarna. Jag jämför en totalitär stat och dess förtryck av människor med en annan. Vem skulle idag döma den journalist som då hade försökt avslöja vad som hände i tyskarnas läger?)

Detta är vad Amnesty International jobbar med varenda dag, året om. Att uppmärksamma och försöka hjälpa personer som brutit mot eller påstås ha brutit mot ett lands lagar, genom att uttrycka en åsikt, kritisera makten eller kanske bara göra ett konstverk, ett musikstycke eller en bok. Yttrandefrihet är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna, och det är precis vad det här handlar om. Ni som tror att yttrandefrihet handlar om vem som får säga vad i Aftonbladets kommentarsfält är ganska så världsfrånvända.

Med det sagt – välkomna hem, Johan och Martin! Ni är årets hjältar i min värld. Kan inte riktigt med ord uttrycka min beundran för er, så jag lånar några av Johan Hilton:

Jag kan också rekommendera läsning av Axel Andén som sammanfattat presskonferensen med Martin och Johan, med betoning på delarna om pressfriheten.
Här skriver Johan Ripås om hur avslöjandet om det fejkade bevismaterialet kom till.

Uppdaterat: Naturligtvis tycker jag också att ni ska se hela presskonferensen med Johan och Martin, där de själva förklarar det jag försöker göra i det här inlägget. Bland annat säger Martin att det faktum att UD avrått från att resa till det aktuella området snarare är ett incitament att åka dit. Och Johan säger att det är hans uppgift som journalist att bryta mot lagar som strider mot mänskliga rättigheter.
Anders Lindberg skriver också bra i Aftonbladet. ”Johan Persson och Martin Schibbye har suttit 14 månader i etiopiskt fängelse för att de gjorde sitt jobb. Att en diktatur som systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter inte vill bli granskad är inget som ska respekteras.”

herlitz hen-förbud

Läser i Dagens Media att Gunilla Herlitz inför förbud mot användande av ordet ”hen” i Dagens Nyheter. Det är häpnadsväckande av framför allt två anledningar:

Hennes eget argument är att det kan uppfattas som ett queerpolitiskt ställningstagande. Jag skulle önska att hon hade utvecklat det, för jag upplever det snarare som motsatsen. Att det är ett politiskt ställningstagande att förbjuda ordet. Både i ett queerpolitiskt perspektiv men även om man ser till exempelvis yttrandefrihet. Ord kan och bör inte förbjudas. Visserligen kan man som tidningschef fatta beslut om språkliga riktlinjer som har att göra med korrekthet och ibland estetik, men att förbjuda enskilda ord på grund av den eventuella laddning de innehåller? I så fall bör alla värdeladdade ord förbjudas i objektiva artiklar, och det hör ni ju själva hur dumt det låter. Vad gäller queerperspektivet handlar det om respekt för eventuella individer som identifierar sig och vill bli omskrivna som hen, även om det är ett mindre vanligt användningsområde för ordet.

För nästa anledning till att jag häpnar över detta är det faktum att Herlitz alltså uppenbarligen ogillar språkutveckling av sorten som förenklar språket. Det är enklare att skriva och läsa meningen ”Kanske hen kan göra så” än ”Kanske han eller hon kan göra så”, alternativt ”Kanske han/hon kan göra så”.
Annars finns följande klockrena exempel på där ordet hen hade varit förträffligt att använda:

Uppdatering: Det är ofta TT som sätter normen för språket i svenska tidningar, och de säger så här angående ordet hen:

Uppdatering: Nu är förvirringen total. Enligt Resumé är hela artikeln i Dagens Media en missuppfattning. Något hen-förbud finns inte på DN. Så här säger några andra mediechefer om ordet hen.

tio år idag

Vad gjorde du idag för tio år sedan?
Jag minns inte. Jag har ärligt talat inte en aning om vad jag gjorde just idag för tio år sedan. Vad jag vet är att det känns som ett helt liv sedan. Så mycket har hänt. Mina barn har gått från att vara små barn till att vara nästan vuxna självständiga människor. Min vardag idag påminner inte mycket om min vardag för tio år sedan.
Jag har bytt jobb, liv, matvanor och en hel del annat. Jag har massor av nya vänner, nya sammanhang, jag har varit med om så mycket de senaste tio åren att det räcker för ett helt liv, nästan.

Dawit Isaak minns. Om han lever. Vi vet faktiskt inte alls hur han har det idag.
Det var den här dagen, för exakt tio år sedan, som han togs tillfånga och kastades i fängelse, för sitt engagemang för demokrati och pressfrihet i Eritrea. Han har ännu inte, tio år senare, fått en rättegång.

Inte mycket görs för att få honom fri.

Inte ens vårt lands utrikesminister Carl Bildt, tillika en av världens mer framträdande diplomater det senaste decenniet, har lyckats komma ett steg närmare en lösning.
Och i dagsläget är det högst tvivelaktigt om han någonsin kommer att lyfta ett finger för Isaak, i ljuset av den mycket pinsamma situationen kring de båda journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, vars situation mest liknar ett Moment 22.

Vad har jag gjort?
Det lilla jag kan. Skrivit under så många listor och upprop att jag tappat räkningen.
Här kan du också skriva under.
Jag har försökt uppmärksamma Dawit Isaaks situation genom att blogga, berätta och även delta i en manifestation som hölls i Kulturhuset i Stockholm, för mer än två år sedan.
Jag brukar delta i fredagsdemonstrationerna som hålls varje vecka på Twitter.

Men efter så många år, så lång tid, så många namnunderskrifter och blogginlägg är det lätt att känna sig fruktansvärt uppgiven, då inget händer. När ingenting tyder på att någon som verkligen kan gör något för att få ut Dawit Isaak, eller Schibbye och Persson.

Jag erkänner. Jag bryr mig inte mindre. Men jag känner mig maktlös. Därför har jag tappat stinget.

Även detta: Jag är personligen så in i helvete besviken på Sverige. På Carl Bildt. På vår regering.
Kom igår hem från Sydafrika där många människor fortfarande minns vårt lands engagemang mot Apartheid. Men stoltheten jag önskat att jag känt fastnade i halsen när jag tänker på hur vårt engagemang i omvärlden, för demokrati och pressfrihet, ser ut i realiteten idag.

Jag är inte konservativ, jag tänker inte att allt var bättre förr. Men en sak vill jag ha tillbaks – och det är de värderingar och den handlingskraft mot orättvisor, för demokrati, som jag upplever en gång fanns. Det Sverige jag var så stolt över att bo och leva i.
Jag vill ha politiker med handlingskraft.
Demokrati är inte en självklarhet. Man måste slåss för den varje dag, i hela världen.

(bilden är tagen av Axel Andén när vi demonstrerade mot The Secrecy Bill i Kapstaden i lördags)

Det är bara det är att jag ensam är så liten och kan inte göra mycket.
Mer än att än en gång länka till sajten för Dawit Isaak, och hoppas att om några fler blir medvetna om hans utsatthet, så kanske vi kan sätta lite större press på dem som har verklig makt att göra något.

glöm inte bjästa

Det har varit en vidrig dag detta. Inte för att Assange gripits. Det var väntat, och bara en tidsfråga när det skulle ske. Men resten. Både Mastercard och Visa följer Paypal – allt för att försvåra för Wikileaks. Man försvårar dessutom för Wikileaks att ta emot post. Det är inte slut där, Emma skriver mer och jag håller med henne – nu är jag rädd på riktigt.

Vad som också skrämmer mig är hur många som mitt i denna vansinniga, omfattande attack mot yttrandefriheten väljer att fokusera på gripandet av Assange och ”kräver rättvisa”. Han är misstänkt för våldtäkt i Sverige och då måste rättvisan ha sin gång. Skulle det bli fråga om andra anklagelser och konspirationerna om CIA besannas – då är det dags att protestera. Men det är inte idag. Idag måste vi stå upp för annat, som våra grundläggande demokratiska rättigheter.

Världen är så full av riktigt små människor. Dit hör ett gäng diplomater och ministrar, makthavare på alla nivåer i hela världen. Men till de små människorna hör också de som använder Wikileaks som ursäkt för att få bete sig mot målsägarna i våldtäktsfallet så som Bjästa uppförde sig mot Linnéa.

Precis som jag skrev då, när Bjästafallet var aktuellt – jag är inte förvånad. Tyvärr är vi inte bättre än så, vi människor. Det är inte första gången det händer, och – tyvärr – knappast heller den sista. Vad är det som gör det så svårt för vissa att lära av sina, eller andras misstag? Hur svårt kan det vara att stanna till, tänka efter, och kanske åtminstone hålla käft ibland? Innan man riktigt vet vad som hänt.

Och vad är det som gör det så svårt för vissa att förstå att det inte behöver finnas någon motsättning mellan att vara rasande intelligent och göra ett svinbra jobb, att kanske vara supertrevlig och charmig, och samtidigt vara ett svin rent privat?

Snälla, försök att tänka två tankar samtidigt. Försök att tänka på Bjästa. Och försök att förstå att det aldrig handlade om Bjästa, utan om människor vilka som helst. Sådana som du och jag.

Hos Henrik Alexandersson hittar jag detta skämt. Som tyvärr inte är något skämt.

#assange gripen

Julian Assange har gripits av brittisk polis. Detta efter att han själv överlämnat sig till polisen.

Anledningen är enligt uppgift de våldtäktsanklagelser som riktats mot honom i Sverige. Jag hoppas verkligen det, och att inte Hillary Clinton har ett finger med i spelet. (man får önska, det får man)
I så fall bör Assange utlämnas till Sverige och inte till USA, som det nu spekuleras i om att han kommer att göra.
Det är väldigt viktigt att i det här läget inte blanda ihop personen Julian Assange och hans privata förehavanden med Wikileaks viktiga roll.

Jag hoppas också att medierna inser allvaret i de försök som görs att tysta Wikileaks, jag måste tro att alla journalister ställer sig enade för kampen för yttrandefrihet.
Björn Hedensjö, Axel Andén och Karin Pettersson säger det bäst.

Demokrati är ingen naturlag. Vi måste stå upp och slåss för den. Varje dag.

om arkelsten och gråtbilden

Jag har inte engagerat mig i frågan om gråtbilden på Arkelsten, helt enkelt för att jag inte tycker att det är någon big deal. Men Judit Burda ville häromdagen ha min syn på saken, på Twitter. Helt kort sa jag att jag inte är jätteupprörd, och senare länkade jag till den här texten av Britta Svensson, som jag tycker är bra.
Burda ifrågasätter varför, och sedan skriver hon en lång bloggpost där hon bland annat påstår att jag ska ha sagt att jag tycker att bildpubliceringen är nödvändig, varför jag ändå vill utveckla mitt resonemang.

Jag har aldrig sagt att publiceringen är nödvändig.
Jag har sagt att smygtagna bilder ibland måste få användas, beroende på sammanhang.
Jag har sagt att jag inte är jätteupprörd över publiceringen av bilden på en gråtande Arkelsten, tagen genom ett fönster.

Judit Burda talar om dålig pressetik, och att Mattsson borde göra en pudel. Hon börjar också snacka om att inga journalister vågar kritisera för att de är rädda om sina jobb. Hon säger mer eller mindre direkt att jag inte vågar kritisera eftersom jag är frilans och måste hålla mig väl med potentiella uppdragsgivare.
Oj säger jag bara. Jag borde kanske bli en bättre rövslickare, men fixar inte riktigt sånt.

Jag har två väldigt enkla argument för varför publiceringen av bilden inte är någon big deal.

1. Vad gäller pressetik så handlar det om att i varje enskild publicering fundera över de eventuella konsekvenser den kan få för människor. I det här fallet Sofia Arkelsten.
Och grejen är att jag kan inte se att bilden där hon sitter på kontoret och gråter skulle kunna orsaka några negativa konsekvenser för henne. Det är inte en bild som på något sätt skämmer ut henne rent personligt, det är inte en bild som kan göra slut på hennes politiska karriär, det är inte en bild som på något sätt kan orsaka henne någon anmärkningsvärd publicitetsskada. Det är vad ansvarig utgivare har att fundera på innan denne väljer att publicera. Och i det här fallet finns inget pressetiskt argument som talar mot publicering av bilden.

(Det finns dock frågetecken kring hur bilden är tagen, i smyg med teleobjektiv, men det finns situationer då den arbetsmetoden kan vara till och med nödvändig för att avslöja svåra oegentligheter, även om så inte är fallet med Arkelsten. Men med tanke på bildens karaktär, hur oskyldig den är, kan jag inte även om jag försökte bli särskilt upprörd.)

2. Arkelsten är i det här fallet inte en privatperson. Hon är en del av makten. Och som sådan får hon räkna med mer exponering än andra.

Naturligtvis finns en tredje aspekt. Den om vad bilden tillför. Är den intressant för allmänheten? Här är jag inte helt övertygad. Men jag skulle kunna räkna upp hur många exempel som helst på publiceringar som inte har något som helst värde för allmänheten utan att för den skull vara oetiska.

Britta Svensson säger det så bra, argumenten för varför bilden ändå kanske tillför något. Inte på ett sätt som gör publiceringen nödvändig, men väl försvarbar.

Annan intressant aspekt: Emanuel Karlsten kommenterar reaktionerna. De är få, och debatten förs av ett fåtal personer på Twitter.

Thomas Mattsson själv skriver här.
Paul Ronge är kritisk.

dag fyra – röstade du på sverigedemokraterna?

Enligt min lilla valundersökning är det åtminstone 18 SD-röstare som läser här. Jag är uppriktigt nyfiken. Jag vill inte bara läsa en massa analyser om vilka SD-väljarna är. Jag vill höra direkt från dig varför du valde att lägga din röst på ett parti som vill spola tillbaks tiden till 30-talet, jag vill höra dina egna argument för varför du tycker att Sverige behöver ett parti som vill sänka straffmyndighetsåldern till tolv år, jag vill veta vad det är som lockar med ett parti som tycker att vissa människor är bättre än andra, som tycker att homosexualitet är en sjukdom och som inte vill ha religionsfrihet.

Svara här. Berätta för mig. Jag kommer troligen inte att hålla med om argumenten, men jag vill höra dem, för att försöka förstå. Och jag ber er och andra som vill kommentera eller argumentera emot att hålla en sansad ton. Jag vill inte fylla kommentarsfältet med hat, jag söker en vilja till ömsesidig förståelse. För lika mycket som jag vill förstå varför somliga valde Sverigedemokraterna, vill jag att du som gjorde det ska försöka förstå varför jag och andra tycker så illa om deras politik.

Ni som skriver måste självklart hålla er inom lagens ramar. Jag vill inte ha några påhopp vare sig på person eller grupp. Det går bra att vara anonym men du måste lämna en fungerande mejladress, som bara jag ser och lovar att inte lämna ut till någon utomstående.

succé för sociala medier i valrörelsen

Jag har själv dömt ut partiernas engagemang i sociala medier, mer än en gång. Jag tar inte tillbaks det.
Men sociala medier handlar inte om att organisationer, företag, partier eller medier ska basunera ut ett budskap (så som de oftast använder dem).

Sociala medier handlar om användaren. Nätmedborgaren. Du och jag och alla andra som använder internet i vår vardag. Det handlar om vårt engagemang. Från de politiska partiernas sida handlar det om att uppmuntra engagemang och bjuda in till samtal och inspirera ambassadörer att sprida ordet.

Även om ambassadörerna kanske inte fått så mycket feedback eller pepp från partiledare (Gudrun Schyman undantaget) så finns dom. Ambassadörerna. Och det kan till och med vara så att väljarna, de enskilda små människorna som genom samtal med sina vänner på nätet kommer att avgöra valet.

Aldrig tidigare har så många i min närhet avslöjat vad de röstar på. Aldrig tidigare har jag sett ett så stort engagemang för både sakfrågor och ideologiska diskussioner, som jag sett den sista veckan på Facebook. Hos nära nog alla mina vänner pågår politiska diskussioner, och kampanjande för den eller dem man hoppas ska ta plats i riksdag och regering efter valet.

Vissa samtal har inte varit uttryckligen partipolitiska, andra har inte varit det från början men senare blivit det, så som Sveket, berättelsen om den sjuka mamman som tog sig hela vägen från en liten blogg med en handfull besökare till slutdebatten i SVT och Washington Post.

Av de fyra miljoner svenskar som finns på Facebook finns knappast något som helt missat valrörelsen, alla har på ett eller annat sätt genom sina vänner i flödet tagit del av argument för och emot, och åtskilliga har också deltagit i samtal där de fått stöta och blöta sina egna argument och övertygelser.
Ett av oräkneliga exempel är sonen som ställde frågan om varför låg -och medelinkomsttagare kunde överväga att rösta på alliansen. Tråden blev 37 kommentarer lång, med argument, nya frågor och några klara svar, från i första hand jämnåriga förstagångsväljare.

Jag kan inte minnas att jag som förstagångsväljare deltog i något enda samtal någonstans som var så öppet, rakt men i respekt för andras uppfattningar som den tråden. Jag hade inte tillgång till eller möjlighet att stöta och blöta mina egna argument och möjligt är att jag skulle ha röstat annorlunda i mitt första val om jag haft tillgång till den information som finns på nätet idag.
Precis som jag tror att väldigt många fattat dagens valbeslut utifrån information, samtal och propaganda i de sociala medierna.

På ett sätt önskar jag nästan att partierna fortsätter hålla sig borta, så att den politiska diskussionen på nätet fortsätter kretsa kring vad det faktiskt handlar om – den enskilda människans vardag. Den dag partierna förstår att fullt ut utnyttja nätet för valrörelsen är jag lite rädd att de tar över och att de små människornas hjärtefrågor körs över, och de delvis lågmälda samtalen om ideologi drunknar i kampanjer och likriktning styrd av de resursstarka partierna.

Fredrik Wass har också skrivit bra om ämnet.

jag gillar olika

Gilla på Facebook.
Visa att du gillar olika.
Kändisar som gillar olika.

Du som har rösträtt – rösta, nästan på vad som helst, men våga inte strunta i att använda din demokratiska rättighet – uppfylla din plikt. Om inte annat för deras skull som inte räknas.