knäpp upp offerkoftan – #prataomdet

Det pågår väldigt många parallella diskussioner just nu, på temat #prataomdet.
Jag följer många av dem på avstånd, läser bloggar och kollar twitterflödet, men har inte riktigt hunnit med att själv prata.

En reflektion jag har är den om offer och förövare. Och att detta samtal inte handlar alls bara om det. Visst – det finns offer, och det finns förövare.
Men är man ett offer för en förövare om man inte ens försökt säga nej?
Eller är man ett offer för sin egen taskiga självkänsla?
Är man en förövare om ingen har sagt ifrån, om man inte har en aning om att man gör något som sårar?

Jag tänker att meningen med att #prataomdet inte är att krysta fram en mängd offer och förövare. Inte att utmåla alla kvinnor som potentiella offer och alla män till förövare. Däremot att hjälpa till att knäppa upp offerkoftor, och att få förövare att våga se sin egen roll. Att försöka hitta ett språk för att tala om dessa saker just för att slippa offer och förövare.
Det är nämligen först när man blir medveten om problemen och kan sätta ord på dem som man på allvar kan börja göra något åt dem.

Vi måste också ha klart för oss att alla är olika. Det en upplever som ett grovt övergrepp rycker en annan på axlarna åt. Det någon tycker är vardag är för en annan det värsta av det värsta, allt beroende på vad vi har i våra bagage.
Samma handling kan alltså upplevas kränkande av någon och inte som ett problem alls av en annan. Detta är viktigt. Och ingen, absolut ingen människa, kan läsa en annan människas tankar. Därför måste vi #prataomdet.

Egentligen är det ganska enkelt. En person ska kunna säga till en annan att ”jag vill inte ligga just nu”, utan att den andre blir sårad eller tar åt sig personligt.
Man ska kunna ta ett nej utan att ta på sig försvarsattityden, eller bli sårad och ge den andre dåligt samvete. Man ska kunna berätta att man kände obehag i en specifik situation utan att den andre nödvändigtvis ska behöva känna sig som en lurk.

Ingen blir hjälpt av offermentalitet. Men vi måste skilja på det och på att verkligen vara offer för någon annans felaktiga handlingar och disrespekt. Att börja prata om offermentalitet som en ”dålig egenskap” är en härskarteknik som ofta används mot människor som är verkligt utsatta. Det är alltså inte vad jag är ute efter här.

Men jag tror att bästa sättet att ta av offerkoftan och inte hemfalla åt bitterhet är just att #prataomdet. Och förutsättningen för det är att någon lyssnar och att man blir tagen på allvar. Den som vågar berätta och som möts av ignorans eller skepsism (och anklagelser om att ha offermentalitet) blir dubbelt utsatt, medan den som blir trodd och uppmuntrad att stå på sig blir starkare och på sikt kan ta sig ur offerrollen och även slipper bitterheten.

På samma sätt som den som gjort fel och galet mot en annan måste mötas med respekt när den erkänner. Den som gjort en annan illa måste också ha en chans att gå vidare, och förändras. Att hemfalla åt elaka tillmälen och stämpla någon som skitstövel eller svin för att de någon gång (eller upprepade) gått över gränsen är ickekonstruktivt. Även förövaren behöver uppmuntras att gå vidare, och våga förändring. Dock lämpligast av någon annan än offret.

Det är nämligen minst lika svårt om inte svårare att bekänna att man är en förövare.
Eftersom första steget mot förändring ofta är bekännelsen är det viktigt att vi också ser förövare som människor, som har sina skäl. Sina ryggsäckar, och sin egen taskiga självkänsla att brottas med.
Och för att våga bekänna behövs att någon lyssnar. Tar på allvar utan att döma ut.

Vi måste bli bättre på att #prataomdet. Och minst lika viktigt är att lyssna.

Anna Troberg skriver läsvärt på temat. (vill bara påpeka att nätverket bildades innan det blev stort på Twitter, inte som en följd av diskussionerna som exploderade i torsdags)

Prata om det du också.
Prataomdet.se
Prataomdet på Twitter.
Prataomdet på Facebook.

#talkaboutit

When you desire and long for, and finally meet, and it’s just the two of you. When the clothes come off and the snogging is turned into steamy sex. When you´ve reached the silent agreement to shag yourselves senseless.
Then suddenly it doesn’t feel right anymore.
Someone pokes a finger in the wrong hole. Makes it hurt. Wants you to talk dirty although it makes you feel uncomfortable. Someone sulks over having to use a condom.
When the magic is broken.

Then there are many of us who are afraid to talk about it. Who don’t say no. Who feels guilty, reminding ourselves that we actually went along with it from the start and now it is too late to pull out.
Or you say “no”, but the “no” isn’t taken seriously. So you bite your lip. Perhaps you try faking an orgasm to get it over with. Perhaps you forget about it the day after, perhaps you feel filthy, humiliated and full of guilt, since it was your own responsibility to express what you agreed upon.

To #Talkaboutit.
We do it now. Talk. On Twitter. And in the blog. And in many other places on internet. There is no obligation to express yourself in public. But you are more than welcome to do so. Spread the word. Most important is that you dare to when you are there, in an awkward situation. That you choose the short-term discomfort in order to avoid the long-term feeling of having been abused.
The shame of not drawing a clear line, eating away at you.


Flattr this

#prataomdet

När man åtrår. Längtat. Och äntligen ses på tu man hand, kläderna åker av och hångel övergår i svettig sex. När man ingått en ordlös överenskommelse att nu knullar vi skiten ur varandra.
Och så känns det plötsligt fel.
När någon petar in ett finger i fel hål. Gör något som gör ont. Vill att man ska flåsa snuskiga ord i örat fastän man är väldigt obekväm med det. Någon surar över kondomkrav. När magin bryts.

Då är det många som inte vågar prata om det.
Som inte säger ifrån. Som känner skuld, och tänker att man ändå gick med på det från början och att det är för sent att dra sig ur.

Eller så säger man nej men tas inte på allvar. Och biter ihop. Kanske försöker fejka en orgasm för att få det överstökat. Kanske man glömmer dagen efter, kanske känner man sig smutsig, kränkt och skuldtyngd, eftersom ansvaret är ens eget att tala om vad man vill.

Att #prataomdet.

Nu gör vi det. Pratar. På Twitter. Och i den här bloggen. Och på många andra ställen på internet. Du måste inte prata om det i det offentliga. Men du får väldigt gärna göra det. Sprida ordet. Viktigast är att du vågar när du är där. I den obekväma situationen. Att du väljer det kortsiktiga obehaget för att slippa den långsiktiga känslan av att ha blivit utnyttjad. Skammen över att du inte sa ifrån. Gnaget.


Flattr this

att ramla mellan stolarna

I hela livet har jag haft en känsla av att ramla mellan stolarna. Att vara på rätt plats vid fel tillfällen, att vara i ofas med omvärlden och aldrig riktigt vara fullt ut någonting som det går att sätta ord på.

Jag läser vad Elin Grelsson skriver i Expressen om Madonna och den unga generationen kvinnor som lärt sig självständighet, att inte nöja sig med vem som helst och att det är okej att ha sex av lust enbart och utan att vilja kärlek. Jag känner igen mig och jag känner inte igen mig. Inte så konstigt kanske. Jag är äldre än Elin, men Madonna slog igenom när jag var tonåring och inte för att jag tror att det var Madonna men jag har aldrig velat ha någon second best. I tonåren var jag alltid den som gjorde slut för att det inte var perfekt, för att jag saknade det lilla extra, den där känslan av fullkomlighet.

Ändå är jag galet romantisk. Som tolvåring läste jag Mitt Livs Novell och tantsnusk och jag vill fortfarande ha det där. Kärlek. Den romantiska villkorslösa kärleken.

Jag har aldrig haft några moraliska betänkligheter kring ett one night stand, men efter varje one night stand blir hålet större och större. Det där hålet i mig som jag vill fylla med något. Kärlek. Tvåsamhet. Tillit.
Sex är överskattat. Något alldeles grymt. Jag vill inte att någon ska ta i mig eller se mig naken, som inte älskar mig. Som inte älskar hela mig för att jag är jag och är redo att ta mig i handen och hoppa. Som alltid vill finnas där och som inte bangar för lite trassel, någon som liksom jag är hundra procent. Som vill satsa på mig. För att jag är jag och inte på grund av några illusioner om att jag är bättre eller snyggare eller något mer än någon annan. Någon som passar mig som hand i handske.

Jag har gjort mig själv till en asexuell och ganska asocial varelse. Jag och omständigheterna i mitt liv. För jag är hellre, mycket hellre, ensam än jag nöjer mig med second best. Och jag är ganska desillusionerad. Jag vet att det inte finns, det där som jag helst vill ha. Och jag vill inte ens drömma om det för drömmen i sig skapar besvikelse. Besvikelse över att inse att det inte finns.

Men det är sommar nu, och då blir jag kärlekskrank, och tänker ändå. Och det där hoppet vaknar till liv, jag vaknar till liv, och jag hatar det.

bodström slår huvet på spiken

Jag gillar avslutningen i den här postningen.

Som advokat har jag haft kvinnliga klienter, som utåt förklarat att de prostituerat sig. Men när man känner till deras bakgrund, där sexuella övergrepp i barndomen är vanliga, förstår man att det inte är en slump vilka som hamnar i prostitution.

Grejen är bara den, att dessa övergrepp, denna förstörda barndom, kan inte raderas, övergreppen kan inte göras ogjorda.
Jag har skrivit mer om det här.

Läs även andra bloggares åsikter om ,