det bidde ingen champix

Jag gav mig själv femtio dagar att mentalt förbereda mig på att sluta röka. Idag är det dag 27. 23 dagar kvar. Min plan var att denna vecka börja äta Champix. Jag har ett recept och tänkte hämta ut det i veckan. Men det var slut! Och restnoterat hos leverantören, vilket troligen betyder att jag ej kommer att hinna få medicinen i tid för att fullfölja planen att sluta om senast 23 dagar.

Jag har därför fattat beslutet att sluta utan hjälp av medicin. Sedan tidigare har jag bestämt att jag inte ska använda någon nikotinersättning, jag vill ju bli av med mitt beroende, inte bara cigaretterna. Och är övertygad om att risken för återfall är betydligt större om jag upprätthåller nikotinbegäret genom att tugga tuggummi eller klistra på mig plåster. Som för övrigt aldrig funkat förut. Min metod handlar helt och hållet om mental hjärntvätt. Att övertyga mig själv om att jag inte vill röka. Att jag inte går miste om ett skit. Att det är skönt att slippa röka. För det tror jag att det är. Och jag tror att det är bästa sättet att sluta, efter att ha läst boken av Allen Carr.

Igår upplevde jag för första gången följande: Jag hade slut på cigg, och det bekymrade mig inte särskilt. Jag åkte för att handla. I vanliga fall borde jag ha tänkt på cigaretter, eftersom jag varit utan i flera timmar. Men det gjorde jag inte! Inte förrän jag alldeles utanför Ica kände en pust rök från en person som stod och rökte kom jag ihåg att jag skulle köpa cigaretter också. Alla ni som röker eller har rökt förstår vad det här innebär. Jag har börjat släppa taget. Jag kan tänka på annat. Och istället för att bestämma mig för att avstå från en cigarett har det blivit mer och mer så att jag bestämmer mig för att röka en. Det, mina vänner, betyder att jag är på mycket god väg att sluta röka, och jag tvivlar inte på att jag om 23 dagar kommer att vara en ickerökare. En glad och stolt sådan.

sluta röka – hur går det?

Dag sjutton idag.
Många frågar mig hur det går. Jag har haft en dipp, eller rättare sagt – jag har haft huvudet fullt av så mycket annat att jag inte fokuserat så mycket på rökningen. Eftersom jag är en helhjärtad person, som har svårt att fokusera på flera saker samtidigt har jag för länge sedan insett att om jag ska lyckas sluta så måste jag gå in för det till hundra procent. Göra det till ett prioriterat projekt. Nu är ju livet inte riktigt så enkelt, det består av många delar och vissa av dem har tagit över den senaste veckan. Inte har det blivit särskilt mycket läsning i boken heller.

Betyder det att jag har gett upp?
Absolut inte. Jag har idag ringt och beställt tid hos läkare för att få recept på Champix, sådan slutarökamedicin. Jag har tagit en långpromenad i den vackra hösten, ett sätt för mig att samla tankarna och försöka hitta tillbaks till beslutsamheten att sluta röka. Det ger dessutom motivation att sluta för att få bättre kondis.
Jag har ungefär en månad på mig och det måste gå. Med hjälp av mental hjärntvätt, medicin och ett och annat hejarop från omgivningen ska jag lyckas. Tack till er som bryr er, frågar hur det går och delar med er av egna slutarökahistorier – det är faktiskt de som hjälper mest. Andra som berättar hur de gjorde, och hur bra det känns att ha slutat.

dag nio – nej jag har inte slutat röka

Somliga verkar tro att jag slutat röka. Men nej. Det har jag inte.
Jag ägnar mig åt femtio dagars mental förberedelse, så att jag om femtio dagar ska kunna sluta och veta varför och hur, förhoppningsvis en gång för alla.

För mig är det nödvändigt med denna mentala hjärntvätt av mig själv. Jag röker på som vanligt, men har fyllt i ett protokoll över när jag röker och hur jag känner när jag gör det, och det har visat sig att jag bara genom att tänka flitigt på att inte röka och försöka intala mig själv att jag inte röker har minskat konsumtionen nästan med hälften. Alltid något, även om rökavvänjaren som jag pratat med inte rekommenderade att trappa ner. Hans argument för det var att ifall man trappar ner för mycket, så att man kanske bara röker två-tre cigg om dagen, så blir dessa så viktiga att det blir ännu svårare att sluta än om man röker två paket om dagen. Jag förstår precis hur han menar, men tror att den minskning jag genomgått hittills utan att ha bestämt mig för att göra det, är precis lagom.

dag tre av femtio – stress och ångest

Igår var en bra dag i slutaröka-hänseende. Det var första dagen som jag förde protokoll, och jag vet inte om det berodde på protokollet eller något annat, men jag rökte betydligt mindre än vanligt, och kunde konstatera att de flesta cigaretterna var onödiga utifrån nivån på mitt sug, som jag antecknar för varje cigg. Insåg också att jag är mer röksugen på kvällarna än på dagen. Kanske rastlöshet, kanske annan anledning. Jag kände också efter när jag rökte. Typ, hur smakar det, hur känns det? Och det kändes dåligt. Visste jag ju redan, men det kändes sämre än vanligt. Ett tag på eftermiddagen kändes det faktiskt som om jag aldrig mer kommer att vilja eller behöva röka. Det var en skön känsla, och inte förknippad med någon separationsångest alls. Har haft sådana känslor förr men de försvinner ofta inom någon timme, så även igår. Men det är bra att anteckna och memorera den känslan, och vara medveten om att den kommer att bli starkare och ta över ju längre sedan det är jag rökte den sista ciggen.

Idag fortsätter jag att föra protokoll. Med helt annat resultat, för idag är en sådan dag när jag är stressad, när jag har lite ångest inför vissa saker i livet som jag i stunden ej kan göra mycket åt, och det är sådana gånger jag röker som värst i vanliga fall. Så även idag. Vad som är bra med protokollet är att jag fyller i känslan, och det blir väldigt tydligt att hur stressad jag än är, hur mycket jag än inbillar mig att en cigg ska lugna ner och få mig att må lite bättre, så gör den inte det. Det känns inte ett dugg bättre efter att ha rökt en cigg. Det ska jag memorera, viktig insikt tycker jag.

En annan sak jag hade tänkt göra idag var att ringa och beställa tid hos läkare för att få recept på Champix, en medicin som rökavvänjaren rekommenderade som komplement för att ta sig igenom det värsta. Men den här stressen och ångesten gör att jag inte riktigt klarar av det samtalet, så det får bli en annan dag. Som tur är har jag inte så bråttom, det är 47 dagar kvar och tanken är att jag ska börja med medicinen i slutet, när jag verkligen ska sluta och inte bara förbereda mig för det.

Läs mer:
Sluta röka
Dag ett
Dag två