den fria viljan

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 22 september 2013:

På senare tid har det ramlat in allt fler rapporter om att kvinnor som bär hijab blivit trakasserade och i vissa fall även misshandlade, av ingen annan orsak än att de bär hijab. I protest mot detta startades hijabuppropet, en aktion till stöd för kvinnors rätt att bära slöja. Samtidigt uppstod debatt om kvinnors rätt att slippa bära slöja, och frågan om det någonsin är ett fritt val att göra det. Det är såklart enkelt att säga att många väljer själva. Många känner någon som själv gjort valet att börja bära hijab, och de flesta har hört talas om andra som tvingats göra det, medan andra faktiskt haft valet att ta av slöjan, eller aldrig ens börja bära den även om de kommer från en kultur och tradition där det hör till normen att göra det.

För mig stod hijabuppropet för något större än slöjans vara eller inte. Den stod för alla kvinnors rätt att klä sig som de vill. Och detta oavsett om de vill bära burka eller om de vill gå i kortkort, eller om de föredrar baggy jeans och sneakers framför tight och högklackat. För även om vi lever i ett fritt land där vi har rätt att klä oss och se ut precis hur vi vill så påverkas vår vilja av omgivningen och rådande normer. Den som väljer att kliva utanför normen drabbas ofta på ett eller annat sätt av omgivningens fördomar och tyckande, vare sig det handlar om att bära hijab eller låta håret växa under armarna.

Jag kan inte låta bli att undra om alla kvinnor som känner att de måste måla ansiktet innan de går utanför dörren verkligen gör det av fri vilja, eller om det handlar om att det är norm, om att kvinnor förväntas göra det? Jag undrar hur många som verkligen trivs i lite för trånga skor, och hur många som står ut med skavsår och blåsor på fötterna för att de förväntas göra det? För att de förväntas vara snygga. För att de förväntas vilja vara snygga? Varför är det så många som svälter sig? Är det för att de egentligen inte vill äta eller är det för att normen säger åt dem att smal = snygg = bra? Går det då att tala om fria val?

De fria valen påverkas mer än vi är medvetna om av våra egna fördomar och samhällsnormer. Och särskilt kvinnor får oavsett i vilket samhälle de lever ofta höra från omgivningen hur de bör se ut, vare sig de lever i mellanöstern där slöjan är norm eller i västvärlden där smalhetsidealet är det. Kvinnor får höra att de får skylla sig själva om de blir våldtagna om de har för utamanade kläder, eller om de blir trakasserade på grund av hijab. Det skulle vara oerhört spännande att se vad som skulle hända om alla kvinnor bara för en dag tog på sig just precis det de själva ville ha på sig, utan att behöva anpassa sig efter omgivningen eller rådande ideal. Jag är ytterst tveksam till om högklackat skulle vara förstahandsvalet i ett sådant läge.

är du med och förändrar världen eller ifrågasätter du dem som gör det?

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 23 juni:

Det finns alltid någon som har det värre.
Det finns alltid någonting som är viktigare att kämpa för.
Det finns alltid någonstans någon som bättre behöver din hjälp, än den personen du ändå väljer att göra något för.
Det finns alltid större problem någon annanstans.

Jag tror att du känner igen dem. Kanske är du själv en av alla dessa människor, som ständigt kritiserar andras insatser och engagemang med ovanstående argument. Som ifrågasätter varför någon så fanatiskt hänger sig åt exempelvis djurrätt när det finns människor som behöver hjälpen bättre, som ifrågasätter varför en ska hjälpa svenska barn att få åka på sommarkollo när det finns barn i andra delar av världen som bokstavligen svälter ihjäl. Kanske är du en av dem som liksom jag blir trött och tänker att det är meningslöst att sortera soporna när din egen sopsortering inte gör någon skillnad för klimatet.

Men nu ska jag berätta en sak för dig.
Problemet är inte alla människor som kämpar för och engagerar sig i fel saker. Problemet är alla som inte gör något alls, och som istället ägnar sig åt att gnälla på andras insatser.

Det är alltid bättre att göra något än att inte göra något alls. Och alla initiativ som handlar om att göra världen till en bättre plats bör uppmuntras, inte slås ner på för att det faktiskt finns viktigare, mer angelägna eller akuta världsproblem. Ingen kan ensam lösa alla problem, men om alla började fundera och vänta med att skrida till handling tills det vore fastställt var den egna insatsen gör störst nytta skulle ingen göra någonting.

Så även om det är så att flera hundra barn svälter ihjäl varje timme betyder inte det att den som gör en insats för ett barn som kanske inte lider brist på mat, men på andra saker som gör livet bättre, slösar energi på fel saker.

Om du hör till dem som irriterar dig över andras felriktade insatser, den som när en fråga kommer upp på bordet börjar prata om världsläget och hur många andra behövande det finns – nästa gång du har det på tungan, håll tyst, och fundera istället på vad du själv kan göra för insats på det område du själv tycker är viktigare.

Det finns människor som dedikerar sina liv åt att försöka stoppa världssvält eller krig. Och så finns det andra som kanske gör insatser i det lilla, sträcker ut händer åt människor i den omedelbara omgivningen. Lika lite som det går att jämföra lidande går det att värdera dessa insatser på en skala – allt som gör tillvaron lite bättre för en enda människa leder i längden till en bättre värld.

Alla kan förändra världen.

folkvandring, utvandring, invandring

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 5 maj 2013:

För ett par veckor sedan såg jag filmerna Utvandrarna och Nybyggarna. Filmer där vi får följa Karl-Oskar och Kristina genom svält och elände i Småland, en helvetisk båtresa över Atlanten som inte alla medresenärer överlevde, vägen från kusten till Minnesota och Ki-Chi-Saga där de slutligen bosätter sig och bygger ett liv.
Jag skrattade en del, som man gör åt ålderdomliga uttryck och underfundiga repliker. Men slogs även av att det som skildras i filmen inte är något som hör forna tider till. Filmen berättar om vad som är verklighet för många människor än i dag. Även om de flesta är mer upplysta och har bättre kartor år 2013 än de hade i mitten av 1800-talet, så är situationen densamma eller till och med betydligt svårare för många av de människor som flyr idag. De flyr inte bara undan svält, de flyr också från krig, terror, diktatur och förtryck.

Det är märkligt att det på sätt och vis är enklare att identifiera sig med Karl-Oskar och Kristina än det är att identifiera sig med människor som flyr från Afrika eller Mellanöstern idag. Ändå tror jag att jag har mer gemensamt med en journalist från Syrien eller en lärare från Iran än vad jag har med Karl-Oskar och Kristina.
Jag leker med tanken att någon skulle ha stoppat smålänningarna vid gränsen. Satt dem i förvar i månader, år, för att utreda hur stor svälten egentligen var där hemma i Sverige. Jag föreställer mig att de senare blir hemskickade till Småland, kanske dör på resan hem. Det är med facit i hand en orimlig tanke. Istället välkomnades de, var fria att slå sig ner där det fanns plats.

Så har människor gjort i alla tider. Tagit sitt pick och pack och flytt från svält och konflikter. Alla har inte blivit så väl mottagna som Karl-Oskar och Kristina blev, men nu är det 2013 och i Sverige kallar vi oss civiliserade.
Därför är det för mig en gåta att vi beter oss som vi gör mot människor som söker skydd.
Flyktingar som kommer till Sverige gör det inte för att de vill göra en trevlig resa.
De kommer för att de söker skydd. De har lämnat allt de har, precis som Karl-Oskar och Kristina gjorde. Utan att veta om de någonsin kommer att kunna resa hem.

De flyr från förföljelse, krig och hot om fängelse och tortyr. De kommer till oss, ofta med tomma händer, och ber om hjälp.

Det är för mig ofattbart att någon ens kan tänka tanken att någon då ska stå vid gränsen och säga åt personen som söker skydd att hen inte är välkommen, att hen inte får komma in här.
Flyktingar är inte en homogen, isolerad grupp i samhället. I samma stund som en flykting sätter sin fot på svensk mark har vi ett ansvar för att skydda den personen.
Detta har vi i ärlighetens namn inte gjort så bra på senare tid, och det är vad debatten måste handla om.
Hur tar vi bäst hand om de människor som söker sig till oss för att få skydd?

jonas inde

I somras gjorde jag en intervju med Jonas Inde. Den publicerades i magasinet Miss World. Eftersom tidningssajten stängt ner återpublicerar jag min intervju här. Mycket har hänt sedan intervjun gjordes och texten publicerades första gången. Livet kom emellan kan man säga. Inte desto mindre tycker jag att den fortfarande är intressant och värd att läsa. Relaterad till denna text finns också denna, om att blotta strupen i det offentliga, som jag skrev i höstas när teveserien Jonas löfte visades i SVT.

En lycklig man

Varje morgon avlägger Jonas Inde ett löfte till sig själv. Ett löfte om att inte dricka alkohol. Löftet att i dag ska han vara nykter. Det fungerar, en dag i taget. Men så har det inte alltid varit. Sofia Mirjamsdotter har träffat honom och pratat om psykisk sjukdom, karriär och varför människor gör dåliga saker.

Skärmavbild 2013-04-05 kl. 19.32.30 Bild: Milis Smith

Utåt sett levde Jonas Inde ett liv som många avundades. Hans karriär var på topp. Han var en av medlemmarna i Killinggänget som just spelat in filmen Fyra nyanser av brunt, som kom att vinna hela fyra guldbaggar. Då hoppade han från sitt fönster, i tron att han skulle vakna upp i paradiset. I stället vaknade han upp på ett sjukhus med skadat knä, en skallbasfraktur och hjärnblödning. Ändå skulle det ta några år innan han lärde sig leva med sina sjukdomar  - alkoholism och bipolaritet – och hålla dem i schack.
– Jag testade en rad dåliga mediciner, innan jag upptäckte att lithium fungerar. Utan lithium skulle jag vara aktiv i min alkoholism i dag. Jag vill inte dricka, men när jag mår som sämst vet jag helt enkelt inte vad jag ska ta mig till, hur jag ska stå ut. Då kan alkohol vara enda utvägen.

Dittills hade Jonas Inde självmedicinerat. Först med alkohol, senare, när han insåg att han var alkoholist, med tennis.
– Jag lade in mig på behandling när jag var 27. Sedan började jag spela tennis och blev som besatt. Jag spelade lika ofta som jag hade druckit, fyra till sex gånger i veckan. Det funkade. Jag träffade en psykiater som inte trodde på mig när jag sade att jag varit omedicinerad och nykter i tio år. Men det var tennisen, utan den hade jag definitivt börjat dricka igen.

Men Jonas Inde ser sig inte som en person som mår dåligt, egentligen.
– Jag var väldigt sjuk. Min bipolära hjärna fick mig att göra riktigt galna saker. Men i grunden är jag en ganska glad person som tycker om att leva. Och det oroar mig lite nu, att jag kanske är för harmonisk. Jag är rädd att jag börjar bli lite tråkig.

Ligger det något i det som sägs att man måste må lite dåligt för att vara kreativ och göra bra grejer?
– Jag vill säga nej, på autopilot. Men många gånger behöver jag en skjuts bakåt, den där speciella energin som jag brukade få till exempel när jag var bakis. Jag skrev bra när jag var bakis. Tror att P.O Enquist skrev det också, att han var bäst när han var knäpp men klar. Så var jag när jag var bakis.

Riktigt bra humor bygger oftast på någon form av tragik, går det att skapa sådan humor när man mår bra och är glad?
–  Det är svårare att skriva när jag är glad, men jag är en bättre skådis när jag är frisk och nykter. Att må dåligt när man skådespelar är en belastning som begränsar så att man inte har tillgång till hela registret, man är inte lika öppen i motspelet. Det är annorlunda när jag är för mig själv och behöver koncentration. Det måste kännas meningsfullt och lustfyllt. Jag skrev en låt som jag är väldigt nöjd med, jag var fullständigt bindgalen men det blev bra. Trots att jag inte var frisk blev resultatet kristallklart. Det är inte helt enkelt.
– Innan fönsterhoppet så hade jag sjävmordstankar i över ett år. Jag skrev en hel jävla binge om hur synd det var om mig och det är nog det sämsta jag har skrivit i hela mitt liv, det är helt oanvändbart. Det jävliga med depressioner är att det är så högt gnäll i dem, det märks i mitt språk. Jag var en monumental martyr och det var bara jättesynd om mig och det blir inte bra alls.

Detta var samtidigt som inspelningen av filmen Fyra nyanser av brunt. Jonas Inde säger sig inte minnas nästan något från det arbetet, han mådde bara dåligt. Jag frågar om han i rollen som sonen till den döde travkungen spelar sig själv.
–  Jo, så var det nog.

Jonas visste tidigt att han ville jobba med film. Han flyttade från Umeå till Stockholm när han var 18 år. Han cyklade omkring och sökte jobb på olika filmbolag.
–  Tack vare att jag var så naiv fick jag jobb på ett bra bolag som mest jobbade med reklam. Det var jättekul i början men snart tröttnade jag och började skriva en del egna grejer. Jag hörde talas om produktionsbolaget Strix som gjorde ungdomsprogram och skickade några sketcher till dem som jag skrivit.

Det var då karaktärenTommy Bohlin föddes. Hårdrockaren och roddaren som senare blev en profil i Killinggänget, men som alltså gjorde sin debut i ungdomsprogrammet Sputnik i SVT. Då var Jonas 22 år gammal.
– Jag tycker att dom är skitbra fortfarande, jag är jättestolt över Tommy Bohlin.

Drömmen var att bli regissör, men ganska snabbt blev Jonas Inde mer skådis och skribent. Han skrev mycket material för Killinggänget och det är skådespeleri han i första hand lever av i dag.
–  Ja det verkar så jobbigt att vara regissör. Tänk, de måste vara på tå hela tiden, arbetsdagar på 12-14 timmar och inblandade i precis allting. Som skådis sitter man mest och fikar tills någon säger att “Jonas, nu är det du”, och då går man in och gör sin grej.
–  Det var under inspelningen av filmen Mäklarna, som jag gjorde när jag var 36, som jag insåg att det var så jag skulle jobba. Innan hade jag haft mycket prestationsångest och det är något väldigt självupptaget över det. Jag hade en uppgörelse med mig själv kan man säga. Frågade mig hur viktigt det egentligen kunde vara om jag drattade på ändan, och kom fram till att det inte var ambitiöst att vara så prestationsinriktad, bara elakt mot mig själv. Jag bestämde mig för att göra mitt jobb grundligt inför inspelningen, och sedan slappna av och fika. Det fungerade, och gjorde mig till en bättre skådis.

Jonas Inde hymlar inte med sin alkoholism, och talar öppet om sin bipolaritet. När han för ett drygt år sedan twittrade att han var pank och behövde jobb fick han svar av Ulrika Nulty, producent på Utbildningsradion. Hon ville träffas och diskutera en programserie om psykisk ohälsa.
–  Först tänkte jag bara “äh, fy fan”. Kliniska termer som “psykisk ohälsa” är det värsta jag vet. Men vi träffades och jag sa att jag kunde tänka mig att medverka om vi gjorde ett program om människor. Och så hade jag som villkor att min och Peder Anderssons musik skulle vara med.

Under hösten sänds programserien Jonas löfte i SVT. I den berättar Jonas öppet om sin alkoholism, om bipolaritet, och om livet. Han besöker lägenheten vars fönster han hoppade från, han berättar om galenskap och om glädje. Han visar upp sin nyfödde son på BB och vi får följa med på barnvälsignelse. Men viktigast för Jonas är musiken. Varje avsnitt av serien innehåller en låt som han skrivit tillsammans med vännen Peder Andersson, och den framförs av olika artister i videos som Jonas själv har regisserat.
–  Det blev så att jag var tvungen att lägga mig i lite, säger han och ler. Tanken var inte från början att jag skulle göra det men nu blev det så.

Varje avsnitt av programmet börjar med att vi får se Jonas sitta på sin sängkant och lova sig själv att inte dricka alkohol. Inte i dag. Jag frågar om han verkligen gör så, varje morgon.
–  Ja. Det händer såklart att jag har en flippad morgon och glömmer bort det, men i så fall gör jag det senare på eftermiddagen. Sedan är det inte lätt nu när vi är tre, sonen är ju gapig och så men jag brukar ta det när jag är ute med hunden.
–  Jag tänker att det är en gåva att vilja vara nykter. Det finns ju många som slutar dricka men som bara går in i en torrfylla och är för jävliga, men det slipper jag, och det är jag ödmjuk inför. Det enda jag kan göra själv är att faktiskt lova att i dag ska jag inte dricka. Det är en jobbig grej att svika sig själv och har jag sagt det till mig själv på morgonen så får det fan vara så.

Blir du någonsin sugen på att dricka?
–  Ja. Det kommer som snabba blixtar. Nu senast var när jag och Marie var i Florida och låg på stranden. Jag gillar öl som inte smakar så mycket, som Corona, och det kom en person och serverade Corona i iskalla frostiga glas på stranden och då tänkte jag att det där vill jag ha just nu. Jag sa det till Marie och sen var det borta. En annan gång var i vintras när vi spelade in programmet, Maja Ivarsson var med och sjöng och det blev så bra och jag var så glad och ville fira och ville spontant säga att “nu går vi ut och tar några bärs”. Men så kom jag på direkt att det går ju inte. Det är de två gångerna jag kan komma på på flera månader.

Du vill dricka i positiva sammanhang, när du är glad och vill fira?
–  Ja, jag tror att det är klassiskt för nykter alkoholism. När man mår kass så vet man att det är farligt och att det inte blir bra om man dricker. Det är farligare att vara glad, för då blir det så lätt att tänka att “vad fan kan hända, jag är ju glad?” Det är då djävulen kommer och sätter klorna i en även om den första fyllan säkert är skitkul.
–  När jag har tagit återfall så har det börjat långt innan det första glaset, det är en process som börjar långt tidigare.

Vad tror du själv, kommer du att vara nykter i resten av ditt liv?
–  Jag ser det som fullt möjligt. Men det är en viktig skillnad mellan att tro att det kan bli så och att vara säker. Men i och med att jag fått hjälp med min bipolära hjärna så är det inte nödvändigt att dricka längre, sugen påminner mig om vem jag är och jag vet vilka konsekvenser det får om jag börjar dricka igen.

Vad är det för konsekvenser, vad har gått åt helvete?
–  Allt handlar om relationer. Jag har alltid varit dålig på att ta hand om mig själv, varit gränsöverskridande. Sedan hamnar man där man ligger och skriker i hallen och har ångest och tänker att nu räcker det. Men det räcker inte att tänka att man gjort något jävligt dumt och borde sluta dricka, efter några dagar dricker man igen. Och gör nya galna grejer. Det är ett mysterium. Men jag har bränt många broar, gjort mig ovän med många människor och varit riktigt riktigt elak som aktiv i min alkoholism.

Länge var Jonas Inde rädd för att möta personer han gjort illa eller gjort bort sig inför när han var som sjukast och aktiv i sin alkoholism. I dag tar han det när det kommer. Han berättar om ett tillfälle då han mötte ett par gamla kollegor ur Killinggänget som han inte talat med sedan uppbrottet. Han lämnade humorgruppen plötsligt och de blev alla mycket besvikna på honom. Själv säger Inde att det var ett professionellt beslut och inte så plötsligt som det verkade. Ändå har det varit jobbigt att fronta de gamla kollegorna.
–  Det var ganska nyligen faktiskt, som Marie bokade bord åt oss på Teatergrillen. Jag skulle inte ha bokat bord där själv, du vet ett sådant kändishak och jag förstod direkt att jag skulle tvingas möta personer som jag kanske hade något otalt med. Och när vi sitter där och käkar så hör jag rösterna på Andres Lokko och Henrik Schyffert. Hur det kom sig så blev vår son kinkig så jag tog upp honom och bar omkring honom i restaurangen, passerade deras bord och stannade och morsade. Det kändes som ett bra möte.

I tolvstegsprogrammet finns ett steg som går ut på att man ska gottgöra dem man behandlat illa?
–  Det där tror jag inte på. Jag tycker att det är riktigt egocentriskt. Sådant där händer när det är dags, när det är meningen att det ska hända. Det handlar om respekt och ödmjukhet. Om jag sårat någon har den personen rätt till sina känslor, och tänka och tycka vad som helst och förhålla sig till mig som de själva vill. Jag kan inte hålla på och skriva brev och tränga mig på om en människa bestämt sig för att den inte vill ha mig i sitt liv.

Marie Backman är Jonas Indes kärlek och mor till sonen som föddes i november förra året. Hon har aldrig sett Jonas dricka, något han är väldigt tacksam för.
–  Det kan ju gå till så att full man träffar kvinna och hon ska rädda honom, men så är det tack och lov inte. Hon har inte den rollen alls. Sedan har ju alkoholister en speciell personlighet och jag är säkert jättejobbig att leva med på många sätt, det kommer man inte ifrån.

Hur yttrar sig din beroendepersonlighet?
–  Missbrukare är väldigt känsliga, nästan utan undantag. Aktivt känsliga på ett sätt som är sjukt, kan dra saker hur många varv som helst. Jag har en kompis som ältar gamla oförrätter helt fruktansvärt. Det gör jag också ibland, det kommer ofta plötsligt och hälsar på. Sedan är jag tvångsmässig, blir lätt besatt och så. Jag har varit besatt av tennisen till exempel.

Skärmavbild 2013-04-06 kl. 11.46.49

Är du en tävlingsmänniska?
–  Jag vill bli bra och vinna och så. Just nu läser jag boken Vårt förakt för svaghet av Harald Ofstad, och jag känner igen mig mycket i Hitler. Det är närmare än jag kanske vill erkänna, men just att han hela tiden ville briljera och blev riktigt duktig på det han hade talang för. Men sådant som han inte förstod direkt eller inte hade talang för började han i stället förakta och se som helt ointressant.

I Jonas Löfte säger du någonstans att det finns för lite kunskap om varför människor gör dåliga saker. Tror du på människans inneboende godhet?
–  Njae, det där med godhet är subjektivt. Det någon anser vara en god handling kanske någon annan inte alls tycker var särskilt god. Det vanliga är nog att vilja andra väl. Men sedan händer saker i livet, vissa är sjuka som jag till exempel. När jag är aktiv i sjukdomen kan jag göra riktigt onda handlingar. Det blir så gränslöst. Det är fullständigt normalt att tänka att man vill döda någon, men en sjuk gränsöverskridande människa går ibland hela vägen och gör det, i sin sjukdom.
–  Hitler som exempel var ju galen. Jag minns tydligt från Albert Speer och sanningen av Gitta Sereny, när de hade byggt Olympiastadion i Berlin som kunde ta in flera hundra tusen personer, och Speer frågade Hitler hur den skulle användas när det inte var OS. Hitler svarade att det alltid skulle vara OS i Berlin och det var så Speer förstod att Hitler var galen på riktigt.

Är du en förstående människa?
–  Ja absolut, när det gäller andras dumma gärningar. Jag låter det gå alldeles för långt in och det är jobbigt.

Jonas Inde är aktiv twittrare och den som följer honom där förstår säkert vad han menar med besatthet och tvångsmässighet. Många slutar följa honom när han twittrar som mest.
–  Ja, jag märker att en del avföljer mig, personer som jag tycker om. Det gör mig lite ledsen och jag är nästan helt säker på att de tycker att jag är jobbig och blir för mycket.

Men ibland framstår du som helt galen och grandios. Som när du twittrar att alla mammor i föräldragruppen egentligen vill att du ska vara pappa till deras barn?
–  Jag är nästan aldrig allvarlig när jag twittrar och jag hoppas att de flesta förstår det. Det där grandiosa twittrandet är ett sätt att hålla det ifrån mig. Jag har faktiskt haft en psykos då jag trodde att jag var utsänd för att rädda alla kvinnor på hela jordklotet. Jag har egna erfarenheter av just grandiosa tankar så det ligger väldigt nära mig. Därför kan jag utan svårighet gå in i den rollen och jag tycker själv att jag är väldigt rolig när jag twittrar så. Men det är klart att det är genant om folk tror att jag är allvarlig när jag gör det.

Du har också skrivit en novell om en man som mördar kvinnor. Handlar den också om dig?
–  Jag hade otroligt roligt när jag skrev den. Det är kanske fel ord, men det var lustfyllt att skriva. Jag tycker om att få misär att bära genom några bra formuleringar och när jag lyckas teckna en svart bild av världen mår jag bra och börjar skratta. Men nej, den handlar inte om mig. Möjligen kan jag identifiera mig med hans ensamhetskänsla. Jag vet rent logiskt att jag inte alls är ensam, men jag känner mig ensam nästan 24 timmar om dygnet, och mannen i novellen är en otroligt ensam människa.

Jonas registrerade sig på Twitter i fyllan när han hade sitt senaste återfall. Men han började aldrig riktigt twittra, trodde inte att det var något för honom. Så en dag fick han mejl om att en Marie Backman hade börjat följa honom.
–  Jag spanade in henne och tyckte att hon var jättesöt. Så jag blev nyfiken och ville egentligen skicka direktmeddelande på en gång. Men så tänkte jag att det verkade konstigt om jag gjorde det utan att ha skrivit en enda tweet, så jag började twittra en massa för att kunna ta kontakt med henne. Haha. I samma veva upptäckte jag att det var väldigt kul att twittra, det hade jag inte trott. Jag gillar tanken att vilken medborgare som helst kan skriva vad den tycker eller berätta om en händelse, och så finns andra som kan haka på och ta det hela vidare.

Förutom tidsfördriv hittade alltså Jonas kärleken på Twitter. Han träffade Marie och i dag lever de ihop och har barn. När Jonas talar om sonen lyser hela han upp, och han får svårt att uttrycka sig.
–  Jag har fortfarande svårt att förstå att jag är pappa till honom. Det har inte sjunkit in. Men han är så fantastisk, och jag är så tacksam för att han är så grundtrygg. Det är tur att han är det. Precis som Grimbo, min hund. Han är också väldigt trygg i grunden, jag skulle aldrig ha klarat om han vore svajig eller så.

Är du fortfarande nyförälskad i sonen?
–  Mmm. Ja herregud. Alltså när han ler mot mig, det är inte klokt. Nu blir jag lite privat, men det är så att jag har väldigt svårt att se folk i ögonen. Till och med Marie, när jag pratar med henne. Men sonen är den första person som jag kan se rakt i ögonen utan att känna mig det minsta besvärad, så jag kan bli sittande och bara stirra i flera minuter. Jag får en sådan kick av det.
–  Men jag är väldigt tacksam för att det dröjde så länge för mig att bli pappa, att jag har blivit mer vän med mig själv. Jag är en väldigt barnslig person men jag är ändå 45 år och jag känner av mina gränser i dag och det gjorde jag inte en enda dag under mina första tio år som nykter.

Hur är det i dag, mår du fortfarande dåligt?
–  Jo det är klart att jag gör det ibland. Men skillnaden är att jag inte är sjuk som jag var förut. Nu mår jag dåligt på ett mer normalt sätt, när det dyker upp sådant som jag har rationella skäl att vara orolig eller rädd inför, då kan jag må dåligt. Men det är skillnad på att vara sjuk och att känna sorg. Sorg är skönt. När jag åker bussen från tennisbanan till exempel, då brukar jag sjunka in i lugnet och jag sitter och är sorgsen hela resan. Men det är positivt.

Efter allt du har gått igenom av sjukdom och dåliga erfarenheter, känner du att du inte har något att förlora och därmed fullt ut kan vara dig själv och göra din grej?
–  Jag skjuter nästan alltid från höften. På sätt och vis kan jag avundas folk som har lite större bullshitbuffertar. Jag har så pass höga krav på mig själv och är dålig på att förlåta mig själv när jag gör något halvdant. Jag hoppas att det är bra för kvaliteten på det jag gör men svaret på din fråga är både ja och nej.

Är du lycklig?
–  Nja, kanske korta stunder. Jag tycker fortfarande att det är en kamp. Jag är inte riktigt vän med mina tankar men jag är nog faktiskt ganska lycklig, men dålig på att tillåta mig att vara det. Men jag kan känna mig lycklig en vanlig tisdag med Marie och vår son. Eller när jag badade i Mexikanska golfen och det var soligt och jättevarmt i vattnet. Jag skulle inte säga att jag är lycklig men jag har ett bra liv. Det är roligt att skriva och sedan jag kom över min prestationsångest så är det roligt att skådespela, och jag känner väldigt stor tacksamhet.

Senare frågar jag Jonas om det är okej att sätta rubriken En lycklig man på den här texten. Han svarar att “det är okej, för jag är nog det ändå”.

söndagskrönikan

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 10 februari 2013:

I min förra krönika skrev jag om hat. Hat mot kvinnor som uttrycker åsikter, däribland jag själv. Frågan är aktuell i allra högsta grad, inte minst genom onsdagens Uppdrag granskning som handlade om just näthat mot kvinnor.
Jag har de senaste veckorna fått många frågor om näthat, och en av de ständigt återkommande som inte är helt lätt att svara på är: Vad kan vi göra åt detta? Hur får vi ett slut på näthatet? Olika lösningar diskuteras, så som stiftande av nya lagar eller förbjudande av anonymitet på nätet.

Att stifta nya lagar skulle som jag ser det vara i stort sett verkningslöst. Dels för att hatet inte försvinner, dels för att vi redan har lagar som förbjuder hot och förtal. Dessa lagar gäller på internet också. Problemet är att polisen inte tycks ha resurser att utreda alla hot som sprids på nätet, och den som hotar löper minimal risk att åka fast. Så nej, nya lagar är inte vad som behövs, däremot vore det på sin plats att lagen börjar upprätthållas, att polisen tar itu med dessa brott. Men det löser inte problemet. Att något är förbjudet betyder inte att människor slutar göra det förbjudna, vare sig det handlar om stölder, våldsbrott eller olaga hot.

Att förbjuda anonymitet på nätet hjälper också föga. Kanske de obehagliga hotfulla kommentarerna på nyhetssajter skulle minska i antal, men faktum är att många grova påhopp, sexistiska tillmälen och inlindade hot uttalas av personer som inte skäms, personer som står för sina ord med namn och bild.
Dessutom skulle ingen tjäna på ett mindre öppet internet. Mer övervakning av privata förehavanden skulle inte heller hjälpa, ingen vill väl ha ett storebrorssamhälle à la 1984?

Samma dag som Uppdrag granskning sändes togs ett initiativ till att sprida nätkärlek. Man uppmanades att skicka kärlek till personer på Twitter, att mejla till någon man gillar och berätta varför. Uppmaningen fick stort genomslag och detta tror jag på. Kanske inte på att någon dag om året på grund av uppmaning från någon säga något snällt till en annan, men jag tror på att sprida kärlek. Jag tror på att visa att det finns mer kärlek än hat, också på internet. Jag tror på att visa att kramarna är fler än hatarna. Och jag tror på att visa civilkurage, varje dag, inte bara när frågan aktualiseras i media.

För det är inte bara hatarna som bär skulden, det är också den tigande massan som inte reagerar. Nästa gång du ser någon säga något elakt, hotfullt eller sexistiskt på nätet – ta dig en minut i tid och svara! Säg emot, försvara den som är utsatt. Och när du läser något, på en nyhetssajt, i en blogg eller på Facebook som du tycker är bra – säg det! Berätta för personen att du gillar det hen gör, och varför!
Och framförallt – fundera på vilket samhälle du vill att dina och andras barn ska växa upp i, och medverka till att forma det samhället.

söndagsläsning – jan gradvall

Förra våren träffade jag Jan Gradvall och pratade med honom om skrivprocessen. Det var ett bra samtal och här är resultatet som först publicerades i Miss World Magazine.

”Jag har aldrig drivits av lust att skriva”

Jan Gradvall är en institution i svensk populärkulturjournalistik. Jag erkänner villigt att han är något av en idol för mig, en förebild inom journalistiken och jag träffar honom enbart därför. För min egen skull, för att jag vill veta hur han tänker, varför han skriver och om hans syn på språket. Jag har läst honom sedan sena tonåren, först i Nöjesguiden och Pop, senare på sajten Feber, idag i Dagens Industri, Expressen och inte minst på Twitter där han listats som en av de mest inflytelserika journalisterna. Just den här dagen har han rasat på Twitter, han har varit arg på en artikel om att framgångarna för den svenska musikexporten är överdriven.
– Jag råkar vara ganska insatt i det här med svensk musikexport just nu, och jag har även gått och ruvat på alla de här statistiska undersökningarna som medierna refererar till. Det är så lätt att manipulera tidningar till vad de ska skriva om idag, istället för att redaktionerna själva tänker efter och bestämmer vad de tycker är intressant och vill berätta. I just det här fallet är vinkeln felaktig, framgångarna för svensk musikexport är inte överdrivna, kanske för tio år sedan men absolut inte idag. Vad SvD missade var att ta med siffror över intäkter utomlands. Sverige är stort i musikvärlden, alla tittar på oss just nu. Ta bara Soundcloud och Spotify som exempel, vi är föregångare och det finns inget överdrivet i de framgångarna. Men Twitter är bra på så sätt att man väldigt snabbt kan komma med mot bevis och hejda vissa rykten innan de befästs som sanningar.

Det är ändå ovanligt att du är så pass arg som du var idag, du använde versaler till och med?
Jag är nog ganska ofta arg, även om jag inte vräker ur mig på Twitter. Det är så lätt att twittra gnäll och ständigt kommentera sådant som andra gör. Jag försöker att istället hitta bra saker, tipsa andra om läsning och musik och vara konstruktiv och inbjudande. Precis som jag gör när jag skriver artiklar i tidningar.

Det är ju det jag är så fascinerad av. Som när du skriver recensioner till exempel, du är aldrig elak utan lyckas alltid lyfta fram något som är bra. Du känns väldigt snäll, är det medvetet?
– Det är det nog delvis. Jag tror säkert jag har varit och är elak ibland men jag har stor respekt för musiker, mer ju mer jag skriver. Jag försöker förklara och sätta in saker i sitt sammanhang. I Dagens Industri gör jag fyra recensioner i veckan, jag försöker att inte bara tycka till om fyra skivor, utan berätta mer. Om vilken genre som är livaktig, vad som händer i musikvärlden. Man ska kunna plocka bort betyget och artisterna och ändå få intressant läsning. Mitt jobb som recensent är inte att bara tycka och sen luta mig tillbaka. Det måste vara intressant i ett större perspektiv, jag vill att läsaren ska lära sig något.

Det är ju precis det du gör, jag känner mig alltid lite smartare när jag läst något du har skrivit, jag lär mig alltid något . Jag tycker att du gör samhällsjournalistik av populärkultur. Alla de här sammanhangen – har du dem i huvudet eller gör du ny research inför varje recension?
– Jag researchar jättemycket. Men jag läser väldigt mycket och när jag läser om musik är jag ganska duktig på att komma ihåg, sortera in i olika fack i hjärnan och förr eller senare får jag användning för det. Det finns frön kan man säga, men jag gör ändå mycket research när jag väl sätter mig ner för att skriva. Det är också ett sätt att utbilda mig själv, när jag skriver en recension är det ett sätt för mig att gå till botten med saker och jag tar tillfället att lära mig själv nya saker.

Ja men det är ju så, att det alltid är intressant att läsa det du skriver även om det är en recension av ett band eller en genre som jag är helt ointresserad av. När du själv lyssnar på musik, är kontexten viktig för dig för musikupplevelsen?
– Ja det är den, den är väldigt viktig. Det var den redan när jag var riktigt liten. Hörde jag en låt blev jag alltid nyfiken på hur skivomslaget såg ut och ville veta mer om artisterna, var de kom ifrån och så vidare. Självklart måste musiken fungera så att man gillar den bara man lyssnar, men hos mig sätter den igång vetgirigheten. Jag märker ofta när jag sitter och intervjuar artister att jag kommer in på sånt, som var kommer de ifrån, vad gör deras föräldrar, hur ser deras omgivningar ut?

Kan en kontext få dig att ändra uppfattning, så att något du tycker är rätt dåligt plötsligt blir bra när du får ett sammanhang?
– Det är inte så att dåligt kan bli bra, men en kontext kan få mig att förstå och respektera en kulturyttring. Det är ju så med alla sorters fördomar, att de bygger på okunskap. Ju mer man sätter sig in i ett ämne och förstår desto mindre fördomsfull blir man.

Jag har märkt det sedan jag fick barn, att jag tvingats få mer respekt för olika genres. Hur många barn har du?
– Jag har ett barn, en son som är nio år.

Vad gillar han för musik?
– Han är helt ointresserad av musik. Han är mer inne på film och bilder, vilket är ganska sunt tycker jag. Själv blev jag musikintresserad när jag var kanske tio-elva år, och riktigt fast i fjortonårsåldern.

Spelade du något instrument, har du själv varit musikutövare?
– Nej. När jag gick i lekis var alla tvungna att gå i rytmik, för att senare välja att spela mandolin eller blockflöjt, men jag tyckte att rytmiken var så hemsk så mamma såg till att slapp den efter de första gångerna. Jag var en av två i min klass sedan som inte spelade något instrument. Jag kan fortfarande ingenting om musikteori, kan inga ackord, inte läsa noter. Men det påverkar nog mitt skrivande, kanske är det därför sammanhanget blivit så viktigt för mig. När andra hör ett G-Durackord ser jag en parkeringsplats framför mig.

Det blir inte så mycket ”skicklig gitarrist” när du skriver?
– Jag tycker ju att kreativitet och idéer är intressantare än drillade instrumentalister. Det görs otroligt mycket bra popmusik av personer som är helt hopplösa musikaliskt. Det går tillbaka till punkvågen som gjorde stort intryck på mig. De var ju bara idérika människor som ville höras, utan att kunna någonting. Som en slags bloggande med gitarrer, helt oskolade människor som hade saker de ville uttrycka.

När Jan Gradvall var 16 år skapade han tillsammans med vännen Sven Dolling ett fanzine som hette Jörvars Gosskör. Tillsammans upptäckte de punken.
– Sven Dolling är fortfarande min äldsta kompis, vi lärde känna varandra när vi var åtta. Jag minns inte riktigt var vi hittade punken, men det var precis den musiken vi hade längtat efter. Sen såg vi en annons om att det skulle vara en punkkonsert i Linköping, mig veterligen den första, och vi gick dit. Den konserten var jätteviktig, inte minst på grund av publiken, det var liksom wow, här finns det likasinnade. Där var en kille som hette Lars Sundstrand som gjorde ett fanzine som hette Funtime. Vi hade aldrig sett ett fanzine förut, det var alltså stenciler som var häftade i ena hörnet. Vi kände direkt att det där kan vi också göra. Min pappa har jobbat hela livet i tryckeribranschen och grafiska branschen så jag var uppvuxen med bokstäver. Min mamma och pappa var inte stora kulturkonsumenter, men de uppmuntrade alltid mig. Och bokstäver och typografi fanns. Pappa ställde resurser till förfogande, hjälpte oss hitta tryckeri, och han hjälpte oss med formgivningen, som var lika viktig för oss som texterna.

Som jag har förstått det var det musikintresset som var drivkraften och inte lusten att skriva?
– Så var det definitivt, jag var inte ens särskilt duktig på att skriva, mina uppsatser från skolan var oerhört tråkiga, helt döda. Men jag märkte när jag skrev om musik, om det som intresserade mig, att jag kunde skriva ganska bra. Faktum är att mina första texter inte skiljer sig så mycket från dem jag skriver nu i anslaget och känslan. Jag kan lika lite om grammatik som om musik, egentligen. Jag kan inte dela in en mening i satsdelar, men precis som jag kan höra i musik om något inte stämmer har jag en känsla för språket, om det är bra eller inte.

Men du skriver väldigt bra, du är en god stilist och du får också ganska mycket credd för det och är respekterad av dina branschkollegor, jag utgår ifrån att du är medveten om det?
– Ja, okej, tack. Jag har väl med åren börjat inse det. Jag får ofta frågor från studenter också, sådana som går skrivarlinjer till exempel, och det innebär väl att jag blivit medveten om detta.

Du tar samtidigt nyspråk i försvar, du försvarar stavfel, särskrivningar, överanvändande av utropstecken, det är ständigt återkommande både på Twitter och i längre texter. Som jag ser det är det viktigt att just du gör det eftersom du själv behandlar språket med sådan skicklighet och har sådan respekt med dig, så att man måste lyssna när du säger att det är okej att använda fyra utropstecken. Varför gör du det?
– Det har flera orsaker. Dels min bakgrund, jag är uppvuxen i en ickekulturell familj och jag har väldig respekt för och vill gärna uppmuntra andra med samma bakgrund. Man kan komma från ingenstans och bara vilja uttrycka sig. Jag har också skrivit mycket om hiphop, många där har en bakgrund som ickesvenskar från början, jag tycker att det är så fantastiskt att de gör sina röster hörda och det känns väldigt ointressant att börja prata särskrivningar med dem. En tredje orsak är att min son har diagnosen grav språkstörning. De flesta vet inte vad det är, men det är som dyslexi som slår trippelt så han har svårigheter både med talet och hörförståelsen. Hans kamp med språket, för att kunna tala överhuvudtaget, har såklart påverkat mig.

Först i vuxen ålder har Jan Gradvall börjat se sambandet mellan sin egen stamning och skrivandet. I många år led han av svår stamning och i vuxen ålder har han själv gått hos logoped i tio år.
– Jag har alltid varit den tysta personen i rummet. Den som haft saker på tungan men inte sagt dem. Jag led av känslan att ingen orkade lyssna på mig, låta mig tala till punkt. Det har självklart påverkat mitt val att skriva, med pennan kan jag vara kvick och folk lyssnar på mig, jag blir läst.

Har du stort bekräftelsebehov?
– Ja det har jag. Just att bli lyssnad på och tagen på allvar är viktigt, även om jag inte vill synas rent bildmässigt. Alla som jobbar i mediabranschen eller med musik har ett bekräftelsebehov och ett visst mått av narcissism. Man vill inte bara bli lyssnad på , man vill ha beröm också, att någon ska tycka att man är duktig.

Har du inte kommit till en punkt där du är så trygg så att du vet att du är duktig och inte behöver höra det från andra?
– Kanske lite. Men innerst inne är man alltid lite som ett barn. Jag såg en rolig intervju med Larry David för ett tag sedan, han hade varit på en fullsatt baseballarena och kameran hade zoomat in på honom på läktaren och hela publiken hade jublat och ropat hans namn. På väg därifrån vid ett rödljus hade en person skrikit åt honom; ”Larry David, you suck!” och det var det enda han kunde tänka på på en hel vecka. Det kan jag känna igen. Det är ju så att i samma ögonblick som man börjar tro på de bra recensionerna så börjar man också tro på de dåliga. Man måste försöka hitta en egen hållning och bli medveten om när man gör något bra och när man gjort något mindre bra, men det är svårt att leva efter det. Man vill ha beröm.

Du gillar New York, jag har förstått att du har en speciell relation till den stan?
– Ja, det har jag både till London och New York. Är man så besatt av populärkultur som jag är så är New York den ultimata staden, det är världens popkulturhuvudstad. Första gången jag åkte dit var jag 24 och fick bo hemma hos Mats Olsson som var korre där. Sedan dess har jag återvänt en gång om året ungefär.

Vad gör du när du är där?
– Som frilans tvingas man vara så duktig hela tiden, och jag är ständigt rädd att en dag ta slut, inte ha några idéer kvar. New York är mitt sätt att fylla på innan det blivit tomt. Jag tar in en massa saker. Och så är jag mer aktiv där än hemma, går på alla utställningar, har koll på vad som händer. Älskar också att New York är den totala konstrasten till Linköping som jag kommer ifrån, och det är fascinerande att kunna koppla av mitt i larmet i staden som aldrig sover. I New York är det också så legitimt att vara udda, du måste inte passa in i mängden. Du blir accepterad för den du är i ditt huvud och jag gillar det. Det tråkiga svaret är kanske att jag får en massa uppslag till artiklar.

Men bokar du inte upp jobb när du är i New York?
– Jo det gör jag, för att finansiera resan. Det är ju en fantastisk sak med mitt jobb, att jag kan boka in möten med personer jag verkligen beundrar och är intresserad av. I New York har jag till exempel träffat och intervjuat flera journalister som jag inspireras av. Att jobba är ett bra sätt att komma nära och tränga in på djupet.

Kan musik vara avkoppling för dig, kan du koppla bort jobbjaget när du lyssnar på musik?
– Nej det kan jag inte. Det kan vara ett problem eftersom det blir så att jag jobbar hela tiden, även när jag slötittar på teve. Men det var jobbigare förr, nu kan jag lyssna på en skiva utan prestationskrav på mig även om hjärnan snurrar igång. Sen jobbar jag ju med det jag tycker är roligast i hela världen. Men visst, det har blivit svårt att koppla av sedan iPhone och Twitter gjorde sitt inträde. Bara för att man kan ha koll hela tiden betyder det inte att man måste ha det, och jag tror att det handlar om nyhetens behag och kommer att gå över. Samtidigt stör jag mig enormt mycket på attityden att det skulle vara finare att sitta i en skogsglänta än att vara uppkopplad i en storstad.

År 2002 satt jag ofta med lurar på jobbet och lyssnade på Andres Lokkos spellistor på sajten Feber. Jag lyssnade och läste hans och dina texter. Jag tror att det har präglat mitt musiklyssnande än idag.
– Grundidén med Feber var att man skulle kunna lyssna även om det inte fungerade så bra, skivbolagen var inte så samarbetsvilliga på den tiden. Men det var ändå så fantastiskt, att vi fick betalt, normala arvoden för att skriva på en sajt som inte genererade några pengar alls. På den tiden uppmuntrades alla projekt som hade med internet att göra för man trodde att intäkterna skulle komma sen. Det var också en intressant skara människor. Mats Olsson och Lennart Persson hade betytt mycket för mig när jag började skriva, och sedan spelade jag en liknande roll som mentor för Andres Lokko när han började skriva. Och så skapade vi en slags Travelling Wilburys, fyra män som gillade varandra privat, gillade olika genres men samtidigt gjorde ungefär samma sak.

Har du någonsin lekt med tanken på att skriva skönlitterärt?
– Nej, faktiskt inte. Jag bestämde mig ganska snabbt för att det är journalistik som jag är bra på. Skönlitteratur är något helt annat och det är stor skillnad. Å andra sidan har jag aldrig haft behovet av att skriva så, har aldrig skrivit dagbok eller uttryckt mig i skrift i övrigt, bortsett från journalistiken.

För en tid sedan meddelade Jan Gradvall på Twitter att han lägger ner ett projekt han hållit på med under lång tid – han hade fått i uppdrag att skriva den stora boken om Kent.
– Det var så självklart på något sätt att jag var den som skulle skriva Kent-boken. Jag gjorde min första intervju med dem i London när de släppt sitt andra album och sedan har jag med jämna mellanrum gjort stora intervjuer med dem, då de i princip slutat ge intervjuer mer än någon gång om året och då var det med mig. Jag satt redan på material för en halv bok och när jag fick frågan av Bonnier och bandet fanns det inte i min värld att tacka nej. Men det var jättesvårt. Jag hade så enorma krav på mig själv, att det skulle vara en bok som inte bara handlade om bandet utan om hela grejen att komma från en liten stad, vara missförstådd, vilja göra revansch. Jag ville väva ihop min egen historia med bandets. Jag tror att alla Kentfans hade blivit väldigt besvikna på boken om den blivit färdig. Jag klarade inte detta, att skriva massor av artiklar under veckorna och sedan när det blev helg skriva på boken. Jag är en sådan som skriver allt i sista minuten, strax innan deadline, och den metoden funkar inte när man skriver en bok. Jag brände två deadlines för boken och sedan orkade jag inte rent fysiskt. Jag var på väg att gå in i väggen helt enkelt. När jag väl bestämde mig var det otroligt jobbigt, jag hade inte pratat med någon om hur jag kände och det är klart att både förlaget och bandet blev besvikna även om de säkert förstått att något inte stod rätt till. Men när jag väl berättat var det en enorm lättnad, bara att våga öppna min kalender igen och inse att jag hade tid över. På ett sätt tror jag att jag hade ett undermedvetet behov av att misslyckas. Jag har alltid varit så duktig, alltid hållit en hög lägstanivå och aldrig havererat. Jag behövde det här misslyckandet.

Men det låter så spännande med den här boken, åh vad jag hade velat läsa den.
– Det finns ju material som kanske skulle kunna kompletteras och ges ut i någon form, men jag vill inte det. Jag är färdig med Kent, jag vill inte intervjua dem heller för jag vill inte skriva något som kan uppfattas som en sämre variant av boken. En intressant aspekt som jag ville få fram i boken är att så många tror att det svåra vare sig man är skribent eller musiker är att slå igenom. Men det svåra är att hålla en hög lägstanivå över tid, i tio, femton år. Att fortsätta vara intressant. Oavsett vad man tycker om Kent så har de definitivt lyckats med att ta i så de spricker hela tiden.

Du skrev en väldigt kort recension av Thåströms senaste i Dagens Industri?
– Det är på senare år jag börjat experimentera med de där enradiga recensionerna, det är väldigt roligt. Det har lite att göra med att jag har begränsat utrymme i DI.

Hänger det ihop med twittrandet?
– Ja, till viss del. När man skriver på Twitter som kan man upptäcka att en kort mening säger mer än det skulle göra om man broderade ut texten. Twitter är bra för att öva hantverket, detta att man ständigt håller igång skrivandet, slipar formuleringar och upptäcker vad som funkar och inte.

Jag tycker att du spelar en viktig roll i svensk media som en bro mellan finkultur och fulkultur, hur ser du själv på det?
– Det är nog så. Jag beklagade mig för Andres (Lokko) för ett tag sedan för att jag i finkulturvärlden betraktas som popsnöre medan popvärlden sen mig som intellektuell och jobbig. Då sa Andres att detta betalat min lön i 20 år och det stämmer ju, jag befinner mig precis mitt emellan. Det är inget medvetet, jag är verkligen lika fascinerad av Kojak som jag är av Olof Lagercrantz.

I samband med att artikeln publicerades bad jag bland andra Andres Lokko skriva några rader om Jan Gradvall och hans betydelse för Andres personligen och för journalistiken. Så här skrev han:

Vore det inte för Jan Gradvall skulle jag aldrig ha börjat skriva. Som tonåring
läste jag och älskade hans texter – han var min Justin Bieber! – och eftersom
vi delade en besatthet av ny svart amerikansk och jamaikansk musik blev vi
vänner, han övertalade mig att skriva och blev verkligen en mentor för mig.

Överlag har Janne inte bara konsekvent hållit den absolut högsta
kulturjournalistiska lägstanivån i svensk press i flera decennier, han är –
tillsammans med Kristina Adolfsson – också direkt ansvarig för att ha skrivit
den svenska rockjournalistiken ut ur medeltiden. Han digitaliserade den redan
i mitten av 1980-talet som vore han en pollenallergisk enmans-korsning av Pet
Shop Boys, Madonna och Olof Lagercrantz.

barn gör som vi gör, inte som vi säger

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 13/1 2013:

Häromdagen kom min son hem från skolan och deklarerade att han läst om mig på nätet. En klasskompis hade gjort honom uppmärksam på en debatt i forumet Flashback, där det stod att läsa om mig att jag är en psykiskt störd manshatare.
På Flashback finns en grupp kvinnohatare, jag kan inte komma på något bättre ord för dem, som ägnar väldigt mycket tid åt att skapa olika listor över kvinnor som enligt dem borde förpassas till i bästa fall köket, i värsta fall till andra, eldfyllda platser.
Jag förekommer på några få av dessa listor. Bland annat en som listar de hundra farligaste kvinnorna i Sverige. Jag återfinns även på en lista som handlar om “mentalsjuka mediefeminister”, en som listar de “största fienderna till yttrandefriheten i Sverige” och en där “Sveriges galnaste feminist” utsetts.
Personerna bakom dylika listor är ungefär samma personer som skriver hatiska kommentarer på olika nyhetssajter, och som skickar hotfulla mejl och ringer till sådana som Aftonbladets Åsa Linderborg, i sådan omfattning att hon tvingas skaffa skottsäkra fönster i sin bostad.

Ofta riktas varningens ord till unga människor, det där nätet är en hemsk plats. Och ungar är så elaka mot varandra.
Personerna som skriver till Linderborg eller listar farliga kvinnor på nätet är inte snorungar. De är inte sällan medelålders familjefäder, som lever utåt sett helt normala liv. Det förekommer inte sällan att vuxna människor, dina grannar, mina släktingar, deltar i dylika hatkampanjer mot kvinnor, helt öppet med egna namn, på Facebook.
Visst, barn är också elaka mot varandra. Även ungar skapar mobbningsidor och skriver hatiska kommentarer till varandra på internet.
För några veckor sedan uppstod vad som kallades Instagramupproret, då hundratals unga gav sig ut på gatorna och protesterade vilt mot en person som hängt ut och skrivit elaka saker om tonåringar på Instagram.
Nya liknande konton skapades i rask takt, mobbningssidor skapas dagligen på nätet, där enskilda unga personer hängs ut och baktalas.

Men barn gör inte som vi säger. Barn gör som vi gör.
Så länge vuxna män kan sitta dag ut och dag in och diskutera vilken feminist som egentligen är fulast, farligast eller mest sinnessjuk, utan några nämnvärda reaktioner eller protester, är det knappast konstigt om ungarna gör detsamma.
Så länge vuxna personer sprider hot och hat till enskilda personer bara för att de råkar vara kvinnor är det inte konstigt att deras barn tar efter beteendet.
Vilken värld vill du att dina barn ska växa upp i? En där hat och elakheter frodas och sprids, eller en där vi bryr oss om och tar hand om varandra, och reagerar när vi ser någon annan behandlas illa?
Jag kan inte svara åt dig, men jag kan uppmana dig att vilken värld du än föredrar, vara ett föredöme för dina egna och andras ungar.