Förra våren träffade jag Jan Gradvall och pratade med honom om skrivprocessen. Det var ett bra samtal och här är resultatet som först publicerades i Miss World Magazine.
”Jag har aldrig drivits av lust att skriva”
Jan Gradvall är en institution i svensk populärkulturjournalistik. Jag erkänner villigt att han är något av en idol för mig, en förebild inom journalistiken och jag träffar honom enbart därför. För min egen skull, för att jag vill veta hur han tänker, varför han skriver och om hans syn på språket. Jag har läst honom sedan sena tonåren, först i Nöjesguiden och Pop, senare på sajten Feber, idag i Dagens Industri, Expressen och inte minst på Twitter där han listats som en av de mest inflytelserika journalisterna. Just den här dagen har han rasat på Twitter, han har varit arg på en artikel om att framgångarna för den svenska musikexporten är överdriven.
– Jag råkar vara ganska insatt i det här med svensk musikexport just nu, och jag har även gått och ruvat på alla de här statistiska undersökningarna som medierna refererar till. Det är så lätt att manipulera tidningar till vad de ska skriva om idag, istället för att redaktionerna själva tänker efter och bestämmer vad de tycker är intressant och vill berätta. I just det här fallet är vinkeln felaktig, framgångarna för svensk musikexport är inte överdrivna, kanske för tio år sedan men absolut inte idag. Vad SvD missade var att ta med siffror över intäkter utomlands. Sverige är stort i musikvärlden, alla tittar på oss just nu. Ta bara Soundcloud och Spotify som exempel, vi är föregångare och det finns inget överdrivet i de framgångarna. Men Twitter är bra på så sätt att man väldigt snabbt kan komma med mot bevis och hejda vissa rykten innan de befästs som sanningar.
Det är ändå ovanligt att du är så pass arg som du var idag, du använde versaler till och med?
Jag är nog ganska ofta arg, även om jag inte vräker ur mig på Twitter. Det är så lätt att twittra gnäll och ständigt kommentera sådant som andra gör. Jag försöker att istället hitta bra saker, tipsa andra om läsning och musik och vara konstruktiv och inbjudande. Precis som jag gör när jag skriver artiklar i tidningar.
Det är ju det jag är så fascinerad av. Som när du skriver recensioner till exempel, du är aldrig elak utan lyckas alltid lyfta fram något som är bra. Du känns väldigt snäll, är det medvetet?
– Det är det nog delvis. Jag tror säkert jag har varit och är elak ibland men jag har stor respekt för musiker, mer ju mer jag skriver. Jag försöker förklara och sätta in saker i sitt sammanhang. I Dagens Industri gör jag fyra recensioner i veckan, jag försöker att inte bara tycka till om fyra skivor, utan berätta mer. Om vilken genre som är livaktig, vad som händer i musikvärlden. Man ska kunna plocka bort betyget och artisterna och ändå få intressant läsning. Mitt jobb som recensent är inte att bara tycka och sen luta mig tillbaka. Det måste vara intressant i ett större perspektiv, jag vill att läsaren ska lära sig något.
Det är ju precis det du gör, jag känner mig alltid lite smartare när jag läst något du har skrivit, jag lär mig alltid något . Jag tycker att du gör samhällsjournalistik av populärkultur. Alla de här sammanhangen – har du dem i huvudet eller gör du ny research inför varje recension?
– Jag researchar jättemycket. Men jag läser väldigt mycket och när jag läser om musik är jag ganska duktig på att komma ihåg, sortera in i olika fack i hjärnan och förr eller senare får jag användning för det. Det finns frön kan man säga, men jag gör ändå mycket research när jag väl sätter mig ner för att skriva. Det är också ett sätt att utbilda mig själv, när jag skriver en recension är det ett sätt för mig att gå till botten med saker och jag tar tillfället att lära mig själv nya saker.
Ja men det är ju så, att det alltid är intressant att läsa det du skriver även om det är en recension av ett band eller en genre som jag är helt ointresserad av. När du själv lyssnar på musik, är kontexten viktig för dig för musikupplevelsen?
– Ja det är den, den är väldigt viktig. Det var den redan när jag var riktigt liten. Hörde jag en låt blev jag alltid nyfiken på hur skivomslaget såg ut och ville veta mer om artisterna, var de kom ifrån och så vidare. Självklart måste musiken fungera så att man gillar den bara man lyssnar, men hos mig sätter den igång vetgirigheten. Jag märker ofta när jag sitter och intervjuar artister att jag kommer in på sånt, som var kommer de ifrån, vad gör deras föräldrar, hur ser deras omgivningar ut?
Kan en kontext få dig att ändra uppfattning, så att något du tycker är rätt dåligt plötsligt blir bra när du får ett sammanhang?
– Det är inte så att dåligt kan bli bra, men en kontext kan få mig att förstå och respektera en kulturyttring. Det är ju så med alla sorters fördomar, att de bygger på okunskap. Ju mer man sätter sig in i ett ämne och förstår desto mindre fördomsfull blir man.
Jag har märkt det sedan jag fick barn, att jag tvingats få mer respekt för olika genres. Hur många barn har du?
– Jag har ett barn, en son som är nio år.
Vad gillar han för musik?
– Han är helt ointresserad av musik. Han är mer inne på film och bilder, vilket är ganska sunt tycker jag. Själv blev jag musikintresserad när jag var kanske tio-elva år, och riktigt fast i fjortonårsåldern.
Spelade du något instrument, har du själv varit musikutövare?
– Nej. När jag gick i lekis var alla tvungna att gå i rytmik, för att senare välja att spela mandolin eller blockflöjt, men jag tyckte att rytmiken var så hemsk så mamma såg till att slapp den efter de första gångerna. Jag var en av två i min klass sedan som inte spelade något instrument. Jag kan fortfarande ingenting om musikteori, kan inga ackord, inte läsa noter. Men det påverkar nog mitt skrivande, kanske är det därför sammanhanget blivit så viktigt för mig. När andra hör ett G-Durackord ser jag en parkeringsplats framför mig.
Det blir inte så mycket ”skicklig gitarrist” när du skriver?
– Jag tycker ju att kreativitet och idéer är intressantare än drillade instrumentalister. Det görs otroligt mycket bra popmusik av personer som är helt hopplösa musikaliskt. Det går tillbaka till punkvågen som gjorde stort intryck på mig. De var ju bara idérika människor som ville höras, utan att kunna någonting. Som en slags bloggande med gitarrer, helt oskolade människor som hade saker de ville uttrycka.
När Jan Gradvall var 16 år skapade han tillsammans med vännen Sven Dolling ett fanzine som hette Jörvars Gosskör. Tillsammans upptäckte de punken.
– Sven Dolling är fortfarande min äldsta kompis, vi lärde känna varandra när vi var åtta. Jag minns inte riktigt var vi hittade punken, men det var precis den musiken vi hade längtat efter. Sen såg vi en annons om att det skulle vara en punkkonsert i Linköping, mig veterligen den första, och vi gick dit. Den konserten var jätteviktig, inte minst på grund av publiken, det var liksom wow, här finns det likasinnade. Där var en kille som hette Lars Sundstrand som gjorde ett fanzine som hette Funtime. Vi hade aldrig sett ett fanzine förut, det var alltså stenciler som var häftade i ena hörnet. Vi kände direkt att det där kan vi också göra. Min pappa har jobbat hela livet i tryckeribranschen och grafiska branschen så jag var uppvuxen med bokstäver. Min mamma och pappa var inte stora kulturkonsumenter, men de uppmuntrade alltid mig. Och bokstäver och typografi fanns. Pappa ställde resurser till förfogande, hjälpte oss hitta tryckeri, och han hjälpte oss med formgivningen, som var lika viktig för oss som texterna.
Som jag har förstått det var det musikintresset som var drivkraften och inte lusten att skriva?
– Så var det definitivt, jag var inte ens särskilt duktig på att skriva, mina uppsatser från skolan var oerhört tråkiga, helt döda. Men jag märkte när jag skrev om musik, om det som intresserade mig, att jag kunde skriva ganska bra. Faktum är att mina första texter inte skiljer sig så mycket från dem jag skriver nu i anslaget och känslan. Jag kan lika lite om grammatik som om musik, egentligen. Jag kan inte dela in en mening i satsdelar, men precis som jag kan höra i musik om något inte stämmer har jag en känsla för språket, om det är bra eller inte.
Men du skriver väldigt bra, du är en god stilist och du får också ganska mycket credd för det och är respekterad av dina branschkollegor, jag utgår ifrån att du är medveten om det?
– Ja, okej, tack. Jag har väl med åren börjat inse det. Jag får ofta frågor från studenter också, sådana som går skrivarlinjer till exempel, och det innebär väl att jag blivit medveten om detta.
Du tar samtidigt nyspråk i försvar, du försvarar stavfel, särskrivningar, överanvändande av utropstecken, det är ständigt återkommande både på Twitter och i längre texter. Som jag ser det är det viktigt att just du gör det eftersom du själv behandlar språket med sådan skicklighet och har sådan respekt med dig, så att man måste lyssna när du säger att det är okej att använda fyra utropstecken. Varför gör du det?
– Det har flera orsaker. Dels min bakgrund, jag är uppvuxen i en ickekulturell familj och jag har väldig respekt för och vill gärna uppmuntra andra med samma bakgrund. Man kan komma från ingenstans och bara vilja uttrycka sig. Jag har också skrivit mycket om hiphop, många där har en bakgrund som ickesvenskar från början, jag tycker att det är så fantastiskt att de gör sina röster hörda och det känns väldigt ointressant att börja prata särskrivningar med dem. En tredje orsak är att min son har diagnosen grav språkstörning. De flesta vet inte vad det är, men det är som dyslexi som slår trippelt så han har svårigheter både med talet och hörförståelsen. Hans kamp med språket, för att kunna tala överhuvudtaget, har såklart påverkat mig.
Först i vuxen ålder har Jan Gradvall börjat se sambandet mellan sin egen stamning och skrivandet. I många år led han av svår stamning och i vuxen ålder har han själv gått hos logoped i tio år.
– Jag har alltid varit den tysta personen i rummet. Den som haft saker på tungan men inte sagt dem. Jag led av känslan att ingen orkade lyssna på mig, låta mig tala till punkt. Det har självklart påverkat mitt val att skriva, med pennan kan jag vara kvick och folk lyssnar på mig, jag blir läst.
Har du stort bekräftelsebehov?
– Ja det har jag. Just att bli lyssnad på och tagen på allvar är viktigt, även om jag inte vill synas rent bildmässigt. Alla som jobbar i mediabranschen eller med musik har ett bekräftelsebehov och ett visst mått av narcissism. Man vill inte bara bli lyssnad på , man vill ha beröm också, att någon ska tycka att man är duktig.
Har du inte kommit till en punkt där du är så trygg så att du vet att du är duktig och inte behöver höra det från andra?
– Kanske lite. Men innerst inne är man alltid lite som ett barn. Jag såg en rolig intervju med Larry David för ett tag sedan, han hade varit på en fullsatt baseballarena och kameran hade zoomat in på honom på läktaren och hela publiken hade jublat och ropat hans namn. På väg därifrån vid ett rödljus hade en person skrikit åt honom; ”Larry David, you suck!” och det var det enda han kunde tänka på på en hel vecka. Det kan jag känna igen. Det är ju så att i samma ögonblick som man börjar tro på de bra recensionerna så börjar man också tro på de dåliga. Man måste försöka hitta en egen hållning och bli medveten om när man gör något bra och när man gjort något mindre bra, men det är svårt att leva efter det. Man vill ha beröm.
Du gillar New York, jag har förstått att du har en speciell relation till den stan?
– Ja, det har jag både till London och New York. Är man så besatt av populärkultur som jag är så är New York den ultimata staden, det är världens popkulturhuvudstad. Första gången jag åkte dit var jag 24 och fick bo hemma hos Mats Olsson som var korre där. Sedan dess har jag återvänt en gång om året ungefär.
Vad gör du när du är där?
– Som frilans tvingas man vara så duktig hela tiden, och jag är ständigt rädd att en dag ta slut, inte ha några idéer kvar. New York är mitt sätt att fylla på innan det blivit tomt. Jag tar in en massa saker. Och så är jag mer aktiv där än hemma, går på alla utställningar, har koll på vad som händer. Älskar också att New York är den totala konstrasten till Linköping som jag kommer ifrån, och det är fascinerande att kunna koppla av mitt i larmet i staden som aldrig sover. I New York är det också så legitimt att vara udda, du måste inte passa in i mängden. Du blir accepterad för den du är i ditt huvud och jag gillar det. Det tråkiga svaret är kanske att jag får en massa uppslag till artiklar.
Men bokar du inte upp jobb när du är i New York?
– Jo det gör jag, för att finansiera resan. Det är ju en fantastisk sak med mitt jobb, att jag kan boka in möten med personer jag verkligen beundrar och är intresserad av. I New York har jag till exempel träffat och intervjuat flera journalister som jag inspireras av. Att jobba är ett bra sätt att komma nära och tränga in på djupet.
Kan musik vara avkoppling för dig, kan du koppla bort jobbjaget när du lyssnar på musik?
– Nej det kan jag inte. Det kan vara ett problem eftersom det blir så att jag jobbar hela tiden, även när jag slötittar på teve. Men det var jobbigare förr, nu kan jag lyssna på en skiva utan prestationskrav på mig även om hjärnan snurrar igång. Sen jobbar jag ju med det jag tycker är roligast i hela världen. Men visst, det har blivit svårt att koppla av sedan iPhone och Twitter gjorde sitt inträde. Bara för att man kan ha koll hela tiden betyder det inte att man måste ha det, och jag tror att det handlar om nyhetens behag och kommer att gå över. Samtidigt stör jag mig enormt mycket på attityden att det skulle vara finare att sitta i en skogsglänta än att vara uppkopplad i en storstad.
År 2002 satt jag ofta med lurar på jobbet och lyssnade på Andres Lokkos spellistor på sajten Feber. Jag lyssnade och läste hans och dina texter. Jag tror att det har präglat mitt musiklyssnande än idag.
– Grundidén med Feber var att man skulle kunna lyssna även om det inte fungerade så bra, skivbolagen var inte så samarbetsvilliga på den tiden. Men det var ändå så fantastiskt, att vi fick betalt, normala arvoden för att skriva på en sajt som inte genererade några pengar alls. På den tiden uppmuntrades alla projekt som hade med internet att göra för man trodde att intäkterna skulle komma sen. Det var också en intressant skara människor. Mats Olsson och Lennart Persson hade betytt mycket för mig när jag började skriva, och sedan spelade jag en liknande roll som mentor för Andres Lokko när han började skriva. Och så skapade vi en slags Travelling Wilburys, fyra män som gillade varandra privat, gillade olika genres men samtidigt gjorde ungefär samma sak.
Har du någonsin lekt med tanken på att skriva skönlitterärt?
– Nej, faktiskt inte. Jag bestämde mig ganska snabbt för att det är journalistik som jag är bra på. Skönlitteratur är något helt annat och det är stor skillnad. Å andra sidan har jag aldrig haft behovet av att skriva så, har aldrig skrivit dagbok eller uttryckt mig i skrift i övrigt, bortsett från journalistiken.
För en tid sedan meddelade Jan Gradvall på Twitter att han lägger ner ett projekt han hållit på med under lång tid – han hade fått i uppdrag att skriva den stora boken om Kent.
– Det var så självklart på något sätt att jag var den som skulle skriva Kent-boken. Jag gjorde min första intervju med dem i London när de släppt sitt andra album och sedan har jag med jämna mellanrum gjort stora intervjuer med dem, då de i princip slutat ge intervjuer mer än någon gång om året och då var det med mig. Jag satt redan på material för en halv bok och när jag fick frågan av Bonnier och bandet fanns det inte i min värld att tacka nej. Men det var jättesvårt. Jag hade så enorma krav på mig själv, att det skulle vara en bok som inte bara handlade om bandet utan om hela grejen att komma från en liten stad, vara missförstådd, vilja göra revansch. Jag ville väva ihop min egen historia med bandets. Jag tror att alla Kentfans hade blivit väldigt besvikna på boken om den blivit färdig. Jag klarade inte detta, att skriva massor av artiklar under veckorna och sedan när det blev helg skriva på boken. Jag är en sådan som skriver allt i sista minuten, strax innan deadline, och den metoden funkar inte när man skriver en bok. Jag brände två deadlines för boken och sedan orkade jag inte rent fysiskt. Jag var på väg att gå in i väggen helt enkelt. När jag väl bestämde mig var det otroligt jobbigt, jag hade inte pratat med någon om hur jag kände och det är klart att både förlaget och bandet blev besvikna även om de säkert förstått att något inte stod rätt till. Men när jag väl berättat var det en enorm lättnad, bara att våga öppna min kalender igen och inse att jag hade tid över. På ett sätt tror jag att jag hade ett undermedvetet behov av att misslyckas. Jag har alltid varit så duktig, alltid hållit en hög lägstanivå och aldrig havererat. Jag behövde det här misslyckandet.
Men det låter så spännande med den här boken, åh vad jag hade velat läsa den.
– Det finns ju material som kanske skulle kunna kompletteras och ges ut i någon form, men jag vill inte det. Jag är färdig med Kent, jag vill inte intervjua dem heller för jag vill inte skriva något som kan uppfattas som en sämre variant av boken. En intressant aspekt som jag ville få fram i boken är att så många tror att det svåra vare sig man är skribent eller musiker är att slå igenom. Men det svåra är att hålla en hög lägstanivå över tid, i tio, femton år. Att fortsätta vara intressant. Oavsett vad man tycker om Kent så har de definitivt lyckats med att ta i så de spricker hela tiden.
Du skrev en väldigt kort recension av Thåströms senaste i Dagens Industri?
– Det är på senare år jag börjat experimentera med de där enradiga recensionerna, det är väldigt roligt. Det har lite att göra med att jag har begränsat utrymme i DI.
Hänger det ihop med twittrandet?
– Ja, till viss del. När man skriver på Twitter som kan man upptäcka att en kort mening säger mer än det skulle göra om man broderade ut texten. Twitter är bra för att öva hantverket, detta att man ständigt håller igång skrivandet, slipar formuleringar och upptäcker vad som funkar och inte.
Jag tycker att du spelar en viktig roll i svensk media som en bro mellan finkultur och fulkultur, hur ser du själv på det?
– Det är nog så. Jag beklagade mig för Andres (Lokko) för ett tag sedan för att jag i finkulturvärlden betraktas som popsnöre medan popvärlden sen mig som intellektuell och jobbig. Då sa Andres att detta betalat min lön i 20 år och det stämmer ju, jag befinner mig precis mitt emellan. Det är inget medvetet, jag är verkligen lika fascinerad av Kojak som jag är av Olof Lagercrantz.
I samband med att artikeln publicerades bad jag bland andra Andres Lokko skriva några rader om Jan Gradvall och hans betydelse för Andres personligen och för journalistiken. Så här skrev han:
Vore det inte för Jan Gradvall skulle jag aldrig ha börjat skriva. Som tonåring
läste jag och älskade hans texter – han var min Justin Bieber! – och eftersom
vi delade en besatthet av ny svart amerikansk och jamaikansk musik blev vi
vänner, han övertalade mig att skriva och blev verkligen en mentor för mig.
Överlag har Janne inte bara konsekvent hållit den absolut högsta
kulturjournalistiska lägstanivån i svensk press i flera decennier, han är –
tillsammans med Kristina Adolfsson – också direkt ansvarig för att ha skrivit
den svenska rockjournalistiken ut ur medeltiden. Han digitaliserade den redan
i mitten av 1980-talet som vore han en pollenallergisk enmans-korsning av Pet
Shop Boys, Madonna och Olof Lagercrantz.
