En mulen och åskig dag i somras träffade jag och fotografen Milis Smith Jonas Inde på tennisbanan i Nackareservatet. Vi såg honom spela tennis, promenerade med hans hund Grimbo, käkade lunch och pratade om alkoholism, bipolär sjukdom och lycka. Nu finns intervjun jag gjorde med honom att läsa på missworld.se.
foto: Milis Smith
Tidigare har jag kommenterat en del reaktioner på hans teveserie här.
Idag har jag en krönika i Sundsvalls Tidning, som handlar om Kristian. Jag skrev om honom för att den dagen när jag skulle skriva kändes precis allt annat jävligt oviktigt. Så känner jag ganska ofta nu för tiden.
Hur som helst, så fick jag ett läsarmejl från en man som ville tacka. Han avslutade med orden ”Om man inte gråter rostar själen”. Jag vet inte om det är ett känt uttryck eller om han kom på det i stunden, oavsett så tycker jag att det var väldigt bra. Det är okej att känna, och att gråta.
Här är krönikan:
Jag har en vän som heter Kristian. På fredag fyller han 29 år, och han är en alldeles underbar människa. Han är varm, klok och bryr sig mycket om människor i sin närhet. Han ser en i ögonen och man känner sig sedd av honom. Han är en fantastisk skribent och trummis i ett popband. Han är också väldigt rak och ärlig och inte det minsta konflikträdd. Ett drag som jag uppskattar mycket. Allra särskilt nu.
För några veckor sedan fick jag veta att Kristian har cancer igen.
Vi kom i kontakt med varandra förra året, när jag läste hans blogg. Han skrev om sin svåra sjukdom. Om cancern. Jag kan fortfarande känna känslan jag fick när jag läste det sista inlägget där han berättade att han besegrat cancern.
Den jäveln kom tillbaka.
Och den här gången blir det inget lyckligt slut. Det finns ingenting att göra. Kristian kommer att dö. Han räknar inte med att hinna fylla 30.
Jag kan inte tänka på annat. Jag är så ledsen, och jag är fruktansvärt arg, utan att riktigt veta mot vem jag ska rikta min ilska. Det finns ingenting som är rättvist när det gäller cancer. Det finns ingenting förmildrande.
Häromdagen träffade jag Kristian. Jag var rädd. Rädd för att han skulle vara annorlunda. Rädd för mig själv, för att jag skulle säga något dumt, göra fel, börja gråta. Naturligtvis började jag gråta. Hur kan man inte gråta när en sprudlande vacker människa full av liv sitter och talar om hur ledsen han är för allt han inte kommer att hinna göra? Hur kan man inte gråta när samma fantastiska människa lägger sin hand på min och förklarar att han inte är rädd för döden? Hur kan man inte gråta när någon tackar för att man finns och man inser att kanske, kanske är det här den sista gången vi ses? Hur kan man inte gråta när en ung, levnadsglad person förklarar att han levt ett bra liv? Hur kan man inte gråta när en småleende vän säger att det här kan vara sista gången han är tillräckligt stark för att orka ta sig in till stan? Hur kan man inte gråta när en person som snart ska dö berättar hur rädd han är för falla i glömska?
Men. Det är inte farligt att gråta. Det är okej. Det är okej att känna. Det är okej att vara rädd, ledsen och arg. Det är också okej att skratta. Till och med tillsammans med någon som vet att han ska dö. För vi skrattade också, åt planerna han har på vad han ska göra efter döden. Där, dit han ska resa. Vi var här och nu, i den stunden som kanske var vår allra sista tillsammans på tu man hand.
Cancer är en jävla skitsjukdom. Döden är definitiv, omöjlig att ta in.
Det enda vi har är tiden som är nu. Inte sen, inte i morgon, inte nästa vecka eller nästa år. För vi vet inte om vi lever då. Det enda vi vet är vad vi har idag.
Jag är tacksam för att jag har fått lära känna Kristian, för att han finns i mitt liv. Och för att han till och med nu när han vet att han snart ska dö fortsätter att lära mig nya saker. Får mig att ifrågasätta mina prioriteringar och mitt sätt att leva.
Det är därför jag skriver den här krönikan om honom. För just nu, idag, är han det enda viktiga. Jag kanske är patetisk och mina ord är klyschor. Men det finns klyschor som tål att upprepas. Som bör upprepas, för att livet är så kort.
Jag har bloggat om Kristian förut.
Här är hans egen blogg. Den måste du läsa.
En av mina absoluta idoler i yrket är Jan Gradvall.
Jag har läst honom så länge jag kan minnas, det han skrivit om musik och kultur. Och det jag älskar med honom är att han har förmågan att skriva om kulturyttringar, artister och genrer som jag är totalt ointresserad av, på ett sätt som väcker min nyfikenhet. Jag känner mig alltid lite smartare, lite mer allmänbildad när jag läst något han skrivit, och jag älskar hans stora intervjuer, som den han gjorde med Petter för Café förra året.
När jag fick jobb som skribent på Miss World Magazine var min första tanke att jag ville intervjua Jan Gradvall. För att, som Gradvall själv sa sedan i min intervju med honom: Det är ju en fantastisk sak med mitt jobb, att jag kan boka in möten med personer jag verkligen beundrar och är intresserad av.
Ingenting i min värld smäller högre än en komplimang från Jan Gradvall, därför kändes det som om jag nått toppen av min karriär när jag intervjuat honom och han verkligen gillade min text. Det var troligen en av de mer ångestframkallande intervjuerna jag gjort, hur skriva värdigt om mästaren själv liksom?
Nu finns min text om honom att läsa på nätet, närmare bestämt här. Läs den. Inte för att det är jag som skrivit, utan för att Gradvall säger så bra saker. Bland annat berättar han varför han är språkliberal, och så delar han med sig av sitt största misslyckande. Att han inte lyckades färdigställa boken om Kent.
Jag var ett ganska ensamt barn. Inte överdrivet alls, jag hade enstaka, framförallt tillfälliga vänner i perioder. Vänner som jag kände mig trygg med, och kunde vara mig själv tillsammans med. Men jag kände mig ofta annorlunda och missförstådd. Inte minst kände jag att jag inte riktigt förstod andra jämnåriga.
Jag var det där barnet som oftast gick direkt hem från skolan, och ägnade mig åt mina böcker, mina ritböcker och mina skrivböcker.
Människor intresserade mig. Men jag tror att jag hellre hörde deras historier än lekte med dem. Jag föredrog alltid att prata, framför att göra saker. Än idag har jag svårt att föreställa mig vad som kan slå en helkväll med riktigt bra snack med smarta och intressanta människor.
För att stilla min nyfikenhet och få tillgång till fler människor att utforska än dem i min närmaste omgivning satte jag in en brevvänsannons i en tidning, och jag svarade också på mängder av sådana, och lärde mig därmed snabbt att jag var tvungen att skriva minst tio brev till olika personer för att få svar av åtminstone en av dem.
Jag började skriva brev. När jag var i tioårsåldern var dagens höjdpunkt att komma hem från skolan och vittja brevlådan, för att se vilka som svarat. Bäst var naturligtvis de långa breven, de som hade ett verkligt innehåll och inte endast innehöll artighetsfraser på vackert brevpapper. Jag läste brev, och jag skrev. Redan där någonstans började jag älska att skriva för en mottagare. Skriva för att bli läst, om så bara av en enda människa – mottagaren av mitt brev.
Jag skaffade brevvänner i alla åldrar, och olika sorters människor. Särskilt minns jag Åke, en äldre herre till vilken jag skrev och berättade om mitt liv, mina katter, min syster och skolan. Han i sin tur berättade om sitt liv, om att vara gammal, och han skickade presenter. Plötsligt en dag kom ett brev där han kort meddelande att vi måste avbryta vår brevväxling. Jag förstod aldrig riktigt varför.
En annan person som stack ut var Kristina. Hon var missionär i Bolivia, och hennes berättelser var som på riktigt. De handlade om riktiga saker, och jag lärde mig massor av henne. Jag började också engagera mig i hennes jobb och eftersom min egen dröm var att bli missionär planerade jag också att resa till henne, för att praktisera. Eller hälsa på. Resan dit var dyr, jag fick aldrig ihop tillräckligt mycket pengar. En dag, när en översvämning drabbat området där hon bodde, skickade jag alla pengar jag fått ihop till henne, till hjälp åt en familj som blivit hemlös.
Vi tappade kontakten efter en tid, sådär som man gör när saker rinner ut i sanden. När jag födde mitt första barn och efteråt fick en lapp med uppgifter om längd, vikt och klockslag tyckte jag att jag kände igen handstilen – och visst var det hon, Kristina, som varit min barnmorska.
Men nu gick jag händelserna i förväg. Kristina var inte den enda missionären jag brevväxlade med. Jag lockades av utomlands. Andra länder. Jag var nyfiken och vetgirig och hade en tid flera brevvänner som var missionärsbarn. Då föddes min tanke att dessa barn behövde en plattform för kontakt med varandra. Internet fanns ju inte, men jag fanns. Och min pappas tryckeri. Så jag gjorde en tidning, bildade en ”klubb”, och bjöd in mina brevvänner. Inte endast missionärsbarnen. Alla fick vara med och bidra. Skicka texter och bilder, berätta om sina liv, länderna de bodde i och vardagen. Jag redigerade ihop och tryckte upp en tidning som sedan skickades till brevvänner i fyra världsdelar. Kopplade ihop dem med varandra. Såklart rann även det projektet ut i sanden, av orsaker som vanligtvis får projekt att rinna ut i sanden. Jag var något mer engagerad än de flesta andra, och tröttnade så småningom på att tjata om material, och göra allt själv. Kanske minns jag fel, men det är så jag minns det.
Jag fortsatte att skriva. Och att berätta andra människors berättelser. Som journalist på Sundsvalls Tidning älskade jag mitt jobb som redaktör för en avdelning som hette Insikten bäst. Det var en avdelning som behandlade livsåskådningsfrågor, relationer och andra ämnen som kanske inte var den hårdaste skjutjärnsjournalistiken, men jag hade mycket plats i tidningen och jag fick låta andra människor berätta sina historier, och tala till punkt. Jag fick bidra till ökad förståelse för människor som inte är som andra, eller för samhällsyttringar som skiljer sig från normen. Den avdelningen lades ner och ända sedan dess har jag längtat efter att få berätta, och låta andra berätta.
Jag har använt min blogg som plattform för att öka förståelse. För att krossa tabun och ifrågasätta normer. Jag har använt den för att lära mig mer om omvärlden. Mest har jag nog lärt mig om mig själv, men det kanske ska vara så. Jag har älskat att jag i bloggen till skillnad från i de flesta redaktionella sammanhang har kunnat vara personlig. Mig själv. Att jag inte haft några formkrav. Och att jag har fått direkt respons på nästan allt jag skriver. Att jag blivit tillrättavisad, uppmuntrad, ifrågasatt och att mina läsare lärt mig något nytt i samband med nästan varje enskild bloggpost.
Genom min blogg har jag också lärt känna andra människor som vill ungefär samma fast lite annorlunda. Och via dem har jag hamnat på först Jaiku och senare Twitter, och nu har jag äntligen träffat några människor som vill gå ett steg längre, och tillsammans försöka bygga en plattform där människor tillsammans skapar relevans. Berättar sina historier, sätter dem i sammanhang, och delar med sig av sin kunskap.
Enligt exakt samma princip som jag skapade min första tidning när jag var tolv år, fast på internet, och för en större publik, vilket också ger extremt mycket större möjligheter att med hjälp av den skapa innehåll.
Redan i tisdags berättade jag om min medverkan på sajten Ajour.
En sajt som jag är med och startar tillsammans med Emanuel, Jack, Johan, Thord Daniel, Damon och Malin.
Det innebär att jag flyttar större delen av mitt bloggande dit. Fortfarande kommer vissa väldigt privata saker att hamna här, men om du vill fortsätta följa mig och mina skriverier rekommenderar jag dig att hålla koll på Ajour som kommer att vara min huvudsakliga hemvist på nätet från och med måndag.
Jag har skrivit på Newsmill om Stora Journalistpriset och nomineringen till Kinga Sanden på Sydsvenskan.
Och häromdagen hittade jag – såklart via Twitter och Niklas Orrenius – den matblogg där hon skriver alldeles underbart frestande om mat. Och texterna är lika välsmakande som maten hon skriver om verkar vara.
Tilläggas ska att det inte är hon ensam som bloggar utan också Linda och Maggie. Lika bra alla tre, faktiskt.
Jag vill tacka alla som svarat på frågan i min föregående postning.
Frågan hade ett särskilt syfte, som jag inte avslöjar än.
Men era svar har var och ett och tillsammans gett mig en hel del att tänka på, som jag ska försöka knåda ihop till ord möjliga att formulera till meningar att skriva ner.
Medan jag tänker får ni gärna svara på en helt annan lika förutsättningslös fråga som bara ytterst perifert är kopplad till den förra, nämligen -
Vad är sexualitet?
Jag är född språkpolis. Antagligen beror det på att den i stort sett enda begåvning jag uppvisade som barn var just kunskap i svenska språket.
Jag lärde mig aldrig läsa. Jag bara kunde det, nån gång när jag var tre år upptäckte jag plötsligt att jag kunde läsa texten i en bok, och jag minns inte att jag någonsin ljudade eller så. Sedan kunde jag plötsligt också bara skriva. Stava och syfta rätt, vara korrekt i grammatiken utan att egentligen kunna en enda grammatisk term. Och då är det kanske enkelt att vara språkpolis. När man bara kan något och det är enkelt. För mig är det enkelt att läsa och skriva.
Jag har till och med en kategori i den här bloggen som heter just språkpolis, även om den inte innehåller så många inlägg. Därför att på senare år har det hänt något. Jag har blivit mindre rigid, mer liberal och framförallt mer slarvig när det gäller mitt eget sätt att uttrycka mig.
Jag försöker luska ut vad det kan bero på. Jag tror att Fredrik Lindström har ganska stor del i min liberalisering. Jag fostrades av min pappa språkpolisen, ni vet en sån där person som alltid rättade när jag sa fel, sa att ”Det heter inte som mig, det heter som jag”.
Och så för rätt många år sedan lyssnade jag på Fredrik Lindström som talade om det levande språket, om hur det utvecklas, om skillnader i skrift och talspråk, sådan teori som jag aldrig läst eller reflekterat över.
Och så är jag mamma. Och jag bestämde mig tidigt för att inte bli som min pappa. Grundregeln hemma hos mig har varit att ”det viktiga är inte hur man säger utan att folk förstår vad man menar”.
För det är ju det språk handlar om. Att göra sig förstådd. På ett eller annat sätt. Men det är också här språkpolisandet kommer in i bilden. Språk skapas ju gemensamt, för att man ska kunna göra sig förstådd med andra som talar samma språk. Om alla skulle skapa sitt eget oberoende av vilka ord andra använder och hur de används skulle vi inte längre förstå varandra. Och språkvård handlar om att göra språket så begripligt som möjligt för så många som möjligt. Med det i bakhuvudet har jag blivit mer accepterande inför andras språkliga brister, så länge jag förstår.
Och med det i bakhuvudet har jag också själv börjat leka med språket, och ganska ofta slarva. Jag använder en hel del talspråk när jag skriver och blir inte lika stressad när jag upptäcker att jag gjort ett stavfel eller syftningsfel.
Jag är fortfarande språkpolis ibland. Jag tycker exempelvis att det är stor skillnad på hur en privatperson skriver och på hur en offentlig myndighet eller organisation gör det. Den som jobbar med offentlig kommunikation på något sätt bör ha ett korrekt språk. Särskrivningar i offentliga dokument, i reklam, annonser, tidningsartiklar och på skyltar och menyer stör mig något alldeles otroligt. Jag ser rött när en lärare i just svenska inte kan skriva en korrekt mening. Men annars – nej. Lev och åt leva, skriv hur du vill.
Jag är full av beundran, på riktigt, inför människor som har skrivsvårigheter men som ändå vågar skriva, som ändå bloggar och deltar i den offentliga debatten, i skrift. Men, och det här jobbar jag med – det ska mycket till för att jag ska fastna och läsa en text till slut som inte är välformulerad och korrekt. Det skulle inte falla mig in att påpeka skrivfel till en privatperson, men jag får läshack och tycker att det är enormt jobbigt att läsa en illa skriven text.
Vad jag teoretiskt tycker är alltså en annan sak än vad jag känner, och hur jag personligen agerar. Jag stör mig fortfarande när någon skriver dem istället för de, men inte lika mycket på det omvända. Men idag skulle jag inte påpeka när någon gör fel, om jag inte blir tillfrågad. Och ibland gör jag fel själv.
Jag jobbar som sagt med detta. Jag har bestämt mig för att inte bli språkfascist som min pappa. Jag vill inte bli en gammal bakåtsträvare som efter min pensionering ringer till tidningredaktionen för att kritisera deras språk eller en sådan som vägrar ta till mig nya ord och uttryck. Men det går inte av sig självt. Jag måste påminna mig. Och kanske därför älskar jag också att diskutera och dissekera språket. Ni som läst mig länge känner antagligen till min förkärlek för att dissekera ord, be andra berätta hur de tolkar ett specifikt ord som för mig har en tydlig och endast en betydelse. Det är för att jag vill förstå mer, för att jag inte vill fastna i mina egna hjulspår och för att jag vill förstå andra, även när de använder ord på ett annat sätt än jag själv använder dem.
Och jag älskar Jockes experiment med #nosmiley. För att det hjälper mig att få förståelse på ett djupare plan för i det här fallet smileysar och vad de betyder för språket på internet. För att det utmanar mig att tänka om och tänka nytt. För att jag lär mig något av att delta i experimentet.
Det har också redan efter mindre ett ett dygn visat hur olika vi tolkar saker. Flera personer har läst in att jag och Jocke på något sätt försöker tala om för andra hur de ska göra. Många har uppfattat det som om vi är emot smileys, fast ingen av oss sagt ett ord om att det skulle vara något fel att använda dem. Åter igen bevisas att språket innehåller så mycket mer än ord, även om orden i slutändan är det enda vi har när fakta ska läggas på bordet.
Ulrika har skrivit en fantastisk postning som tydligt visar vilken funktion smileys kan ha.
Också Lotten har fångat bollen och ger mig svar på en fråga som jag brottades med igår, nämligen hur man egentligen ska stava till smiley. Det känns inte helt logiskt med tanke på stavningen av mejl och sajt och för mig som ändå gärna vill ha tydliga regler för att veta vad jag bryter emot känns det skumt.
Trollhare har också skrivit om hur smileys förändrade andras sätt att tolka honom.
Veckans bloggtema i Bloggvärldsbloggen är Språk. Det här var mitt bidrag. Haka gärna på!
Hittade en liten sån utmaning eller uppmaning som jag väljer att kalla det, hos Anders Gustafsson:
1. Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?
Bibeln. Jag levde och andades den.
Alla böcker om Narnia. Läste om dom så många gånger att jag tappade räkningen. Däremot fixade jag inte Tolkien, som jag istället läst högt för sonen…
Hans och Greta. Antagligen för att det var den som lärde mig läsa. En bok med kassettband till som jag lyssnade på tills jag kunde texten. Sedan följde jag med i texten och så kunde jag plötsligt läsa vilken text som helst, utan att nånsin ha tragglat alfabet eller ljudat.
2. Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?
Kalle Anka, läste hos en kusin som hade massor av årgångar samlade i pärmar. Regniga dagar på sommarlovet.
Bamse. Jo.
Pellefant.
Sen hur viktiga ovanstående egentligen var vet jag inte, jag har aldrig riktigt gillat serier, inte bilderböcker heller. Jag gillar text.
3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?
Den var väldigt svår. Men jag var om inte överrumplad så i varje fall tokkär och lyrisk efter att ha läst Jan Kjaerstad första gången. Förföraren.
Sen gillar jag Loe, Naiv, super. Kanske inte heller överrumplande men jag tokgillar verkligen just naiviteten, så totalt motsatt mot föregående norske författare…
4. Musik eller inte när du läser?
Absolut inte.
5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?
Hmm. Alla möjliga deckare. Jag är verkligen totalt såld på deckare, kanske för att jag blir sämre och sämre på att byta fokus och därför gillar såna böcker man kan läsa i ett sträck…
6. Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?
Njae. Inte direkt. Brukar normalt sett inte gilla filmerna. Fast Män som hatar kvinnor var en positiv upplevelse.
7. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?
Små citroner gula av Kajsa Ingmarsson kanske. Jag förstår verkligen hur nån kan tycka att den är bra, och den har definitivt avskräckt mig från att ens försöka läsa någon av hennes andra böcker.
8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?
Hahahaha. Jonas Gardell är en av dem jag velat krama. Och det har jag också gjort.
Jag är inte den som brukar vilja ge folk stryk. Men kanske det skulle kännas skönt att ge Ulf Lundell en örfil?
En bok som gjort mig förbannad eller i varje fall irriterad är Gömda. Men inte fasen vill jag slå Liza Marklund för det.
Om nån tycker att det är ofantligt intressant att ha koll på vad jag gillar att läsa så kan ni följa mig på Boktipset.se.
På förekommen anledning är det verkligen dags att ställa sig frågan vad som är riktig journalistik. Eller vilka kriterier som krävs för att man ska kunna kalla sig för en riktig journalist.
Jag hör till dem som ofta säger, tydligt och klart, att kvalitativ journalistik kommer att behövas och efterfrågas också i framtiden.
Att medieföretagen har en framtid även om de kommer att måsta ställa om en hel del, både i teori och praktik, om de ska ha något existensberättigande också om några år.
Idag talade jag en stund med Mats Svegfors, i programmet Brunchrapporten. Han hävdade med bestämdhet att det som produceras i bloggar inte är riktig journalistik, att man inte kan lita på uppgifterna i det som skrivs, och han vidhöll sitt påstående att det mesta i bloggvärlden är smörja, okvalificerat tyckande i nivå med insändarsidor.
Men de riktiga medierna då? De som enligt Svegfors, och Guillou, har filter i form av redaktörer som kollar texterna i flera led, de som fortfarande har makten och genomslagskraften, de som är trovärdiga utifrån det faktum att de som skriver i de riktiga medierna har integritet och kontrollerar uppgifter innan de publiceras.
Det visar sig om och igen att så inte alltid är fallet.
Och om och om igen visar det sig att det inte krävs så väldigt ansträngande källkritik för att faktiskt ta hål på saker som skrivs i de riktiga medierna av riktiga journalister.
Om och om igen lyckas bloggare, ensamma men oftare i slumpmässigt samarbete, ta fram uppgifter som faktiskt är mer kollade och med sanningen överensstämmande än de som publiceras i de riktiga medierna.
Jag tror på kvalitativ granskande journalistik. Jag tror också att de stora avslöjandena kräver en del i form av pengar, och kunskaper som utbildade journalister besitter. Jag tror att vissa tips aldrig skulle varit om det inte vore för meddelarfriheten och anonymitetsskyddet, eller för den delen – pengar som gjort det möjligt att gräva under lång tid utan fastlagd deadline.
Men handen på hjärtat, Guillou och Svegfors – hur mycket av medieföretagens pengar satsas på den typen av riktig journalistik? Hur vanligt är det att journalisterna faktiskt får göra de där riktiga journalistiska jobben där de får använda hela sin kompetens, lust och kanske leva sitt kall?
Väldigt sällan skulle jag säga. En väldigt liten del av medieföretagens pengar går till det vi kallar grävande journalistik. Det här är inte ett problem för journalistiken som sådan. Den kommer som jag sa från början att finnas kvar och behövas och efterfrågas. Men jag är tveksam till om journalisterna i framtiden kommer att vara anställda och avlönade av stora medieföretag. Jag är tveksam till varför någon som växer upp idag överhuvudtaget ska välja att få sin information och nyheter från en nyhetssajt.
Varför ska man läsa halvtaskiga rewrites eller hastigt skvaller, nyheter som publiceras timmar efter att de inträffat eller debattartiklar som någon sur gammal debattredaktör valt ut för publicering, varför ska jag läsa featurereportagen om det där paret som förlorade sitt barn eller den vuxna kvinnan med ADHD eller modereportaget eller recepten, när bloggarna fullkomligt svämmar över av välskrivna historier från det dagliga livet, berättelser om sorg skrivna utan mellanhänder, roliga och fyndiga recept som dessutom ofta är provade och recenserade, debattinlägg skrivna med glöd och ur flera olika perspektiv, varför ska man läsa en recension i en tidning om det inte är för att man verkligen älskar en viss skribent?
Det finns journalister som ägnar sina arbetsdagar åt att mer eller mindre skriva referat av vad en enskild polisman läser upp för dem ur en polisanmälan som en annan polis formulerat. Det finns andra som ägnar sina dagar åt att läsa pressmeddelanden och skriva rewrites på dem, och möjligen ringa upp en kontaktperson som finns angiven i meddelandet för att få en okritisk kommentar.
Det här beror inte på att journalisterna är inkompetenta, lata eller inte vill mer.
Det handlar om att medieföretagens resurser läggs på att fylla tidningen.
Fylla fylla fylla, skapa gärna rubriker som säljer, fixa gärna ett scoop, men lägg inte för mycket tid på det för vi måste fylla tidningen.
Leverera.
Å andra sidan – om folk vill ha snabba ytliga nyheter så är det väl vad dom ska få.
Men vill dom verkligen det? Vill dom verkligen betala?
Eller kan tidningskrisen och de sjunkande upplagorna ha någonting att göra med att kvaliteten på innehållet i tidningarna blivit sämre?
Kanske?
Varför är det så viktigt med riktig journalistik? För att folk ska få en tidning levererad i brevlådan på lördagsmorgonen? För att vi ska få underhållning? Eller finns det något högre syfte, som låt oss säga demokrati? Och i så fall, vad är det som är så demokratiskt med att människor lägger flera års utbildning på att sedan rewrita andras texter?
Det finns goda exempel. Tidningen Filter firar ettårsubileum i dagarna. Ett magasin späckat med riktigt bra genomlysande journalistik av hög kvalitet. Kvalitet som folk betalar för. Journalistik som aldrig skulle kunna åstadkommas om de som skrev hade tvingats skita ur sig och fylla ett tidningsuppslag varje dag. Det funkar nämligen inte så.
Förr, när det fanns mer pengar, och de satsades på annat, då var det ofta slagsmål på tidningarna om vem som skulle få sin grej publicerad. Det fanns ett överflöd av material som inte fick plats, för att det fanns så många duktiga medarbetare att man utan vidare kunde välja bort sådant som inte höll måttet. Vilket också taggade reportarna att faktiskt göra de bästa grejerna.
De marginalerna finns inte riktigt idag. Idag finns inte heller något korrektur (utom i några få undantagsfall) och det är nästan skrattretande att höra talas om alla dessa redaktörer som kontrollerar en text innan den går i tryck.
De är ganska sällsynta kan jag säga. Det är ofta en stressad nattredigerare som kollar texterna, och många gånger räddar upp sådant som kunde ha blivit katastrofer om de gått i tryck. När jag skriver ”räddar upp” så menar jag just det. Det blir inget högkvalitativt av det som en stressad reporter snott ihop på en eftermiddag och en än mer stressad redigerare snabbrättat i sista minuten. Många journalister vågar inte ens kolla upp lite osäkra tips för om det skulle visa sig inte hålla har de lagt för mycket tid på något som inte gav konkret resultat.
Det är idag bara de allra största tidningarna som satsar någorlunda på grävande journalistik, även om DN drar in på sin grävredaktör. Även om de hävdar att det inte kommer att gå ut över fördjupningarna och det grävande innehållet.
Den har vi hört förr. ”Jo vi skär ner fem journalisttjänster men det kommer inte att gå ut över innehållet i tidningen”. Men hur tänkte ni då?
Idag fick jag frågan av Helena Giertta, Journalistens chefredaktör, om varför jag litade på Sunde i fallet Liza Marklund. Någon ställde motfrågan till henne – varför skulle man lita på Marklund? För att hon är en riktig journalist? För att hon skriver för ett riktigt media?
Det handlar om så enkla saker som att kontrollera uppgifter, och jag tror att varken Peter Sunde eller Roger Åberg som jag hänvisade till är så dumma att de skulle såga Lizas faktakontroll, redovisa nya uppgifter och dessutom tala om varifrån de fått dem om de var det minsta tveksamma eller inte kunde stå för dem. De är helt enkelt måna om sin trovärdighet.
Det trodde jag att Liza Marklund också var.
Mikael Zackrisson på Veckans Affärer skriver en väldigt provocerande text idag, åtminstone avslutningen på den.
Som jag ser det har gammelmedia bara två val, om vi ska någon sorts trovärdighet kvar: Antingen måste sluta lura våra läsare. Fel är fel och rätt är rätt. Kolla fakta före publicering.
Eller, ännu hellre, släpp in bloggarna, läsarna och gör dem till medproducenter på sajterna. De gör så gärna jobbet, både bättre och billigare.
En annan provokation kommer från Kristofer Björkman, när han beskriver hur han åkt på bjudresor och att det inte är ett trovärdighetsproblem alls så länge han är öppen om att det är en bjudresa han varit på.
It’s a revolution. Vad är det som säger att journalistiken alltid kommer att se ut som det vi idag anser vara riktig journalistik? Hela världen förändras, krymper och växer på samma gång, gamla sanningar gäller inte och vi kommunicerar på helt andra premisser idag än för några få år sedan.
Det vore väldigt naivt att tro att det inte också skulle påverka dem som jobbar med kommunikation, som exempelvis journalister.
Jag avslutar med att rekommendera er att lyssna på några några spännande tankar från Anders Mildner, om nyheter som sociala objekt. Tankar som kräver radikala omställningar för att anammas. Tankar som jag gillar. Om journalistiken blir ett samtal tror jag att det kan komma väldigt mycket bra ur den, både i form av spännande berättelser och avslöjande fördjupningar.
Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund om kineser och fildelning, Framtidens journalistik, Riktig journalstik
