elefantjägarna

Jag noterar att Resumé intervjuat Leo Lagercrantz om den kommande boken Elefantjägarna.
I somras intervjuade jag honom och hans kollega Jens Christian Brandt för Miss World Magazine. Eftersom magasinets hemsida inte finns längre lägger jag upp texten här, för eftervärlden.

Elefantjägarna

Vilket ansvar har Carl Bildt för folkmordet som pågick i Sudan under tiden som han var styrelseledamot i Lundin Oil? Vilket ansvar har Lundin Petrolium idag? Vad är det egentligen som pågår i Afrika där västvärlden hämtar sin olja? Vilken betydelse har ditt aktiesparande? I boken Elefantjägarna som släpps i slutet av oktober försöker Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt ge svar.

På förlagets hemsida kan man läsa att Elefantjägarna är en berättelse om ”snabba klipp och smattrande champagnekorkar, men också om märkliga allianser mellan krigsherrar och oljebaroner i ett av världens fattigaste och mest utsatta länder”.
När jag träffar Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt för att tala om arbetet med boken säger Jens att det också är en bok om Sverige.
– Vi har länge haft en speciell bild av Sverige, bilden av det här lyckliga fyrkantiga sosselandet där solidaritet är viktigt. Vi har försökt hitta en tredje ståndpunkt mellan kommunism och extrem marknadsliberalism, men på sätt och vis är det en myt för det har hela tiden funnits andra krafter. Vi har flirtat med de mest extrema formerna av marknadsliberalismen och anpassat vår moral efter affärsmöjligheterna.
– Det blir ju också schizofrent, för det finns ett konsensus att Putin inte är demokrat och han ska bort, samtidigt som vi hjärntvättas dagligen att vi ska placera våra PPM-pengar på den ryska marknaden för att de kommer att ge bra avkastning. Svenskar är inga onda cyniker, vi är schizofrena. Vi gillar demokrati men hemma vid datorn när vi flyttar våra PPM-besparingar kan vi tänka oss att ingå i alla möjliga djävulspakter.

Leo Lagercrantz skjuter in att de i boken också har försökt fördjupa sig i vad som hänt när aktieägandet i Sverige flyttats från att vara en perifer företeelse bland överklassen till att vara något som var och varannan småsparare ägnar sig åt.
– Vi tror att den förändringen har stor betydelse och påverkar den enskildes och därigenom även kollektivets moral.
– När tretton ministrar och hundratusentals fondsparare äger fondandelar i ett bolag som Lundin tänker man att det nog inte kan vara så farligt.

Folksam och AMF Pension beslutade sig för att sälja sina innehav i Lundin Petrolium när bolaget i vårades vägrade tillsätta en oberoende granskning av förehavandena i södra Sudan, på flera av aktieägarnas begäran. En symbolisk handling som hade större moralisk än ekonomisk betydelse för Lundin.
– Lundin står väldigt starkt finansiellt men däremot så är det till skillnad från vad många påstår naturligtvis inte bra att stora institutioner drar sig undan. Det är väldigt illa, säger Leo Lagercrantz.

Jag undrar om boken kommer att bjuda på några avslöjanden som inte är kända i dagsläget. Jens svarar, något kryptiskt:
– Ja. Det är inte vår drivkraft att göra något sensationellt. Samtidigt så har vi hittat sensationella saker. Det här är som en episk roman. Vår bok börjar på 30-talet i Äppelviken och sträcker sig till Sydsudan år 2012. När man vänder på de här stenarna dyker det upp väldigt mycket.

Historien om Lundin Oil och deras affärer i Afrika är inte ny. Redan år 2001 avslöjades misstankarna om inblandning i folkmordet och krav ställdes på Carl Bildt att avgå.
– Diskussionen om vad som händer i nuvarande Sydsudan exploderade när BBC sände en dokumentär om händelserna. Sverige vaknade och en kommission skulle tillsättas, alla vara överens om att det var fruktansvärt att ett svenskt bolag var inblandat. Men så kom 11 september och världen ritades om. Nu säger folk att det där var så länge sen, och att vi inte kan hålla på och prata om det, säger Jens.

I juni 2010 inledde åklagaren en förundersökning gällande brott mot folkrätten. En förundersökning som fortfarande pågår. Lundin Oil finns inte längre som bolag, det har uppgått i Lundin Petrolium och rör sig i oljeindustrins finrum, bland annat utvinns olja i Norge. Men Lundingruppen har ett paraply av andra enligt Lagercrantz och Brandt mer tveksamma bolag, så som Africa Oil som verkar i Ogaden där journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson fängslades förra sommaren. Det var då första fröet till Elefantjägarna föddes, när Leo och Jens talade i telefon om vad om hände i oljebolagens spår.

Är vi i Sverige naiva när det kommer till tron på vad svenskar och svenska företag kan ställa till med ute i världen?
– Vi är snarare onyanserade än naiva. Vi är hysteriska och det blir lätt väldigt svartvitt, säger Jens. Vi är generellt dåliga på att hantera den svenska historien, som nazismen i Sverige. Vi tänker att vi är väldigt fyrkantiga och fantasilösa ingenjörstyper. Egentligen är vi någon slags katolska hysteriker som ropar liv eller död. När vi är internationellt inblandade är vi så bra, vi räddade judar eller vann kriget. Eller så är vi hemska. Till exempel Palme, han är inte en vanlig svensk politiker, han är antingen störst eller sämst. Så är det med Carl Bildt också, och det försvårar objektiva granskningar något enormt.

Vad är det konkret som Lundin Oil och därmed Carl Bildt nu anklagas för?
– Vad man anser och som går att bevisa är att 12000 människor dog på deras område under den här tiden, 1997 till 2002. Bildt kom in i styrelsen medan det pågick, och utsågs till ansvarig för etikfrågor.
– Det handlar om delar av ett större krig som ibland kallas för oljekriget, där sammanlagt över två miljoner människor dödades. Ibland försöker Lundin försvara sig och menar att de anklagas för att själva ha mejat ner de här människorna, men det är det ingen som påstår. Detta var en av världens allra farligaste platser och Lundin var ett av få internationella bolag som var där och såg till att dra nytta av situationen. Men detta ska åklagaren utreda.

Vad innebär det att vara på plats?
– De hade lokalanställda, pakter med lokala krigsherrar som skulle skydda oljefälten, och det som åklagaren tittar på är om Lundin upplåtit sina landningsbanor åt den sudanesiska armén och därmed bidragit till bombanfall mot lokalbefolkningen. Det finns bevis för att lokala krigsherrar fått i uppdrag av armén att röja områden, och armén hävdar att de fått pengar från oljebolagen för att göra detta. Men det stannar troligen vid indicier då det är svårt att bevisa.

Hur kommer det sig att Carl Bildt tycks vara immun mot alla anklagelser och alltid lyckas slingra sig undan i intervjuer?
– I intervjuer så räknar han kallt med att han är bättre påläst än journalisten och han säger saker på ett sätt som kan kopplas till uttrycket att bara man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir den sann. Så är Bildt. Han hävdar saker som inte har något med verkligheten att göra, man blir väldigt paff på något vis och det blir svårt att fortsätta, svarar Leo Lagercrantz.
– När jag intervjuade honom så hävdade han att det inte råder krig, och det är helt enastående. Sedan säger han att det inte bodde några människor längs den aktuella vägen. Svaren känns som god dag yxskaft, och är helt förnuftsvidriga. Men det handlar om hans egen självklarhet när han säger de här sakerna.
– Men det är litegrann en myt att han är så immun. Fler och fler ifrågasätter honom och allt färre tar honom på allvar, det har vi märkt i arbetet med den här boken.

Kan det vara enklare att komma undan just för att det händer i Afrika, där korruptionen är så utbredd samtidigt som det i väst råder ganska stor okunskap om i stort sett hela kontinenten?
– Ja det är det, säger Leo. Jens och jag är båda för marknadsekonomi, ingen av oss är emot oljeletandet som så. Men vad man ser väldigt tydligt är att efter kolonialtiden så har Afrika blivit rånat av västvärlden och senare även av Kina, inte minst franska bolag har lagt beslag på tillgångar och de enda som fått ut något av det är jättekorrupta eliter. Sedan finns det länder som har väldigt bra tillväxt men på det stora hela är det ett gigantiskt rån.
– Tidigare har Afrika legat så långt borta. Men nu händer det grejer som faktiskt kan bli sådana som Carl Bildts fall. Det har funnits en så romantisk bild av Afrika och kolonialismen, tänk kolonialhjälm och Karin Blixen. Här blir gåtan Bildt väldigt intressant. Å ena sidan är han en bildad aristokrat, samtidigt som han blev den här moderna mannen ute i världen, fredshjälte på Balkan, och den förste statschefen som någonsin skickat ett mejl. Bildt är så duktig på att använda internet, samtidigt som just sociala medier gör att Afrika kommer närmare. Det går inte längre att komma hem därifrån och säga att det inte pågår ett krig.
– På Facebook och Twitter kan folk berätta sanningen, och det som händer gör att den här korruptionen inte kan pågå på samma sätt, och Lundin och politiker och lobbyister kan inte längre hävda att allt är jättebra. Paradoxalt nog slår det väldigt hårt mot politiker som Bildt, men det är väldigt positivt för världsutvecklingen.

Jens Christian och Leo är båda övertygade om västvärldens och oljebolagens skuld i det krig som tagit livet av miljoner människor. Skuld byggd på oljepengar och mutor.
– Sudan är ett av världens oljerikaste länder, och det var först på 70-talet som man började utvinna den. Eliten är diktatorer som är nära hopkopplade med militären. De kan inte ta upp oljan själva, det är för komplicerat och de har inte tekniken. De tar hit utländska bolag, stoppar mutpengar i egna fickor och investerar i militären. Det sudanesiska flygvapnet är ett av det rikaste i världen, de har hightechhelikoptrar som för tio år sedan kostade i runda slängar 28 miljoner dollar per styck, helikoptrar köpta för oljepengar och som används i kriget.

En viktig fråga som tas upp i boken är den om förändrade attityder gentemot diktaturer, en förskjutning som enligt Leo Lagercrantz syns på både på ledarsidor och hörs från politiker.
– Under 1900-talet glorifierades motståndet mot totalitära regimer, det nya nu är att vi reser till sådana platser och följer deras lagar istället för att politiskt ifrågasätta dem. Lite av att ta seden dit man kommer utan att tänka på att lagarna är skrivna av förbrytare. I dag säger både regering och näringsliv att det är normalt, men det påverkar distinktionen av begreppen diktatur och demokrati. Det märks inte minst när en minister inte vill säga att Saudiarabien är en diktatur.
– En del som vi pratat med när vi skrivit boken, personer som är lojala med Lundin Oil, hävdar att det är vi som journalister som åker till Sudan som är koloniala och dikterar villkoren när vi försöker främja demokrati och yttrandefrihet, samtidigt som man kan se inslag där Ian Lundin gå omkring med barnsoldater omkring sig och det anses helt normalt.
– Just nu pågår det också i media en motrörelse, där det pratas om att det sker så fantastiska saker i Afrika, och vi ska inte gnälla på Afrika nu. Sedan pekar man på att en del länder har en väldigt bra tillväxt. Som att vi inte borde uppmärksamma problemen bara för att det också händer bra grejer. Så säger vi ju inte om Ungern eller förra östblocket, att bara för att de har bra tillväxt så är det okej om de diskriminerar romer.
– Vad som har slagit oss och gör oss bedrövade är att i Afrika pågår de här vidriga sakerna, människor tvångsförflyttas och lever under presenningar under fruktansvärda omständigheter men vi ska inte berätta om det. Om motsvarande händer i Baltikum eller på Balkan så är det oförlåtligt och brott mot mänskligheten. Men om det händer i Afrika och det är ett svenskt bolag så heter det plötsligt att det gör man i Sverige också, LKAB ska flytta hela Kiruna och 12000 döda är inte något större problem.

Både Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt definierar sig som liberaler och tror på marknadskrafterna, men i arbetet med boken har de också tvingats ifrågasätta sina egna politiska värderingar. Boken är på ett plan också en uppgörelse med den svenska liberalismen som enligt Lagercrantz ”går på steroider”.
– Jag betecknar mig fortfarande som liberal och borgerlig, men har blivit mycket mer medveten och övertygad om att marknaden behöver strama tyglar. Jag tycker att det finns en naivitet och ansvarslöshet bland många liberaler, både politiker och skribenter, i synen på marknaden.

70-talet var inte så dumt ändå

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 9 december 2012:

Jag brukar ägna torsdagkvällarna åt att titta på Historieätarna i SVT.
För dig som aldrig har sett programmet; programledarna Lotta och Erik lånar ut sina kroppar till olika tidsepoker. De klär sig, lever och äter som under epoken de skildrar. Kockar lagar och berättar om maten, och olika experter bjuds in för att tala om tidsanda och annat intressant som har med den aktuella tidsperioden att göra.

Det är ett alldeles lysande program, som förutom roligt och underhållande också är allmänbildande och ger utrymme för reflektion. Programledarna är underbara, men jag blev ändå lite provocerad under avsnittet som behandlade 70-talet. Det handlade mycket om att spara och återvinna, som till exempel att sy lapptäcken av trasiga kläder. Det provocerande var programledarnas attityd, hur de raljerade och nästan hånade sjuttiotalsmänniskorna för denna återvinningsiver. Personligen undrar jag vad som hände, varför detta anses vara ett typisk sjuttiotalsgrej, när vi mer än någonsin borde spara, minska vår konsumtion och återanvända gamla grejer.

Jordens befolkning ökar snabbare än någonsin, samtidigt som fler får det bättre, och därmed har råd att konsumera mera.
Men jordens resurser är ändliga.
Jag är övertygad om att vi kommer att tvingas sänka vår levnadsstandard radikalt för att överleva och få resurserna att räcka till alla, och jag förstår inte varför vi väntar på katastrofen istället för att börja nu.
Jag tror inte att det räcker att köpa ny miljövänlig bil. Jag tror att vi måste köra mindre bil, helst inte alls. Det är inte som att nya bilar inte frestar på miljön, i form av energiförbrukning vid tillverkningen och användandet av råvaror. Det är säkert bra att använda kläder av ekologisk bomull, men frågan är om det inte finns kläder så att vi skulle klara oss utan att köpa nytt överhuvudtaget i några år, om vi lät de kläder som existerar cirkulera. Ingen behöver duscha varje dag. Köttproduktionen orsakar enorma utsläpp, ändå äter vi mer kött än någonsin per person i Sverige. Haven är extremt känsliga och egentligen borde vi inte äta fisk alls om de ska återhämta sig.

Ändå lever vi – jag också – som om ingen morgondag finns, som om jordens resurser vore oändliga och som om det viktigaste är att ha hög standard och status.
Jag tror nämligen att mycket av konsumtionen vi ägnar oss åt handlar mer om status och hur andra ska se på oss, än att vi egentligen anser oss ha behov av att renovera köket eller köpa ny vinterjacka för att förra årets inte är tillräckligt inne i år.

Vi behöver inte håna sjuttiotalet, vi behöver lära oss av deras sparsamhet.
Varför inte sy ett lapptäcke av gamla trasiga kläder istället för att köpa nytt överkast som ändå kommer att kännas omodernt om ett par år? Och jag lovar att inte skratta åt dig om du använder samma nyårsstass i år som ifjol. Jag kommer att appådera dig.

om detta må ni berätta

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 11 november 2012:

Jag var i Polen på Alla Helgons Dag. Kyrkogårdarna var fyllda av människor som var där för att hedra och minnas sina döda. Jag skulle på sätt och vis göra detsamma. Minnas de döda.
Jag besökte Auschwitz. Bortsett från taggtråden och skorsternarna var det en ganska vacker plats. I barackerna utställningar. Foton, högar av skor, väskor och hår som tagits från människorna som fraktades dit för 70 år sedan, för att avrättas. Vi hade en guide som rabblade siffror, ofattbara. Siffror som var omöjliga att ta in, därför att siffror är opersonliga.

Så, i en korridor, stannade jag till. På väggarna satt fotografier av fångar, bilder som togs när de anlände till lägret. Där stod även namn och födelsedata, samt etnisk tillhörighet. Somliga polacker, andra romer, de flesta judar. Min blick fastnade på en bild av en man, rakad på huvudet och med utstående öron, född den tionde november år 1908. Han hann vistas i lägret i tre månader innan han avrättades. Han hade samma födelsedag som jag.
Därefter gick färden vidare till Birkenau. Läger nummer två, dödsfabriken. Där såg jag det kända järnvägsspåret som gick rakt in i lägret, perrongen där familjer splittrades, delades in i led. De som skulle arbeta, och de som skulle direkt till gaskamrarna. Alla barn skickades direkt till gasen.

Birkenau är stort. Baracker och åter baracker. Taggtråd och åter taggtråd. Och ödesmättad tystnad, under solen. Jag visades in i ett par baracker, där människor sovit under fruktansvärda förhållanden. Vi fick se toaletterna, och tvättrummet som byggts. Tvättrummet som designats i sten, med tvålkoppar som aldrig hade sett någon tvål.
Somliga hävdar att utrotningen av judarna är det grymmaste mänskligheten skådat. Att Hitler är ondskan personifierad.

Det oroar mig. Det oroar mig att vi besöker ett museum, tittar på filmer, läser böcker och påminns om dessa fruktansvärda brott mot mänskligheten som begicks, och ändå inte lyckas lära oss av historien.
Människor behandlas i stort sett lika illa idag, på lika lösa grunder som då.
Och omvärlden gör ungefär lika lite som då för att förhindra att det sker. Minns ni Rwanda 1994? Har ni hört rapporterna från Syrien idag? Vad gör du för att förhindra detta, vad gör du för att hjälpa dem som flyr?
Kunde vi spola tillbaka tiden och ges möjlighet att rädda de människor som gasades ihjäl i Birkenau, skulle vi göra det då? De flesta skulle svara ja.

Ändå diskuteras hur mycket invandring Sverige egentligen tål. Ändå trakasseras människor i våra flyktingförläggningar. År 2012, mina damer och herrar.
Trots att vi kan vara överens om att Hitlers idé om ett renrasigt samhälle var en riktigt dålig idé, frodas exakt samma idéer i Sverige idag, men med andra namn och uttryck.
Auschwitz och Birkenau, och berättelserna om de grymheter som där begicks, är viktiga historiedokument. Men än viktigare är att se sig om och reagera på liknande brott som pågår varje dag, runt omkring oss.

Här finns några bilder från Auschwitz och Birkenau.

Och här finns en bra debattartikel om varför SD är ett fascistiskt parti.

elefantjägarna

Både Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt definierar sig som liberaler och tror på marknadskrafterna, men i arbetet med boken har de också tvingats ifrågasätta sina egna politiska värderingar. Boken är på ett plan också en uppgörelse med den svenska liberalismen som enligt Lagercrantz ”går på steroider”.
– Jag betecknar mig fortfarande som liberal och borgerlig, men har blivit mycket mer medveten och övertygad om att marknaden behöver strama tyglar. Jag tycker att det finns en naivitet och ansvarslöshet bland många liberaler, både politiker och skribenter, i synen på marknaden.

Ovanstående är hämtat ur en intervju jag gjort med Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt, inför releasen av deras bok Elefantjägarna.
En bok om oljemiljardärer, kolonialism, svenska aktiesparare, Carl Bildt och Lundin Oil, eller som Brandt uttryckte det när vi träffades: En bok om Sverige.
Här kan du läsa hela intervjun.

jag har slutat skämmas

Gårdagens krönika i Sundsvalls Tidning:

Under hela min uppväxt och långt upp i åren skämdes jag för min pappa.
Det var faktiskt inte förrän han dog för sju år sedan som jag slutade skämmas. Det var inte förrän han var död som jag kunde hantera att han var den har var. Att han var sjuk.

Så länge han levde var jag arg på honom. Jag kände mig sviken och tyckte att han levde dåligt upp till papparollen.
Först när han dog började jag se honom som den människa han var. Förstå att det fanns en tid, innan jag föddes, då han var ett barn, senare en ung människa, med drömmar som alla andra. En människa som precis som alla andra formades av sin omgivning och sina erfarenheter. En kreativ person som inte kunde hantera sig själv, än mindre sina barn.
Min pappa var alkoholist. Inte den sortens alkoholist som dricker lite för ofta och lite för mycket på fester, utan den sorten som söp sig själv medvetslös så fort han fick chansen. När jag var liten innebar det att mamma var bortrest.

Senare, när mina föräldrar hade skilt sig, blev det allt oftare. Hans firma gick i konkurs, man kan säga att han söp bort allt han hade. De sista åren överlevde han tack vare socialtjänstens försorg, flyttade runt i lägenheter de tilldelade honom mellan perioder i behandling och tillfällig nykterhet. Då och då hamnade han på akuten med alldeles för hög promillehalt i blodet. För oss vanliga – dödliga promillehalter. För en grav alkoholist – inget särskilt. Åtminstone inte enligt min pappa som mer eller mindre ända till sin död förnekade sin alkoholism.

Och jag skämdes. Var rädd för att möta honom på stan när jag var i sällskap med mina bekanta. Ville inte att de skulle se hur ovårdad han var. Ville inte att de skulle förstå att den nedpissade mannen med sårigt ansikte var min pappa.
Nu, några år efter hans död, skäms jag inte längre. Den där ovårdade mannen som lunkade omkring med krum rygg och var så onykter att han knappt kunde stå upp, han var en sjuk människa. En alkoholist, som i hela sitt liv gjort så gott han kunde. Men han kunde inte bättre. Han hade en svår sjukdom, och den var inte mitt fel, eller någon annans. Inte ens hans eget, även om bara han var den som skulle ha kunnat ta tag i sitt liv.

Jag vågar påstå att alla har en alkoholist i sin närhet. Kanske ingen som är så illa däran som min pappa var, men ändå en alkoholist. Jag vill uppmana er att sluta tassa på tå, att sluta lägga locket på, att sluta släta över och undvika att tala om det, även om det är jobbigt och svårt. Jag vill uppmana er att sluta tänka att det är en privatsak, något för den närmaste familjen.
Alkoholism är inte en privatsak, det är en sjukdom som vilken sjukdom som helst, och det blir inte det minsta lättare vare sig för den sjuke eller för dens anhöriga om det fortsätter vara ett ämne som man inte pratar om. Första steget mot att slippa skammen är att prata om det svåra. Jag är inte min pappa, och jag har slutat skämmas för att han var den han var.

Relaterat:
Blotta strupen i det offentliga
En livscykel
En lycklig man

en lycklig man

En mulen och åskig dag i somras träffade jag och fotografen Milis Smith Jonas Inde på tennisbanan i Nackareservatet. Vi såg honom spela tennis, promenerade med hans hund Grimbo, käkade lunch och pratade om alkoholism, bipolär sjukdom och lycka. Nu finns intervjun jag gjorde med honom att läsa på missworld.se.


foto: Milis Smith

Tidigare har jag kommenterat en del reaktioner på hans teveserie här.

om man inte gråter rostar själen

Idag har jag en krönika i Sundsvalls Tidning, som handlar om Kristian. Jag skrev om honom för att den dagen när jag skulle skriva kändes precis allt annat jävligt oviktigt. Så känner jag ganska ofta nu för tiden.

Hur som helst, så fick jag ett läsarmejl från en man som ville tacka. Han avslutade med orden ”Om man inte gråter rostar själen”. Jag vet inte om det är ett känt uttryck eller om han kom på det i stunden, oavsett så tycker jag att det var väldigt bra. Det är okej att känna, och att gråta.

Här är krönikan:

Jag har en vän som heter Kristian. På fredag fyller han 29 år, och han är en alldeles underbar människa. Han är varm, klok och bryr sig mycket om människor i sin närhet. Han ser en i ögonen och man känner sig sedd av honom. Han är en fantastisk skribent och trummis i ett popband. Han är också väldigt rak och ärlig och inte det minsta konflikträdd. Ett drag som jag uppskattar mycket. Allra särskilt nu.
För några veckor sedan fick jag veta att Kristian har cancer igen.
Vi kom i kontakt med varandra förra året, när jag läste hans blogg. Han skrev om sin svåra sjukdom. Om cancern. Jag kan fortfarande känna känslan jag fick när jag läste det sista inlägget där han berättade att han besegrat cancern.
Den jäveln kom tillbaka.
Och den här gången blir det inget lyckligt slut. Det finns ingenting att göra. Kristian kommer att dö. Han räknar inte med att hinna fylla 30.
Jag kan inte tänka på annat. Jag är så ledsen, och jag är fruktansvärt arg, utan att riktigt veta mot vem jag ska rikta min ilska. Det finns ingenting som är rättvist när det gäller cancer. Det finns ingenting förmildrande.
Häromdagen träffade jag Kristian. Jag var rädd. Rädd för att han skulle vara annorlunda. Rädd för mig själv, för att jag skulle säga något dumt, göra fel, börja gråta. Naturligtvis började jag gråta. Hur kan man inte gråta när en sprudlande vacker människa full av liv sitter och talar om hur ledsen han är för allt han inte kommer att hinna göra? Hur kan man inte gråta när samma fantastiska människa lägger sin hand på min och förklarar att han inte är rädd för döden? Hur kan man inte gråta när någon tackar för att man finns och man inser att kanske, kanske är det här den sista gången vi ses? Hur kan man inte gråta när en ung, levnadsglad person förklarar att han levt ett bra liv? Hur kan man inte gråta när en småleende vän säger att det här kan vara sista gången han är tillräckligt stark för att orka ta sig in till stan? Hur kan man inte gråta när en person som snart ska dö berättar hur rädd han är för falla i glömska?
Men. Det är inte farligt att gråta. Det är okej. Det är okej att känna. Det är okej att vara rädd, ledsen och arg. Det är också okej att skratta. Till och med tillsammans med någon som vet att han ska dö. För vi skrattade också, åt planerna han har på vad han ska göra efter döden. Där, dit han ska resa. Vi var här och nu, i den stunden som kanske var vår allra sista tillsammans på tu man hand.
Cancer är en jävla skitsjukdom. Döden är definitiv, omöjlig att ta in.
Det enda vi har är tiden som är nu. Inte sen, inte i morgon, inte nästa vecka eller nästa år. För vi vet inte om vi lever då. Det enda vi vet är vad vi har idag.
Jag är tacksam för att jag har fått lära känna Kristian, för att han finns i mitt liv. Och för att han till och med nu när han vet att han snart ska dö fortsätter att lära mig nya saker. Får mig att ifrågasätta mina prioriteringar och mitt sätt att leva.
Det är därför jag skriver den här krönikan om honom. För just nu, idag, är han det enda viktiga. Jag kanske är patetisk och mina ord är klyschor. Men det finns klyschor som tål att upprepas. Som bör upprepas, för att livet är så kort.

Jag har bloggat om Kristian förut.
Här är hans egen blogg. Den måste du läsa.