söndagsläsning – jan gradvall

Förra våren träffade jag Jan Gradvall och pratade med honom om skrivprocessen. Det var ett bra samtal och här är resultatet som först publicerades i Miss World Magazine.

”Jag har aldrig drivits av lust att skriva”

Jan Gradvall är en institution i svensk populärkulturjournalistik. Jag erkänner villigt att han är något av en idol för mig, en förebild inom journalistiken och jag träffar honom enbart därför. För min egen skull, för att jag vill veta hur han tänker, varför han skriver och om hans syn på språket. Jag har läst honom sedan sena tonåren, först i Nöjesguiden och Pop, senare på sajten Feber, idag i Dagens Industri, Expressen och inte minst på Twitter där han listats som en av de mest inflytelserika journalisterna. Just den här dagen har han rasat på Twitter, han har varit arg på en artikel om att framgångarna för den svenska musikexporten är överdriven.
– Jag råkar vara ganska insatt i det här med svensk musikexport just nu, och jag har även gått och ruvat på alla de här statistiska undersökningarna som medierna refererar till. Det är så lätt att manipulera tidningar till vad de ska skriva om idag, istället för att redaktionerna själva tänker efter och bestämmer vad de tycker är intressant och vill berätta. I just det här fallet är vinkeln felaktig, framgångarna för svensk musikexport är inte överdrivna, kanske för tio år sedan men absolut inte idag. Vad SvD missade var att ta med siffror över intäkter utomlands. Sverige är stort i musikvärlden, alla tittar på oss just nu. Ta bara Soundcloud och Spotify som exempel, vi är föregångare och det finns inget överdrivet i de framgångarna. Men Twitter är bra på så sätt att man väldigt snabbt kan komma med mot bevis och hejda vissa rykten innan de befästs som sanningar.

Det är ändå ovanligt att du är så pass arg som du var idag, du använde versaler till och med?
Jag är nog ganska ofta arg, även om jag inte vräker ur mig på Twitter. Det är så lätt att twittra gnäll och ständigt kommentera sådant som andra gör. Jag försöker att istället hitta bra saker, tipsa andra om läsning och musik och vara konstruktiv och inbjudande. Precis som jag gör när jag skriver artiklar i tidningar.

Det är ju det jag är så fascinerad av. Som när du skriver recensioner till exempel, du är aldrig elak utan lyckas alltid lyfta fram något som är bra. Du känns väldigt snäll, är det medvetet?
– Det är det nog delvis. Jag tror säkert jag har varit och är elak ibland men jag har stor respekt för musiker, mer ju mer jag skriver. Jag försöker förklara och sätta in saker i sitt sammanhang. I Dagens Industri gör jag fyra recensioner i veckan, jag försöker att inte bara tycka till om fyra skivor, utan berätta mer. Om vilken genre som är livaktig, vad som händer i musikvärlden. Man ska kunna plocka bort betyget och artisterna och ändå få intressant läsning. Mitt jobb som recensent är inte att bara tycka och sen luta mig tillbaka. Det måste vara intressant i ett större perspektiv, jag vill att läsaren ska lära sig något.

Det är ju precis det du gör, jag känner mig alltid lite smartare när jag läst något du har skrivit, jag lär mig alltid något . Jag tycker att du gör samhällsjournalistik av populärkultur. Alla de här sammanhangen – har du dem i huvudet eller gör du ny research inför varje recension?
– Jag researchar jättemycket. Men jag läser väldigt mycket och när jag läser om musik är jag ganska duktig på att komma ihåg, sortera in i olika fack i hjärnan och förr eller senare får jag användning för det. Det finns frön kan man säga, men jag gör ändå mycket research när jag väl sätter mig ner för att skriva. Det är också ett sätt att utbilda mig själv, när jag skriver en recension är det ett sätt för mig att gå till botten med saker och jag tar tillfället att lära mig själv nya saker.

Ja men det är ju så, att det alltid är intressant att läsa det du skriver även om det är en recension av ett band eller en genre som jag är helt ointresserad av. När du själv lyssnar på musik, är kontexten viktig för dig för musikupplevelsen?
– Ja det är den, den är väldigt viktig. Det var den redan när jag var riktigt liten. Hörde jag en låt blev jag alltid nyfiken på hur skivomslaget såg ut och ville veta mer om artisterna, var de kom ifrån och så vidare. Självklart måste musiken fungera så att man gillar den bara man lyssnar, men hos mig sätter den igång vetgirigheten. Jag märker ofta när jag sitter och intervjuar artister att jag kommer in på sånt, som var kommer de ifrån, vad gör deras föräldrar, hur ser deras omgivningar ut?

Kan en kontext få dig att ändra uppfattning, så att något du tycker är rätt dåligt plötsligt blir bra när du får ett sammanhang?
– Det är inte så att dåligt kan bli bra, men en kontext kan få mig att förstå och respektera en kulturyttring. Det är ju så med alla sorters fördomar, att de bygger på okunskap. Ju mer man sätter sig in i ett ämne och förstår desto mindre fördomsfull blir man.

Jag har märkt det sedan jag fick barn, att jag tvingats få mer respekt för olika genres. Hur många barn har du?
– Jag har ett barn, en son som är nio år.

Vad gillar han för musik?
– Han är helt ointresserad av musik. Han är mer inne på film och bilder, vilket är ganska sunt tycker jag. Själv blev jag musikintresserad när jag var kanske tio-elva år, och riktigt fast i fjortonårsåldern.

Spelade du något instrument, har du själv varit musikutövare?
– Nej. När jag gick i lekis var alla tvungna att gå i rytmik, för att senare välja att spela mandolin eller blockflöjt, men jag tyckte att rytmiken var så hemsk så mamma såg till att slapp den efter de första gångerna. Jag var en av två i min klass sedan som inte spelade något instrument. Jag kan fortfarande ingenting om musikteori, kan inga ackord, inte läsa noter. Men det påverkar nog mitt skrivande, kanske är det därför sammanhanget blivit så viktigt för mig. När andra hör ett G-Durackord ser jag en parkeringsplats framför mig.

Det blir inte så mycket ”skicklig gitarrist” när du skriver?
– Jag tycker ju att kreativitet och idéer är intressantare än drillade instrumentalister. Det görs otroligt mycket bra popmusik av personer som är helt hopplösa musikaliskt. Det går tillbaka till punkvågen som gjorde stort intryck på mig. De var ju bara idérika människor som ville höras, utan att kunna någonting. Som en slags bloggande med gitarrer, helt oskolade människor som hade saker de ville uttrycka.

När Jan Gradvall var 16 år skapade han tillsammans med vännen Sven Dolling ett fanzine som hette Jörvars Gosskör. Tillsammans upptäckte de punken.
– Sven Dolling är fortfarande min äldsta kompis, vi lärde känna varandra när vi var åtta. Jag minns inte riktigt var vi hittade punken, men det var precis den musiken vi hade längtat efter. Sen såg vi en annons om att det skulle vara en punkkonsert i Linköping, mig veterligen den första, och vi gick dit. Den konserten var jätteviktig, inte minst på grund av publiken, det var liksom wow, här finns det likasinnade. Där var en kille som hette Lars Sundstrand som gjorde ett fanzine som hette Funtime. Vi hade aldrig sett ett fanzine förut, det var alltså stenciler som var häftade i ena hörnet. Vi kände direkt att det där kan vi också göra. Min pappa har jobbat hela livet i tryckeribranschen och grafiska branschen så jag var uppvuxen med bokstäver. Min mamma och pappa var inte stora kulturkonsumenter, men de uppmuntrade alltid mig. Och bokstäver och typografi fanns. Pappa ställde resurser till förfogande, hjälpte oss hitta tryckeri, och han hjälpte oss med formgivningen, som var lika viktig för oss som texterna.

Som jag har förstått det var det musikintresset som var drivkraften och inte lusten att skriva?
– Så var det definitivt, jag var inte ens särskilt duktig på att skriva, mina uppsatser från skolan var oerhört tråkiga, helt döda. Men jag märkte när jag skrev om musik, om det som intresserade mig, att jag kunde skriva ganska bra. Faktum är att mina första texter inte skiljer sig så mycket från dem jag skriver nu i anslaget och känslan. Jag kan lika lite om grammatik som om musik, egentligen. Jag kan inte dela in en mening i satsdelar, men precis som jag kan höra i musik om något inte stämmer har jag en känsla för språket, om det är bra eller inte.

Men du skriver väldigt bra, du är en god stilist och du får också ganska mycket credd för det och är respekterad av dina branschkollegor, jag utgår ifrån att du är medveten om det?
– Ja, okej, tack. Jag har väl med åren börjat inse det. Jag får ofta frågor från studenter också, sådana som går skrivarlinjer till exempel, och det innebär väl att jag blivit medveten om detta.

Du tar samtidigt nyspråk i försvar, du försvarar stavfel, särskrivningar, överanvändande av utropstecken, det är ständigt återkommande både på Twitter och i längre texter. Som jag ser det är det viktigt att just du gör det eftersom du själv behandlar språket med sådan skicklighet och har sådan respekt med dig, så att man måste lyssna när du säger att det är okej att använda fyra utropstecken. Varför gör du det?
– Det har flera orsaker. Dels min bakgrund, jag är uppvuxen i en ickekulturell familj och jag har väldig respekt för och vill gärna uppmuntra andra med samma bakgrund. Man kan komma från ingenstans och bara vilja uttrycka sig. Jag har också skrivit mycket om hiphop, många där har en bakgrund som ickesvenskar från början, jag tycker att det är så fantastiskt att de gör sina röster hörda och det känns väldigt ointressant att börja prata särskrivningar med dem. En tredje orsak är att min son har diagnosen grav språkstörning. De flesta vet inte vad det är, men det är som dyslexi som slår trippelt så han har svårigheter både med talet och hörförståelsen. Hans kamp med språket, för att kunna tala överhuvudtaget, har såklart påverkat mig.

Först i vuxen ålder har Jan Gradvall börjat se sambandet mellan sin egen stamning och skrivandet. I många år led han av svår stamning och i vuxen ålder har han själv gått hos logoped i tio år.
– Jag har alltid varit den tysta personen i rummet. Den som haft saker på tungan men inte sagt dem. Jag led av känslan att ingen orkade lyssna på mig, låta mig tala till punkt. Det har självklart påverkat mitt val att skriva, med pennan kan jag vara kvick och folk lyssnar på mig, jag blir läst.

Har du stort bekräftelsebehov?
– Ja det har jag. Just att bli lyssnad på och tagen på allvar är viktigt, även om jag inte vill synas rent bildmässigt. Alla som jobbar i mediabranschen eller med musik har ett bekräftelsebehov och ett visst mått av narcissism. Man vill inte bara bli lyssnad på , man vill ha beröm också, att någon ska tycka att man är duktig.

Har du inte kommit till en punkt där du är så trygg så att du vet att du är duktig och inte behöver höra det från andra?
– Kanske lite. Men innerst inne är man alltid lite som ett barn. Jag såg en rolig intervju med Larry David för ett tag sedan, han hade varit på en fullsatt baseballarena och kameran hade zoomat in på honom på läktaren och hela publiken hade jublat och ropat hans namn. På väg därifrån vid ett rödljus hade en person skrikit åt honom; ”Larry David, you suck!” och det var det enda han kunde tänka på på en hel vecka. Det kan jag känna igen. Det är ju så att i samma ögonblick som man börjar tro på de bra recensionerna så börjar man också tro på de dåliga. Man måste försöka hitta en egen hållning och bli medveten om när man gör något bra och när man gjort något mindre bra, men det är svårt att leva efter det. Man vill ha beröm.

Du gillar New York, jag har förstått att du har en speciell relation till den stan?
– Ja, det har jag både till London och New York. Är man så besatt av populärkultur som jag är så är New York den ultimata staden, det är världens popkulturhuvudstad. Första gången jag åkte dit var jag 24 och fick bo hemma hos Mats Olsson som var korre där. Sedan dess har jag återvänt en gång om året ungefär.

Vad gör du när du är där?
– Som frilans tvingas man vara så duktig hela tiden, och jag är ständigt rädd att en dag ta slut, inte ha några idéer kvar. New York är mitt sätt att fylla på innan det blivit tomt. Jag tar in en massa saker. Och så är jag mer aktiv där än hemma, går på alla utställningar, har koll på vad som händer. Älskar också att New York är den totala konstrasten till Linköping som jag kommer ifrån, och det är fascinerande att kunna koppla av mitt i larmet i staden som aldrig sover. I New York är det också så legitimt att vara udda, du måste inte passa in i mängden. Du blir accepterad för den du är i ditt huvud och jag gillar det. Det tråkiga svaret är kanske att jag får en massa uppslag till artiklar.

Men bokar du inte upp jobb när du är i New York?
– Jo det gör jag, för att finansiera resan. Det är ju en fantastisk sak med mitt jobb, att jag kan boka in möten med personer jag verkligen beundrar och är intresserad av. I New York har jag till exempel träffat och intervjuat flera journalister som jag inspireras av. Att jobba är ett bra sätt att komma nära och tränga in på djupet.

Kan musik vara avkoppling för dig, kan du koppla bort jobbjaget när du lyssnar på musik?
– Nej det kan jag inte. Det kan vara ett problem eftersom det blir så att jag jobbar hela tiden, även när jag slötittar på teve. Men det var jobbigare förr, nu kan jag lyssna på en skiva utan prestationskrav på mig även om hjärnan snurrar igång. Sen jobbar jag ju med det jag tycker är roligast i hela världen. Men visst, det har blivit svårt att koppla av sedan iPhone och Twitter gjorde sitt inträde. Bara för att man kan ha koll hela tiden betyder det inte att man måste ha det, och jag tror att det handlar om nyhetens behag och kommer att gå över. Samtidigt stör jag mig enormt mycket på attityden att det skulle vara finare att sitta i en skogsglänta än att vara uppkopplad i en storstad.

År 2002 satt jag ofta med lurar på jobbet och lyssnade på Andres Lokkos spellistor på sajten Feber. Jag lyssnade och läste hans och dina texter. Jag tror att det har präglat mitt musiklyssnande än idag.
– Grundidén med Feber var att man skulle kunna lyssna även om det inte fungerade så bra, skivbolagen var inte så samarbetsvilliga på den tiden. Men det var ändå så fantastiskt, att vi fick betalt, normala arvoden för att skriva på en sajt som inte genererade några pengar alls. På den tiden uppmuntrades alla projekt som hade med internet att göra för man trodde att intäkterna skulle komma sen. Det var också en intressant skara människor. Mats Olsson och Lennart Persson hade betytt mycket för mig när jag började skriva, och sedan spelade jag en liknande roll som mentor för Andres Lokko när han började skriva. Och så skapade vi en slags Travelling Wilburys, fyra män som gillade varandra privat, gillade olika genres men samtidigt gjorde ungefär samma sak.

Har du någonsin lekt med tanken på att skriva skönlitterärt?
– Nej, faktiskt inte. Jag bestämde mig ganska snabbt för att det är journalistik som jag är bra på. Skönlitteratur är något helt annat och det är stor skillnad. Å andra sidan har jag aldrig haft behovet av att skriva så, har aldrig skrivit dagbok eller uttryckt mig i skrift i övrigt, bortsett från journalistiken.

För en tid sedan meddelade Jan Gradvall på Twitter att han lägger ner ett projekt han hållit på med under lång tid – han hade fått i uppdrag att skriva den stora boken om Kent.
– Det var så självklart på något sätt att jag var den som skulle skriva Kent-boken. Jag gjorde min första intervju med dem i London när de släppt sitt andra album och sedan har jag med jämna mellanrum gjort stora intervjuer med dem, då de i princip slutat ge intervjuer mer än någon gång om året och då var det med mig. Jag satt redan på material för en halv bok och när jag fick frågan av Bonnier och bandet fanns det inte i min värld att tacka nej. Men det var jättesvårt. Jag hade så enorma krav på mig själv, att det skulle vara en bok som inte bara handlade om bandet utan om hela grejen att komma från en liten stad, vara missförstådd, vilja göra revansch. Jag ville väva ihop min egen historia med bandets. Jag tror att alla Kentfans hade blivit väldigt besvikna på boken om den blivit färdig. Jag klarade inte detta, att skriva massor av artiklar under veckorna och sedan när det blev helg skriva på boken. Jag är en sådan som skriver allt i sista minuten, strax innan deadline, och den metoden funkar inte när man skriver en bok. Jag brände två deadlines för boken och sedan orkade jag inte rent fysiskt. Jag var på väg att gå in i väggen helt enkelt. När jag väl bestämde mig var det otroligt jobbigt, jag hade inte pratat med någon om hur jag kände och det är klart att både förlaget och bandet blev besvikna även om de säkert förstått att något inte stod rätt till. Men när jag väl berättat var det en enorm lättnad, bara att våga öppna min kalender igen och inse att jag hade tid över. På ett sätt tror jag att jag hade ett undermedvetet behov av att misslyckas. Jag har alltid varit så duktig, alltid hållit en hög lägstanivå och aldrig havererat. Jag behövde det här misslyckandet.

Men det låter så spännande med den här boken, åh vad jag hade velat läsa den.
– Det finns ju material som kanske skulle kunna kompletteras och ges ut i någon form, men jag vill inte det. Jag är färdig med Kent, jag vill inte intervjua dem heller för jag vill inte skriva något som kan uppfattas som en sämre variant av boken. En intressant aspekt som jag ville få fram i boken är att så många tror att det svåra vare sig man är skribent eller musiker är att slå igenom. Men det svåra är att hålla en hög lägstanivå över tid, i tio, femton år. Att fortsätta vara intressant. Oavsett vad man tycker om Kent så har de definitivt lyckats med att ta i så de spricker hela tiden.

Du skrev en väldigt kort recension av Thåströms senaste i Dagens Industri?
– Det är på senare år jag börjat experimentera med de där enradiga recensionerna, det är väldigt roligt. Det har lite att göra med att jag har begränsat utrymme i DI.

Hänger det ihop med twittrandet?
– Ja, till viss del. När man skriver på Twitter som kan man upptäcka att en kort mening säger mer än det skulle göra om man broderade ut texten. Twitter är bra för att öva hantverket, detta att man ständigt håller igång skrivandet, slipar formuleringar och upptäcker vad som funkar och inte.

Jag tycker att du spelar en viktig roll i svensk media som en bro mellan finkultur och fulkultur, hur ser du själv på det?
– Det är nog så. Jag beklagade mig för Andres (Lokko) för ett tag sedan för att jag i finkulturvärlden betraktas som popsnöre medan popvärlden sen mig som intellektuell och jobbig. Då sa Andres att detta betalat min lön i 20 år och det stämmer ju, jag befinner mig precis mitt emellan. Det är inget medvetet, jag är verkligen lika fascinerad av Kojak som jag är av Olof Lagercrantz.

I samband med att artikeln publicerades bad jag bland andra Andres Lokko skriva några rader om Jan Gradvall och hans betydelse för Andres personligen och för journalistiken. Så här skrev han:

Vore det inte för Jan Gradvall skulle jag aldrig ha börjat skriva. Som tonåring
läste jag och älskade hans texter – han var min Justin Bieber! – och eftersom
vi delade en besatthet av ny svart amerikansk och jamaikansk musik blev vi
vänner, han övertalade mig att skriva och blev verkligen en mentor för mig.

Överlag har Janne inte bara konsekvent hållit den absolut högsta
kulturjournalistiska lägstanivån i svensk press i flera decennier, han är –
tillsammans med Kristina Adolfsson – också direkt ansvarig för att ha skrivit
den svenska rockjournalistiken ut ur medeltiden. Han digitaliserade den redan
i mitten av 1980-talet som vore han en pollenallergisk enmans-korsning av Pet
Shop Boys, Madonna och Olof Lagercrantz.

barn gör som vi gör, inte som vi säger

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 13/1 2013:

Häromdagen kom min son hem från skolan och deklarerade att han läst om mig på nätet. En klasskompis hade gjort honom uppmärksam på en debatt i forumet Flashback, där det stod att läsa om mig att jag är en psykiskt störd manshatare.
På Flashback finns en grupp kvinnohatare, jag kan inte komma på något bättre ord för dem, som ägnar väldigt mycket tid åt att skapa olika listor över kvinnor som enligt dem borde förpassas till i bästa fall köket, i värsta fall till andra, eldfyllda platser.
Jag förekommer på några få av dessa listor. Bland annat en som listar de hundra farligaste kvinnorna i Sverige. Jag återfinns även på en lista som handlar om “mentalsjuka mediefeminister”, en som listar de “största fienderna till yttrandefriheten i Sverige” och en där “Sveriges galnaste feminist” utsetts.
Personerna bakom dylika listor är ungefär samma personer som skriver hatiska kommentarer på olika nyhetssajter, och som skickar hotfulla mejl och ringer till sådana som Aftonbladets Åsa Linderborg, i sådan omfattning att hon tvingas skaffa skottsäkra fönster i sin bostad.

Ofta riktas varningens ord till unga människor, det där nätet är en hemsk plats. Och ungar är så elaka mot varandra.
Personerna som skriver till Linderborg eller listar farliga kvinnor på nätet är inte snorungar. De är inte sällan medelålders familjefäder, som lever utåt sett helt normala liv. Det förekommer inte sällan att vuxna människor, dina grannar, mina släktingar, deltar i dylika hatkampanjer mot kvinnor, helt öppet med egna namn, på Facebook.
Visst, barn är också elaka mot varandra. Även ungar skapar mobbningsidor och skriver hatiska kommentarer till varandra på internet.
För några veckor sedan uppstod vad som kallades Instagramupproret, då hundratals unga gav sig ut på gatorna och protesterade vilt mot en person som hängt ut och skrivit elaka saker om tonåringar på Instagram.
Nya liknande konton skapades i rask takt, mobbningssidor skapas dagligen på nätet, där enskilda unga personer hängs ut och baktalas.

Men barn gör inte som vi säger. Barn gör som vi gör.
Så länge vuxna män kan sitta dag ut och dag in och diskutera vilken feminist som egentligen är fulast, farligast eller mest sinnessjuk, utan några nämnvärda reaktioner eller protester, är det knappast konstigt om ungarna gör detsamma.
Så länge vuxna personer sprider hot och hat till enskilda personer bara för att de råkar vara kvinnor är det inte konstigt att deras barn tar efter beteendet.
Vilken värld vill du att dina barn ska växa upp i? En där hat och elakheter frodas och sprids, eller en där vi bryr oss om och tar hand om varandra, och reagerar när vi ser någon annan behandlas illa?
Jag kan inte svara åt dig, men jag kan uppmana dig att vilken värld du än föredrar, vara ett föredöme för dina egna och andras ungar.

elefantjägarna

Jag noterar att Resumé intervjuat Leo Lagercrantz om den kommande boken Elefantjägarna.
I somras intervjuade jag honom och hans kollega Jens Christian Brandt för Miss World Magazine. Eftersom magasinets hemsida inte finns längre lägger jag upp texten här, för eftervärlden.

Elefantjägarna

Vilket ansvar har Carl Bildt för folkmordet som pågick i Sudan under tiden som han var styrelseledamot i Lundin Oil? Vilket ansvar har Lundin Petrolium idag? Vad är det egentligen som pågår i Afrika där västvärlden hämtar sin olja? Vilken betydelse har ditt aktiesparande? I boken Elefantjägarna som släpps i slutet av oktober försöker Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt ge svar.

På förlagets hemsida kan man läsa att Elefantjägarna är en berättelse om ”snabba klipp och smattrande champagnekorkar, men också om märkliga allianser mellan krigsherrar och oljebaroner i ett av världens fattigaste och mest utsatta länder”.
När jag träffar Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt för att tala om arbetet med boken säger Jens att det också är en bok om Sverige.
– Vi har länge haft en speciell bild av Sverige, bilden av det här lyckliga fyrkantiga sosselandet där solidaritet är viktigt. Vi har försökt hitta en tredje ståndpunkt mellan kommunism och extrem marknadsliberalism, men på sätt och vis är det en myt för det har hela tiden funnits andra krafter. Vi har flirtat med de mest extrema formerna av marknadsliberalismen och anpassat vår moral efter affärsmöjligheterna.
– Det blir ju också schizofrent, för det finns ett konsensus att Putin inte är demokrat och han ska bort, samtidigt som vi hjärntvättas dagligen att vi ska placera våra PPM-pengar på den ryska marknaden för att de kommer att ge bra avkastning. Svenskar är inga onda cyniker, vi är schizofrena. Vi gillar demokrati men hemma vid datorn när vi flyttar våra PPM-besparingar kan vi tänka oss att ingå i alla möjliga djävulspakter.

Leo Lagercrantz skjuter in att de i boken också har försökt fördjupa sig i vad som hänt när aktieägandet i Sverige flyttats från att vara en perifer företeelse bland överklassen till att vara något som var och varannan småsparare ägnar sig åt.
– Vi tror att den förändringen har stor betydelse och påverkar den enskildes och därigenom även kollektivets moral.
– När tretton ministrar och hundratusentals fondsparare äger fondandelar i ett bolag som Lundin tänker man att det nog inte kan vara så farligt.

Folksam och AMF Pension beslutade sig för att sälja sina innehav i Lundin Petrolium när bolaget i vårades vägrade tillsätta en oberoende granskning av förehavandena i södra Sudan, på flera av aktieägarnas begäran. En symbolisk handling som hade större moralisk än ekonomisk betydelse för Lundin.
– Lundin står väldigt starkt finansiellt men däremot så är det till skillnad från vad många påstår naturligtvis inte bra att stora institutioner drar sig undan. Det är väldigt illa, säger Leo Lagercrantz.

Jag undrar om boken kommer att bjuda på några avslöjanden som inte är kända i dagsläget. Jens svarar, något kryptiskt:
– Ja. Det är inte vår drivkraft att göra något sensationellt. Samtidigt så har vi hittat sensationella saker. Det här är som en episk roman. Vår bok börjar på 30-talet i Äppelviken och sträcker sig till Sydsudan år 2012. När man vänder på de här stenarna dyker det upp väldigt mycket.

Historien om Lundin Oil och deras affärer i Afrika är inte ny. Redan år 2001 avslöjades misstankarna om inblandning i folkmordet och krav ställdes på Carl Bildt att avgå.
– Diskussionen om vad som händer i nuvarande Sydsudan exploderade när BBC sände en dokumentär om händelserna. Sverige vaknade och en kommission skulle tillsättas, alla vara överens om att det var fruktansvärt att ett svenskt bolag var inblandat. Men så kom 11 september och världen ritades om. Nu säger folk att det där var så länge sen, och att vi inte kan hålla på och prata om det, säger Jens.

I juni 2010 inledde åklagaren en förundersökning gällande brott mot folkrätten. En förundersökning som fortfarande pågår. Lundin Oil finns inte längre som bolag, det har uppgått i Lundin Petrolium och rör sig i oljeindustrins finrum, bland annat utvinns olja i Norge. Men Lundingruppen har ett paraply av andra enligt Lagercrantz och Brandt mer tveksamma bolag, så som Africa Oil som verkar i Ogaden där journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson fängslades förra sommaren. Det var då första fröet till Elefantjägarna föddes, när Leo och Jens talade i telefon om vad om hände i oljebolagens spår.

Är vi i Sverige naiva när det kommer till tron på vad svenskar och svenska företag kan ställa till med ute i världen?
– Vi är snarare onyanserade än naiva. Vi är hysteriska och det blir lätt väldigt svartvitt, säger Jens. Vi är generellt dåliga på att hantera den svenska historien, som nazismen i Sverige. Vi tänker att vi är väldigt fyrkantiga och fantasilösa ingenjörstyper. Egentligen är vi någon slags katolska hysteriker som ropar liv eller död. När vi är internationellt inblandade är vi så bra, vi räddade judar eller vann kriget. Eller så är vi hemska. Till exempel Palme, han är inte en vanlig svensk politiker, han är antingen störst eller sämst. Så är det med Carl Bildt också, och det försvårar objektiva granskningar något enormt.

Vad är det konkret som Lundin Oil och därmed Carl Bildt nu anklagas för?
– Vad man anser och som går att bevisa är att 12000 människor dog på deras område under den här tiden, 1997 till 2002. Bildt kom in i styrelsen medan det pågick, och utsågs till ansvarig för etikfrågor.
– Det handlar om delar av ett större krig som ibland kallas för oljekriget, där sammanlagt över två miljoner människor dödades. Ibland försöker Lundin försvara sig och menar att de anklagas för att själva ha mejat ner de här människorna, men det är det ingen som påstår. Detta var en av världens allra farligaste platser och Lundin var ett av få internationella bolag som var där och såg till att dra nytta av situationen. Men detta ska åklagaren utreda.

Vad innebär det att vara på plats?
– De hade lokalanställda, pakter med lokala krigsherrar som skulle skydda oljefälten, och det som åklagaren tittar på är om Lundin upplåtit sina landningsbanor åt den sudanesiska armén och därmed bidragit till bombanfall mot lokalbefolkningen. Det finns bevis för att lokala krigsherrar fått i uppdrag av armén att röja områden, och armén hävdar att de fått pengar från oljebolagen för att göra detta. Men det stannar troligen vid indicier då det är svårt att bevisa.

Hur kommer det sig att Carl Bildt tycks vara immun mot alla anklagelser och alltid lyckas slingra sig undan i intervjuer?
– I intervjuer så räknar han kallt med att han är bättre påläst än journalisten och han säger saker på ett sätt som kan kopplas till uttrycket att bara man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir den sann. Så är Bildt. Han hävdar saker som inte har något med verkligheten att göra, man blir väldigt paff på något vis och det blir svårt att fortsätta, svarar Leo Lagercrantz.
– När jag intervjuade honom så hävdade han att det inte råder krig, och det är helt enastående. Sedan säger han att det inte bodde några människor längs den aktuella vägen. Svaren känns som god dag yxskaft, och är helt förnuftsvidriga. Men det handlar om hans egen självklarhet när han säger de här sakerna.
– Men det är litegrann en myt att han är så immun. Fler och fler ifrågasätter honom och allt färre tar honom på allvar, det har vi märkt i arbetet med den här boken.

Kan det vara enklare att komma undan just för att det händer i Afrika, där korruptionen är så utbredd samtidigt som det i väst råder ganska stor okunskap om i stort sett hela kontinenten?
– Ja det är det, säger Leo. Jens och jag är båda för marknadsekonomi, ingen av oss är emot oljeletandet som så. Men vad man ser väldigt tydligt är att efter kolonialtiden så har Afrika blivit rånat av västvärlden och senare även av Kina, inte minst franska bolag har lagt beslag på tillgångar och de enda som fått ut något av det är jättekorrupta eliter. Sedan finns det länder som har väldigt bra tillväxt men på det stora hela är det ett gigantiskt rån.
– Tidigare har Afrika legat så långt borta. Men nu händer det grejer som faktiskt kan bli sådana som Carl Bildts fall. Det har funnits en så romantisk bild av Afrika och kolonialismen, tänk kolonialhjälm och Karin Blixen. Här blir gåtan Bildt väldigt intressant. Å ena sidan är han en bildad aristokrat, samtidigt som han blev den här moderna mannen ute i världen, fredshjälte på Balkan, och den förste statschefen som någonsin skickat ett mejl. Bildt är så duktig på att använda internet, samtidigt som just sociala medier gör att Afrika kommer närmare. Det går inte längre att komma hem därifrån och säga att det inte pågår ett krig.
– På Facebook och Twitter kan folk berätta sanningen, och det som händer gör att den här korruptionen inte kan pågå på samma sätt, och Lundin och politiker och lobbyister kan inte längre hävda att allt är jättebra. Paradoxalt nog slår det väldigt hårt mot politiker som Bildt, men det är väldigt positivt för världsutvecklingen.

Jens Christian och Leo är båda övertygade om västvärldens och oljebolagens skuld i det krig som tagit livet av miljoner människor. Skuld byggd på oljepengar och mutor.
– Sudan är ett av världens oljerikaste länder, och det var först på 70-talet som man började utvinna den. Eliten är diktatorer som är nära hopkopplade med militären. De kan inte ta upp oljan själva, det är för komplicerat och de har inte tekniken. De tar hit utländska bolag, stoppar mutpengar i egna fickor och investerar i militären. Det sudanesiska flygvapnet är ett av det rikaste i världen, de har hightechhelikoptrar som för tio år sedan kostade i runda slängar 28 miljoner dollar per styck, helikoptrar köpta för oljepengar och som används i kriget.

En viktig fråga som tas upp i boken är den om förändrade attityder gentemot diktaturer, en förskjutning som enligt Leo Lagercrantz syns på både på ledarsidor och hörs från politiker.
– Under 1900-talet glorifierades motståndet mot totalitära regimer, det nya nu är att vi reser till sådana platser och följer deras lagar istället för att politiskt ifrågasätta dem. Lite av att ta seden dit man kommer utan att tänka på att lagarna är skrivna av förbrytare. I dag säger både regering och näringsliv att det är normalt, men det påverkar distinktionen av begreppen diktatur och demokrati. Det märks inte minst när en minister inte vill säga att Saudiarabien är en diktatur.
– En del som vi pratat med när vi skrivit boken, personer som är lojala med Lundin Oil, hävdar att det är vi som journalister som åker till Sudan som är koloniala och dikterar villkoren när vi försöker främja demokrati och yttrandefrihet, samtidigt som man kan se inslag där Ian Lundin gå omkring med barnsoldater omkring sig och det anses helt normalt.
– Just nu pågår det också i media en motrörelse, där det pratas om att det sker så fantastiska saker i Afrika, och vi ska inte gnälla på Afrika nu. Sedan pekar man på att en del länder har en väldigt bra tillväxt. Som att vi inte borde uppmärksamma problemen bara för att det också händer bra grejer. Så säger vi ju inte om Ungern eller förra östblocket, att bara för att de har bra tillväxt så är det okej om de diskriminerar romer.
– Vad som har slagit oss och gör oss bedrövade är att i Afrika pågår de här vidriga sakerna, människor tvångsförflyttas och lever under presenningar under fruktansvärda omständigheter men vi ska inte berätta om det. Om motsvarande händer i Baltikum eller på Balkan så är det oförlåtligt och brott mot mänskligheten. Men om det händer i Afrika och det är ett svenskt bolag så heter det plötsligt att det gör man i Sverige också, LKAB ska flytta hela Kiruna och 12000 döda är inte något större problem.

Både Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt definierar sig som liberaler och tror på marknadskrafterna, men i arbetet med boken har de också tvingats ifrågasätta sina egna politiska värderingar. Boken är på ett plan också en uppgörelse med den svenska liberalismen som enligt Lagercrantz ”går på steroider”.
– Jag betecknar mig fortfarande som liberal och borgerlig, men har blivit mycket mer medveten och övertygad om att marknaden behöver strama tyglar. Jag tycker att det finns en naivitet och ansvarslöshet bland många liberaler, både politiker och skribenter, i synen på marknaden.

70-talet var inte så dumt ändå

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 9 december 2012:

Jag brukar ägna torsdagkvällarna åt att titta på Historieätarna i SVT.
För dig som aldrig har sett programmet; programledarna Lotta och Erik lånar ut sina kroppar till olika tidsepoker. De klär sig, lever och äter som under epoken de skildrar. Kockar lagar och berättar om maten, och olika experter bjuds in för att tala om tidsanda och annat intressant som har med den aktuella tidsperioden att göra.

Det är ett alldeles lysande program, som förutom roligt och underhållande också är allmänbildande och ger utrymme för reflektion. Programledarna är underbara, men jag blev ändå lite provocerad under avsnittet som behandlade 70-talet. Det handlade mycket om att spara och återvinna, som till exempel att sy lapptäcken av trasiga kläder. Det provocerande var programledarnas attityd, hur de raljerade och nästan hånade sjuttiotalsmänniskorna för denna återvinningsiver. Personligen undrar jag vad som hände, varför detta anses vara ett typisk sjuttiotalsgrej, när vi mer än någonsin borde spara, minska vår konsumtion och återanvända gamla grejer.

Jordens befolkning ökar snabbare än någonsin, samtidigt som fler får det bättre, och därmed har råd att konsumera mera.
Men jordens resurser är ändliga.
Jag är övertygad om att vi kommer att tvingas sänka vår levnadsstandard radikalt för att överleva och få resurserna att räcka till alla, och jag förstår inte varför vi väntar på katastrofen istället för att börja nu.
Jag tror inte att det räcker att köpa ny miljövänlig bil. Jag tror att vi måste köra mindre bil, helst inte alls. Det är inte som att nya bilar inte frestar på miljön, i form av energiförbrukning vid tillverkningen och användandet av råvaror. Det är säkert bra att använda kläder av ekologisk bomull, men frågan är om det inte finns kläder så att vi skulle klara oss utan att köpa nytt överhuvudtaget i några år, om vi lät de kläder som existerar cirkulera. Ingen behöver duscha varje dag. Köttproduktionen orsakar enorma utsläpp, ändå äter vi mer kött än någonsin per person i Sverige. Haven är extremt känsliga och egentligen borde vi inte äta fisk alls om de ska återhämta sig.

Ändå lever vi – jag också – som om ingen morgondag finns, som om jordens resurser vore oändliga och som om det viktigaste är att ha hög standard och status.
Jag tror nämligen att mycket av konsumtionen vi ägnar oss åt handlar mer om status och hur andra ska se på oss, än att vi egentligen anser oss ha behov av att renovera köket eller köpa ny vinterjacka för att förra årets inte är tillräckligt inne i år.

Vi behöver inte håna sjuttiotalet, vi behöver lära oss av deras sparsamhet.
Varför inte sy ett lapptäcke av gamla trasiga kläder istället för att köpa nytt överkast som ändå kommer att kännas omodernt om ett par år? Och jag lovar att inte skratta åt dig om du använder samma nyårsstass i år som ifjol. Jag kommer att appådera dig.

om detta må ni berätta

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 11 november 2012:

Jag var i Polen på Alla Helgons Dag. Kyrkogårdarna var fyllda av människor som var där för att hedra och minnas sina döda. Jag skulle på sätt och vis göra detsamma. Minnas de döda.
Jag besökte Auschwitz. Bortsett från taggtråden och skorsternarna var det en ganska vacker plats. I barackerna utställningar. Foton, högar av skor, väskor och hår som tagits från människorna som fraktades dit för 70 år sedan, för att avrättas. Vi hade en guide som rabblade siffror, ofattbara. Siffror som var omöjliga att ta in, därför att siffror är opersonliga.

Så, i en korridor, stannade jag till. På väggarna satt fotografier av fångar, bilder som togs när de anlände till lägret. Där stod även namn och födelsedata, samt etnisk tillhörighet. Somliga polacker, andra romer, de flesta judar. Min blick fastnade på en bild av en man, rakad på huvudet och med utstående öron, född den tionde november år 1908. Han hann vistas i lägret i tre månader innan han avrättades. Han hade samma födelsedag som jag.
Därefter gick färden vidare till Birkenau. Läger nummer två, dödsfabriken. Där såg jag det kända järnvägsspåret som gick rakt in i lägret, perrongen där familjer splittrades, delades in i led. De som skulle arbeta, och de som skulle direkt till gaskamrarna. Alla barn skickades direkt till gasen.

Birkenau är stort. Baracker och åter baracker. Taggtråd och åter taggtråd. Och ödesmättad tystnad, under solen. Jag visades in i ett par baracker, där människor sovit under fruktansvärda förhållanden. Vi fick se toaletterna, och tvättrummet som byggts. Tvättrummet som designats i sten, med tvålkoppar som aldrig hade sett någon tvål.
Somliga hävdar att utrotningen av judarna är det grymmaste mänskligheten skådat. Att Hitler är ondskan personifierad.

Det oroar mig. Det oroar mig att vi besöker ett museum, tittar på filmer, läser böcker och påminns om dessa fruktansvärda brott mot mänskligheten som begicks, och ändå inte lyckas lära oss av historien.
Människor behandlas i stort sett lika illa idag, på lika lösa grunder som då.
Och omvärlden gör ungefär lika lite som då för att förhindra att det sker. Minns ni Rwanda 1994? Har ni hört rapporterna från Syrien idag? Vad gör du för att förhindra detta, vad gör du för att hjälpa dem som flyr?
Kunde vi spola tillbaka tiden och ges möjlighet att rädda de människor som gasades ihjäl i Birkenau, skulle vi göra det då? De flesta skulle svara ja.

Ändå diskuteras hur mycket invandring Sverige egentligen tål. Ändå trakasseras människor i våra flyktingförläggningar. År 2012, mina damer och herrar.
Trots att vi kan vara överens om att Hitlers idé om ett renrasigt samhälle var en riktigt dålig idé, frodas exakt samma idéer i Sverige idag, men med andra namn och uttryck.
Auschwitz och Birkenau, och berättelserna om de grymheter som där begicks, är viktiga historiedokument. Men än viktigare är att se sig om och reagera på liknande brott som pågår varje dag, runt omkring oss.

Här finns några bilder från Auschwitz och Birkenau.

Och här finns en bra debattartikel om varför SD är ett fascistiskt parti.