dag 05 – en låt som påminner mig om någon

Etiketter

Elton John, en låt som påminner mig om någon, Goodbye Yellow Brick Road, pappa

Den här låten påminner mig om min pappa.

dag 04 – en låt som gör mig ledsen

Etiketter

Ain't no sunshine, Du måste finnas, helen sjöholm, Kristina från Dufvenmåla, ledsen, michael jackson, patetisk, Smooth Criminal

Om jag gjort den här utmaningen för nio år sedan eller så, då skulle det ha funnits ungefär fyrtio tusen miljarder låtar som gjorde mig ledsen. Jag har funderat ett par dagar nu, men kommer inte riktigt på någon som verkligen gör mig ledsen i dagsläget.

Om formuleringen hade varit en låt som får dig att gråta hade urvalet varit något större. Tårar kan som bekant tränga fram i ögonvrån utan att man är direkt ledsen. Till exempel när jag lyssnar till denna.
För att inte tala om när jag ser det här framförandet:

Väldigt berörd blir jag. Men ledsen? Nej.

Så botaniserar jag lite till, och så slår det mig att jag sedan sommaren 2009 blir ledsen av nästan vilken låt som helst av Michael Jackson. Som den här. Men det är inte riktigt låten i sig, utan snarare kontexten som gör mig ledsen. Tanken på Michael Jackson, hans liv, hans för tidiga död.
Men när jag läser på om betydelsen av ordet patetisk så är det nog snarare något patetiskt med denna sorg över Michael Jackson, eftersom jag aldrig lyssnade på hans musik när han levde, utom mer eller mindre ofrivilligt under Thriller och Bad-tiden. Det var först samma natt som dödsbeskedet kom som jag på allvar började lyssna in mig, och upptäckte storheten i hans repertoar. Men eftersom den mänskliga hjärnan och även hjärtat är svåra att begripa sig på är jag osäker på om jag skulle ha insett den storheten även om jag försökt, då Michael Jackson fortfarande var i livet. Och visst är det lite patetiskt att bli ledsen eller i varje fall väldigt låg av att lyssna till denna?

dag 03 – en låt som gör dig glad

Etiketter

Astrud Gilberto, gladlåt, It's a lovely day today, låt som gör mig glad

Att välja ut en gladlåt var inte alls svårt.
Jag valde den första som poppade upp i huvudet, nämligen denna.
Den behöver ingen närmare förklaring.

Har du inte Spotify? Låten finns på Youtube också.

dag 02 – din hatlåt

Etiketter

från och med du, hatlåt, Oskar Linnros

Att välja ut en hatlåt är ungefär lika svårt som att välja ut en favoritlåt, inte minst med tanke på att säkert 99 procent av all musik som görs i världen inte trivs i mina öron.
Att välja ut en enda som får mig må dåligt eller öronen att smärta, är svårt.
Men för att begränsa mig försöker jag hålla mig till låtar som ändå tycks älskas av många, det vill säga musik som har ett värde och inte är genomdålig. Snarare bara låtar som av en eller annan anledning inte lyckas smälta mitt hjärta, även om de har sina kvaliteter.

Det skulle kunna vara vilken låt som helst av Ulf Lundell, eller också någon valfri metal-låt. Dock att jag har en så pass ytlig relation till både Lundell och metal att det jag känner för dem knappast kan kallas hat. Snarare likgiltighet, tristess, eller bara oljud.

För att jag ska känna hat krävs något annat. Det kan vara så att ingen musik i hela världen kan få mig att känna just hat.
Men det finns en låt som får det att krypa i hela kroppen på mig. En låt som jag inte förstår, vars framgångar får mig att allvarligt undra hur det står till med folk, eftersom den tycks vinna de flestas hjärtan. Utom mitt då.

Det här framförandet gör inte saken bättre:

musikutmaning

Etiketter

Das Model, favoritlåt, kraftwerk, låtar, musikutmaning, The Model

Jag är inte världens bästa på att leva upp till och fullfölja klassiska bloggutmaningar, men eftersom den här har musiktema tänkte jag ändå ge den en chans. Jag hittade den hos Eric Rosén.

dag 01 – din favoritlåt
dag 02 – din hatlåt
dag 03 – en låt som gör dig glad
dag 04 – en låt som gör dig ledsen
dag 05 – en låt som påminner dig om någon
dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 08 – en låt som du kan hela texten till
dag 09 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

Att välja en favoritlåt är ungefär det svåraste som finns.
På sätt och vis kommer väl de flesta av låtarna i utmaningen att vara favoritlåtar, för olika tillfällen. Att välja en enda låt som står över alla andra, det går inte.

Men om jag tänker efter och försöker hitta en låt som jag tyckt om länge, som håller fortfarande och som jag i princip aldrig tröttnar på, utan snarare får mig att varje gång jag hör den fråga mig varför jag inte lyssnar oftare på Kraftwerk, så är det denna:

Det hade kunnat vara den här, eller varför inte den här, eller denna låten. Nästan vilken låt som helst med Kraftwerk, som åtminstone är det band jag skulle välja om jag var tvungen att välja ett enda band eller artist att lyssna på i resten av mitt liv.

syftet med #nosmiley

Etiketter

#nosmiley, #nosmileyweek, bilder, emoticons, Facebook, känslor, missförstånd, ord, smiley, smileys, språk, twitter

Eftersom mitt beslut att göra en #nosmiley-vecka nästa vecka redan fått många reaktioner, positiva, ifrågasättande och kritiska, samt några direkt negativa, vill jag göra ytterligare ett försök att förklara syftet. Och jag kan bara tala för mig själv, inte för alla andra som väljer att delta.

Syftet är, som nästan alltid, detta enda; att försöka förstå.
Ställa frågan varför?

Varför använder jag smileys?
Varför gör andra det?
Hur och när används de?
Används de på samma sätt av alla?
Är smileyanvändningen berikande eller gör den språket fattigare?
Betyder en smiley samma sak för mig som för någon annan?
Varför är det så provocerande att inte använda smileys?
Varför blir andra provocerade av just smileys?
Är det som händer ett övergående skeende eller måste vi vänja oss vid fortsatt snabb och flexibel utveckling av språket?

Jag tror inte att jag kommer att få några klara svar på någon av mina frågeställningar. Däremot så hoppas jag på en ökad medvetenhet hos mig själv och eventuellt hos andra om språkanvändning, som i förlängningen kan leda till ökad förståelse.

Och jag har redan fått många intressanta reaktioner som satt igång tankar, av olika slag.
Vissa ser #nosmiley som ett sätt att skapa ett ”vi och dom”. Att utesluta människor. Jag vill absolut inte skapa någon sådan känsla, det är inte en tävling, handlar inte om att vara för eller emot. Snarare att gemensamt söka förståelse för ett fenomen. Detta görs bäst genom att vi tänker och handlar olika, men gärna med en önskan om ömsesidig förståelse för andras val.

Några hävdar att de absolut inte kan använda internet om de inte får använda smileys. Ett argument är att de inte då kan visa sina känslor. Jag tror visserligen att känslor kan uttryckas i ord också, men igen – vi är olika.
Personligen börjar jag fundera på skillnader i hur vi uppfattar budskap. Vissa tänker i bilder, andra i ord. Jag har nästan inget bildminne, och tack vare diskussionen kring #nosmiley har jag börjat sätta ord på det.
Som när det slog mig att jag när jag spelar memory aldrig minns bilderna. Jag döper varje bild till ett ord, i huvudet, och memorerar ordet.
Eller detta att jag inte kan förstå en vägbeskrivning som ges i bilder. Som ”efter det röda huset svänger du höger”. Jag vill ha en adress, ett gatunamn och ett nummer, som kan läsas, och kollas upp på en karta.
Hur påverkar detta mitt förhållande till smileys? Det ska jag försöka reda ut under den kommande veckan. Bland annat.

Några tycker att hela experimentet är löjligt. Att det bara bevisar något som vi redan vet, nämligen att vi behöver smileys och att det bara kommer att skapa en massa missförstånd och sura miner att inte göra det. På ett sätt kan jag hålla med. Jag resonerade likadant när det var Googlefria dagen, eftersom jag redan visste att jag inte skulle klara det. Jag hade redan förståelse för att jag är beroende av Google. Men bara att frågan kom upp var i sig intressant och fick mig att fundera ett extra varv kring detta att lägga alla ägg i samma korg. Därmed hade jag nytta av den dagen även om jag själv använde Google i precis samma utsträckning som vanligt.

Man kan visserligen lära sig saker av att läsa innantill, och ställa frågorna jag ställer och fundera kring dem utan att aktivt avstå från att använda smileys. Men jag är pragmatisk. viss kunskap och insikter tillgodogörs bäst genom trial and error. Därför gör jag det istället för att stanna vid en tanke.

Jag har också blivit avföljd av ganska många på Twitter, som jag tror direkt kopplat till #nosmiley. Somliga menar att det kommer att alla som kör #nosmiley kommer att sagga ner flödet. Personligen har jag tänkt att jag ska försöka vara precis som vanligt och inte tjata så mycket om #nosmiley, utan försöka göra det. Alltså twittra som vanligt men utan att använda smileys. Däremot eventuellt blogga om reaktioner och egna reflektioner under veckan.

Morgan Andréason hakade på och skapade eventet International #nosmileyweek på Facebook. Anmäl gärna där om du tänker haka på, och bjud in fler.

Och jag upprepar: Det är inte ett tvång. Inte en tävling. Det är inte för eller emot. Det är en kul grej, som i bästa fall kan leda till en ökad insikt. I sämsta fall orsaka några missförstånd, som kanske kan lära någon något?

happy birthday

Etiketter

blogguppmaning, day 18, födelsedag, spellista, spotify, you favourite birthday

Ämnet för dagen är enligt blogguppmaningen min favoritfödelsedag. Men jag har lika lite att säga om mina födelsedagar som jag hade att säga om min första kyss. Därför har jag återigen gjort en spellista på temat.

Birthday.

Igår skrev jag om ett favoritminne.
I morgon är ämnet ”Something you regret”. Hmm.

memory lane

Etiketter

30 dagar, Afrika, blogguppmaning, day 17, mörker, minnen, my favourite memory, natt, stjärnfall

Nyårsafton, 2002.

De ligger på rygg, bredvid varandra, i den varma sanden. Hon och sonen, snart sju år gammal.

Sanden tycks oändlig. Nyss var den vit, men nu har den kompakta afrikanska natten omfamnat dem. Så svart blir det inte någon annanstans. De hör röster och rörelser från andra i närheten, men ser inget, utom det avlägsna skenet från eldarna där maten lagades för en stund sedan.
Men de ser inte sina egna händer om de håller upp dem framför sig. De ser inte varandra.

Sonen ligger tätt intill henne, lite skrämd av mörkret. De tittar rakt upp i skyn.

Stjärnhimlen tycks oändlig, så oändlig som den faktiskt är, men som hon aldrig upptäckt förr, inte hemma, inte bland storstadens alla störande ljus. Inte ens på landet i Norrland finns så många stjärnor.

De tittar och pratar. Det är varmt och vackert. Magiskt. En stjärna faller.

– Mamma, tänk om man kunde spara den här dagen.

Hon känner en värme sprida sig i magen, hon vill få honom att förstå hur hon älskar honom, hur viktig han är för henne. Men han är knappt sju år och ord fungerar inte. Så hon säger inte mycket.
Men hon sparar stunden, och tar fram den ibland. Senare, när han är stor och inte längre ligger tätt intill och viskar förtroenden.

Igår var ämnet min första kyss, i morgon blir det min favoritfödelsedag.

min första kyss

Etiketter

day 16, kyss, kyssar, min första kyss, musik, spotify

Jag har ingenting, absolut ingenting att säga om min första kyss, så jag gjorde en liten spellista istället:

Igår: My dreams
I morgon: My favourite memory

drömmar

Etiketter

önskningar, blogguppmaning, drömmar, fantasi, realism, trettio dagar, your dreams

Jag är ingen drömmare.
Till det är jag alldeles för realistisk. Somliga tycker att det är tråkigt, men drömmar stressar mig. Gör mig frustrerad och besviken och ju mer man drömmer desto svårare blir det att ta vara på nuet.
Framförallt undviker jag orealistiska drömmar, de ger mig absolut ingenting.

Detta innebär att jag till exempel avskyr fönstershopping, det är inget annat än tortyr om man inte har massor av pengar. Jag ser inget som helst nöje i att surfa på Hemnet och kolla bostäder, mest för att det blir så lätt att man finner sig missnöjd med det egna hemmet. Jag kan någon enstaka gång drömma om långa semestrar och resor till sol, värme och god mat men det är högst flyktiga tankar.

Det här kan ha att göra med min brist på fantasi. Har aldrig haft någon. När jag var liten och vi skulle skriva berättelser i skolan skrev jag otroligt fantasilöst, allt skulle vara realistiskt, möjligt i verkligheten. Av samma anledning klarade jag inte av science fiction, sagor och påhittade varelser.

Om jag ändå tillåter mig att drömma, fast jag föredrar att kalla det önska, så önskar jag att det ska gå bra för mina barn. Att de ska trivas med sina liv. Och att jag ska få leva några år till. Och att alla jag älskar ska leva ännu längre. Ibland drömmer jag också om obegränsat med tid, och pengar. För att kunna göra de där sakerna jag knappt vågar tänka på idag för att de känns så ouppnåeliga, och därmed tar det bara onödigt mycket energi att tänka på dem. Men det är sådant som att ha tid att skriva, och kanske köpa en liten sommarstuga.

Ja, jag är tråkig. Man kan också säga att jag är ganska nöjd. Är man nöjd med tillvaron och inte har så höga krav på livet behöver man inte drömma sig bort.

Jag hoppade alltså över dagens outfit för att gå rakt på drömmarna. I morgon är det tänkt att jag ska skriva om min första kyss. Missa inte den, den var minst lika tråkig som mina drömmar.