För ett år sedan var jag ingenting. Ingenting i meningen att jag inte orkade stiga upp ur sängen. Jag orkade inte vara människa. Jag kunde inte finna någon som helst mening med livet. Eller jo. Barnen. Och barnen är nog orsaken till att jag reste mig, jag reste mig upp på nyårsdagen 2009 och bestämde mig för att kämpa lite till. En dag till. Och så en dag till. Kämpa mig iväg till jobbet och gråta på hemväg därifrån.

Idag är jag någon helt annanstans. Jag har gjort en jävla resa, kan man säga.

Det började redan i januari, när jag nominerades till Stora Bloggpriset. Och så nominerades Same Same But Different i Daytonas Yaba. Telefonen började ringa. Min kalender fylldes snabbare än jag hann bocka av min todolist.

Och så vågade jag. Det kanske inte verkar så modigt, men jag kände mig ganska modig när jag begärde tjänstledigt och litade på att jag skulle klara mig ändå.

Jag har klarat mig. Jag har rest land och rike runt hela året. Jag har haft uppdragsgivare som Sveriges Television, Sveriges Radio, TV4, Helsingborgs Dagblad, Nya Wermlandstidningen, JMK, JMG, Mittuniversitetet, för att nämna några. Jag har föreläst om journalistik i sociala medier. Jag har efter en massa år på nätet äntligen hittat ett sätt att använda mina kunskaper. Jag har lyckats inspirera andra. Mina kunskaper har efterfrågats, av riksmedia och politiska organisationer.

Jag har debatterat med Jan Guillou i teve. Bara en sån sak.

Jag har fått betalt för att blogga, åt Aftonbladet. Och jag har skrivit krönikor i samma tidning.

Och efter månader av ovisshet och krångel med SSBD fick jag i september ihop ett fantastiskt team som tillsammans med mig drog igång Sveriges bästa medieblogg igen.

När jag skriver det här har jag tvingats tacka nej till tevesoffor och radioprogram där det gångna året ska sammanfattas. På en helt annan nivå än denna min privata.

Nu skriver vi snart 2010. Ett helt nytt år. Och jag hoppar igen. Jag vet ingenting om framtiden. Det kan gå hur bra som helst. Det kan lika gärna gå åt helvete. Men jag är inte lika rädd.

Jag vill tacka dig. Ja just dig.

Det är ni, mina läsare av den här bloggen, och min förra, som lärt mig allt jag kan. Det är tack vare er som deltagit i samtalet, tack vare er som peppat och ifrågasatt mig, det är tack vare er som berömt mig och tack vare trollen, som jag är här jag är idag. Det är du, som tittar in varje dag år efter år, och det är du, som tittar in en gång och aldrig mer. Det är ni som ger mig kärlek och hat, som tagit mig ända hit.
Jag önskar att jag kunde tacka er alla personligen. Ni betyder mer för mig än ni kan föreställa er.

Dagens Krönika i Aftonbladet.

Jag blir ganska så smickrad och rörd över att sjubarnsmamman Lisa har gett mig ett Nobelpris i mammakunskap. Och igen slår det mig hur viktigt det är att vi oftare ger varandra beröm och credd av alla slag. Att vi berättar vad vi tycker, och inte bara när vi har någon negativ kritik att framföra.

Och det här tyckte jag var en alldeles lysande idé, och ett bra sätt att stärka en unges självkänsla. Alla fick Nobelpris, och de fick själva tänka ut vad de var bra på och ville belönas för.

Jag tänkte inte dela ut några priser, Nobeldagen är över. Men det finns ett gäng mammor som jag tycker verkar enastående, och som är mina förebilder. Sandra, Karin, Unni, Hillevi, och Essa får därför en liten guldstjärna av mig ikväll. Bara för att. Ni förtjänar det.

Vad är bästa lösningen, för några dagar i Israel och Egypten?
Alltså – hur ska man bära sig åt för att kunna använda sin telefon lagom mycket utan att få värsta chocktelefonräkningen?

Hur får man WiFi att funka i iPhone?
Och går det att skicka sms till Twitter från Israel och Egypten, hur? Tycker att infon på twittersidan om mobilt inte ger helt tillfredsställande info.

Eller får man helt enkelt lägga band på sig och vara bortkopplad från världen förutom sms till vänner och bekanta…?

Kan man förbjuda ett ord?
Och om man gör det, eller försöker, vilka blir konsekvenserna? Glöms det bort? Hur lång tid behöver man räkna att det ska ta för ett ord att falla i glömska?
På senare tid har diskussionen om ordet neger poppat upp några gånger på Twitter, och jag har länge försökt skriva en post utifrån det, för att förklara min ståndpunkt, eller i varje fall sätta ord på mina tankar kring ordet. Det här kan tänkas vara ett första inlägg av två, om ordet neger. Eftersom jag inte har något tydlig ståndpunkt. Däremot ska jag försöka förklara varför, och be om hjälp att finna en.

Micke Kazarnowicz länkade till något han skrev för ganska länge sen, men som jag tycker formulerar en hel del av de tankar jag haft hittills.

Och jag tänker att:
språket är ständigt levande, och utvecklas
inget ord innehåller samma laddning för alla som använder det, det beror på vår respektive bakgrund och våra erfarenheter
jag vill inte använda ord som någon känner sig kränkt av
det är svårt att vara människa utan att någonsin såra eller kränka (kränka är ett ord jag har lite svårt för eftersom det gått inflation i det tycker jag)
om jag ändå skulle såra vill jag vara medveten om att jag gör det och varför
att förbjuda ett ord är att ladda det med extra mycket makt

Vad gäller just ordet neger kan man ju tänka att det ska vara upp till dem som avses – mörkhyade personer med ursprung i Afrika – att bedöma om det är ett bra ord eller ej. Men så i nästa steg tänker jag att det faktiskt är okej att ha en åsikt även om saker man inte har egna erfarenheter av, även om det såklart väger tyngre om en person har egna erfarenheter och dessutom är påläst. Men alla svarta tänker inte lika. Jag har träffat svarta som själva använder ordet, ungefär på samma sätt som bögarna så som det beskrivs i Mickes bloggpost. Och så har jag träffat svarta som går loss fullständigt när någon säger ordet neger och jag har mött vita som ser rött om de hör ordet negerboll.

Så vem har makten över språket? Är orden i sig viktiga, spelar kontexten ingen roll?
Och kanske mest intressant i den här frågan – vad säger ordvalet och språket om personen som talar?

Jag har sedan jag började blogga med jämna mellanrum ägnat mig åt att dissekera ord tillsammans med mina läsare, och många gånger kommit fram till att även fastän vi talar samma språk så talar vi förbi varandra hela tiden, varje dag, för att vi tolkar samma ord så olika. Varför skulle det vara annorlunda när det gäller ordet neger? Varför skulle användningen av det ordet tyda på rasism, oavsett vilken bakgrund eller tolkning användaren gör av det?

Jag ska ta ett annan väldigt banalt exempel på ett ord som kan låta väldigt olika beroende på vem som säger det. Unge. När jag var yngre var ordet unge för mig ungefär detsamma som ”ungjävel”. Det lät nedsättande, hemskt, den förälder som talade om ”sina ungar” var i mina ögon inte riktigt klok. Utifrån min dåvarande tolkning. Så träffade jag en person som använde ordet, om min son, när han var liten. På ett kärleksfullt sätt. Kallade honom ”gounge” med den mjukaste röst, och jag började också göra det. Idag talar jag om mina ungar nästan varje dag, och det är med kärlek. Orden unge och ungar har fått en rakt igenom positiv laddning.

Jag kan till och med använda ordet idiot på ett kärleksfullt sätt. Det går. Man kan det. Men det krävs att man är på någorlunda samma nivå som mottagaren av ordet för att det inte ska uppstå missförstånd.

Jag reagerar fortfarande när någon säger att den ska ”hem till kärringen”. Fan ta den man som skulle uttrycka sig så om mig, eller kalla mig för kärring.
Ändå är jag övertygad om att det finns kvinnor som är helt okej med att bli kallade för kärring av sin älskade, på ett kärleksfullt sätt. Och jag tror att många män som uttrycker sig så gör det utan någon som helst tanke på att såra eller nedvärdera sin kvinna.

Nu kommer några att tycka att det inte alls är samma sak. Det går inte att jämföra ordet neger med ordet unge, eller kärring. Ordet har en historia och därför är det fel att använda, punkt.
Jag håller inte med. Jag tror på ett levande språk. Jag tror på att gamla ord kan få nya betydelser om man tar makten över dem. Jag försöker förstå varför det är så mycket svårare att ta makten över ordet neger än att ta makten över ordet bög.

Framförallt tror jag inte att lösningen på något enda problem är att skapa tabun, så som gjorts gällande ordet neger, som blivit så otroligt tabu att det uppfattas som ”spännande” att använda för den som vill vara lite olydig.

Jag är uppriktigt intresserad av detta, både för att jag tror på ordets makt och för att jag på alla sätt som går i alla lägen försöker jobba för ökad tolerans i hela vårt samhälle, och mot alla former av diskriminering, vare sig den drabbar bögar, negrer, kvinnor eller pedofiler.

Jag tror att många gör fel på grund av direkt okunskap. Jag tror att många också slutar använda ord som neger för att de får veta att det inte är okej, men utan att ta reda på varför. Jag vill veta varför. Jag vill inte inta en ståndpunkt vare sig för eller emot förrän jag kollat upp alla tänkbara aspekter, och kan argumentera för det beslut jag fattar. Jag kan ärligt säga att jag inte läst på jättemycket. Av allt man kan engagera sig i har jag skippat något fördjupat engagemang i N-ordets vara eller icke vara. Jag erkänner mina kunskapsluckor och nu vill jag ha hjälp att fylla i dem.

Jag är alltså ambivalent i den här frågan. Kanske på grund av okunskap. Kanske för att det inte finns någon skarp linje mellan vad som är rätt och vad som är fel.
Men en sak är jag säker på – användandet av ordet neger, vare sig det används om människor eller bakverk, behöver inte uteslutande vara detsamma som att den som säger det är rasist.

Det skulle såklart kunna vara allra enklast att bara skippa ordet för att det finns dom som säger att det är ett fult ord att använda och att folk kan känna sig sårade av det. Men de enkla lösningarna är inte alltid de riktiga. Jag tror nämligen också på varje individs eget ansvar att inte bara följa med strömmen, utan att själv kunna motivera sina beslut och handlingar.
Det gäller även beslutet att använda ordet negerboll eller inte.

Otrohet är ett ämne som jag under ganska lång tid undvikit att skriva eller ha några som helst åsikter om. Men efter den senaste veckans alla skriverier i samband med Tiger Woods-skandalen kan jag inte låta bli att ta bladet från munnen.
Jag skrev några spretiga rader redan igår i Bloggvärldsbloggen, men känner att jag vill utveckla resonemanget.

Jag tycker helt enkelt att vi måste börja tala om otrohet som ett reellt problem, och sluta banalisera. I ringarna på vattnet efter Tiger Woodskalabaliken är det märkligt nog de röster som skriker högt om att otrohet är en privatsak som det inte ska snaskas i alternativt de som helt förkastar tvåsamhet som lyckats tränga starkast genom bruset.

Att moralisera över otrohet handlar inte om sexmoralism. Det handlar om något helt annat. Nämligen att dissa personer som behandlar andra illa. Att svika och bedra den som står en närmast är att behandla illa, och det bör inte accepteras, känslorna hos den som blir bedragen ska inte förminskas utifrån att tvåsamhet är något gammalmodigt. Det är nog illa att bli bedragen ändå, inte fan blir det bättre om omgivningens attityd är att man är gammaldags och ställer för höga krav, alternativt får skylla sig själv eller är dum som inte bara lämnar.

Innan jag fortsätter vill jag bara klargöra att jag själv har spelat alla roller som tänkas kan i ett otrohetsdrama. Jag har varit otrogen, jag har blivit bedragen, jag har varit älskarinna. Jag kan utan större svårigheter sätta mig in i många av de känslor som inte sällan resulterar i otrohet. Och jag är inte den som dömer i första taget. Det är mänskligt att fela. Det är inte ett dugg konstigt att man ibland blir förälskad trots att man lever i en relation, och att man råkar kliva över gränsen är lika mänskligt det. Shit happens.

Men från att råka göra ett misstag och be om ursäkt och göra bot och bättring till att sätta i system att göra sin partner illa är steget ganska stort, och den som gör så bör få konsekvenser av sina handlingar, så som Tiger Woods får nu.

Och sluta banalisera otrohet. Om otrohet vore något banalt och inte så big deal, då skulle inte personer som är otrogna lägga så mycket energi på att försöka mörka och hemlighålla. Om otrohet inte vore en så big deal skulle inte rubrikerna om Tiger Woods sälja så bra heller.
Sanningen är den att för många är otrohet faktiskt bland det absolut värsta som kan hända.

När jag skrev bloggen OTRO (en numera mestadels raderad sovande blogg) fick jag mängder av mejl från kvinnor, och några få från män, som kände igen sig. Som berättade om sina erfarenheter, som berättade om ilska, sorg, frustration, och som faktiskt bekräftade att otrohet kan förstöra en människas liv, om inte för evigt så åtminstone för en längre tid.
Berättelserna var mer eller mindre exakt desamma man får höra från personer som lever med en alkoholist eller drogmissbrukare, förutom att drogen i de här fallen var utbytt mot porr, andra kvinnor och lögner. (fast lögner är i och för sig också en vanlig ingrediens i alkholistens liv)
Med ett par väsentliga skillnader som gör att det på vissa sätt kan vara betydligt värre att drabbas av otrohet än av en partner som super.

1. Det är svårt att jämföra sig själv med en flaska sprit. En flaska sprit kan inte konkurrera ut en på samma sätt som en annan kvinna eller man kan. En flaska sprit är inte av kött och blod och det är svårt att bli intim på samma sätt med en flaska sprit som med en människa av kött och blod.
2. När någon har druckit är det ganska lätt att förstå genom ett snabbt ögonkast eller pust av en andedräkt. Man behöver inte tvivla. När någon varit otrogen känner man bara på sig utan att veta. Och om man har en slagfärdig och kylig partner är det inte ovanligt att man efter anklagelser om att vara sjukligt svartsjuk, avtändande misstänksam, att ”man inte litar på” och att man har hjärnspöken faktiskt känna stro skam och på riktigt börja tro att man är galen.

Skammen blir inte mindre av det faktum att andra anser att det hela är en privatsak, eller när det hela uppdagas och det visar sig att man hade rätt i sin magkänsla, att verkligheten kanske var ännu värre än man trott, och dessutom – att massor av andra människor visste men inget sa. Man blir den lurade.
Och som om inte det är nog blir man ofta skuldbelagd, för att man borde ha vetat bättre, valt en annan partner, förstått, lämnat, och så vidare.
Samhället har en tendens att i de allra flesta fall skydda den som bedrar, av skäl som jag inte alls kan förstå.

De flesta jag känner som utsatts för otrohet har varit alldeles förkrossade.

För när man först blir bedragen är det inte en skitstövel som bedrar. Det är en person som man trodde sig stå nära. Det är den person man älskade mest och som man trodde skulle finnas där för en och dela allt, som plötsligt rycker bort marken under ens fötter. Det är en person som man så gärna vill tro på, en person man satsat på att leva med resten av livet, en person som man litade på.
Att bli sviken av den som står en närmast är inte något banalt.

Att utsättas för otrohet är något som inte sällan orsakar chock och djup sorg, och den bör tas på allvar. En person som är bedragen bör ges rätt att vara chockad, att sörja, och att bearbeta vilket är nödvändigt för att bli människa igen.
Man ska definitivt inte behöva skämmas för att man blivit bedragen, den ende som ska skämmas är den som bedragit.

Otrohet handlar inte om sex. I så fall kunde det vara banalt. Å ena sidan. Men sex är en stark kraft, och trots att vi människor är så upplysta som vi är har vi inte riktigt lyckats rationalisera våra parningsinstinkter. Svartsjuka är en stark känsla, som kan dyka upp även hos en person som rent teoretiskt inte tror på tvåsamhet. Sådana starka känslor bör tas på allvar.

Men åtminstone för mig handlar otrohet om något helt annat. Det handlar om lögnen. Om sveket.

Jag skulle gott kunna tänka mig att bygga ett äktenskap och tvåsamhet på själsfrändskap och djup vänskap, och tillåta vänsterprassel på olika nivåer. Men man kan inte vara bästa vän eller själsfrände med en person som ljuger för en.

Och kanske därför tycker jag att diskussionen om monogami är intressant och nödvändig. Att människor ska leva i monogama äktenskap är de fakto inte en naturlag. Och där har vi ett stort problem, i att det är så svårt för många att tänka utanför ramarna och inse att det finns fler än en lösning på relationskonstallationer.

Det viktiga i nära relationer är inte att man sexuellt håller sig till varandra. Det viktiga är som i alla relationer, att man är ärliga mot varandra. Att man inte har för många stora hemligheter, för hemligheter leder till lögner och att ljuga för en person som litar på en är ett svek.
Det viktiga är att respektera varandra.

Jag kan köpa att en person inte klarar av att hålla sig till en och samma sexpartner.
Men jag kan inte köpa att den personen ljuger och försäkrar att det kan h*n visst.
Jag kan köpa att en person inte står ut med att dela sin partner sexuellt med andra också. Men jag kan inte köpa att någon som inte är med på den dealen ändå går in i en relation med någon av den uppfattningen.

Var och en måste själv få bestämma hur den vill leva sitt liv. Men då måste man också ge andra chansen att bestämma det. Lova inte trohet om du inte tänkt hålla det. Har du tänkt det men misslyckas – ljug inte.
Går du in i en relation med ambitionen att ha ett öppet förhållande men känslomässigt inte klarar av det i praktiken – omförhandla, eller lämna relationen. Prata med varann, ok?

Jag stör mig på att så många säger att trohet är något självklart i parförhållanden, men säger det bara för att det är norm att tycka så. En norm byggd på gammaldags kristen moral. Många som svarar så har själva varit otrogna, eller kommer att vara det, många har inte tänkt efter, känt efter hur de själva vill ha det. Därför välkomnar jag diskussionen kring nya relationsformer, jag välkomnar ett öppnare klimat för personer som inte vill leva i traditionella äktenskap, men de diskussionerna får inte banalisera det stora svek som det faktiskt är när man bryter en överenskommelse med en person som litar på en, och sedan förnekar fast man sitter med fingrarna i syltburken. Diskussionen om andra sätt att leva får inte mata skamkänslorna som redan är stora nog hos de personer som blivit bedragna och mår skit av det.

Vi är alla olika. Lev och låt leva, men om du ingår i en parrelation – se till att ni har samsyn när det gäller trohet, och respektera din partner. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.

Eller: det fanns dåliga kalendrar förr också. Jag minns Broster Broster och nån skräckhistoria med Björn Skifs. Men i år är den dålig. Jämfört med det här: