Ni vet historien om innebandypappan, han som lämnade sonen ute i minusgrader och åkte ifrån honom, från Uppsala hem till Stockholm, för att han spelat dåligt? Ni vet också att det visade sig inte vara sant?

I diskussionen kring rapporteringen av denna händelse har nätet och sociala medier nämnts som orsaker till hur det kan gå så fel. De har inte på något vis fått skulden, men liksom fladdrat förbi i samtalen som förts. Och jag vill hävda att det är precis tvärtom. Berättelsen om innebandypappan bevisar snarare att internet och sociala medier förbättrar journalistiken.

Utan internet skulle den första artikeln – som skrevs i en traditionell tidning – inte ha fått samma spridning. Folk med papperstidningen skulle ha upprörts, pratat om det och spridit myten, muntillmunmetoden, ganska långsamt, och historien skulle ha förvrängts på vägen och blivit en modern myt.
Genom spridningen i sociala medier spreds den felaktiga nyheten extremt snabbt. Många blev upprörda. Många tyckte till. Och några började ifrågasätta. Varför har ingen pratat med pappan? Vad säger polisen? Vilket lag spelade killen i? Och så vidare.

Innan internet skulle dessa frågor troligen ha pyrt hos någon ensam läsare av tidningen men de skulle kanske inte ha framförts till någon på redaktionen. Nu tvingades medierna, både tidningen som först skrev och alla som senare hakade på, att dubbelkolla storyn och kolla igen. Enskilda läsare på internet gjorde sina egna små efterforskningar. Och ganska snabbt fick vi alltså en helt annan version av denna story.

Sociala medier förbättrar journalistiken. När läsare granskar medierna och ställer frågor offentligt tvingas journalisterna att kolla grejer som för några år sedan skulle ha stannat vid en notis eller liten artikel, en tryckt sanning som sällan reviderades. För jag är helt övertygad om att liknande osanna nyheter publicerats i alla tider, men innan internet fick de förbli sanningar. Nu ifrågasätts och granskas de.

Det är visserligen sant att rykten och lögner sprids i orkanhastighet på internet. Men lika snabbt som ett rykte uppstår – lika snabbt går det faktiskt att ta död på det, på ett sätt som var betydligt svårare innan internet.

Bosvedjan är Sveriges största bostadsrättsförening. Den ligger några kilometer från Sundsvalls centrum och jag bodde där under mina sju första år, i ett av husen man ser i bakgrunden på bilden. I förgrunden står min mamma, på parkeringen nedanför vårt köksfönster. Vi bodde längst upp, fönstren man ser rakt ovanför mammas huvud.

Man undrar ju hur människor överlevde. Och hur de stod ut. Här är min farmors kor. Inga konstigheter. Det konstiga är att hon levde med de här korna, sin gamla pappa, tre barn och min farfar i Idvattnet. En liten by vid en sjö mitt i mörkaste skogen flera mil från närmsta tätort, Vilhelmina i Lappland. Jag försöker föreställa mig vintrarna. Kylan, snön, korna, isoleringen. Och somrarna. Mygg, mygg, mygg.

Efter läsning av den lilla boken har jag funderat på ett par saker. Och vad som slår mig hårt är insikten att det verkar som om Anna Wahlgren, oavsett vad hon gjort eller inte gjort, tycks fullständigt oförmögen att säga förlåt. Jag vet inte. Kanske har hon gjort det. Kanske inte. Men om vi släpper konflikten mellan Wahlgren och dottern Felicia (Feldt är ett fingerat efternamn) och ser på det ur ett allmänt perspektiv så tror jag att vi ibland glömmer kraften i att förlåta. Och att be om förlåtelse.

Jag säger inte att allt kan förlåtas, eller ens bör förlåtas.
Jag säger inte heller att ordet förlåt i sig gör någon större skillnad.
Däremot att det är otroligt svårt att förlåta någon som inte vill ha förlåtelse, eller ens förstår att den gjort fel.

Jag vet inte hur många som växer upp i dysfunktionella familjer av olika slag, det lär vara tusentals och åter tusentals, ja hundratusentals bara i Sverige. Behöver alla dessa barn bära med sig sår för resten av livet? Behöver de ta sig an livet fyllda av trauman?

Vissa upplevelser etsar sig fast, hur de än hanteras. Men de upplevelser som får bearbetas, som det pratas öppet om och där möjligen skyldiga personer erkänner sina misstag och ber om förlåt är betydligt lättare att hantera för den som utsätts.

Och det är det jag tycker är mest skrämmande vid läsning av Felicia försvann. Anna Wahlgrens uppenbara oförmåga att erkänna sina fel och brister, och att be sina barn om ursäkt för de skador hon orsakat. Dessutom verkar det – av boken att döma – som om hon är fullständigt oförmögen att lyssna på sina barn, och ta dem på allvar. Denna oförmåga kan man väl säga bekräftas av det pressmeddelande hon skickat ut i samband med bokutgivningen.

Felicias bok kokar av hat. Jag vet inte om det skulle vara på något annat sätt om hennes mamma hade erkänt sina brister, försökt be om förlåtelse, och ställa en del till rätta. Det går aldrig att backa bandet, men som förälder kan man alltid, alltid, hur stora fel man än gjort, genom att lyssna till sina barn och ta deras upplevelser på allvar, be om ursäkt och försöka att inte upprepa sina misstag, göra skadan lite mindre. Som förälder behöver man inte ens känna igen sig i barnens berättelser. Men ibland måste man säga att barnen alltid har rätt.

Om jag möttes av liknande anklagelser från mina barn, som nu möter Anna Wahlgren, så är jag alldeles övertygad om att jag i många delar inte skulle känna igen mig. Att jag där jag så gjorde skulle ha mängder av förklaringar till felaktigt beteende, eftersom jag också är människa. Men oavsett hur logiska förklaringar man som förälder har till sitt beteende ska ett barn aldrig behöva svälja att det finns en förklaring, eftersom den inte gör upplevelsen ogjord. Däremot möjligen enklare att förstå och leva vidare, men det är inte huvudsaken här. Huvudsaken är att som förälder ge barnen rätt till sina minnen, rätt till sina tolkningar av vad som hänt, och be om förlåtelse för att man inte räckte till.

Annina Rabe recenserar boken.
Det gör också Dan Josefsson.

Det här är ett klassfoto som togs gissningsvis i mitten/slutet av 50-talet. Sittande längst bak i rutig skjorta är min pappa, och till höger om honom sitter hans två år äldre syster. Jag vet väldigt lite i övrigt men gissar att skolan är en byskola i Idvattnet några mil från Vilhelmina, eller i närheten.

Juni 1988. Jag slutar nian, och har dagen till ära en flanellpyjamas på mig, inköpt hos Arbetarboden, en butik som sålde blåställ och andra liknande rustika kläder. Och flanellpyjamasar. Trädet är en present till våra klassföreståndare, Guttorm och Helena. Dom var förutom våra klassföreståndare även ett äkta par, och trädet planterades i deras trädgård.

Betalväggen är ett initiativ från Stadsmissionen, och går ut på att ett gäng twittrare under en vecka twittrar bakom ett låst konto. Det kostar 25 spänn att följa kontot och pengarna går till Stadsmissionens arbete med att hjälpa hemlösa i Stockholm.

Det är väldigt enkelt, skicka ett sms med texten ”tw @ditttwitternick” till nummer 72980. Sedan kan du följa @betalvaggen.

Bland dem som twittrar bakom betalväggen finns förutom jag själv bland andra Niklas Strömstedt, Johanna Koljonen, Felix Herngren, Fredrik Strage och Emma Gray Munthe.

Jag och syrran.