min version av vad som hände i fredags

Jag har nog aldrig ångrat så mycket att jag ej filmade som jag gör när det gäller fredagens omtalade mingel och Late Night Show under Grävseminariet i Göteborg. Nu finns ögonvittnesskildringar att tillgå för dem som inte var där, men jag inser svårigheten att bilda sig en egen uppfattning utifrån dem, i kombination med vissa hårdvinklade tidningsartiklar skrivna av personer som inte heller var på plats.

Det är ändå intressant att de berättelser som finns att tillgå är relativt samstämmiga, om än såklart färgade av respektive personers roll i sammanhanget. Jag talar nu om Maria Sveland, Täppas Fogelberg och Joakim Lamotte.
Det finns också ett klipp på Expressen men tyvärr visar det bara lite av kaoset som uppstod efteråt, ingenting av debatten och inte heller vad som hände när jag och Linda Evereus stegade fram till scenen. Så varför gjorde vi det? Vad var det som hände?

Först en bakgrund för dig som ej var där och inte heller har förstått vad #gräv13 är för något. Gräv är en årligt återkommande konferens arrangerad av Föreningen Grävande Journalister. Den består av seminarier och föreläsningar, journalister träffas och delar erfarenheter och tips, fortbildar sig och på lördagskvällen är det gala där årets guldspadar delas ut till journalister som gjort bra grejer. I år fanns en ny programpunkt i samband med fredagens mingel – Late Night Show. Under trevliga former skulle närvarande journalister bjudas på underhållning från scenen, av inbjudna gäster som skulle ha ett samtal. Ingenstans annonserades detta som en debatt. En inte helt ointressant detalj är att detta var den 8 mars, den internationella kvinnodagen. På plats fanns också en DJ som spelade skivor före och efter scensamtalet, en bar dit kön var lång och trång, och stort utrymme för minglande.

Klockan nio började programmet på scenen. Där satt Robert Aschberg, Britt-Marie Mattsson, Maria Sveland, moderatorn Sara Wennerblom, Täppas Fogelberg och Janne Josefsson. Jag vill här ta tillfället i akt att berätta att jag inte har någon personlig relation till någon av dessa personer. Jag har träffat Aschberg ett par gånger, bland annat i en debatt om näthat i Kvällsöppet. Sveland hörde av sig till mig och ville göra en intervju när hon skulle skriva sin bok, jag tackade nej. Fogelberg och jag jobbade för länge sedan båda i radiohuset i Sundsvall, så honom har jag träffat och pratat med många gånger, men det verkar inte som om han minns det.

Wennerblom inleder med att nämna vilken dag det är, och vänder sig till Maria Sveland. Hennes bok nämns, hoten mot henne som bland annat togs upp i Uppdrag Granskning nämns, och därefter går ordet till Täppas Fogelberg som berättar att han minsann också får sexistiska hot. Han säger också att han är avundsjuk på Sveland eftersom hennes hot får löpsedlar, vilket inte hoten mot honom brukar få. Hans egen förklaring till detta är ett lite bittert konstaterande att han är ”ett gubbslem” medan Sveland är ”rätt”.

Därefter får även Josefsson och Aschberg berätta att de utsätts för hot, och jag reagerade mot det eftersom jag är trött på att det nästan alltid när en jämställdhetsfråga tas upp, som i det här fallet kvinnohatet som Uppdrag Granskning handlade om, så reser sig en man och säger ”MEN JAG DÅ”. ”MÄN ÄR OCKSÅ UTSATTA”. Det tar fokus från problemet, som är gamla strukturer, patriarkatet, som så tydligt illustrerades på den här scenen i fredags. Det är också att direkt förminska betydelsen av det som Sveland just berättat. Svelands beskrivning av turerna och vad som sades är i sak väldigt korrekt, och som jag minns det. Därför tänker jag inte ytterligare försöka mig på att citera vad andra sade. Klart är att Josefsson hävdade att feminismen är fascistisk, och att han anklagade Sveland för att vara antidemokrat då hon ej ”tar debatten”. Han försökte även få publiken med sig genom att initiera handuppräckning för dem som höll med honom = mobbningsmentalitet.
Britt-Marie Mattsson sa flera bra grejer som gjorde att jag tänkte att ”Ja, nu vänder det”, men det hon sa fångades inte upp så bra av övriga panelen och ”samtalet” hamnade hela tiden på ruta ett. Aschberg gjorde några försök att lätta upp stämningen med hjälp av lite prutthumor vilket bara ytterligare förstärkte gubbigheten på scenen, även om hans intentioner säkert var goda.

”Samtalet” pågick alltså i en timme. Jag och flera andra i publiken blev illa berörda. Många gick därifrån.
Jag twittrade en del referat från scenen och fick respons av typen ”Men är det ingen som gör något?” ”Varför är det ingen som säger ifrån?” och liknande. Jag tänkte att ”ja, varför är det ingen som gör något?”. Som man gör. Tror och hoppas att någon annan ska göra det, så att jag slipper göra mig obekväm.
Det är lätt att vara kaxig på Twitter. Svårare i verkligheten. Så jag twittrade, att jag ville ställa mig upp och skrika. Linda Evereus, som också fanns i publiken svarade på min tweet. ”Ska vi?”.

Vi var några stycken som stod och diskuterade hur vi skulle kunna stoppa det som hände på scenen, helt enkelt för att visa att vi inte tyckte att det var värdig underhållning, inte minst med tanke på dagens datum. Grävande journalisters ordförande Terje Carlsson deltog i diskussionen och uppmuntrade oss att gå fram och avbryta vad som pågick. Sagt och gjort. Jag och Linda Evereus stegade fram till scenen. Vi frågade om det fanns en extra mikrofon, vilket det inte gjorde. Evereus ställde sig då framför scenen och frågade om de tänkt släppa in publiken för frågor, och så fick hon möjlighet att ställa en fråga till Josefsson om lämpligheten i att jämföra feminismen med fascism. Josefsson blev arg, började hålla ett upprört försvarstal och hävdade att det hade han inte alls gjort. Samtidigt som han går på kommer någon med en mikrofon. Jag tar den, vänder mig till publiken och säger: ”Jag måste få fråga er i publiken om ni tycker att detta är bra underhållning? Vi är tvåhundra journalister här, välutbildade och upplysta, och på internationella kvinnodagen bjuder vi in Maria Sveland för att se henne systematiskt förminskas av tre gubbslem, är det bra underhållning?”. Något sånt. Jag var inte packad. Jag var lika salongsberusad som de flesta andra i lokalen. Jag var upprörd, men inte särskilt förvirrad.

Efter lite tjafs med personerna på scenen, det som återfinns i klippet på Expressen, tackade jag för mig och lämnade scenen, varpå Wennerblom snabbt tackade alla som kom och så var ”samtalet” avslutat.

Ångrar jag detta tilltag? Nej, det gör jag inte. Möjligen ångrar jag att jag fiskade upp uttrycket ”gubbslem”, som normalt inte ingår i min vokabulär och som fått alldeles för mycket fokus i den efterföljande diskussionen.

Det jag gjorde var inte från min sida ett personligt angrepp mot vare sig Josefsson, Aschberg eller Fogelberg. De är män med makt, vana att ta plats och prata, vana att avbryta och styra debatter. De uppförde sig som de i princip alltid gör, och allt som oftast också hyllas för. Och det är det jag vill att vi ska prata om. Inte de enskilda männen som råkade befinna sig på scenen denna kväll, utan det faktum att män år 2013 fortfarande är norm. Att män tillåts ta så mycket plats och utrymme, att de offentligt ansätter och uppmuntrar till mobbning av en person och smutskastning avden feministiska ideologin och rörelsen, och att vi alla mer eller mindre accepterar att det är så. Såklart, ingen vill ju stöta sig med mediasveriges mäktigaste.

Att vara vit man med makt är ett privilegium. Det är på tiden att alla vita män med makt börjar förstå det.

Uppdaterat:
Janne Josefsson om vad som hände.
Mitt svar till Josefsson.
Huvudet på spiken – Aftonbladets Ulrika Stahre om debatten i sandlådan.
My Wingren mosar Josefssons argumentation om att ta debatten, och om ROKS.
Jack Werner har skrivit på Medieormen.
Stefan Åberg var också på plats och ger sin bild.
Jag pratar om händelsen med Aschberg i Radio 1.
Nu finns hela debatten att lyssna på här.

staden mellan bergen

Dagens krönika i Sundsvalls Tidning som av outgrundlig anledning inte publicerar dem på sin egen sajt:

Jag föddes i Sundsvall, och jag har bott här i hela mitt liv förutom en mycket kort avstickare till Sveg när jag var 18 år. Jag har inte lämnat stan för studier eller jobb. Det har bara inte blivit så. Men det har heller aldrig varit min uttalade ambition att flytta härifrån.
Sedan några år är jag frilans, och har en hel del uppdrag i andra städer. Oftast i Stockholm. Därmed förutsätter många att jag flyttat härifrån. Ofta möter jag ytligt bekanta som blir förvånade när de får veta att jag bor kvar. Det är lite märkligt, tycker ni inte? Jag har aldrig annonserat en flytt, aldrig pratat om det, aldrig ens antytt att jag varit på väg härifrån.

Mina vänner i Stockholm förstår inte varför jag bor kvar.
“När ska du flytta hit?” är en standardfråga som jag börjar bli trött på.
Men tydligen är det så, att Stockholm är normen. Har man inte ett fast jobb i Sundsvall verkar det inte finnas någon som helst anledning att bo kvar här, enligt de attityder jag möter. Däremot verkar det vara mer eller mindre en självklarhet att vilja byta mitt trygga boende här mot overkligt dyra, trånga andrahandslägenheter i Stockholm.
Det verkar vara helt normalt att vilja pendla till och från ett jobb i Stockholms rusningstrafik i en timme eller mer om dagen, i sega bilköer eller stressig kollektivtrafik, istället för att som jag kan nu, promenera precis överallt dit jag behöver ta mig.

Jag måste ofta försvara mitt val att bo kvar här, fastän jag tycker att det vore väldigt mycket svårare att argumentera för en eventuell flytt.
I Stockholm är allt dyrare, avstånden längre, utrymmet mindre både i bostäder och utanför dem. Att hitta en plats i naturen där man får vara ifred kräver planering och logistik och inte sällan en god kassa.
Visst. Där finns bättre shopping. Mer att välja på. Större utbud av nöje och kultur. Saker som det är fullt möjligt att ta del av även utan att behöva bo där.

Framförallt finns, åtminstone för mig, större möjligheter till jobb. Fler uppdragsgivare, och betydligt fler erbjudanden. Och ja, det skulle kunna vara ett bra skäl att flytta, faktiskt. Samtidigt lever vi i ett digitalt samhälle där det är möjligt att arbeta var man än befinner sig, och delta i möten via internet utan att behöva röra sig en millimeter.
Men jag vill ju inte! Jag tycker inte att det är värt det. Jag pendlar hellre varje vecka trygg i vetskapen att jag får komma hem när jag är klar. Hem till min stad, mina omgivningar, till lugnet och till människor och platser som jag känner igen.
Och inte minst, eftersom jag är i mediebranschen, hem till verkligheten. Jag tror att en flytt till Stockholm alldeles för snabbt skulle omprogrammera mig och göra mig Stockholmsfixerad, insyltad i mediemedelklassen och även krympa mina perspektiv. Kanske göra mig tunnelseende. Och det är kanske det allra bästa argumentet för att stanna kvar här, eftersom min bransch redan är alldeles för homogen och Stockholmscentrerad.

han är min sång och min glädje

Det här är en av de roligaste Facebookgrupperna jag vet.
Nästa gång du är på en loppis, bläddra i skivbackarna och jag kan nästan lova att du hittar den här skivan.

#meg13

Idag är jag på Mediedagarna i Göteborg. Sitter i två olika paneler, kom gärna och lyssna/säg hej!
Klockan halv två ska jag sitta med i en panel som pratar om hatarna på nätet och hur de kan hanteras. Jag har skrivit en text om ämnet här.
Klockan 15.45 är jag med i en annan panel där vi pratar om hur nyheter delas i sociala medier. Vad är egentligen en snackis?

egoboost

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. ”

- Hjalmar Söderberg -

Det spelar ingen roll vem jag pratar med nästan, det kan vara min dotter eller Jan Gradvall – det verkar för de allra flesta vara så att en elak kommentar från någon väger ungefär lika tungt som hundra eller till och med tusen fina och uppmuntrande ord.

Kritik är lättare att suga åt sig än beröm, helt enkelt. Kanske för att det i all kritik vilar någon form av förbättringspotential. Den uppmuntrar frågeställningar som ”vad gjorde jag för fel?” eller värre – ”vad är det för fel på mig?”. Och i svaren finns ibland saker att jobba med. Sträva efter att bli ännu bättre, göra mer, göra mindre fel. Tyvärr resulterar detta ofta i – jag talar för mig själv nu – att jag blir handlingsförlamad. Rädslan för att göra fel eller råka ha fel gör att jag inte gör något alls, eller håller tyst. Som om ett felsteg skulle kunna rasera hela min existens. Det är väldigt sällan de gör det. Däremot är det misstagen som gör oss till människor. Hur ofta jag än får höra det är jag ändå alltid lika rädd för att göra bort mig. Och självklart – rädd för att ingen ska tycka om mig.

Samtidigt tror jag att vi vuxna fungerar ungefär som barn. Beröm och uppmuntran stimulerar oss att göra mer av samma (bra) vara. Det stärker självkänslan och därmed också beslutsfattande, och gör oss över tid till bättre människor, medan kritik mot vår person sällan leder till något gott. (även om jag tycker att det kan vara nyttigt ibland, att ägna sig åt lite självrannsakan)

Därför har jag sedan ett par år skapat en egoboostmapp i min dator. Där sparar jag beröm, snälla och fina ord och sådant som kan muntra upp och kanske ge mig lite perspektiv när ett misslyckande eller några elaka ord är på väg att helt sänka mig. Häromdagen tittade jag igenom mappen, och så hittade jag den finaste tweet som någon någonsin har skrivit till mig. Varsågoda:

Det fina med den är – förutom att det är fint sagt och gör mammahjärtat glatt – att den bekräftar för mig att det spelar väldigt liten roll vad människor egentligen tycker om mig. Det har verkligen ingen betydelse om någon som inte känner mig skriver till mig att jag är en idiot, i jämförelse med betydelsen av vad de människor som står mig nära faktiskt säger och tycker.
En fin påminnelse, som gör det lite enklare att stänga av den där bekräftelsekarusellen som man så lätt åker med i när man som jag hänger mycket i sociala medier.

fint

Här kan du läsa lite mer om Lars och här kan du lyssna på albumet LB.

barn är också människor

Idag har Cissi Wallin lyft ämnet ”barn på café”, på Twitter. Jag tog tillfället i akt och rantade en del om hur jag ser på barn och deras plats i offentligheten, föräldraskap och fostran och så vidare. Fick en enorm respons och som alltid blir det till slut ohållbart att föra diskussionen vidare på Twitter, därför tänkte jag nu lägga ut texten lite.

Diskussionen blir lätt väldigt polariserad, som om det handlar om att tycka om barn eller att inte tycka om barn.
Olika läger uppstår, de jag uppfattar tydligast är dels de som tycker att barn har rätt att ta plats överallt, och så de som anser sig ha rätt till barnfria miljöer. Sedan finns de som egentligen gillar barn men ogillar föräldrarna som inte ”kan sätta gränser” eller ”säga åt sina barn”. Somliga tycker att de som har små barn bör stanna hemma, för att inte störa andra människor som inte bett att få ha barn omkring sig. Andra tycker att de som har barn kan få vara på särskilda barnanpassade platser.

Det som slår mig är hur vi avhumaniserar barnen, hur barn blir som en sak, en statussymbol eller accessoar eller hur man nu väljer att se det. Lite som hundar. Ska man få ta med sig hunden in på caféet?
Samtidigt blir barn satta på piedestal, få saker upprör oss så mycket som när barn far illa (utom möjligen hundar som far illa då). Men detta att barn allt mer ses som en egen art, som kräver särskilda arrangemang och designade miljöer. Att de inte ses som färdiga människor. Att många förväntar sig barnfria miljöer.

I diskussionen kommer även in argument av typen ”somliga borde inte få skaffa barn” och tankar om att det är egoistiskt i sig att skaffa barn. Och enligt somliga är det mer egoistiskt än att kräva barnfria miljöer.

Min ståndpunkt är att barn är människor. Vissa människor gillar man, andra inte. Men jag har ingen rätt att kräva att omgivningen ska anpassa sig efter mina specifika behov, vare sig de är att jag vill kunna fika på ett café utan att där finns barn som låter eller att jag vill gå med mitt yrväder till unge till ett bibliotek där andra behöver lugn och ro för att kunna läsa.

Att vara människa, det är däremot att ständigt tvingas anpassa sig efter och ta hänsyn till andra människor, barn och vuxna. Det är att samspela med omvärlden, försöka uppfatta skrivna och oskrivna regler och normer och någorlunda hålla sig inom dem. Att så långt det är möjligt inte förstöra för andra. Barn är sällan särskilt bra på detta. De är små, de har inte tillräcklig erfarenhet, de behöver träning. Och den träningen bör de få i verkligheten. Att separera och designa miljöer så att de ska passa perfekt för enskilda individer är knappt möjligt. Åtminstone vill inte jag leva i en värld där allt är perfekt, tillrättalagt och där vi som människor delas in i fack.

Jag vill inte leva i en värld där vi släpper ut alla barn i madrasserade lekländer för att sedan som vuxna gå och ta en kaffe i lugn och ro i en estetisk miljö där det såklart finns fri wifi så vi kan jobba samtidigt. Jag vill ha en värld där vi tillåts vara människor, med fel och brister och dåliga dagar. Och jag vill ha en värld där alla människor räknas och får delta utifrån sina förutsättningar. Om jag nu vill ha lugn och ro och wifi och behöver jobba så kanske jag ska välja en annan miljö än en offentlig, en där människor normalt träffas för att umgås? Kan jag verkligen kräva att världen anpassar sig efter mina specifika behov?

Om jag är förälder med små barn, ska jag inte ha rätt att då gå på café eller restaurang med mina vänner, och även ta med mig mina barn? Hur ska mina barn annars lära sig vad som gäller, hur det fungerar, vad det är att visa hänsyn?

Jag har inga svar på någonting, jag bara tänker högt.

Personligen gillar jag inte barn som kollektiv. Som jag sa tidigare – vissa gillar jag, andra inte. Jag blir väldigt blyg ihop med barn, vet inte alls hur jag ska hantera när ett främmande barn kommer fram till mig och pratar, lika lite som jag kan hantera en främmande vuxen. Jag tycker att det är obehagligt. Jag avgudar såklart mina egna barn, men jag räknar absolut inte med att andra ska avguda eller ens tycka om dem. När de var små höll jag mig väldigt mycket hemma, då särskilt en av dem var svår att ha i möblerade rum bland andra människor. De gånger jag tog med honom någonstans var jag på tå hela tiden, för att han inte skulle störa andra för mycket. Han var klättrig, högljudd, klåfingrig och framförallt – immun mot tillsägelser. Sa man åt honom att sluta eller lugna ner sig var det som att trycka på en knapp och han blev ännu värre. Det var aldrig avkopplande att vara på ett café med honom, om jag säger så.

Men så reste vi till Kenya, och där lade jag märke till något. Jag var som vanligt, på tå. Försökte hålla honom ur vägen. Ursäktade mig och honom hela tiden. Men detta möttes av stora frågetecken! Lokalbefolkningen där vi var verkade inte alls förstå, de verkade tycka att jag var hispig och dum, och de verkade absolut inte tycka att han var besvärlig.
När vi var ombord på en båt, där han sprang, gnällde, klättrade och var allmänt oregerlig, och jag och andra västerlänningar ombord på båten tyckte att han var ”jättejobbig” så tyckte besättningen ombord på båten att han var rolig! De lyfte upp honom dit han inte kunde klättra själv, de skrattade åt honom, pratade med honom, skojade och skrattade och umgicks! Som om han var en färdig människa med rätt att existera precis som han var. De blev underhållna av honom. Och han trivdes såklart i deras sällskap.

När förlorade vi detta? Denna syn på barn som människor? Detta avslappnade sätt att förhålla oss till ett barn som det ändå inte skulle hjälpa att säga åt på skarpen? När slutade vi försöka se ur barnets perspektiv och uppmuntra nyfikenhet och tafatta försök att söka kontakt? När började vi separera barnen från de vuxnas umgänge och vardag? När började vi ens prata om att leva vuxenliv och tänka på oss själva även som föräldrar, istället för att skola in barnen i livet och se dem som fullvärdiga medverkande i det som är livet, och inte bara som en del, ungefär som jobbet är en del, hobbyn en annan? När började barn bli en statussymbol till för att komplettera våra i övrigt väldesignade liv? När blev de satta på piedestal men samtidigt underskattade som egna individer?

Hjälper vi barnen när vi stoppar in dem i perfekta madrasserade lekländer och låter dem slippa försöka anpassa sig till vuxenvärlden? Eller avhumaniserar vi både dem och oss själva på samma sätt som vi gör när vi försöker forma våra kroppar enligt någon form av skönhetsideal, när vi renoverar bort tiden med barnen för att kunna placera dem i den perfekta barnkammaren eller det fantastiska vardagsrummet med de perfekta förvaringslösningarna?

Jag tror att världen, och caféerna har plats för oss alla. Vuxna och barn. Tillsammans.

Ps. Att ämnet aktualiserats handlar kanske främst om Nelly’s Café som vill ha barnförbud. Egentligen har jag ingen välformulerad eller genomtänkt åsikt i det enskilda fallet, jag är mer oroad av utvecklingen i samhället i stort, där synen på barn som paria känns accepterad. Det betyder inte att jag inte förstår irritationen i exemplet, är bara osäker på om ”barnförbud” är sättet att komma tillrätta med problemet. Ds.