länkar för dagen 5 november

Det här är ju helt fantastiskt, att David Eberhards bok blir internationellt uppmärksammad, tyvärr som det verkar på grund av missuppfattningen att han skulle förespråka barnaga.

En två år gammal nyhet har tagit fart och åtminstone många av mina Facebookvänner har delat den de senaste dagarna. Oavsett ålder på texten är den fortfarande aktuell och kommer troligtvis alltid att vara det, då den berättar att den svarta noshörningen är utrotad. Så fruktansvärt sorgligt.

Det här är ungefär lika sorgligt, och jag får fruktansvärt ont i magen när jag ser hur rasismen sprider sig i Europa. Har mänskligheten verkligen så kort minne? Eller är det så att människorna bakom dylika åsikter på allvar tycker att Nazitysklands försök att utrota judar och romer var någonting bra? Glöm inte att det inte började med utrotning, utan med att förändra och påverka medborgarnas attityd till de utpekade grupperna. Att vi i Sverige har tidningar/ledarredaktioner som tycker så här gör inte min min oro mindre precis.

Peter Wolodarski har skrivit mycket bra om avlyssning, NSA och Sveriges tystnad när det gäller de allvarliga försöken att tysta Guardians journalister från att rapportera.

Jag tycker väldigt mycket om bloggen Journalisttips. Det här tror jag kan vara underhållande även om du inte är i branschen.

Daniel Nordström, chefredaktör på Arbetarbladet, har skrivit om beslutet att inte bevaka Ladies Night.

Många är vi som postar länkar på Twitter och Facebook med hopp om ökad trafik till våra sajter, oavsett om vi är små obetydliga bloggare som jag eller stora nyhetssajter. Hampus Brynolf reder ut hur många som faktiskt klickar på länkarna.

Om du inte har läst Björn af Kleens nya bok Lucke & Lull så tycker jag absolut att du ska göra det snarast. Det är en fantastisk historia om en företagskultur, en kärlekshistoria och om svensk arvslagstiftning. Vare sig du har läst boken eller inte är bloggen Lucke & Lull som skrivs av Björn af Kleen och Luckes och Lulls dotter Anna Toss klart värd att besöka och bokmärka.

Den här videon är ganska lång, men väl värd att titta på.
Om du identifierar dig som man bör du absolut se den!

helgläsning 2 november

Minns ni den mystiska Veronika Larsson som hängt på nätet och diskuterat allt mellan himmel och jord, med falsk identitet och stulna bilder? Nu har Jack Werner hittat henne. Tror han. I mer eller mindre avsomnade virtuella världen Second Life.

”De kommer alltid att ha Genua.
Från början var det främst sidlinjen som skiljde dem åt. Vladimir Stojkovic och Ivan Bogdanov var två fotbollskillar i samma ålder som växte upp med samma klubb. Båda levde de sina liv för Röda Stjärnan från Belgrad, den ena nere på planen och den andra uppe på läktaren.
Men sedan… Sedan hände det en del grejer.”

Så börjar en fantastiskt välberättad historia av Erik Niva. Läs!

Oavsett politisk färg och åsikter i övrigt – Sanna Rayman har en viktig poäng här, om vad ordet ”jämförelse” egentligen betyder, och hur samhällsdebatten i vissa delar spårat ur totalt när folk väljer att missförstå istället för att mötas och enas om att tycka olika.

Jack Werner igen – här om folklore och vandringssägner som lever och sprids på nätet.

Arbetarbladets nöjesredaktion tar tydlig ställning och förklarar här varför de väljer att inte bevaka evenemanget Ladies Night. Personligen tänker jag att en riktigt bra Ladies Night skulle vara om kvinnor arrangerade och det uteslutande var kvinnor på scenen.

Pengar eller luft? Kommer Twitter att överleva en börsnotering? Är Spotify en bubbla? Intressant läsning om tjänster som värderas till mångmiljon-och miljardbelopp, utan att visa upp någon vinst.

Vår utrikesminister har än en gång gjort någon form av statement på Twitter, den här gången gällande NSA och övervakningsfrågan. Något som polisen på Södermalm i Stockholm reagerade på:

Skärmavbild 2013-11-02 kl. 13.06.47

38 svenskar har de senaste veckorna bytt namn till Klaus-Heidi. Allt för att vinna ett års vistelse i Berlin. Lufthansa förkortar nu tävlingstiden för att det inte ska bli för många Klaus-Heidii Sverige. Jag undrar hur många som fortfarande bär namnet om vi kollar om ett år?

länkar för dagen 31 oktober

Att en politiker blir uppsökt i sitt hem och misshandlad på grund av politiska beslut är fullständigt oacceptabelt och definitivt ett brott mot demokratin. Partifärg och beslut är i det här fallet fullständigt ovidkommande.

Partifärg är också irrelevant när det kommer till jämställdhet. Feminismen har ingen partifärg. I övrigt skriver Johan Ehrenberg mycket bra om feministisk revolution och hur män inte fattar.

Att elever med ADHD skulle vara cancersvulster säger väldigt mycket mer om mannen som tycker så än om barn med ADHD eller andra diagnoser. Han måste vara en väldigt fattig människa. Att elever som ej passar in i skolsystemet som det ser ut diskrimineras och ej får den undervisning de behöver och kan tillgodogöra sig är ett utbrett problem, inte enbart i friskolor. Och det säger mer om hur fyrkantigt skolsystemet är generellt än om – faktiskt – friskolor.

Den här staden skulle jag gärna besöka, om du lyckas lokalisera den får du gärna höra av dig till mig!

Jag har egentligen hur mycket som helst att säga om den pågående debatten om föräldrars mobilanvändande, men nöjer mig med att konstatera att barn idag är som någon form av religion. Å ena sidan är barn heliga, de styr vår värld och har fler rättigheter än någonsin i historien. Samtidigt mår många unga väldigt dåligt, och någonstans har samhället tappat sitt sunda förnuft och förmågan att skilja på barns behov och barns förmågor. Å ena sidan överskattar vi barnens förmåga att fatta beslut och styra sina (och föräldrarnas) liv, samtidigt som vi totalt underskattar deras intelligens, deras förmåga att ha tråkigt eller hantera besvikelser. Listan kan göras lång.

Det här lämmelbeteendet är tydligt på både Twitter och Facebook. Det är som om vi saknar förmåga att ta in mer än en sak i taget, hålla mer än en boll i luften och engagera oss i något längre tid än ett dygn. En konsekvens av informationsflödet som ständigt ger oss nya bollar att kasta, nya saker att engagera oss i och ny kunskap som vi aldrig riktigt har ro att fördjupa oss i av rädsla för att missa nästa dags heta debattämne.

Det här är en så fin intervju. Om längtan efter barn, om rädslan för att något ska gå fel, om missfall och om en katastrofförlossning som turligt nog ändå slutade gott.

Det här är så fantastiskt, jag vill veta hur länge de övat för att åstadkomma dessa formationer. Och att de spelar samtidigt!

Sugen på tårta?

I morse hade jag ett långt mejl i min inkorg från soldyrkaren Anders. I Dagens Media berättar han mer om sin sajt, och om anstormningen av trafik de senaste dagarna.

länkar för dagen 29 oktober

Fredrik Wass har skrivit väldigt intressant om startups som hatar kvinnor. Wass har för övrigt värvats som PR-konsult till Intellecta. Grattis!

Kjell Häglund har skrivit mycket bra om hur olydnad hos pionjärer är nödvändigt för att åstadkomma förändring. Och apropå Spotify och andra streamingtjänster är det här intressant om hur din lyssning genererar pengar till artister och skivbolag.

Idag har det avslöjats vilka som är nominerade till Stora Journalistpriset. Och som vanligt i dylika sammanhang känner jag stolthet över alla kollegor som gör sådant fantastiskt journalistiskt arbete. Kvalitetsjournalistiken lever i allra högsta grad. Liksom innovationerna. Jag kan erkänna att jag hade dålig koll på e-boksprojektet som UNT:s Lisa Irenius nominerats för, men nu vet jag mer. Riktigt grymt!

Det här är gårdagens nyhet, men jag har nytt jobb från och med årsskiftet.

Igår bidrog den här hemtrevliga hemsidan till att sprida glädje hos många genom delningar på Twitter och Facebook. I morse när jag skulle kolla Facebook kunde jag inte logga in förrän jag lovat att kolla igenom alla mina länkar och se till att de inte bryter mot Facebooks ”gemensamhetsregler”, och så hade de plockat bort länken. Ibland känner jag mig otroligt frustrerad över Facebooks moralpanik.

Då och då skriver jag några rader på bloggen Andetag, en blogg som drivs av Evangelisk-Lutherska kyrkan i Finland, och som återfinns på Hufvudstadsbladets webb. Idag har jag skrivit om sinnesrobönen.

kristian gidlund möter roky erickson

Idag har jag varit på begravning. Det var alldeles för privat för att jag ska kunna/vilja skriva om den. Istället vill jag hedra min fine vän Kristian Gidlund med att återpublicera en text han skrev för magasinet Miss World där vi jobbade tillsammans. Den publicerades på magasinets sajt som tyvärr inte finns längre. Tidningen finns inte heller längre. Jag vet att Kristian själv gillade den här intervjun.

Jag gillade Kristian.

Inför vampyrens natt

Med bandet 13th Floor Elevators var han med och skapade garagerocken.
Med sina soloalbum befäste han sin roll i rockhistorien. Kristian Gidlund och Jesper Heed träffade ikonen Roky Erickson minuterna innan hans spelning i hemstaden Austin.

Jag och Jesper har precis lämnat festivalområdet vid Threadgill’s och den till synes galna japanen i PeeLander Z som just slängt sig från scenen i en gigantisk kräftdräkt. Gratisglassen som delats ut under evenemanget Roky Erickson Ice Cream Social har varit slut sedan länge och barnfamiljerna har blandats ut med silverhåriga rockrävar som kommit för att se en av garagerockens urfäder äntra scenen i sin egen hemstad. Cowboys glider runt med örntatueringar och hattar med breda brätten. Anorektiska ungdomar dricker margueritas. 1966 debuterade 13th Floor Elevators och Roky Erickson inledde därmed sin karriär i offentligheten. Bandet nådde måttliga framgångar ur ett kommersiellt perspektiv, men anses vara ett av de viktigaste banden i garagegenren. Drygt två år senare diagnostiserades Roky med paranoid schizofreni, för vilken han behandlades med elchocker. Året därpå dömdes han till fängelse för innehav av marijuana. Roky förklarade sig oskyldig på grund av sitt psykiska tillstånd, men det som följde var mer elchocker, kraftig medicinering och år på institutioner och mentalsjukhus.

Sedan dess har han kämpat sig vidare, med duster med lagen och skapandet av numer legendariska soloalbum. När vi möter honom sitter han längst bak i en buss på en närliggande parkering med sin fru Dana som ivrigt suger på en elektronisk cigarett i ett tappert försök att sluta röka.

Det är en het eftermiddag i Texas.

Kristian: Roky, vad tycker du om Austin?
Roky: Jag tycker verkligen om den här staden. Jag har haft det bra här. Tagit det lugnt. Och det är som en motpol till mitt läsande. Jag läser en hel del skräck. Den världen vill man inte ge sig in i för mycket. Austin är en skön plats där jag kan slappna av. Göra det jag vill. Jag har alltid gillat den här staden. Men jag kan inte riktigt klura ut varför. Den har sina faror. Jag kan inte alltid se dem, så jag behöver vara försiktig när jag är där. Nu har vi precis varit i en massa bokaffärer och handlat.
Kristian: Vad hittade du?
Roky: Gammal skräck. Stephen King. De hade riktigt stora böcker. Jag undrar varför det finns så stora böcker, men det gör det. Men jag läser ganska snabbt.
Kristian: Hittade du någonting av HP Lovecraft?
Roky: Ja, jag hittade en hel del av honom.
Kristian: Gillar du honom?
Roky: Absolut. Det gör jag.
Kristian: Jag hörde en teori om att mayaindianerna menar att jorden ska gå under i år. Och sedan hörde jag någon som sade att undergången kommer bero på att Lovecrafts monster Cthulhu kommer att vakna till liv.
Roky: Åh. Det är intressant.
Kristian: Tror du att det kan finnas någon koppling mellan de där teorierna?
Roky: Jag har inte tänkt på det. Men Lovecraft har en bok ute som heter Necronomicon. Den skulle jag vilja ha, men den kostar 60 dollar. Och det är mycket pengar.

Roky pratar vidare om en resa till Australien som han precis kommit hem ifrån. Han berättar att han köpte ett flöjtliknande instrument där, som låter som ”det visslande havet” när han blåser i det. Tidigare har Jesper berättat att de träffats i Borlänge, under Peace & Lovefestivalen där Roky uppträtt två gånger.

Roky berättar att han snart ska åka till en butik som vill sponsra honom med kläder, något som han själv beskriver som ”att ramla in i en förmögenhet”.
Jesper: Vad har inspirerat dig mest här i livet?
Roky: Ja, sätt igång du. Jag kommer inte ihåg att jag sagt något.
Jesper: Alltså… Kommer inspirationen när du skriver en låt, eller… Alltså vad har inspirerat dig?
Roky: Jag kan fortfarande inte höra dig. Vart var detta nu igen?
Jesper: Du menar festivalen?
Roky: Ja, precis.
Jesper: Den är i Sverige.
Roky: Jaha!
Dana: Vi var där.
Roky: Oh, yeah. Festivaler. Jag behöver nog inte förklara vad det är, du vet.
Dana: Vi hade kul på den där festivalen.
Jesper: Du gjorde en bra spelning.
Roky: Jag behövde inte göra så mycket. Det var som en hair pulling contest. Jag behövde bara hålla mig undan.
Jesper: Bra sagt.
Kristian: Kommer du att göra många spelningar under den kommande sommaren?
Roky: Nej, under somrarna försöker jag att ha det bekvämt. Annars kan man bli sjuk, eller så kanske man missbedömer saker, eller något i den stilen. Och festivaler… Jag varken vill eller behöver göra så många.
Kristian: Kommer du att se några band under festivalen här i Austin?
Roky: De brukar ju ha lite mindre akter. Jag är inte så förtjust i de större.
Jesper: Gillar du Bruce Springsteen?
Roky: Ja, det gör jag. Jag gillar att lyssna på honom. Jag såg honom häromdagen. Han spelade med… Roy Orbison.
Dana: Lever han? Roy?
Kristian: Jag tror faktiskt inte det.
Roky: Eh…
Dana: Du behöver inte förklara dig.
Roky: Roy Orbison. Vet inte om folk förstår, men han har verkligen gjort bra grejer. Speciellt den där ”you, you, you, you got it”.
Kristian: Menar du ”anything you want, you’ve got it” [”You got it”, red.]?
Roky: Ja, precis.
Jesper: Bruce Springsteen pratade om Roy Orbison häromdagen.
Roky: Gjorde han? Bra.
Jesper: Ja. Han älskar honom.
Kristian: Jesper vann en biljett till hans spelning.
Jesper: Han spelade gospel, blues, folk, reggae…
Roky: Det hade jag gärna sett.

Efter en stund återkommer vi till Rokys aptit för litteratur, ett intresse som visat sig vara långt ifrån okomplicerat.
Roky: Jag blir så uppretad när jag kommer till vissa delar. Jag måste liksom stanna upp. Det är så svårt att ta sig förbi orden. Stephen King och Dean Koontz, till exempel. Man måste försöka tolka vad det är de gör, för de där böckerna är verkligen läskiga.
Jesper: Kan du nämna någon särskild bok som du tycker mycket om?
Roky: The Funhouse. Det är en bra bok. Riktigt obehaglig och allt.

Vi lovar att spana in boken han nyss nämnt. Frugan tar ytterligare ett par bloss på den elektroniska cigaretten och vi går tillbaka ut mot festivalområdet. Strax därefter går Roky upp på scenen där han bland annat bränner av Goodbye sweet dreams, Cold night for alligators och sitt epos Night of the vampire. Fullkomligt närvarande frälser han allt ifrån barnfamiljer och tatuerade cowboys till silverfärgade rockrävar och anorektiska ungdomar.
Det blev en het kväll i Texas.

/Kristian Gidlund

den fria viljan

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 22 september 2013:

På senare tid har det ramlat in allt fler rapporter om att kvinnor som bär hijab blivit trakasserade och i vissa fall även misshandlade, av ingen annan orsak än att de bär hijab. I protest mot detta startades hijabuppropet, en aktion till stöd för kvinnors rätt att bära slöja. Samtidigt uppstod debatt om kvinnors rätt att slippa bära slöja, och frågan om det någonsin är ett fritt val att göra det. Det är såklart enkelt att säga att många väljer själva. Många känner någon som själv gjort valet att börja bära hijab, och de flesta har hört talas om andra som tvingats göra det, medan andra faktiskt haft valet att ta av slöjan, eller aldrig ens börja bära den även om de kommer från en kultur och tradition där det hör till normen att göra det.

För mig stod hijabuppropet för något större än slöjans vara eller inte. Den stod för alla kvinnors rätt att klä sig som de vill. Och detta oavsett om de vill bära burka eller om de vill gå i kortkort, eller om de föredrar baggy jeans och sneakers framför tight och högklackat. För även om vi lever i ett fritt land där vi har rätt att klä oss och se ut precis hur vi vill så påverkas vår vilja av omgivningen och rådande normer. Den som väljer att kliva utanför normen drabbas ofta på ett eller annat sätt av omgivningens fördomar och tyckande, vare sig det handlar om att bära hijab eller låta håret växa under armarna.

Jag kan inte låta bli att undra om alla kvinnor som känner att de måste måla ansiktet innan de går utanför dörren verkligen gör det av fri vilja, eller om det handlar om att det är norm, om att kvinnor förväntas göra det? Jag undrar hur många som verkligen trivs i lite för trånga skor, och hur många som står ut med skavsår och blåsor på fötterna för att de förväntas göra det? För att de förväntas vara snygga. För att de förväntas vilja vara snygga? Varför är det så många som svälter sig? Är det för att de egentligen inte vill äta eller är det för att normen säger åt dem att smal = snygg = bra? Går det då att tala om fria val?

De fria valen påverkas mer än vi är medvetna om av våra egna fördomar och samhällsnormer. Och särskilt kvinnor får oavsett i vilket samhälle de lever ofta höra från omgivningen hur de bör se ut, vare sig de lever i mellanöstern där slöjan är norm eller i västvärlden där smalhetsidealet är det. Kvinnor får höra att de får skylla sig själva om de blir våldtagna om de har för utamanade kläder, eller om de blir trakasserade på grund av hijab. Det skulle vara oerhört spännande att se vad som skulle hända om alla kvinnor bara för en dag tog på sig just precis det de själva ville ha på sig, utan att behöva anpassa sig efter omgivningen eller rådande ideal. Jag är ytterst tveksam till om högklackat skulle vara förstahandsvalet i ett sådant läge.

tack, älskade kristian

e88cf25ef75411e18d7e22000a1cbb3c_7

När vi träffades för ett år sedan, första gången efter att du fått din dödsdom, men inte den sista, tittade du mig djupt i ögonen med stadig blick och sa: ”Jag fyller 29 om några veckor. Jag räknar inte med att få fylla 30″. På lördag är det din trettionde födelsedag. Igår dog du. Idag är himlen öppen och jag vet inte vems tårar det är som faller från himlen, men det känns bra. Det känns bra att himlen gråter med mig. Och att sommaren väntade på dig, in i det sista.

Jag tänker inte önska dig fridfull vila. För vila är inte vad jag förknippar med dig. Du är nyfikenhet, livslust och äventyr. Och du talade om döden som en resa. Nya äventyr. Du var nyfiken, till och med på döden.

Jag tänker att du vaknat nu, på andra sidan. I den andra världen, där nya äventyr väntar. Där nya personer och gamla vänner får förmånen att träffa dig. Där andra människor än vi som är kvar får chansen att dela dina tankar, inspireras och bli lyssnade på av dig. Du lyssnade alltid! Du brydde dig så mycket om. Du var så närvarande i nuet, i stunden. Aldrig att du sneglade på din telefon samtidigt som du talade med en. Aldrig att det märktes om du skulle ha haft tankarna någon annanstans.

Jag är glad för att jag fick jobba med dig. Ingen har någonsin granskat mina texter så hårt som du gjorde, och de blev bättre! Du ville så mycket, var aldrig helt nöjd. Du ställde höga krav på din omgivning, men ännu högre på dig själv. Och du hade civilkurage. Jag beundrade ditt mod, när du blev arg, sade ifrån, vägrade acceptera orättvisor och dumheter. Och varje dag med dig på jobbet började med att du frågade hur jag mådde. Hur jag verkligen mådde. Och så berättade du hur du mådde. Sen visste vi, och visste att den andre visste.

Det spelar ingen roll att jag vetat så länge att ditt liv på jorden skulle sluta så här. Det är lika orättvist idag som för ett år sedan. Jag är så jävla ledsen. Som om jag väntat mig att du såklart ändå skulle finnas där någonstans med ditt varma leende och fortsätta berätta om hur det är där du är nu. Insikten att din röst tystnat, att tangenterna slutat smattra under dina fingrar, och mest att du inte får vara med längre, gör så jävla ont.

Tack, Kristian, för att jag fick lära känna dig. Du fattas mig.