hej pappa

Etiketter

alkoholism, död, fars dag, pappa

Det är ett år sedan sist jag skrev. Tänkte att du kanske vill ha en uppdatering. Det är ju ändå fars dag. Jag har börjat ta tag i min berättelse om dig. Tittat igenom alla diabilder, och försöker söka upp personer från din ungdom som kan berätta för mig om dig. Om vem du var innan alkoholen gjorde dig till någon annan. Så sent som för ett par veckor sedan blev jag uppringd av en dam som bodde granne med dig när du var liten. Hon berättade att du brukade hälsa på henne och hennes man nästan varje dag. Du var en ”trevlig och fin pojke”, sa hon. Hennes man tyckte särskilt mycket om dig. Hon nämnde också att du jobbade hos en fotograf och tog porträttbilder, och berömde dig för ditt fotograferande.

Det tar tid. Att samla ihop allt. Och jag tänker inte skynda mig.
Ibland blir jag sorgsen när jag rotar i det förflutna. Som när jag häromdagen hittade en dagbok du skrev när du var på behandlingshem, bara året innan du dog. Det framgick så tydligt att du inte ens då när du vårdades enligt LVM ville inse att du var alkoholist. Att du trots att du tagits in på akuten nära att dö av alkholförgiftning med overkligt hög promillehalt, trots att du för sista gången blivit av med körkortet för rattfylla, trots att du hade radvis med sjukdomar orsakade av för hög alkoholkonsumtion vägrade erkänna att du var alkoholist. Det är sorgligt tycker jag. Att du var så stolt.

Jag fick ett brev också, av en man som gick i realskolan i Junsele samtidigt som du. Han skrev för Nya Norrland, och upplyste mig om att du skrev för Västernorrlands Allehanda. Jag som alltid trott att det var Nya Norrland. Ni konkurrerade. Han sa att du var duktig. Att ni ibland talade om framtiden och era respektive journalistambitioner. Sedan försvann du och han visste ingenting om vad som hände dig sedan förrän han av en slump snubblade in här, i min blogg. Då skrev han till mig. Han letade också upp ett exemplar av en skoltidning du varit redaktör för. Han scannade in och skickade till mig, bland annat en krönika du hade skrivit.

Min bild av dig är lite mer hel.

Jag undrar hur din bild av mig skulle se ut, om du såg mig nu. Jag vet att du skulle ha varit nära att spricka av stolthet över min nominering till Stora Journalistpriset, även om du kanske inte skulle ha uppskattat ämnet. Eller det tror jag kanske att du skulle ha gjort. Jag vet ju inte. Och det smärtar mig ibland, detta att inte riktigt veta. Att jag inte kände dig ordentligt.

Jag önskar ibland att du hade fortfarande levde. Eller – jag önskar att du inte hade supit så hårt. I så fall kunde du kanske ha lärt känna Björk. Jag tror du skulle ha avgudat henne. Och hon skulle ha uppskattat att tala med dig. Jag tror det. Jag vet ju inte. Kommer aldrig att få veta.

Du skulle ha varit stolt över Hamlet också. Eftersom han går den akademiska vägen du drömde om, som du önskade att jag skulle göra men som ingen av oss av riktigt mäktade med. Fortfarande kan jag irritera mig, här och nu, på din beundran inför titlar och akademiska poäng. Som om det vore dem som gjorde oss till människor. Jag vill tro att du skulle ha varit lite mer ödmjuk om du levat idag. Att du skulle ha sett vilka fina barn jag har, oavsett vad de åstadkommer rent karriärsmässigt. Det är tråkigt att tänka att du skulle ha varit stolt och skrutit om mig på grund av yrkesmässiga framgångar, och samtidigt skällt på mig för mina mänskliga misslyckanden. Därför bestämmer jag mig för att tro att du vid det här laget skulle ha slutat med det. Skuldbeläggandet av andra. Värdering av människor på grund av deras titlar.

Kanske skulle du ha gillat Edgar också. Det är jag inte lika säker på. Han är både väldigt lik mig, och väldigt olik mig. Han har de egenskaper hos mig som du inte gillade. Han ifrågasätter, kritiserar, protesterar och vägrar anpassa sig. Han tror på Gud. Samma Gud som du trodde på. Men han tror inte på samma dogmatiska sätt som du. Hans bild av Gud är mer… kärlek. Jo pappa. Du skulle ha älskat Edgar också. För att jag tror att om du fortfarande hade levt skulle du vid det här laget ha släppt taget om vissa av din barndoms tvingande regler, de värderingar du inte vågade ifrågasätta.

Jag har läst i dina dagböcker, där du ropar på Gud, där du ber om hans hjälp. Jag hoppas han tar hand om dig nu, din Gud.

annorstädes

Etiketter

Ajour, Allehanda.se, krönika, Uppdrag granskning, välgörenhet

Inte så mycket fart här, nej.

Men jag har skrivit på Ajour, om välgörenhet via internet.
Och så har jag gjort en sammanfattning av veckans måsteläsning.

I torsdags skrev jag krönika på allehanda.se.

lite mer om journalistpriset

Etiketter

#prataomdet, Guardian, medievärlden, stora journalistpriset

Idag skriver jag i Guardian om nomineringen till Stora Journalistpriset.

Skrev tidigare liknande text i Medievärlden, den finns här.

stora journalistpriset

Etiketter

#prataomdet, egoboost, Johanna Koljonen, nominering, priser, stora journalistpriset

För en vecka sedan fick jag ett telefonsamtal. En herre från Bonnier ringde och frågade om jag kunde tala i ”enrum”. Ja sa jag. Och sedan berättade han att jag och Johanna Koljonen var nominerade till Stora Journalistpriset i kategorin Årets förnyare, för vårt engagemang i #prataomdet.

Sedan kom ett mejl med rubriken ”En ärofylld hemlighet”. Och jag har varit tvungen att hålla tyst tills idag. Då vi alla nominerade träffades och fick diplom, böcker och lunch. Vi har fotograferats och filmats och telefonen har ringt och gratulationerna har strömmat in och jag måste säga att om en nominering orsaker denna uppståndelse kan jag inte ens föreställa mig hur det skulle vara att vinna.

Hur som helst. Prata om det är så mycket mer, så mycket större, och så mycket viktigare än jag och Johanna. Johanna började, jag var en av alla dem som hakade på och pratade om det, på Twitter, i bloggar och debattartiklar. Utan alla hundratals människor som twittrade, bloggade och mejlade med sina berättelser, utan alla som pratat hemma vid sina köksbord, i sina sängar, skulle det inte ha blivit vad det blev, och vi skulle inte heller ha nominerats till detta pris. Jag är otroligt stolt över att få vara en del av denna rörelse. Och det är just det. Jag är bara en liten del i ett väldigt mycket större sammanhang som jag vet gjort skillnad för många människor. Och det är om möjligt vad som kan göra att jag ändå känner att det är okej. Det är okej att vara nominerad, det är okej att det är jag och Johanna, för utan någon som började och utan någon som spred det till allmänheten hade samtalet troligen inte blivit så stort, så spritt och så långlivat som det faktiskt blev.

Mitt största tack till alla er som deltog.

Den 24 november får vi veta vem som vinner. Övriga nominerade är Anette Novak, chefredaktör för Norran, en kvinna som jag har den största respekt och beundran för, och så personerna bakom Fas-3-bloggen, varav en är Mikael Pettersson som vikarierade på SVT i Sundsvall samtidigt som jag i mitten av 90-talet.

Mer om nomineringarna: Allehanda.se, Sundsvalls tidning, Medievärlden, Dagens Nyheter, Resumé, Dagens Media och såklart Ajour.

Sist men inte minst vill jag tacka för alla gratulationer, i mejl, telefon, på Twitter och Facebook. Jag hinner inte svara personligt på alla, men varenda ord betyder något.

nu rullar vi

http://ajour.se/

det började med brevvänner

Etiketter

Ajour, brev, brevvänner, crowdsourcing, Damon Rasti, emanuel karlsten, Jack Werner, Johan Hedberg, skriva, Thord Daniel Hedengren, tryckeri, vänner

Jag var ett ganska ensamt barn. Inte överdrivet alls, jag hade enstaka, framförallt tillfälliga vänner i perioder. Vänner som jag kände mig trygg med, och kunde vara mig själv tillsammans med. Men jag kände mig ofta annorlunda och missförstådd. Inte minst kände jag att jag inte riktigt förstod andra jämnåriga.
Jag var det där barnet som oftast gick direkt hem från skolan, och ägnade mig åt mina böcker, mina ritböcker och mina skrivböcker.

Människor intresserade mig. Men jag tror att jag hellre hörde deras historier än lekte med dem. Jag föredrog alltid att prata, framför att göra saker. Än idag har jag svårt att föreställa mig vad som kan slå en helkväll med riktigt bra snack med smarta och intressanta människor.

För att stilla min nyfikenhet och få tillgång till fler människor att utforska än dem i min närmaste omgivning satte jag in en brevvänsannons i en tidning, och jag svarade också på mängder av sådana, och lärde mig därmed snabbt att jag var tvungen att skriva minst tio brev till olika personer för att få svar av åtminstone en av dem.

Jag började skriva brev. När jag var i tioårsåldern var dagens höjdpunkt att komma hem från skolan och vittja brevlådan, för att se vilka som svarat. Bäst var naturligtvis de långa breven, de som hade ett verkligt innehåll och inte endast innehöll artighetsfraser på vackert brevpapper. Jag läste brev, och jag skrev. Redan där någonstans började jag älska att skriva för en mottagare. Skriva för att bli läst, om så bara av en enda människa – mottagaren av mitt brev.

Jag skaffade brevvänner i alla åldrar, och olika sorters människor. Särskilt minns jag Åke, en äldre herre till vilken jag skrev och berättade om mitt liv, mina katter, min syster och skolan. Han i sin tur berättade om sitt liv, om att vara gammal, och han skickade presenter. Plötsligt en dag kom ett brev där han kort meddelande att vi måste avbryta vår brevväxling. Jag förstod aldrig riktigt varför.
En annan person som stack ut var Kristina. Hon var missionär i Bolivia, och hennes berättelser var som på riktigt. De handlade om riktiga saker, och jag lärde mig massor av henne. Jag började också engagera mig i hennes jobb och eftersom min egen dröm var att bli missionär planerade jag också att resa till henne, för att praktisera. Eller hälsa på. Resan dit var dyr, jag fick aldrig ihop tillräckligt mycket pengar. En dag, när en översvämning drabbat området där hon bodde, skickade jag alla pengar jag fått ihop till henne, till hjälp åt en familj som blivit hemlös.
Vi tappade kontakten efter en tid, sådär som man gör när saker rinner ut i sanden. När jag födde mitt första barn och efteråt fick en lapp med uppgifter om längd, vikt och klockslag tyckte jag att jag kände igen handstilen – och visst var det hon, Kristina, som varit min barnmorska.

Men nu gick jag händelserna i förväg. Kristina var inte den enda missionären jag brevväxlade med. Jag lockades av utomlands. Andra länder. Jag var nyfiken och vetgirig och hade en tid flera brevvänner som var missionärsbarn. Då föddes min tanke att dessa barn behövde en plattform för kontakt med varandra. Internet fanns ju inte, men jag fanns. Och min pappas tryckeri. Så jag gjorde en tidning, bildade en ”klubb”, och bjöd in mina brevvänner. Inte endast missionärsbarnen. Alla fick vara med och bidra. Skicka texter och bilder, berätta om sina liv, länderna de bodde i och vardagen. Jag redigerade ihop och tryckte upp en tidning som sedan skickades till brevvänner i fyra världsdelar. Kopplade ihop dem med varandra. Såklart rann även det projektet ut i sanden, av orsaker som vanligtvis får projekt att rinna ut i sanden. Jag var något mer engagerad än de flesta andra, och tröttnade så småningom på att tjata om material, och göra allt själv. Kanske minns jag fel, men det är så jag minns det.

Jag fortsatte att skriva. Och att berätta andra människors berättelser. Som journalist på Sundsvalls Tidning älskade jag mitt jobb som redaktör för en avdelning som hette Insikten bäst. Det var en avdelning som behandlade livsåskådningsfrågor, relationer och andra ämnen som kanske inte var den hårdaste skjutjärnsjournalistiken, men jag hade mycket plats i tidningen och jag fick låta andra människor berätta sina historier, och tala till punkt. Jag fick bidra till ökad förståelse för människor som inte är som andra, eller för samhällsyttringar som skiljer sig från normen. Den avdelningen lades ner och ända sedan dess har jag längtat efter att få berätta, och låta andra berätta.

Jag har använt min blogg som plattform för att öka förståelse. För att krossa tabun och ifrågasätta normer. Jag har använt den för att lära mig mer om omvärlden. Mest har jag nog lärt mig om mig själv, men det kanske ska vara så. Jag har älskat att jag i bloggen till skillnad från i de flesta redaktionella sammanhang har kunnat vara personlig. Mig själv. Att jag inte haft några formkrav. Och att jag har fått direkt respons på nästan allt jag skriver. Att jag blivit tillrättavisad, uppmuntrad, ifrågasatt och att mina läsare lärt mig något nytt i samband med nästan varje enskild bloggpost.

Genom min blogg har jag också lärt känna andra människor som vill ungefär samma fast lite annorlunda. Och via dem har jag hamnat på först Jaiku och senare Twitter, och nu har jag äntligen träffat några människor som vill gå ett steg längre, och tillsammans försöka bygga en plattform där människor tillsammans skapar relevans. Berättar sina historier, sätter dem i sammanhang, och delar med sig av sin kunskap.
Enligt exakt samma princip som jag skapade min första tidning när jag var tolv år, fast på internet, och för en större publik, vilket också ger extremt mycket större möjligheter att med hjälp av den skapa innehåll.

Redan i tisdags berättade jag om min medverkan på sajten Ajour.
En sajt som jag är med och startar tillsammans med Emanuel, Jack, Johan, Thord Daniel, Damon och Malin.
Det innebär att jag flyttar större delen av mitt bloggande dit. Fortfarande kommer vissa väldigt privata saker att hamna här, men om du vill fortsätta följa mig och mina skriverier rekommenderar jag dig att hålla koll på Ajour som kommer att vara min huvudsakliga hemvist på nätet från och med måndag.

jag hade rätt – ica hade fel

Etiketter

ica, mandelpotatis, potatis

Hej Sofia,
visst har du rätt, illa skrivet av mig… amandine, cecil och ratte går
bra, MEN mandelpotatis funkar också…
typ..
borde jag ha skrivit.
Testade så det stod härliga till i somras, sedan tog provköket över och
kollade så receptet stämde.
Vi gräddade i dubbeljärn. Och rårakorna håller faktiskt bra i ugnen.
Personligen tycker jag det är ett kanonrecept. :-)
Ber om ursäkt för potatissvamlet…
//hälsar Tony Wallin, chefredaktör

mandelpotatis – fast eller mjölig?

Etiketter

mandelpotatis, potatis

Jag brukar handla en del på Ica, och får därför tidningen Buffé hem i brevlådan en gång i månaden. Jag gillar den mycket, brukar nästan alltid hitta något i den som är värt att testa.
Men i detta nummer stod något som fick mig att bli otroligt förvirrad.

I det här receptet står följande: 900 g potatis (fast sort, helst amandine men cecil, ratte och mandelpotatis går också bra)

Men på riktigt? Sen när är mandelpotatis en fast potatissort? Den måste vara den absolut allra mjöligaste potatis som finns? Eller har jag helt missuppfattat begreppen?
Jag är alltså uppfödd mer eller mindre på mandelpotatis och vet precis vilken konsistens den har, och trodde verkligen att fast var precis motsatsen till den.
På Twitter är meningarna delade. Jag vill redan ut detta. Svara gärna nedan:

Kommentera gärna om du vill motivera ditt svar.
(särskilt om du hör till dem som anser att Buffé har rätt. Vad är då mjölig potatis?)

Fakta i ämnet:
Här står att den är väldigt mjölig.
Även här hävdas att den är mycket mjölig.

Uppdatering: Ni som hävdar att det beror på koktiden – har det slagit er att all potatis är fast innan den kokat färdigt?

Uppdatering 2: Stör mig mer och mer på receptet. Där står att tillagningstiden är under trettio minuter, trots att varje råraka måste gräddas i minst fem minuter. Ja alltså, om man har sex våffeljärn då, men det normala är kanske att ha ett och grädda en i taget? Då blir det ju minst trettio minuter plus tiden det tar att skala och riva potatis osv…

#ajour

Etiketter

#dendärnyagrejen, Ajour, emanuel karlsten

foto: Martin Ridne

Igår berättade Emanuel om den där nya grejen.
Ajour.
Jag är en av de sju som tillsammans ska försöka oss på att göra något nytt.

I så många år har jag varit en tyckare. Jag har pratat. Massor. Mycket snack men väldigt liten verkstad. Jag har utbildat, missionerat, recenserat och debatterat media i allmänhet och framtidens journalistik i synnerhet. Utan att själv göra skillnad.

Därför ser jag nu väldigt mycket fram emot att få en verkstad. Att få pröva mina egna idéer, dem som jag uppmanat andra att testa. Att få göra journalistik på ett sätt som jag tror fungerar, även om den i vissa delar kan uppfattas som kontroversiell.

Jag tror inte på hundra procent objektivitet. Jag tror till och med att journalister kan öka sin trovärdighet om de är öppna med egna ställningstaganden.
Jag tror också väldigt mycket på crowdsourcing. Jag tror på läsarkontakt. Jag tror på att tillsammans gräva och försöka komma fram till något som närmar sig sanning.
Jag tror på personliga avsändare, jag tror på berättelsen och jag tror på att våga testa saker, göra fel och göra om.

Jag hoppas att du vill vara med och skapa framtidens journalistik, tillsammans med mig, Emanuel och fem smarta personer till som snart kommer att presentera sig själva.

Vi ses på måndag.

Uppdaterat: Jack Werner är medlem nummer tre i Ajour.

alkoholhelvetet

Etiketter

alkohol, alkoholism, Helena Sandklef, missbruk, pappa

De senaste dagarna har jag med en växande klump i magen läst Helena Sandklef på Twitter.
Hon har skrivit om sina föräldrar, om höga promillehalter, en familjetragedi, missbruk och trauma på ett sätt som väckt kroppsminnena i mig. Kanske också för det i morgon är exakt sex år sedan jag fick telefonsamtalet. Årstiden, höstluften, rusket och kylan som plötsligt kom för några dagar sedan har gjort minnena starkare.

Och jag minns, ett annat telefonsamtal. En kvinna som presenterade sig som min pappas hyresvärd.
Hon berättade att någon som gått förbi utanför min pappas lägenhet hade sett en död man där inne, men när de åkt dit från hyresbolaget för att undersöka var lägenheten tom. Det var allt hon hade att säga, hon visste inte mer.

Jag minns att jag tänkte att jag hoppades att den döde mannen som legat där skulle vara min pappa. Jag minns hur jag med nästan skräckblandad förtjusning ringde sjukhuset, blev kopplad runt mellan olika avdelningar tills slutligen en läkare förklarade för mig att min pappa tagits in med 6.1 i promillehalt, att han låg på intensiven och att det var svårt att sia om utgången. Man inväntade delirium. Då kan tydligen vad som helst hända.

Jag blev lättad. Och besviken.

Pappa överlevde den gången. Han åkte hem och han ringde upp och han var kaxig och självgod när han ondgjorde sig över den missbruksvård han remitterats till, han som var så duktig, inte behövde väl han.

Han omhändertogs enligt lagen om vård av missbrukare. Enligt planen skulle han vara på ett bra behandlingshem i ett halvår, men han lyckades såklart smöra sig därifrån efter bara ett par månader, till öppenvården ett par kilometer från där jag bor. Han kom och ringde på min dörr. På väg att bli nykter och med en önskan om förlåtelse. Han fick den inte. Inte då. Gjorde det skillnad? Nej. Jag hade förlåtit honom så många gånger förr. Gett honom så många chanser.

Såklart började han supa så fort han var ute, om inte förr. Hans dagböcker från den tiden är fulla av suparkompisar, blanka sidor dagarna efter socialbidragsutbetalningarna och sedan ångest och böner om Guds förbarmande. Sen dog han. Äntligen.

Men det är ett äntligen utan triumf, det är ett äntligen som i en lättnadens suck över att slippa oro, slippa skammen, slippa kastas mellan hopp och förtvivlan. Ett äntligen som i att äntligen fick vi ro. Både han och jag.

Självklart hade jag hellre tagit farväl av min pappa i uppriktig saknad av en älskad person och fadersgestalt, än i sorg över en människa som aldrig blev det han ville och aldrig lyckades vara min pappa fullt ut.