Nästan överallt där jag jobbat har det då och då suckats över alla möten.
Antingen är det mängden möten, längden på dem, eller ineffektiviteten, som genererar suckarna.
Genom åren har jag på olika arbetsplatser fått ta del av olika sorters möteskultur, och fått en del insikter. Som att möten kan vara roliga, underhållande, terapeutiska, effektiva och upplysande. De kan också vara väldigt konstruktiva. Men för att ett möte ska vara konstruktivt krävs oftast ganska tydliga ramar. Visst, ibland kan det vara kul att brainstorma helt vilt och galet, kanske till och med med alkohol inblandat, men det måste sägas höra till undantagen att den sortens möte blir konstruktivt och leder någon vart.
De bästa mötena jag varit på har varit de tidsbegränsade, de som haft en tydlig dagordning och där man också hållit sig till den, och tvingat sig till beslutsfattande istället för att älta saker i oändlighet utan att komma någon vart.
Tidigare idag skrev jag en text på Ajour angående att Newsmill stänger kommentarsfälten till sina artiklar. I den är jag lite inne på att de större nyhetssajterna hamnade snett från början när de öppnade för kommentarer till sina artiklar på nätet, då de i princip utan några som helst ramar lät läsarna ta över och skapa sin egen kommentarskultur, som med facit i hand sällan är särskilt konstruktiv. Det är väldigt lätt att säga att det gått fel, det tror jag faktiskt inte att någon skulle säga emot. Men varför? Hur gör man för att hamna rätt?
Jag tror att det kanske finns en del att lära av möteskulturen, när det gäller att skapa en konstruktiv debatt.
På Ajour gör jag en liknelse med att bjuda in alla man känner och alla man inte känner på fest, och sedan hålla sig undan själv. Då blir det vad det blir, så att säga. Så istället för att bjuda till fest kanske man ska se vad syftet är med möjligheten att kommentera artiklar på nyhetssajter. Ungefär som att man inte kallar till möte, slänger ur sig lite information och sen pyser iväg därifrån, för det är ungefär så kommentarerna funkar på de flesta nyhetssajter idag. Det har uppenbarligen inte fungerat särskilt väl, och då kan det vara läge att tänka om.
SvD har fått mycket kritik för sitt beslut att begränsa antalet kommentarer till artiklarna. Jag är inte helt säker på att det är så dumt. En intressant sak med att just SvD tillämpar den metoden är att det är en av de arbetsplatser jag jobbat på som haft mest effektiva och konstruktiva möten. Jag ska inte dra några stora växlar på just den detaljen, men om ni jämför artiklarna på en sajt med möten eller varför inte föreläsningar, så kan vi säga att alla artiklar har, precis som möten och föreläsningar, olika syften.
Det finns nyhetsartiklar som har som uppgift att informera om något nytt, ej tidigare känt. Precis som det finns möten eller föredragningar som går ut på detsamma.
Sedan har vi de utbildande texterna, de som kanske går lite djupare och beskriver ett fenomen mer ingående. Precis som vissa föreläsningar. Och så finns det ren underhållning.
Och så finns opinionsartiklarna. Och de opinionsbildande mötena och föreläsningarna.
Det finns ingenting som säger att dessa olika typer av artiklar ska ha samma typer av kommentarer, eller ens att syftet med att låta folk kommentera är detsamma.
Under ett opinionsbildande möte kan man tänka sig att personen på scen får mothugg, blir ifrågasatt och får utveckla sina argument. Vid ett nyhetsmöte lär personen som informerar om nyheterna vänta sig en del frågor och utifrån dem utveckla informationen. Vid utbildning och fördjupning kan vi tänka oss ungefär detsamma, och kanske även att åhörare/läsare kan bidra med ytterligare fördjupning.
Så kanske ska kommentarsfälten användas mer nischat utifrån vilken typ av text som kommenteras?
Vid en akut nyhetshändelse kan de med fördel användas för läsarna att bidra med egna vittnesmål eller berättelser från platsen eller dylikt. Och detta bör då såklart vara uttalat i texten eller anslutning till kommentarsfältet.
Vid en debattartikel är det såklart rimligare att folk får stöta och blöta sina åsikter, men även här bör det finnas en gräns. Ta riksdagen som exempel, där den demokratiska gången är att alla ska erbjudas möjlighet till inspel i en debatt, men där tiden och antalet repliker är begränsat. De flesta debatter skulle kunna pågå i evighet om inte någon satte stopp, och det skulle inte heller vara särskilt konstruktivt. Det är så att den som har begränsad tid/plats på sig att formulera sin åsikt också blir mer stringent.
Vid andra typer av artiklar, som handlar om livets allvar, tänk den typen av artiklar som publiceras på DN insidan, kanske en helt annan typ av kommentarer kan vara på sin plats. Som att dela med sig av egna erfarenheter, enligt AA-metoden. Kom då ihåg att även ett AA-möte är begränsat, och där finns tydliga regler för hur man får (eller inte får) kommentera andras vittnesmål. Inte heller ett AA-möte pågår i evighet.
I åter andra fall kan det vara på sin plats att be åhörare eller läsare att dela med sig av kunskaper i olika frågor, fylla i luckor eller helt enkelt bara vända och vrida på en frågeställning tills man kommit fram till någon form av konsensus. Här tänker jag att man har öppen och fri brainstorming, men att även den strikt bör hålla sig till ett visst ämne.
Det har ju faktiskt visat sig väldigt effektivt de gånger man på nyhetssajterna efterfrågat mer specifika kommentarer, information eller tips. Som exempelvis Aftonbladets Skolgranskning, Fattigbloggen, SvDs öppna gräv eller FAS 3-bloggen som nominerades till Stora Journalistpriset i fjol.
Den som påstår att ovanstående begränsningar eller uppstyrning på något sätt inkräktar på yttrandefriheten har fel. Det är inte censur när en nyhetssajt modererar kommentarer. Det är inte att vara emot yttrandefrihet att styra upp publiceringar på den egna sajten. Det är lika dumt att släppa allt fritt som det vore att låta läsarna utan uppstyrning eller redaktörsskap ta makten över innehållet i den tryckta papperstidningen.
