en livscykel

Apropå fyrtioårskris var det någon som sa åt mig att vi lever i sjuårscykler. Det är vart sjunde år vi omvärderar och förändrar våra liv.

Idag är det sju år sedan jag fick det där telefonsamtalet jag väntat på så länge. Samtalet jag nästan hade längtat efter. Samtalet från en person som berättade för mig att min pappa var död.

Min reaktion var oväntad. Jag hade väntat mig en lättnadskänsla. Kanske inte så att jag skulle ropa ”Äntligen!”, men inte långt därifrån. Istället började jag skaka okontrollerat. Så att omgivningen såg direkt att något hade hänt. Det syntes på mig vad för slags samtal jag hade fått, även om jag inte sa någonting. Jag tappade fullständigt kontrollen över mig själv, och det i sig var chockartat.

Någon såg till att jag blev skjutsad hem till min pappa. Jag kunde inte beskriva vägen, för jag insåg att jag aldrig hade varit där. Det ordnade sig på något vis och på vägen ringde jag de där samtalen som jag antog hade lagts i mitt knä. Jag ringde min syster, och mamma. Berättade det enda jag visste. Att pappa är död. Jag minns ingenting av själva samtalen, allt var som en enda dimma. Tills jag kom fram till lägenheten. Polisbil utanför, poliser som väntade. På mig? Jag vet inte. De försvann strax efter att jag hade kommit dit. Där fanns också en läkare som konstaterat det som det inte fanns något som helst tvivel om – att han verkligen var död.

Och så min pappas förra fru. Hon som hade ringt mig. Vi blev kvar ensamma, för att vänta på att en begravningsbyrå skulle hämta honom. Jag steg in i lägenheten som jag aldrig varit i, gick trappan upp och där låg han. Som om han hade ramlat framstupa utan att ta emot sig. Dött knall och fall. Ansiktet mot golvet.

Det luktade död i hela lägenheten. Död, urin och något annat. Jag vet inte hur länge han hade legat där. Ett dygn? Två?

Så. Där låg han. Han var verkligen död, det hade ingen läkare behövt tala om. Och så hade jag plötsligt ingen aning om vad jag gjorde där. Varför hade jag ens åkt hit? För att se med egna ögon? Ja. Jag hade åkt dit för att se med egna ögon att han verkligen var död. För att slippa hemsökas av tvivel, och rädsla för att han plötsligt skulle dyka upp någonstans. Den rädslan jag burit i så många år redan.

Jag väntade in begravningsbyrån, såg dem bära honom ned för trappan. Hur de ansträngde sig för att göra det på ett värdigt sätt, och jag fick hejda mig för att säga åt dem att de inte behövde vara försiktiga. När de hade stängt dörren kom hon, kvinnan han levt med i många år sedan mina föräldrar skilt sig, hon som hittat honom död. Hon, som ringt, inte fått svar, och blivit orolig. Hon gav mig en nyckel och konstaterade att den väl var min nu.

Hela insidan av mig protesterade. Min? Var detta mitt? Skulle jag ta ansvar för detta, röja upp efter hans död? Men jag tog nyckeln, och så lämnade hon mig ensam. Jag använde pappas telefon, utgick ifrån telefonlistan han hade liggande i köket, och ringde till de personer jag ansåg borde få veta vad som hänt. Hans systrar. Någon mer kanske, det minns jag faktiskt inte.

Sju år. Det kan kännas som igår, och det kan kännas som en hel evighet sedan. Jag försöker tänka ibland på de saker som min pappa inte fått vara med om. Vilka nyhetshändelser han missat. Mina barns utveckling, som kanske ger den tydligaste bilden av hur länge han varit borta. Men kanske mest genom att titta på mig själv. Vad pappas död har gjort med mig, hur den påverkat mig som människa.

Jag landade i lättnad, såklart. Min pappa var inte så mycket mer än några löst sammanhållna spillror av någon som en gång var en människa med drömmar. Han var inte till glädje för någon. Inte vad jag vet. Har svårt att tänka mig att han var oumbärlig för de där människorna som brukade komma hem till honom med sprit och supa sig redlösa.

Jag har läst hans dagböcker. Misären i dem får till och med mitt eget hjärta att mjukna, och tycka väldigt synd om honom. Jag är övertygad om att var han än är nu så är det en bättre plats än det där mörka rummet han levde i de sista åren och ropade ut sin ångest när ingen annan hörde.

Jag har ägnat timmar och åter timmar åt att gräva i det som fanns att rädda från hans hem. Bilder, brev, dagböcker. Dokumentation över ett liv. Över en människa som en gång var ett litet barn, en gullig unge inte alls olik min yngste son. En människa som jag försökt lära känna efter hans död, och som jag lyckats förlåta. Jag har inte riktigt perspektiv än, men jag vet att pappa för mig, i mitt liv, gjorde större nytta som död än som levande. Och jag är en bättre människa nu än när han levde. Han var tvungen att dö för att min bitterhet inte skulle ta över. Han var tvungen att dö för att jag skulle sluta var arg.

Jag fantiserar ibland. Funderar på vad som skulle hända om han plötsligt dök upp. Det är bra att tänka så, för jag vet att inget skulle vara annorlunda. Jag vet att det var för sent. För min pappa var det det, och för vår relation. Men jag önskar att jag kunde få träffa honom, kanske som tjugoåring, och prata med honom om livet. För den där människan, den som han var innan jag kom till, innan alkoholen hade tagit över honom helt – jag tror att jag kunde ha gillat honom. Eller kanske bättre förstått varför han blev som han blev, sen.

Mer om min pappa:
Min pappa
Brev från pappa
Fragment
Doften av snö
Ett sista möte
12 april 1969
Underdog
Fars dag
Hej pappa
Om min pappa. Igen.

alkoholhelvetet

De senaste dagarna har jag med en växande klump i magen läst Helena Sandklef på Twitter.
Hon har skrivit om sina föräldrar, om höga promillehalter, en familjetragedi, missbruk och trauma på ett sätt som väckt kroppsminnena i mig. Kanske också för det i morgon är exakt sex år sedan jag fick telefonsamtalet. Årstiden, höstluften, rusket och kylan som plötsligt kom för några dagar sedan har gjort minnena starkare.

Och jag minns, ett annat telefonsamtal. En kvinna som presenterade sig som min pappas hyresvärd.
Hon berättade att någon som gått förbi utanför min pappas lägenhet hade sett en död man där inne, men när de åkt dit från hyresbolaget för att undersöka var lägenheten tom. Det var allt hon hade att säga, hon visste inte mer.

Jag minns att jag tänkte att jag hoppades att den döde mannen som legat där skulle vara min pappa. Jag minns hur jag med nästan skräckblandad förtjusning ringde sjukhuset, blev kopplad runt mellan olika avdelningar tills slutligen en läkare förklarade för mig att min pappa tagits in med 6.1 i promillehalt, att han låg på intensiven och att det var svårt att sia om utgången. Man inväntade delirium. Då kan tydligen vad som helst hända.

Jag blev lättad. Och besviken.

Pappa överlevde den gången. Han åkte hem och han ringde upp och han var kaxig och självgod när han ondgjorde sig över den missbruksvård han remitterats till, han som var så duktig, inte behövde väl han.

Han omhändertogs enligt lagen om vård av missbrukare. Enligt planen skulle han vara på ett bra behandlingshem i ett halvår, men han lyckades såklart smöra sig därifrån efter bara ett par månader, till öppenvården ett par kilometer från där jag bor. Han kom och ringde på min dörr. På väg att bli nykter och med en önskan om förlåtelse. Han fick den inte. Inte då. Gjorde det skillnad? Nej. Jag hade förlåtit honom så många gånger förr. Gett honom så många chanser.

Såklart började han supa så fort han var ute, om inte förr. Hans dagböcker från den tiden är fulla av suparkompisar, blanka sidor dagarna efter socialbidragsutbetalningarna och sedan ångest och böner om Guds förbarmande. Sen dog han. Äntligen.

Men det är ett äntligen utan triumf, det är ett äntligen som i en lättnadens suck över att slippa oro, slippa skammen, slippa kastas mellan hopp och förtvivlan. Ett äntligen som i att äntligen fick vi ro. Både han och jag.

Självklart hade jag hellre tagit farväl av min pappa i uppriktig saknad av en älskad person och fadersgestalt, än i sorg över en människa som aldrig blev det han ville och aldrig lyckades vara min pappa fullt ut.

om min pappa. igen

I början var han periodare. Söp i smyg. För egentligen drack han ju inte alls, som den gudfruktige och präktige man han var. När han drack var det alltid för mycket, till medvetslöshet. Han lovade varje gång att det var den sista.
Sedan flyttade mamma ifrån honom. Då kom perioderna oftare, och varade längre. Han slutade betala sina lån. Vi märkte det när mamma fick brev från inkasso. Kronofogden gjorde utmätning. Mamma levde på existensminimum i många år. Jag hade svårt att förlåta pappa.
Jag hatade honom inte. Men jag föraktade honom. Misstrodde honom och tyckte att han var en onödig människa som inte var till glädje för någon. Mest hade han misslyckats med det som var viktigt för mig; papparollen.
En gång hade jag den dåliga smaken att berätta för min farmor att hennes son var alkoholist. Därmed blev jag släktens svarta får. Till pappa fortsatte hon skicka pengar och sponsra drickandet, precis som tidigare.
Jag tyckte helt seriöst att alkoholister och knarkare kunde dumpas på en öde ö någonstans och svälta ihjäl eller ha ihjäl varandra, eftersom de inte tillförde något gott.
Under ett par år brukade jag skriva små noveller om hur jag tog honom av daga. Jag lurade och lockade, och fick honom alltid att ta fram den gulliga rösten, eller den äckliga, innan jag slog till.
Jag hoppades att han skulle dö. Eller kanske ännu hellre sluta dricka och börja vara en pappa. Men det senare insåg jag rätt snart att det inte skulle hända. Istället för att hata slutade jag engagera mig. Gav honom en väldigt liten plats i mitt liv. Slutade hoppas och tro. Jag gav honom massor av chanser utan att någonsin ha några förväntningar på honom. Säkert fel av mig.
Det var inte så att jag bröt kontakten med honom. Jag bara slutade höra av mig. Ibland ringde han. Ibland nykter. Då var han elak, skällde ut mig för mitt syndiga leverne och mitt dåliga språk. Oftare onykter. Då grät han och förklarade mig sin kärlek.
När han fick sin sista chans hade han helt slutat jobba. Levde på socialen. Han skulle hälsa på mig för att träffa sina barnbarn. Vi bestämde klockan ett en lördag. Klockan tre ramlade han in i min lägenhet, så full att han inte visste var han var. Jag skjutsade hem honom. Det var sista gången.
Senare hörde jag rykten. Andra såg honom på stan. Nerkissad, och nerbajsad. Jag kunde inte röra mig ute själv utan att ständigt titta över axeln, rädd att behöva träffa honom. För jag skämdes. Jag skämdes för min pappa och hoppades att ingen annan heller skulle träffa på, eller känna igen honom.
Och ja. När han äntligen dog kände jag en stor lättnad.


Flattr this

doften av snö

Jag har alltid älskat doften av snö. Du vet den man känner, väldigt vagt, när man sover med öppet fönster och det snöar utanför.
Ibland kan en doft som förknippas med ett obehagligt minne för alltid vara förstörd. Dagen då jag förlorade min oskuld doftade snö. Jag talar inte om sexuell oskuld. Jag talar om Oskulden.

Jag minns att det var vinter, men inte om det var november eller februari. Jag var nio år gammal och mamma skulle resa bort över helgen. Det hade aldrig hänt förr. (Senare förstod jag varför.)

Hon for en fredag. Min syster skulle sova över hos en kompis, och Emma skulle sova över hos mig. Vi gjorde sånt man gör. Tittade på teve, kanske Lilla huset på Prärien. Åt popcorn, och gick och lade oss ganska tidigt. Pratade, sådär som två småtjejer gör när de är alldeles ensamma och ska sova över. Tills vi somnade.

Jag vaknade tidigt morgonen därpå. Doften av snö genom fönstret som stod på glänt. Emma var också vaken. Vi steg upp och tassade ut i köket. Där vi möttes av ett slagfält. Det var kanske inte ett slagfält. Men i min nioåriga värld hade jag aldrig sett något liknande, och inte Emma heller. Mattor i oordning, disk som svämmade över diskbänken. På köksbordet flaskor, burkar, glas och askkoppar. Cigarettfimpar på golvet, utspillt vin, och urin. I vardagsrummet samma syn.

I mitt nioåriga liv med en mamma som hade städnoja hade jag aldrig sett något liknande. Inte Emma heller. Min första tanke var att någon måste ha varit där, tagit sig in. En inbrottstjuv! En mördare kanske? Med en puls lik den jag föreställer att man har när man är jagad av någon som vill döda en smög jag ner för trappan till mamma och pappas sovrum, och där stannade mitt hjärta.

I mammas och pappas säng låg två främlingar. Två främmande nakna män. I min mammas och pappas säng. Jag var nio år, Emma var åtta, och vi var ensamma i detta hus med två inbrottstjuvar. Eller mördare!

Jag ställdes inför den sortens snabbt beslut som måste fattas när man befinner sig i ett brinnande hus. Vad ska jag rädda med mig? I en plastkasse lade jag ner två gosedjur, min dagbok, ett smyckeskrin med speldosa som satte igång när man öppnade locket och min spargris. (ingenting i situationen tydde på att jag aldrig mer skulle återvända till detta hem, men jag var ett barn, och jag fattade ett irrationellt beslut baserat på de erfarenheter jag dittills hade)

Vi smög oss till rummet där telefonen fanns och ringde till Emmas föräldrar. Sedan smög vi så tyst och försiktigt vi kunde för att inte väcka inkräktarna, ut i snön. I brådskan hade vi inte hunnit klä på oss ordentligt, så vi hade ytterkläder på våra pyjamasar. Det var kallt, jag hade inga vantar och höll i plastpåsen med mina käraste ägodelar. Vi skyndade ner mot vägen, där Emmas mamma skulle hämta oss.
Det var tidigt, klockan var kanske sex på morgonen. En lördag. Det var tyst, och de få ljud som hördes var kraftigt dämpade av snön. Och doften av snö. Kylan som bet i kinder och öron, och så skräcken. Tänk om dom vaknade? Tänk om dom kom efter oss, med knivar, eller kanske pistoler?

Emmas mamma kom och plockade upp oss. Vi åkte hem till henne och fick frukost. Sedan tittade vi på teve. Godmorgon Sverige. Hacke Hackspett. Lyckohjulet, dit man kunde ringa in om man hade rätt slutsiffra i sitt telefonnummer. Så tryggt, inga inkräktare. Men jag var på flykt. I pyjamas med mina käraste ägodelar i en plastpåse, väntade jag på något, utan att veta vad.

Så kom Allan. Emmas pappa, som tagit en tur hem till mig för att ta reda på vad som hänt. Han förklarade, men jag förstod inte. Jag fick inte ihop det. En av de främmande männen i mammas och pappas säng var min pappa. Men. Varför skulle min pappa ligga och sova som om inget hänt, naken med en annan man, när inbrottstjuvar härjat på övervåningen där jag och Emma sovit? Hur kunde det komma sig att han inget märkt? Och vem var den andre mannen? Vad gjorde han där?

När jag kom hem trillade poletten ner. Pappa var arg såklart. Arg för att jag berättat. Ställt till en scen. Avslöjat hans hemlighet för pastor Allan. (Ja. Emmas pappa var också pastor.)

Pappa hade ju bara druckit lite öl och vin och sprit med sina polare, och Tage hade sovit över. Ungefär som att Emma sovit över hos mig. Det konstigaste med det här var att pappa var djupt religiös, kristen, och att alkohol var syndigt. Alkohol. Förekom. Inte. I. Vårt. Hem. Någonsin.
Dom berättade för mamma. Så när mamma kom hem var mamma arg på pappa. Och nästa gång mamma reste bort och pappa söp till igen fick jag lova att inget berätta för mamma. Hon skulle ha blivit så orolig då, och kommit hem, istället för att fullfölja det där roliga vaddetnuvar som var anledningen till att hon rest bort.

Från den dagen som doftade vagt av nyfallen snö blev inget mer sig likt. Jag kunde inte lita på något, eller någon. Min oskuld försvann, och delvis min barndom. Från att ha varit trygg och nöjd och vetat vad som gällde (syndaregistret och budorden) förstod jag plötsligt att ingenting som någon sa betydde något egentligen. Om till och med min pappa som var den störste moralisten jag kände, levde så tvärs emot vad han sa, och sade sig tro på – vem kunde jag då lita på?

Jag älskar fortfarande doften av snö. Den får mig att känna mig trygg. Kanske trygg i vetskapen att ingenting är säkert.


Flattr this