jag har slutat skämmas

Gårdagens krönika i Sundsvalls Tidning:

Under hela min uppväxt och långt upp i åren skämdes jag för min pappa.
Det var faktiskt inte förrän han dog för sju år sedan som jag slutade skämmas. Det var inte förrän han var död som jag kunde hantera att han var den har var. Att han var sjuk.

Så länge han levde var jag arg på honom. Jag kände mig sviken och tyckte att han levde dåligt upp till papparollen.
Först när han dog började jag se honom som den människa han var. Förstå att det fanns en tid, innan jag föddes, då han var ett barn, senare en ung människa, med drömmar som alla andra. En människa som precis som alla andra formades av sin omgivning och sina erfarenheter. En kreativ person som inte kunde hantera sig själv, än mindre sina barn.
Min pappa var alkoholist. Inte den sortens alkoholist som dricker lite för ofta och lite för mycket på fester, utan den sorten som söp sig själv medvetslös så fort han fick chansen. När jag var liten innebar det att mamma var bortrest.

Senare, när mina föräldrar hade skilt sig, blev det allt oftare. Hans firma gick i konkurs, man kan säga att han söp bort allt han hade. De sista åren överlevde han tack vare socialtjänstens försorg, flyttade runt i lägenheter de tilldelade honom mellan perioder i behandling och tillfällig nykterhet. Då och då hamnade han på akuten med alldeles för hög promillehalt i blodet. För oss vanliga – dödliga promillehalter. För en grav alkoholist – inget särskilt. Åtminstone inte enligt min pappa som mer eller mindre ända till sin död förnekade sin alkoholism.

Och jag skämdes. Var rädd för att möta honom på stan när jag var i sällskap med mina bekanta. Ville inte att de skulle se hur ovårdad han var. Ville inte att de skulle förstå att den nedpissade mannen med sårigt ansikte var min pappa.
Nu, några år efter hans död, skäms jag inte längre. Den där ovårdade mannen som lunkade omkring med krum rygg och var så onykter att han knappt kunde stå upp, han var en sjuk människa. En alkoholist, som i hela sitt liv gjort så gott han kunde. Men han kunde inte bättre. Han hade en svår sjukdom, och den var inte mitt fel, eller någon annans. Inte ens hans eget, även om bara han var den som skulle ha kunnat ta tag i sitt liv.

Jag vågar påstå att alla har en alkoholist i sin närhet. Kanske ingen som är så illa däran som min pappa var, men ändå en alkoholist. Jag vill uppmana er att sluta tassa på tå, att sluta lägga locket på, att sluta släta över och undvika att tala om det, även om det är jobbigt och svårt. Jag vill uppmana er att sluta tänka att det är en privatsak, något för den närmaste familjen.
Alkoholism är inte en privatsak, det är en sjukdom som vilken sjukdom som helst, och det blir inte det minsta lättare vare sig för den sjuke eller för dens anhöriga om det fortsätter vara ett ämne som man inte pratar om. Första steget mot att slippa skammen är att prata om det svåra. Jag är inte min pappa, och jag har slutat skämmas för att han var den han var.

Relaterat:
Blotta strupen i det offentliga
En livscykel
En lycklig man

en livscykel

Apropå fyrtioårskris var det någon som sa åt mig att vi lever i sjuårscykler. Det är vart sjunde år vi omvärderar och förändrar våra liv.

Idag är det sju år sedan jag fick det där telefonsamtalet jag väntat på så länge. Samtalet jag nästan hade längtat efter. Samtalet från en person som berättade för mig att min pappa var död.

Min reaktion var oväntad. Jag hade väntat mig en lättnadskänsla. Kanske inte så att jag skulle ropa ”Äntligen!”, men inte långt därifrån. Istället började jag skaka okontrollerat. Så att omgivningen såg direkt att något hade hänt. Det syntes på mig vad för slags samtal jag hade fått, även om jag inte sa någonting. Jag tappade fullständigt kontrollen över mig själv, och det i sig var chockartat.

Någon såg till att jag blev skjutsad hem till min pappa. Jag kunde inte beskriva vägen, för jag insåg att jag aldrig hade varit där. Det ordnade sig på något vis och på vägen ringde jag de där samtalen som jag antog hade lagts i mitt knä. Jag ringde min syster, och mamma. Berättade det enda jag visste. Att pappa är död. Jag minns ingenting av själva samtalen, allt var som en enda dimma. Tills jag kom fram till lägenheten. Polisbil utanför, poliser som väntade. På mig? Jag vet inte. De försvann strax efter att jag hade kommit dit. Där fanns också en läkare som konstaterat det som det inte fanns något som helst tvivel om – att han verkligen var död.

Och så min pappas förra fru. Hon som hade ringt mig. Vi blev kvar ensamma, för att vänta på att en begravningsbyrå skulle hämta honom. Jag steg in i lägenheten som jag aldrig varit i, gick trappan upp och där låg han. Som om han hade ramlat framstupa utan att ta emot sig. Dött knall och fall. Ansiktet mot golvet.

Det luktade död i hela lägenheten. Död, urin och något annat. Jag vet inte hur länge han hade legat där. Ett dygn? Två?

Så. Där låg han. Han var verkligen död, det hade ingen läkare behövt tala om. Och så hade jag plötsligt ingen aning om vad jag gjorde där. Varför hade jag ens åkt hit? För att se med egna ögon? Ja. Jag hade åkt dit för att se med egna ögon att han verkligen var död. För att slippa hemsökas av tvivel, och rädsla för att han plötsligt skulle dyka upp någonstans. Den rädslan jag burit i så många år redan.

Jag väntade in begravningsbyrån, såg dem bära honom ned för trappan. Hur de ansträngde sig för att göra det på ett värdigt sätt, och jag fick hejda mig för att säga åt dem att de inte behövde vara försiktiga. När de hade stängt dörren kom hon, kvinnan han levt med i många år sedan mina föräldrar skilt sig, hon som hittat honom död. Hon, som ringt, inte fått svar, och blivit orolig. Hon gav mig en nyckel och konstaterade att den väl var min nu.

Hela insidan av mig protesterade. Min? Var detta mitt? Skulle jag ta ansvar för detta, röja upp efter hans död? Men jag tog nyckeln, och så lämnade hon mig ensam. Jag använde pappas telefon, utgick ifrån telefonlistan han hade liggande i köket, och ringde till de personer jag ansåg borde få veta vad som hänt. Hans systrar. Någon mer kanske, det minns jag faktiskt inte.

Sju år. Det kan kännas som igår, och det kan kännas som en hel evighet sedan. Jag försöker tänka ibland på de saker som min pappa inte fått vara med om. Vilka nyhetshändelser han missat. Mina barns utveckling, som kanske ger den tydligaste bilden av hur länge han varit borta. Men kanske mest genom att titta på mig själv. Vad pappas död har gjort med mig, hur den påverkat mig som människa.

Jag landade i lättnad, såklart. Min pappa var inte så mycket mer än några löst sammanhållna spillror av någon som en gång var en människa med drömmar. Han var inte till glädje för någon. Inte vad jag vet. Har svårt att tänka mig att han var oumbärlig för de där människorna som brukade komma hem till honom med sprit och supa sig redlösa.

Jag har läst hans dagböcker. Misären i dem får till och med mitt eget hjärta att mjukna, och tycka väldigt synd om honom. Jag är övertygad om att var han än är nu så är det en bättre plats än det där mörka rummet han levde i de sista åren och ropade ut sin ångest när ingen annan hörde.

Jag har ägnat timmar och åter timmar åt att gräva i det som fanns att rädda från hans hem. Bilder, brev, dagböcker. Dokumentation över ett liv. Över en människa som en gång var ett litet barn, en gullig unge inte alls olik min yngste son. En människa som jag försökt lära känna efter hans död, och som jag lyckats förlåta. Jag har inte riktigt perspektiv än, men jag vet att pappa för mig, i mitt liv, gjorde större nytta som död än som levande. Och jag är en bättre människa nu än när han levde. Han var tvungen att dö för att min bitterhet inte skulle ta över. Han var tvungen att dö för att jag skulle sluta var arg.

Jag fantiserar ibland. Funderar på vad som skulle hända om han plötsligt dök upp. Det är bra att tänka så, för jag vet att inget skulle vara annorlunda. Jag vet att det var för sent. För min pappa var det det, och för vår relation. Men jag önskar att jag kunde få träffa honom, kanske som tjugoåring, och prata med honom om livet. För den där människan, den som han var innan jag kom till, innan alkoholen hade tagit över honom helt – jag tror att jag kunde ha gillat honom. Eller kanske bättre förstått varför han blev som han blev, sen.

Mer om min pappa:
Min pappa
Brev från pappa
Fragment
Doften av snö
Ett sista möte
12 april 1969
Underdog
Fars dag
Hej pappa
Om min pappa. Igen.

en lycklig man

En mulen och åskig dag i somras träffade jag och fotografen Milis Smith Jonas Inde på tennisbanan i Nackareservatet. Vi såg honom spela tennis, promenerade med hans hund Grimbo, käkade lunch och pratade om alkoholism, bipolär sjukdom och lycka. Nu finns intervjun jag gjorde med honom att läsa på missworld.se.


foto: Milis Smith

Tidigare har jag kommenterat en del reaktioner på hans teveserie här.

bara bra, tack

Läser vad Isobel Hadley-Kamptz skriver, om hur hon uppmanas att ligga lågt med att tala om sin ångest när hon söker jobb. Det sätter igång så många tankar. Några av dem skrev jag om redan för ett par veckor i inlägget om att blotta strupen i det offentliga. Jag tror nämligen inte på att stänga in saker. Jag tror inte på att dölja sjukdomar i själen, vare sig det är alkoholism eller ångest. Jag tror att vi får ett bättre samhälle och att människor mår bättre om vi tar av oss maskerna och vågar visa oss svaga när vi är svaga, eftersom alla människor är det av olika anledningar, mer eller mindre, i perioder i livet. Ändå lever jag inte själv som jag lär. Ändå föreläser jag om att till exempel söka jobb via sociala medier och då uppmanar jag folk att tänka till innan de skriver statusuppdateringar som kan avskräcka en eventuell arbetsgivare. Trots att jag egentligen tycker att man ska kunna svara ärligt på frågan om hur man mår, hur man än mår och vem som än frågar.

Inte minst är sociala medier utmärkta just för detta ändamål, att kräkas ur sig lite, berätta hur man mår för att få stöd och sympatier, hjälp och kanske även någon som mår lika dåligt eller sämre och bekräftar att man inte är ensam. Att man inte är en sämre människa för att man råkar må sämre än de flesta. Det blir paradoxalt detta, att samtidigt som öppenhet och offentlighet på internet rätt använt kan ge så otroligt mycket tillbaks, kan öppenheten kan komma och bita en i svansen när man inte behöver det. Som när man söker jobb. Men felet är ju inte personerna som är öppna om hur det är. Problemet ligger hos alla dem som håller tyst. Hos arbetsgivare som inte kan skilja mellan äpplen och päron. Hos hela vårt samhälles förakt för svaghet.

För mig har det alltid varit väldigt viktigt att vara öppen, om mig själv. Om hur jag har det, om hur jag mår. Det är till och med så jag skapat mitt ”varumärke” på internet. Genom att vara ärligt utlämnande om svåra saker. Och trots detta, trots att denna öppenhet både gett mig vänner, lärt mig massor av mig själv genom respons från andra och faktiskt i förlängningen gett mig ett bättre liv än jag annars skulle ha haft så har jag slutit mig mer och mer i takt med att jag fått fler följare, blivit mer offentlig, känner att jag har ögonen på mig. Jag håller oftare inne med utrop som handlar om att livet är skit, och berättar mindre om mig själv, hur jag egentligen har det. Eftersom jag är rädd, rädd för att det ska slå tillbaks på mig på ett eller annat sätt.
Därför blir jag så ledsen när jag läser att Isobel tänker börja göra detsamma. Hålla inne med hur hon egentligen känner sig. För att hon blir mindre attraktiv på arbetsmarknaden om hon skriker ut sin ångest på Twitter.

Det bästa vore om fler gav upp ett ångestskri då och då, om vi slutade hymla med att livet faktiskt är skit, inte alltid, men ofta och för somliga för det mesta.

Men till dess, till den dagen när det är okej att berätta hur man mår utan att drabbas negativt, hur ska vi göra? Det krävs ju att någon är modig, så som Isobel har varit. Det krävs att fler än en person vågar berätta. Det krävs att någon vågar ta risken att straffa ut sig helt, för att en förändring ska till. Jag gillar inte det här samhället, här alla ska vara perfekta. Här alla ska vara pigga, orka jobba hur mycket som helst, dessutom med ett leende på läpparna hela tiden.

Min förhoppning har varit att sociala medier och öppenheten ska göra oss bättre på detta. Att vi ska få bättre förståelse för att alla inte är på topp jämt. Att sorg och ångest och alkoholproblem och sjukdomar ska bli enklare att tala om när vi inser att de flesta har någon form av tungt bagage att bära på. Men förutsättningen är ju att vi inte skräms till tystnad. Det känns ganska nesligt att den som ljuger får fördelar. Ångesten krymper ju inte för att man håller tyst om den. Snarare tvärtom.

Jag vill ha ett samhälle där vi ser hela människor, och skiljer på äpplen och päron. Inser att ångest kan vara en kreativ motor till och med. Slutar att döma ut en persons yrkesmässiga kompetens på grund av eventuell bristande social kompetens. Där vi tar en människa för det hen är, bra och dåligt. Därför är det otroligt sorgligt att en av mina absoluta förebilder när det gäller att vara öppen med sitt mående har bestämt sig för att tystna. För min egen skull hoppas jag att det bara är ett hot och inte ett löfte. För Isobels och alla andras skull hoppas jag istället att fler reser sig upp och talar ut. Om hur de egentligen mår.

blotta strupen i det offentliga

I nästa nummer av Miss World, som finns i butik från och med nästa torsdag, har jag gjort en stor intervju med Jonas Inde. Den är gjord med anledning av programmet Jonas löfte som visas i SVT på onsdagkvällarna. Ett program som handlar om alkoholism och bipolär sjukdom. Men – enligt Jonas – mest om människor. I artikeln i Miss World pratar vi om beroende, psykisk sjukdom men också om Killinggänget och om Jonas twittrande. Idag postade Jonas en länk på Twitter, till en krönika i Folkbladet skriven av Niclas Holmlund. Jag läste, och blev illa berörd. Niclas i sin tur blir illa berörd av att titta på Jonas löfte, eftersom han anser att det är för privat. Det är så beklämmande, så sorgligt. Kanske mest för att Niclas Holmlund inte är ensam om att ha dylika åsikter och dryfta dem offentligt.

Varför är det så beklämmande, varför blir jag illa berörd?
Jo, för att Niclas och hans gelikar bidrar till att det fortfarande är tabu att tala om alkoholism och psykisk sjukdom. För att de befäster gamla stigman som inte hör hemma i det upplysta 2000-talet.

För det första:
Alkoholism och bipolär sjukdom är inte privat. Lika lite som förkylning eller cancer är det. Alkoholism och psykiska sjukdomar är sjukdomar som andra. (Dessutom har jag sett hela serien om Jonas i förväg, och det mest privata skulle väl vara då när han visar upp sin nyfödde son på BB, något som jag har svårt att tänka mig att Niclas Holmlund blir illa berörd av.)

För det andra:
Att betrakta alkoholism som något privat och därmed befästa de fördomar som finns kring sjukdomen och vara rädd för att se, är att bidra till skapandet av alla flodhästar i vardagsrummen, och därmed göra situationen värre för kanske framförallt anhöriga till alkoholisten. Eftersom det anses fult. Något man inte pratar om. Så man håller masken, pratar inte om det, och därmed får man heller inget stöd. Familjehemligheten fräter. Drabbade vågar inte be om hjälp.

För det tredje:
Att offentliga personer öppet talar om sin alkoholism eller psykiska sjukdom är av omätbart värde för andra drabbade. Både de som är sjuka och anhöriga till dem. Somliga kanske behöver höra någon annan berätta för att förstå det egna problemet. Andra kanske behöver se att en känd person med karriär också bär på denna svåra sjukdom. Lex Sighsten Herrgård, även om det då rörde sig om HIV/Aids. Det gör att man kanske känner sig mindre dålig själv.

För det fjärde:
Ett av de första stegen till helande är att våga prata om det. Oavsett om man är alkoholist, psykisk sjuk eller drabbad av exempelvis sexuella övergrepp, något som också anses vara privat och av den anledning blev #prataomdet hårt kritiserat i vissa kretsar, för att de inte ansåg det passande att prata om sådant i offentligheten. Men det är först när vissa saker talas om i offentligheten som det faktiskt lossnar, som det blir möjligt att berätta. Inte för alla men för många, något som blev extremt tydligt under #prataomdet.

Min förhoppning är att det om en inte alltför avlägsen framtid ska vara okej att prata om vissa idag tabubelagda saker, även i offentligheten. För att tabut i sig skadar och förvärrar för dem som mår dåligt. Känslorna av skam och skuld ökar och skammen i sig gör inte måendet bättre, utan sämre.

Jag förstår att det är svårt. Jag förstår att det ibland blir för mycket, att man inte orkar ta del av andras bekymmer. Men säg hellre det då, att du själv inte orkar, än att kasta skulden på den som är modig och faktiskt vågar dela med sig av det som är svårt.

Här kan du titta på Jonas löfte.

hej pappa

Det är ett år sedan sist jag skrev. Tänkte att du kanske vill ha en uppdatering. Det är ju ändå fars dag. Jag har börjat ta tag i min berättelse om dig. Tittat igenom alla diabilder, och försöker söka upp personer från din ungdom som kan berätta för mig om dig. Om vem du var innan alkoholen gjorde dig till någon annan. Så sent som för ett par veckor sedan blev jag uppringd av en dam som bodde granne med dig när du var liten. Hon berättade att du brukade hälsa på henne och hennes man nästan varje dag. Du var en ”trevlig och fin pojke”, sa hon. Hennes man tyckte särskilt mycket om dig. Hon nämnde också att du jobbade hos en fotograf och tog porträttbilder, och berömde dig för ditt fotograferande.

Det tar tid. Att samla ihop allt. Och jag tänker inte skynda mig.
Ibland blir jag sorgsen när jag rotar i det förflutna. Som när jag häromdagen hittade en dagbok du skrev när du var på behandlingshem, bara året innan du dog. Det framgick så tydligt att du inte ens då när du vårdades enligt LVM ville inse att du var alkoholist. Att du trots att du tagits in på akuten nära att dö av alkholförgiftning med overkligt hög promillehalt, trots att du för sista gången blivit av med körkortet för rattfylla, trots att du hade radvis med sjukdomar orsakade av för hög alkoholkonsumtion vägrade erkänna att du var alkoholist. Det är sorgligt tycker jag. Att du var så stolt.

Jag fick ett brev också, av en man som gick i realskolan i Junsele samtidigt som du. Han skrev för Nya Norrland, och upplyste mig om att du skrev för Västernorrlands Allehanda. Jag som alltid trott att det var Nya Norrland. Ni konkurrerade. Han sa att du var duktig. Att ni ibland talade om framtiden och era respektive journalistambitioner. Sedan försvann du och han visste ingenting om vad som hände dig sedan förrän han av en slump snubblade in här, i min blogg. Då skrev han till mig. Han letade också upp ett exemplar av en skoltidning du varit redaktör för. Han scannade in och skickade till mig, bland annat en krönika du hade skrivit.

Min bild av dig är lite mer hel.

Jag undrar hur din bild av mig skulle se ut, om du såg mig nu. Jag vet att du skulle ha varit nära att spricka av stolthet över min nominering till Stora Journalistpriset, även om du kanske inte skulle ha uppskattat ämnet. Eller det tror jag kanske att du skulle ha gjort. Jag vet ju inte. Och det smärtar mig ibland, detta att inte riktigt veta. Att jag inte kände dig ordentligt.

Jag önskar ibland att du hade fortfarande levde. Eller – jag önskar att du inte hade supit så hårt. I så fall kunde du kanske ha lärt känna Björk. Jag tror du skulle ha avgudat henne. Och hon skulle ha uppskattat att tala med dig. Jag tror det. Jag vet ju inte. Kommer aldrig att få veta.

Du skulle ha varit stolt över Hamlet också. Eftersom han går den akademiska vägen du drömde om, som du önskade att jag skulle göra men som ingen av oss av riktigt mäktade med. Fortfarande kan jag irritera mig, här och nu, på din beundran inför titlar och akademiska poäng. Som om det vore dem som gjorde oss till människor. Jag vill tro att du skulle ha varit lite mer ödmjuk om du levat idag. Att du skulle ha sett vilka fina barn jag har, oavsett vad de åstadkommer rent karriärsmässigt. Det är tråkigt att tänka att du skulle ha varit stolt och skrutit om mig på grund av yrkesmässiga framgångar, och samtidigt skällt på mig för mina mänskliga misslyckanden. Därför bestämmer jag mig för att tro att du vid det här laget skulle ha slutat med det. Skuldbeläggandet av andra. Värdering av människor på grund av deras titlar.

Kanske skulle du ha gillat Edgar också. Det är jag inte lika säker på. Han är både väldigt lik mig, och väldigt olik mig. Han har de egenskaper hos mig som du inte gillade. Han ifrågasätter, kritiserar, protesterar och vägrar anpassa sig. Han tror på Gud. Samma Gud som du trodde på. Men han tror inte på samma dogmatiska sätt som du. Hans bild av Gud är mer… kärlek. Jo pappa. Du skulle ha älskat Edgar också. För att jag tror att om du fortfarande hade levt skulle du vid det här laget ha släppt taget om vissa av din barndoms tvingande regler, de värderingar du inte vågade ifrågasätta.

Jag har läst i dina dagböcker, där du ropar på Gud, där du ber om hans hjälp. Jag hoppas han tar hand om dig nu, din Gud.