knäpp upp offerkoftan – #prataomdet

Det pågår väldigt många parallella diskussioner just nu, på temat #prataomdet.
Jag följer många av dem på avstånd, läser bloggar och kollar twitterflödet, men har inte riktigt hunnit med att själv prata.

En reflektion jag har är den om offer och förövare. Och att detta samtal inte handlar alls bara om det. Visst – det finns offer, och det finns förövare.
Men är man ett offer för en förövare om man inte ens försökt säga nej?
Eller är man ett offer för sin egen taskiga självkänsla?
Är man en förövare om ingen har sagt ifrån, om man inte har en aning om att man gör något som sårar?

Jag tänker att meningen med att #prataomdet inte är att krysta fram en mängd offer och förövare. Inte att utmåla alla kvinnor som potentiella offer och alla män till förövare. Däremot att hjälpa till att knäppa upp offerkoftor, och att få förövare att våga se sin egen roll. Att försöka hitta ett språk för att tala om dessa saker just för att slippa offer och förövare.
Det är nämligen först när man blir medveten om problemen och kan sätta ord på dem som man på allvar kan börja göra något åt dem.

Vi måste också ha klart för oss att alla är olika. Det en upplever som ett grovt övergrepp rycker en annan på axlarna åt. Det någon tycker är vardag är för en annan det värsta av det värsta, allt beroende på vad vi har i våra bagage.
Samma handling kan alltså upplevas kränkande av någon och inte som ett problem alls av en annan. Detta är viktigt. Och ingen, absolut ingen människa, kan läsa en annan människas tankar. Därför måste vi #prataomdet.

Egentligen är det ganska enkelt. En person ska kunna säga till en annan att ”jag vill inte ligga just nu”, utan att den andre blir sårad eller tar åt sig personligt.
Man ska kunna ta ett nej utan att ta på sig försvarsattityden, eller bli sårad och ge den andre dåligt samvete. Man ska kunna berätta att man kände obehag i en specifik situation utan att den andre nödvändigtvis ska behöva känna sig som en lurk.

Ingen blir hjälpt av offermentalitet. Men vi måste skilja på det och på att verkligen vara offer för någon annans felaktiga handlingar och disrespekt. Att börja prata om offermentalitet som en ”dålig egenskap” är en härskarteknik som ofta används mot människor som är verkligt utsatta. Det är alltså inte vad jag är ute efter här.

Men jag tror att bästa sättet att ta av offerkoftan och inte hemfalla åt bitterhet är just att #prataomdet. Och förutsättningen för det är att någon lyssnar och att man blir tagen på allvar. Den som vågar berätta och som möts av ignorans eller skepsism (och anklagelser om att ha offermentalitet) blir dubbelt utsatt, medan den som blir trodd och uppmuntrad att stå på sig blir starkare och på sikt kan ta sig ur offerrollen och även slipper bitterheten.

På samma sätt som den som gjort fel och galet mot en annan måste mötas med respekt när den erkänner. Den som gjort en annan illa måste också ha en chans att gå vidare, och förändras. Att hemfalla åt elaka tillmälen och stämpla någon som skitstövel eller svin för att de någon gång (eller upprepade) gått över gränsen är ickekonstruktivt. Även förövaren behöver uppmuntras att gå vidare, och våga förändring. Dock lämpligast av någon annan än offret.

Det är nämligen minst lika svårt om inte svårare att bekänna att man är en förövare.
Eftersom första steget mot förändring ofta är bekännelsen är det viktigt att vi också ser förövare som människor, som har sina skäl. Sina ryggsäckar, och sin egen taskiga självkänsla att brottas med.
Och för att våga bekänna behövs att någon lyssnar. Tar på allvar utan att döma ut.

Vi måste bli bättre på att #prataomdet. Och minst lika viktigt är att lyssna.

Anna Troberg skriver läsvärt på temat. (vill bara påpeka att nätverket bildades innan det blev stort på Twitter, inte som en följd av diskussionerna som exploderade i torsdags)

Prata om det du också.
Prataomdet.se
Prataomdet på Twitter.
Prataomdet på Facebook.

min drömregering

Lite allvar, lite skämt.
Om jag fick välja regering skulle den kunna se ut så här:

Statsminister: Magnus Betnér
Utrikesminister: Kinga Sandén
Finansminister: Annika Lidne
Justitieminister: Mårten Schultz
Arbetsmarknadsminister: Erik Laakso
Utbildningsminister: Claes Magnusson
Näringsminister: Paula Marttila
Skolminister: Kristina Alexandersson
Socialminister: Isobel Hadley-Kamptz
Jämställdhetsminister: Elin Grelsson
Internet och infrastrukturminister: Joakim Jardenberg
Kulturminister: Anders Mildner
Miljöminister: Peter Sunde Kolmisoppi
Folkhälsominister: Drottningen
Integrationsminister: Martin Ezpeleta
EU-minister: Anna Troberg
Försvarsminister: Fredrik Wass

Hur ser din drömregering ut?

(har ni förresten tänkt på hur löjligt och felstavat ordet ”minister” ser ut när det skrivs flera gånger efter varann?)


Flattr this

the really realtime conference

Nu kan man äntligen anmäla sig till Disruptive Media, ”The Really Realtime Conference”, som arrangeras av Annika Lidne. Brukar vara hur bra som helst, jag förstår inte hur hon lyckas få ihop så ytterst intressanta talare varje gång.
På den spännande talarlistan återfinns exempelvis Anna Troberg, Emanuel som alltid är bra, och så är jag väldigt nyfiken på vad Thomas Mattsson har att säga.
Jag kommer att vara där, den 20 oktober. Du också?

Läs mer här, anmäl dig här.

om du inte är för oss är du emot oss

Igår skrev jag en kommentar till Andreas Ekströms inlägg i Journalisten om Piratpartiet. Med risk för viss upprepning vill jag ändå följa upp de reaktioner jag fått.

Det var en i mitt eget tycke inte särskilt kontroversiell kommentar. Jag rekommenderade läsning av Ekströms artikel, jag var tydlig med att jag inte höll med honom i allt, jag berömde Piratpartiet för deras engagemang i FRA och Ipred-diskussionerna och uppmanade till nyanserad diskussion.

Jag är inte Piratpartist.

Att säga det är uppenbarligen som att släppa en bomb i vissa delar av bloggosfären. Jag har själv skrivit en hel del om både Ipred och FRA, dock mest länkat till andra som gör det så mycket bättre. De flesta har varit piratpartister. Jag är för fildelning, men jag är mot lagbrott. Jag är för personlig integritet och mot statlig övervakning in absurdum.

Jag är inte Piratpartist.

Jag gillar upphovsrätten. Jag anser att den bör skyddas och tas omhand. Men jag ser också behovet av en diskussion om hur upphovsrättsintrång ska dels motverkas och dels beivras. Jag brukar försöka plocka fram exempel på sådana som hittar vägar att tjäna pengar och ha en viss kontroll över sitt material också i det nya medielandskapet.

Jag är inte Piratpartist.

I Ipreddiskussionerna har Upphovsrättsfrågan mest handlat om pengar. Det finns något som i min mening är viktigare, och det är den ideella upphovsrätten och kontrollen över sitt material och hur det används. Samtidigt som det på internet är omöjligt att ha kontroll. Och det är i praktiken också omöjligt att försöka tjäna stora pengar på vissa saker som tidigare gett betalt, eftersom i samma ögonblick som något publiceras på nätet är det också allmän egendom. Därför behöver vi ett nytt förhållningssätt till Upphovsrätten, som inte är att ge privatpersoner rätt till myndighetsutövning. Detta har jag skrivit om mer här.

Jag är inte Piratpartist.

Men jag tycker att det är fascinerande att vi som inte är det av vissa anses vara utskickad av etablissemanget och medierna för att dissa Piratpartiet.
Jag är för fasen en av dem i det här landet som jobbar hårdast för att skapa en förståelse mellan etablissemanget och den nya folkrörelsen på nätet. Jag skriver tillsammans med Niclas en hel blogg som går ut på att bygga förståelse och fatta att vi lever i en revolution som kommer att få konsekvenser, för medierna, demokratin och politiken.

Jag är inte Piratpartist.

Jag använder enligt vissa”svepande formuleringar”. Jag kommenterade Andreas Ekströms krönika. Den var mindre svepande kanske, och bara för att jag inte höll med honom, och inte heller tog klar ställning emot honom, får jag plötsligt inte vara med i något av lagen. ”Är du inte för oss är du emot oss”. Så känns det.

Jag som brukar anses svartvit upplever att så fort man försöker lägga sig i mitten, för att man ser att båda sidor har sina poänger, räknas man ut.
Och därmed bekräftas också det jag försökte säga. Det är som två lag som står på varsin sida i ett rum och skriker, utan att lyssna på varandra, utan någon som helst självkritik.

Jag är inte Piratpartist.

Men jag uppskattar att Piratpartiet finns. Jag är nämligen för demokrati. Jag är för yttrandefrihet och jag tycker det är viktigt att det finns folk som sätter fingret på viktiga frågor och engagerar sig. Men jag ger mig själv rätten att ändå komma fram till att Piratpartiet inte är något för mig.
Och det känns märkligt att vissa blir ledsna.
Samtidigt som det är intressant det Klara skriver:

Efter Anders Ekströms krönika har mymlan skrivit ett inlägg som går rakt in i min stackars Piratsjäl och som tog mig timmar att sätta ord på. Vad var det som berörde mig så djupt? Varför blev jag så fruktansvärt sårad?
För det första handlade det om att någon återigen gjort Piratpartiet till ett parti som ser fildelning som den viktigaste frågan, när så många av oss finner den ointressant. För det andra om en märklig uppfattning att vi alla skulle vara proselyter. (Undertecknad har varit politiskt aktiv hela sitt liv. Men mer om detta i ett senare inlägg.) Men det var ju mymlan som slog an något hos mig, något annat…
Det var i en intern chat med andra Pirater som jag plötsligt hörde mig säga att det ligger något i det hon säger. Och det var då jag förstod att det inte handlar om vår politik. Det handlar om vår “grabbighet”, om vårt hårda språk och om något som jag nästan uppfattar som ett förakt för svaghet. Det går igen i vår retorik och det går igen i vår interna debatt. Och när mymlans inlägg idag skapade en vild intern debatt föreslogs det att vi i stället skulle föra den öppet på våra bloggar. So here I am.

Jag är inte Piratpartist.

Men nu måste jag faktiskt få ge en stor hög med credd åt Piratpartiet.
Oavsett var de står i sakfrågor, oavsett politik, populism eller estetiska brister, så är det väldigt bra på något som fler politiska partier borde lära av: De vet hur man använder nätet. De kan det här med bloggar, opinionsbildning och transparens på nätet. Att besluta att ta diskussionen och navelskådningen av det egna partiet i det offentliga rummet är ett utomordentligt bra initiativ.

Mattias Bjärnemalm har skrivit ett inlägg där han bemöter Andreas Ekströms punkter. Christian Engström svarar på frågor här. Rick Falkvinge har hittills inte uttalat sig alls om Ekströms krönika. Jag väntar med spänning.

Rekommenderad läsning är också kommentarerna i Andreas Ekströms egen blogg. Och jag måste få påpeka för er som av någon anledning anser mitt inlägg intressantare än hans för att ni ”känner mig”, att han är fan ingen bloggrookie från ingenstans. Han är Andreas Ekström, en bloggpionjär bland journalister som begåvats med både hjärna och förmåga att sätta ord på saker han tänker. Han har också skrivit ett uppföljande inlägg till gårdagens krönika:

Så, om reaktionerna. I flera fall är det saker som jag uppfattar som extremt grundläggande och självklara som ändå måste förklaras – om man nu vill försöka få alla att förstå. Som till exempel vad en krönika är, eller vad ordet estetik betyder.
Man kan naturligtvis välja en annan strategi också, och bara skriva nästa grej utan att delta i efterdebatten. På sätt och vis tror jag att det är ett bättre sätt att använda min tid – men lika roligt är det inte. Alltså ska jag återkomma med fler korta svar och kommentarer, även i andra forum.
Mest av allt gillar jag Christian Engströms sansade svar på min krönika, som finns som kommentar till krönikan på Journalistens sajt. Jag är dessutom glad över att frågans vikt numera begrips av fler, vilket gör att journalister, politiker och analytiker i större utsträckning sätter sig in i den och formulerar något slags linje för sig själva.

Här tycker jag att Andreas också visar att han inte hör till dem som står i ena änden av rummet och skriker. Och jag rekommenderar den som är intresserad att gå in och läsa Engströms kommentar (och de övriga) på Journalisten.

Till sist, det som allt detta kanske egentligen handlar om, myntat en gång i tiden av Voltaire: ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.”
Låt oss inte glömma det, ok?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,