vad #prataomdet är (och vad det inte är)

#Prataomdet föddes på Twitter en kväll i december när Johanna Koljonen twittrade om sexuella upplevelser i gråzonen mellan övergrepp och dåligt sex. Ur twittrandet föddes tanken på att skriva i tidningar, för att lyfta frågan, för att fler skulle #prataomdet.

Prata om vad?
Prata om sex. Prata om sexuella upplevelser. Sätta ord på sådant vi sällan talar om. Våga berätta, våga säga nej, våga säga ja. Kanske framförallt utforska sina egna gränser. Ställa sig själv frågan ”Vill jag det här? Hur vill jag ha det?” för att kunna kommunicera med sin partner. När man inte ens vet själv är det inte lätt att berätta för andra.

Vi hakade . Jag och många till. Vi skrev artiklar, och vi twittrade. Och hundratals människor började #prataomdet. Många berättade om upplevelser de hade haft många år tillbaka i tiden men aldrig vågat berätta för någon. Många fick ahaupplevelser, såg sig själva och sina beteenden i ett annat ljus. Många började tänka.

Det har sedan pratats i tevesoffor och nyhetsprogram, i radioprogram och i tidningar. Det har pratats på teaterscener och på många platser på internet. Prataomdet blev precis vad vi önskade men så mycket mer. Vi fick en spontan idé som genomfördes omedelbart, och fick ett genomslag vi inte hade kunnat föreställa oss ens i våra vildaste fantasier.

Prataomdet är en rörelse, som lever sitt eget liv. Det finns ingen förening eller organisation bakom, och ingen annan agenda än ovan nämnda. Vem som helst kan prata, och var och en bestämmer själv när, var och hur. Vad som ska berättas. Vad som känns viktigt att prata om. Prataomdet är inte en feministisk eller partipolitisk rörelse. Vi som drog igång prata om det kommer från olika politiska hemvister och har varit olika mycket engagerade i sexualdebatt, och med prataomdet enades vi kring en minsta gemensam nämnare som var ambitionen att sätta ord på sådant vi generellt är dåliga på att prata om.

Prataomdet är för alla, män och kvinnor, vänsterpartister och liberaler. Det är för alla åldrar. Alla får vara med. Det handlar inte om att peka ut förövare eller offer, det handlar inte om att vältra sig i självömkan eller skuld. Jag tror att om man pratar om det så blir man starkare, skulden inte lika tung att bära.

Somliga har kritiserat prataomdet och menar att vi som drog igång det uppmuntrat människor till att berätta om trauman utan att vi sedan tar ansvar för dem. Jag tror att prata är ett första steg mot att bearbeta och må bättre. Det är inte farligt att prata. Det är farligare att förtränga, tror jag. Men vi har inte pushat någon att berätta, och vi förvånades själva över hur många det var som öppet berättade om högst privata upplevelser. Vi gjorde vårt bästa för att erbjuda plats åt dem som ville berätta anonymt, på prataomdet.se.

Andra har försökt sprida villfarelsen att #prataomdet är en kampanj för att smutskasta Julian Assange. Det är det inte. Ingen av berättelserna jag sett inom ramarna för prataomdet har varit nedsättande mot Assange eller dömt honom på förhand, de få gånger han överhuvudtaget nämnts. Berättelserna har varit väldigt personliga, skrivna utifrån dem som berättat, och de har handlat väldigt lite om att peka ut någon, väldigt mycket mer om egna känslor.
Det har pratats om att personer som är med i #prataomdet känner en av målsägarna i fallet Assange. Jag gör det inte. Om någon annan gör det så ser jag inte något problem med det heller, eftersom prataomdet inte startades för att diskutera eller försöka påverka utgången i ett pågående rättsfall.

Sedan finns de som helt enkelt blivit illa berörda av att berättelserna varit väldigt grafiska och högst privata. Till er vill jag bara säga: Man måste inte läsa. Det går att stänga av radion, eller teven.
Man måste inte prata om det.


Flattr this

#assange gripen

Julian Assange har gripits av brittisk polis. Detta efter att han själv överlämnat sig till polisen.

Anledningen är enligt uppgift de våldtäktsanklagelser som riktats mot honom i Sverige. Jag hoppas verkligen det, och att inte Hillary Clinton har ett finger med i spelet. (man får önska, det får man)
I så fall bör Assange utlämnas till Sverige och inte till USA, som det nu spekuleras i om att han kommer att göra.
Det är väldigt viktigt att i det här läget inte blanda ihop personen Julian Assange och hans privata förehavanden med Wikileaks viktiga roll.

Jag hoppas också att medierna inser allvaret i de försök som görs att tysta Wikileaks, jag måste tro att alla journalister ställer sig enade för kampen för yttrandefrihet.
Björn Hedensjö, Axel Andén och Karin Pettersson säger det bäst.

Demokrati är ingen naturlag. Vi måste stå upp och slåss för den. Varje dag.

vad var felet och vems är det?

Lite Assange igen då. Eller snarare – tankar som fötts ur diskussionerna kring misstankarna mot honom. Och för att slippa ifrågasättanden om just det – nej jag är inte jurist. Men jag kan några enkla begrepp, så som skillnaden mellan att vara anhållen och häktad, mellan att vara misstänkt och att vara dömd. Dessutom har jag efter perioder som kriminalreporter ganska bra erfarenheter av rutiner och hur relationen media/rättsväsende brukar fungera i uppmärksammade fall.
Den här postningen skrivs inte för att påtala någon sanning eller hävda rätt/fel. Mer för att reda ut egna funderingar, och jag låter dig vara med, och komma med input.

Åklagaren som fattade beslutet att anhålla Julian Assange i sin frånvaro är JO-anmäld. Diskussionen kring det hela handlar om flera saker, men främst om klantigheten i att anhålla honom på sannolika skäl misstänkt, för våldtäkt, då just våldtäktsanklagelserna senare avskrevs.

Jag tycker att just den kritiken är lite märklig.
Det är betydligt vanligare (åtminstone i min värld) att svenskt rättsväsende kritiseras för att vara ineffektivt, för att kvarnarna maler för långsamt och att man skyddar misstänkta och även dömda men tar dåligt hand om offren.

Men så plötsligt - ett helgon hamnar i hetluften.
Åklagaren gör det faktiska misstaget att bekräfta för Expressens reporter att det rör sig om Julian Assange. Förutom det tycker jag att historien snarare visar att vi har ett rätt så väl fungerande rättsväsende. Kvinnor anmäler en man för brott som i Sverige ses som väldigt allvarliga. Jouråklagare fattar snabbt beslut. Det är inte så att Assange hämtas av polis på brutalt sätt. Han får god tid på sig att själv förbereda överlämnandet till polisen. (visserligen på grund av medierna, vilket väl kan sägas vara nån slags fail för rättsväsendet)
Att anhålla någon i inledningsskedet efter en brottsanmälan är inte ett dugg ovanligt eller märkligt, det är kanske till och med nödvändigt för att inte saker ska glida utredningen ur händerna.
Att den som anhålls är oskyldig är inte heller helt ovanligt.
Många som anhålls släpps efter förhör. Vid starkare misstankar för allvarliga brott brukar senare häktning begäras.

Att brottsrubriceringen ändras i takt med att åklagaren får mer kött på benen och mer tid att ägna sig åt det specifika fallet är inte heller ovanligt – och ett bevis på att systemet fungerar.

Jag vill inte riktigt tänka på hur det skulle se ut om åklagare hindrades att agera/fatta beslut förrän de hade alla bevis på bordet. Då skulle rättegångar vara ganska onödiga, eller?

Det är också intressant att många kritiker använder orden ”man är oskyldig tills man är dömd” som mantra. Jag vill bara säga – jamenvisst. Det är så. Så självklart att det inte ska behöva sägas så ofta. Man är oskyldig i juridisk mening tills man är dömd, och även oskyldiga tas in för förhör titt som tätt, det är så det fungerar. Att tas in för förhör betyder inte att man är skyldig.

Beträffande kritiken mot medierna – återigen – de har bara konstaterat att Assange anhölls i sin frånvaro, senare att beslutet upphävdes men att utredning fortfarande pågår. Detta säger ingenting om hans skuld, så varför detta tjat om att han ”hängs ut som våldtäktsman”? Han hängdes ut som ”misstänkt för våldtäkt”, och senare som ”misstänkt för ofredande”. Det är något helt annat.
På redaktioner finns ett mantra som heter att ”underskatta aldrig dina läsares intelligens, överskatta aldrig deras kunskap”. Ett mantra som jag gillar men som kanske inte är relevant…?

Självklart har medierna också del i detta, även om jag har väldigt svårt att tänka mig något annat än att jag hade publicerat uppgifterna om jag varit den som skulle fatta beslutet.
Så långt försvarar jag det, men i ljuset av den massiva kritik som nu sköljer över pressen är jag benägen att tro att det hela kommer att bli ett skolexempel och möjligen bidra till att förändra tänket i liknande framtida fall.

En annan aspekt i detta är mediernas roll som granskare av makten och därmed även rättsväsendet. Det vore förkastligt om endast fakta bekräftade från åklagare/rättsväsende presenterades i medierna. Det vore förkastligt om inte journalister på egen hand försökte söka information om olika fall och utredningar.
Men det är skillnad på eget granskande och rakt rapporterande av vad som händer. Fallet Assange hör till det senare. Mycket hänger nu på vad åklagaren beslutar i den pågående utredningen.
Och så finns det ett uttryck som heter ”konsekvensneutralitet”. Vilket går ut på att man berättar något utan att ta ansvar för hur informationen mottas. Återigen – medierna måste utgå ifrån att folk är kapabla att ta till sig och förstå det berättade. Men det lägger också såklart ett stort ansvar på media att vara så korrekta som det bara går, och förklara till exempel juridiska termer för att läsaren ska ha en rimlig chans.
Nu tillämpas som regel inte konsekvensneutralitet. Och det är just där pressetiken kommer in i bilden. Vid risk för skada för enskild eller flera måste media ibland välja att inte publicera information, eftersom konsekvenserna för enskilda eller mottagandet hos läsarna kan tänkas orsaka stor skada.
Detta är både bra och dåligt.
Å ena sidan kan media kritiseras för att sitta på information och inte berätta. De kan kritiseras för att undanhålla och godtyckligt välja/vinkla efter egen agenda.
Å andra sidan kritiseras media än mer massivt då de berättar, även då det är rena fakta som inte borde kunna feltolkas.
Jag tycker inte att pressen vare sig har eller bör ta ansvar för alla enskilda personers reaktioner på saker som berättas. Om det vore så skulle inget kunna publiceras, eftersom precis allt kan tolkas fel, beroende på mottagaren.

Jag må vara naiv, men jag tror att det svenska rättssystemet fungerar väl i de allra flesta fall. Jag tror dessutom på öppenhet. Skulle jag som oskyldig tas in för förhör, och misstänkas för ett brott jag ej begått, så kan jag inte se varför jag skulle försöka hemlighålla det på något vis. (detta kommer jag kanske nån gång att få äta upp, men min önskan om att det borde kunna fungera är just nu starkare än rädslan för att bli missförstådd/oskyldigt dömd av rättssystemet eller enskilda)
Jag vill till och med tro att öppenhet och korten på bordet är bättre i längden för den enskilde än rykten och skvaller och antydningar mellan raderna.

Assange är i juridisk mening oskyldig. Oavsett kommande brottsrubricering kommer han att fortsätta vara det fram till dess att eventuell dom faller. Eftersom vi alla vet detta (?) vill jag återigen hävda att jag inte tycker att han borde lida så stor skada av det inträffade. Och om han gör det – är då felets åklagarens, medierna, eller varför inte de personer som på ett eller annat sätt använder det inträffade mot Assange på olika sätt? Eller ska media och åklagare ta ansvar för alla enskilda människors tolkningar av ett skeende? Var tog individens ansvar för sina handlingar vägen i den här soppan?

Det här betyder inte att jag inte tror på likhet inför lagen, eller att jag tycker att alla brottsmisstänkta ska namnges, att alla polisutredningar ska offentliggöras. Jag lyssnade i morse på riksåklagaren i radio och blev rätt irriterad på hur han å ena sidan medgav att det var fel att bekräfta vem som var anhållen men å andra sidan inte ”kunde svara för den åklagarens beslut i den sena timmen”. Hon skulle ha hållit käft när Expressen ringde, helt enkelt. Att hon inte gjorde det är det tydligaste felet som begåtts i hela den här härvan.

Men åter till den eventuella skadan för Assange. Är folk verkligen så enkelriktade att de dömer rakt av utan fakta, utan att veta och utan att bry sig om ifall deras dom är relevant eller ej? Överskattar jag folks intelligens? Eller handlar det om bristande kunskaper i medielogik och juridik?
Jag måste få fortsätta att tro att det inte är så. Annars spelar ju de juridiska termerna överhuvudtaget ingen roll. Jag måste få fortsätta att tro att de allra flesta är kapabla att tänka, läsa på och försöka förstå. Jag måste få fortsätta att tro att öppenhet är rätt väg att gå. Att ärlighet varar längst. Att sanningen alltid kommer ikapp, vare sig det är för att reparera en skada eller straffa en skyldig. Jag måste få tro på en värld där man inte alltid måste ta ställning.

Tyvärr har debatten om Julian Assange skapat en del tvivel på människors förmåga se gråzonerna mellan det svarta och det vita. Men jag måste – helt för min egen skull – försöka mota tvivlen och fortsätta tro.

Slutligen: Bernt Hermele borde fan skämmas.


Flattr this